BUSA-JANNE

Gyltas grotta. Fristads hembygdsförening

”Backen kändes ovanligt lång och brant. Det var tungt att ta sig uppför den smala upptrampade och leriga vägen. Förvisso hade han gått här många gånger, men det blev tyngre för varje gång och denna gång stretade åbäket bakom honom emot och ville absolut inte uppåt utan hellre stanna och tugga i sig lite gräs. Han manade på den nyinköpta kon att fortsätt uppåt. Dessutom började han bli orolig för nu närmade han sig det värsta stället. Här framme hade mången fått sätt livet till eller åtminstone blivit av med sina surt förvärvade penningar. Pengar hade han inga och smöret hade han sålt på marknaden i Borås och där hade han även köpt kon han försökte få att gå hem till gården vid Påtorp i Fristad. Plötsligt fick han syn på en svart skugga i vägkanten lite längre fram. Här inne i skogen låg visst också grottan de höll till i. Det hade börjat bli mörkt efter en lång mödosam dag och han var inte direkt rädd men i alla fall lite orolig. Så såg han att det inte var någon stråtrövare utan högen med stenar, ris och pinnar som skymtat i mörkret. Han plockade upp några stenar från vägkanten och kastade dem på högen. Nu kunde han känna sig trygg. Ingen bandit rådde på honom när han väl skyddat sig med varpen.”

Påtorps säteri Fristad. Foto Gustaf Ewald

I Öreberg öster om Öresjö mellan Fristad och Borås finns en sägenomspunnen grotta, som kallas Gyltas grotta. Den kallas så efter släkten Gylta som ägde en stor gård, Påtorp, i Fristad, men det är inte om familjen Gylta den här berättelsen handlar utan om Busa-Janne som gömde en del av sitt stulna gods just i Gyltas grotta.

Busa-Janne var en av de mest durkdrivna brottslingarna, som västra Sverige har fostrat och hemsökts av. Hans verkliga namn var Johan Andersson Lindstedt och han föddes i Varnums socken, strax öster om Fristad, år 1710. Fadern flyttade några år senare något längre österut till Grovare, där Johan tillbringade sin uppväxt.

Fänneslunda och Grovare kyrka. Ritning av Ernst Wennerblad 1894

Han hade inte ”läst för prästen” (förberedelse för konfirmationen) och således inte heller ”gått te skreft” (blivit konfirmerad). Säkert hade han ”skrevet bort sek”, alltså gett sin kropp och sin själ, ”till Den onde”. På annat vis kunde hans onaturliga makt inte förklaras.

Han förde en kringflackande, laglös tillvaro, förutom under några år då han var soldat vid Kungliga Livgardet och fick sitt soldatnamn Lindstedt. För övrigt livnärde han sig på stöld och rån. 1744–1746 var han soldat vid Kungliga Livgardet och fick då sitt soldatnamn Lindstedt. Han blev fasttagen många gånger, men lyckades för det mesta smita undan på något mirakulöst sätt. Han blev redan 1735 dödsdömd av Ås häradsrätt, men hovrätten lindrade straffet till fyrtio par spö.

”Här ser det ut som Busa-Janne varit framme”, lät det ännu i mitten av 1800-talet, då mor i stugan varit ute och kom in, och barnen under tiden vänt upp och ner på allt som inte satt fastspikat i väggarna. När Busa-Janne gjorde ett besök lämnades inget av värde orört. Hans aptit efter andras tillhörigheter var nästan oändlig.

När man förgäves letade efter någonting värdefullt som kommit bort, föll tanken först av allt på Busa-Janne. Om någon av manfolket kom in från arbetet på gården med en blödande hand eller annan skada och bad om hjälp att binda om såret, tyckte kvinnfolken: ”Du ser ut, som du komme ifrån Busa-Janne.

”Du ä mett sölver, sa Busa-Janne”, var ett ordstäv som levde kvar i många år efter att Busa-Janne gått hädan. Han menade att allt i princip tillhörde honom, särskilt om det glimmade och glittrade.

Han var en ytterst aktiv och framför allt fruktad stråtrövare och stortjuv som stal från vem som helst och när som helst. Till och med kyrkorna i trakten lär han ha plundrat.

Stenbron Örebro Fristad Frufällan byggd 1829 ersatte en äldre stenbro Foto Glasplåt Fristads hembygdsförening

Själv tyckte han inte att han var en tjuv, utan noterade om sitt eget värv: ”Jag är bara en medlare; jag stjäl ifrån de rike och ger till de fattige.” Trots detta fruktades Busa-Janne värre än pesten av både fattiga och rika. Det sades visserligen, att han skaffat en fattig änka i ett torp vid Klinten vid Öresjön, mellan Fristad och Borås, en ko, i stället för den hon kort förut mist, men för övrigt var det ingen som någonsin hört talas om att han gett bort någonting, förutom kanske den gången då en bonde fick två riksdaler för att han skjutsat Janne från Borås hem mot Öreskog. När bonden släppte av Janne vid ”Skogaliera” och krävde betalning för skjutsen blev Janne så förargad över oförskämdheten att vilja ha betalt att han gav bonden en rungande örfil. ”Till minne efter Busa-Janne, fick bonden som avskedshälsning.

Det värdefullaste av sina rov i guld, silver och pengar grävde han ner och gömde ute i skogarna runt Fristad. En del av hans tjuvgods har hittats, men ofantliga skatter ligger väl gömda på olika ställen och lär väl aldrig komma i dagen. Något kanske fortfarande finns kvar i Gylta-grottan.

Överallt var Busa-Janne framme, i halva Sveriges rike, ja, ända långt upp i Norge. En dag uppenbarade han sig för prästen i Borgstena, norr om Borås, och bad om ett ”prästepass” som han behövde för att resa. Janne mutade prästen med att om han gav honom passet skulle han få en häst i gengäld. Prästen, fattig som han var, gick med på förslaget. Janne meddelade dock att han inte kunde få hästen med en gång, eftersom den fanns långt bort och att han först måste gå och hämta den. ”Nej”, upplyste Busa-Janne, ”jag har honom på den andra sidan Dovrefjäll.” Det var där han hade tänkt att stjäla den om han någonsin hade tänkt att ersätta prästen som lovat.

Långa tider uppehöll han sig i Öreberg, bergåsen sydost om Öresjö, som sträcker sig mellan Borås och Fristad. Landsvägen mellan de båda orterna gick utmed berget längs sjön, och på den låg den långa, branta backen ”Buleboliera”, som den fordom hette. Senare fick den namnet ”Skogaliera” och kallas numera Frufällebacken.

Här var skogen hög och mörk och platsen var ett utmärkt läge för stråtrövare. En gång, när en bonde kom stretande med sitt åk i de farliga backarna, stannade hästen tvärt och gick inte att få ur fläcken. Då visste bonden, vad klockan var slagen. Busa-Janneskred lugnt fram ur skogen, bad hövligt om att få låna bondens pengapung och andra värdefulla saker han hade med sig. Sedan skar han bondens näsa och bad honom gå hem till sitt och hälsa från ”Busa-Janne”. Om bondens hustru eller annars någon kvinna var med, och hade en ring på fingret, så skar han av fingret och stoppade detta med ring och allt i fickan.

Vid vägkanten där det här hände låg långt inpå 1860-talet två varp, det vill säga högar av stenar, träkvistar och annat, som förbipasserande kastade som skydd mot rövarna. Det sades att ”de legat sedan Busa-Janne regerte”. Platsen fick sedermera namnet Varpaliden, och här finns numera en busshållplats.

Ibland lät han sig tillfångatas, men slank ännu ofta ur händerna på länsman och fångvaktare. Om de någon gång lyckades låsa in honom i häktet blåste han bara på låsen, och så öppnade de sig och han gick sin väg.

Någon tid satt han fängslad i handklovar på Varbergs fästning. När vakten kom en tidig morgon, stod portarna öppna och dörrarna in till Jannes cell på vid gavel. Därinne satt den farlige banditen helt lugnt bredvid sina bojor, som låg på golvet. ”Dum har 'a ruskat å mek”, konstaterade Janne; ”Ja' har vort ute i stan ett vättanne.”

Då han satt som rannsakningsfånge i Vedens häradshäkte i Borgstena, och häradsväktaren en morgon kom in till honom, frågade Janne: ”Va' blåser dä för vä'r i da?”. ”Östa-norla”, svarar vakten. ”Ja, då går la ja' ut denne härninge vägen”, fortsatte Janne och sen var han försvunnen.

En annan gång satt han inspärrad vid Ås härads tingshus i Väby, nordväst om Ulricehamn. Där hölls ting, och Busa-Janne skulle också förhöras. Vid middagsrasten satt rättens ledamöter, länsmannen med flera till bords i gästgivaregården. Dörren öppnades och in steg Busa-Janne och förkunnade: ”Jaså då, nu knallar la Janne i väg igen.” Sen gick han i väg utan att någon av de närvarande lagväktarna mäktade att lägga två strån i kors för att hindra honom.

Ett par gånger åkte han dock fast. Den första var när han var tjugofem år och blev dömd till döden av Ås häradsrätt. Hovrätten lindrade emellertid straffet till det maximala fyrtio par spö.

Den sista och slutgiltiga gången han hamnade i buren var när han var fyrtioåtta år. Han hamnade då på länsfängelset i Jönköping. Hur det gått till, det har aldrig någon riktigt fått reda på, men det ryktades, att Janne hade en fästmö, som inte var bra på att hålla munlädret i styr och på så sätt hjälpte hon ofrivilligt till att få sin fästman inspärrad bakom lås och bom.

Väl inne i fängelset gjordes en visitation av Busa-Janne och vid denna upptäckte länsmannen, att ett rått skinnbälte satt omkring midjan på Jannes bara kropp. När lagens stolte väktare tog av honom det makabra bältet, suckade Janne: ”Jaså då. Nu ä da la slut ma Busa-Jannelell.” I häktet berättade han för prästen, att bältet var skuret ur skinnet på en missdådare, som han grävt upp ur en grav vid galgbacken och som han flått en mörk natt. Av skinnet hade han tillverkat detta bälte och därifrån hade han fått sin omänskliga makt.

När han satt där i fängelset i Jönköping frågade prästen, om det var något i hans syndiga liv, som han särskilt ångrade och som han nu ville försöka lätta sitt samvete med genom att inför Gud och sin själasörjare bekänna. Jo, tre ting framför alla andra grämde honom invärtes:

För det första, bekände Janne, hade han knutit för munnen på en piga och sen bundit henne vid händerna och fötterna vid en myrstack långt ute i en skog där hon hade dött och sedan blivit uppäten av allehanda kryp. Hennes benrangel låg fortfarande kvar där i skogen enligt Janne.

Den andra synden som Janne ville bekänna var att han en gång stötte på en man på vägkanten, som efter att ha slutat sin måltid, satt och petade tänderna med sin fällkniv. Janne sprang då fram och stötte kniven i hans hals.

För det tredje, en natt då han plockat ihop silvret i en kyrka och gjort sig färdig att smita ut igen, upptäckte han att fönstret, som han tagit sig in genom, låg för högt från golvet. Då tog han en kista med ett lik inuti och stöttade upp den mot fönstret så att han med hjälp av den nådde upp till öppningen. Väl uppkommen i fönstervalvet, råkade han sparka till kistan, så att den välte och slog i golvet med en fasansfull skräll. När de församlade åhörarna på läktaren i tingshuset fick höra denna bekännelse skrattade de rått.

Dessa tre ting hade satt sig så hårt på hans sinne, att han lidit odrägligt den senaste tiden, medgav den ångerfyllda brottslingen.

Halshuggning - rekonstruktion av Nordiska museet

Ja, så vart det då, som sagt var, ”slut med Busa-Janne.”. Utan vidare rannsakning dömdes han att mista livet genom halshuggning. Avrättningen lär ha skett på Dunkehalla galgbacke i Jönköpingstrakten 1758.

Efter Busa-Janne härmade man: ”Mitt skrin står i Paradisa rör och min kätel (kittel, stor järngryta) i Kulla rör. Den som hittar mitt skrin, han redar sig i all sin tid. Den som tar upp min kätel, han står sig för sig och sina efterkommande i sjunde led. Men den, som lyfter mina skatter ur Kröklingslunnen och Bulebo kärr, han kan leva osörjande för sig och sina efterkommande i alla de tider.”

Allt det här hände för trehundra år sedan. Om allt är sant? Vem vet, men eftersom alla Busa-Jannes skatter fortfarande inte har hittats, finns de kvar där ute i grottorna och hålorna, bara man vet var man ska leta…

FAKTA

Johan Andersson Lindstedt föddes 1710 i Varnums socken i Ås härad, på gården Trädet, två mil från Borås.

Första gången vi stöter på Johan eller Jan är i domböckerna år 1731 då han är 21 år gammal. Han står anklagad för att ha stulit cirka 18 liter äpplen av löjtnant Rysell. Södra Kinds kompanis kontingent utgjorde 5 officerare, 8 underofficerare, 2 spel och 77 man. Officerarna var kapten Gdimar Bökman, löjtnanterna Jonas Franke och Jakob Rysell samt fänrikarna Otto Wilhelm von Schwartzenhoff och Hans Hjulberg.

Domen blev fällande och han avkrävdes att betala 3 daler och 8 öre samt ersätta löjtnantens rättegångskostnader på 4 daler och 8 öre. 1737 möter vi vår tjuv som soldat Johan Andersson i Elfsborgs regemente, och nu står han åtalad för att ha stulit hela 30 daler och en rakkniv, vilket han också erkänner. Johan levde ett brokigt liv och ska ha befunnit sig både i Skåne och i Norge under sitt liv. Den 19 december 1757 dömer häradsrätten Johan till "välförtjänt straff och androm till varning i stöd av Kungl. Maj:ts förordning" att möta döden genom hängning. Rätten fann det även rådligast, till förekommande av hans rymmande, att under sträng bevakning föra honom till närmaste kronofängelse (Jönköpings).

Så en dag på eftervintern kom slutligen ödet i kapp den förlorade sonen från Ås härad och Johan Andersson hängdes på Jönköpings galgbacke Dunkehalla.

• 1710 föddes Johan Andersson i Varnum
• Familjen flyttade från Varnum till Grovare
• 1731 anklagad för att ha stulit cirka 18 liter äpplen av löjtnant Rysell. Domen blev fällande och han avkrävdes att betala 3 daler och 8 öre samt ersätta löjtnantens rättegångskostnader på 4 daler och 8 öre
• 1735 dödsdömd vid Ås häradsrätt
• 1737 åtalad för att ha stulit hela 30 daler och en rakkniv, vilket han också erkänner
• 1744–46 Vid Kungliga Livgardet och fick namnet Lindstedt
• 19/12 1757 dödsdömd av Ås häradsrätt
• 1758 halshöggs Johan Andersson på Dunkehalla galgbacke i Jönköping

GYLTAGROTTAN

Om Gylta-grottan berättas att den där vägen kom en vacker junidag år 1263 tvenne vandrare höljda i vida pilgrimskåpor, vilkas nedfällda kapuschonger skylde deras ansikten. De gick med långsamma steg uppför branten. Det var den unge riddaren Peder Gylta och hans sköna Katarina. De var på flykt undan mäktiga fiender. Den väl skyddade grottan skulle för en tid bli deras bostad. Det är kallt och ruggigt i grottan och trivsammare hem kunde man tänka sig. Det var bättre förr innan ett bergras möblerade om och nästan helt fyllde igen den. Tidigare sträckte sig grottan djupt in i berget och var på tre sidor omgiven av lodräta släta väggar och en stor granithäll bildade tak. På ett ställe i taket fanns en ränna som släppte in lite ljus och där kunde även röken från elden finna sin väg ut.

Peder Gylta, herre till Påtorp, hade dödat den maktfullkomlige Bengt Månsson Liljehöök sedan denne rövat bort och försökt våldföra sig på Peders älskade Katarina. Peder hade även satt en dödande pil i Månssons handgångare, den lömske munken Anselmo, just när han höll mässa i Fristads kyrka. Peder blev då förklarad fredlös och måste fly. Så småningom upptäcktes de i sitt gömställe och försökte därför fly i en liten båt över Öresjö. Det blåste upp och båten tog in vatten och förföljarna närmade sig allt mer. Jakten slutade med att den fredlöse Peder och hans brud Katarina kastade sig i vågorna som, bredde en svepduk av skum över deras grav.