KLOKA GUMMOR OCH GUBBAR

En ”klok gumma” Foto Richard von Hofstein

”Det fanns personer förr i tiden, som kunde mer och visste mer än andra, inte tu tal om den saken. Och sådana finns det allt än, men inte vill de och inte får de ge sig tillkänna, för då blir de förföljda och förlöjligade och i många fall även straffade. Folk, som ingenting förstår, kallar deras kunnande för häxi och kvacksalveri och gu’ vet vad namn de har på’t allt. Humbugsmakare finns, det får en inte neka till, och sådana finns på alla områden, men ingen förmenar väl ärligt folk att utöva sin praktik och sitt yrke för det. Om de kloke finge ställa sig till sina medmänniskors förfogande, skulle det lända både dem och många fler till gagn. Detta är min fulla övertygelse, och sedan må andra ha vad mening, de behagar.”

Dessa ord härleder sig från en berättare, som fullt och fast trodde på de klokes förmåga att ingripa och hjälpa, där hjälp var av nöden. De kloke var, enligt denne berättare, sin tids verkliga läkare. Ja, de var mer än så, de var människovänner och välgörare. Många av dessa kloka förvärvade sig under sin levnad folkets förtroende så helt och fullt, att deras namn fortfarande lever ej blott i friskt utan även tacksamt minne.

Olle-Maja i Sparlösa

Den klokes förmåga att se och veta mer än andra människor förklaras i en del fall med att han eller hon varit i beröring med den vita ormen. Om ”Britta i Sparlösa” berättas, att hon en dag under arbetet på en äng lade sig ned för att dricka ur en källa. Då hon reste sig upp, uppmärksammade hon en vit orm i källan. Hon hade alltså, ehuru ovetande, druckit av det vatten, i vilket ormen låg. Efter den dagen visste hon mer än andra.

En variant av samma sägen berättar om en kvinna, som lyckats fånga en vit orm, vilken hon kokade för att äta upp. Elon hoppades nämligen att på så sätt undfå de klokes vetande. Men under det att kvinnan var ute i ett ärende, kom en flicka in i stugan. Hon undrade vad moster hade kokat för gott i grytan, som stod på spishällen för att svalna av, och så stoppade hon som hastigast ned ett finger i grytan och slickade av detta. Efter den dagen ägde flickan just de egenskaper, den äldre eftersträvade. Gumman åt upp hela ormen, men det båtade till inget, ty kraften gick endast till en, nämligen den, som först smakade anrättningen, även om det ej var mer än vad som följde med ett i grytan doppat finger.

Många underverk, som tillskrives den eller den kloke, har naturligtvis sin förklaring i folks övertro, men å andra sidan kan man ej bortse från att kloka gubbar och gummor verkligen kunde en hel del, hur det än skall förklaras. En god del av deras kunnande grundade sig givetvis på gångna släktleds rön och erfarenheter. Men i ordet kunnande inlägger berättarna även den klokes medfödda eller på annat sätt förvärvade förmåga att se och förstå mer än andra.

Britta Lena Andersson ”Kungsbackagumman” född 26/3 1824 i Vallby Fjärås död 23/10 1904 i Hanhals

Mer än en gång fick de, som sökte städernas läkare för fallandesot, ”skivert” (engelska sjukan eller rakitis som är en bristsjukdom) och många andra svåra sjukdomar, det rådet: ”Vänd er till någon klok gumma eller gubbe. Sådant kan de bota, men inte jag.” Det hände till och med att läkarna själva nödgades söka de kloka för sina barn, då dessa led av ”skiverten”. En sådan var ”Kungsbackagumman” eller ”Doktorinnan” som hon även kallades. Hon var känd för att vara ofantligt skicklig, och hon var lika högt hållen av läkare som av gemene man. Hon kunde vad ingen annan kunde, även om han var aldrig så högt lärd.

Redan som ung tjänsteflicka började Britta Lena praktisera som naturläkare. Efter ett överraskande ingrepp på en gård i Hanhals, fick Britta Lena ett rykte, som gjorde att folk i bygden började söka sig till henne med sina problem.

Folksägner berättar att den som lyckas fånga en vit orm, koka den och förtära dess spad fick klokhetens gåva. Detta sägs även Britta Lena ha gjort, hon fick inte bara klokhetens gåva utan även förmågan att skåda in i framtiden samt förutse likfärder i bygden.

Britta Lenas hem vid Hambrö Lid. Här skedde huvudparten av behandlingarna. I ett rum över källaren hade hon möjlighet att för längre eller kortare tid lägga in patienter, vars skötsel fodrade daglig tillsyn.

Efter att ha gift sig flyttade Britta Lena med make till Hambrö nr 10, en gård där hon sedan tog emot sina patienter i det enkla stugrummet.

Huset i hörnet Haga Östergatan 17, Skolgatan, där mottagningen fanns.

När patientkretsen växte öppnade Britta Lena även mottagning vid Haga Östergata inne i Göteborg, och för dom som inte kunde besöka henne var kontakt samt ordination per brev ett vanligt alternativ.

Det lades stort hopp på Britta Lena, som ofta fick ta vid när doktorn gjort vad han kunnat. Till och med kung Karl XV sägs ha nyttjat gummans hjälp då han ådragit sig lussjuka, en hemsk sjukdom som visade sig i bölder och sår ur vilka horder av löss krälade. Kungen blev ordinerad att ligga i huden av en nyslaktad oxe, då lössen istället kröp över till oxhuden.

När Britta Lena avled den 23 oktober 1904, inträffade ett av Sveriges starkaste jordskalv som registrerats i modern tid, vilket många kopplade samman med att gumman verkligen hade övernaturliga gåvor.

Britta Lena Andersson tre veckor före hennes död, hösten 1904. Här tar hon emot dagens post från hjälpsökande utanför hemmet i Hambrö

Britta Lena Andersson var bosatt i Hanhals socken i Kungsbacka och var mycket välkänd under sin samtid och det finns obekräftade berättelser om att hon även vid ett tillfälle anlitades av svenska kungen Karl XV, för att bota hans lusfeber, något hon påstås ha lyckats med. Hon var föremål för stor mytbildning redan i sin samtid och det finns många legender om henne.

Britta Lenas likfärd i oktober 1904. Likvagnen som lånats från Tölö, dras av hästar från Hammargård. Processionen har nått Svarvareliden. Till höger syns Stora-Stinas stuga, till vänster Britta Lenas ladugård och till höger om den Hanhals fattighus, som användes till 1915.

Britta Lenas Anderssons grav finns på Hanhals kyrkogård, och pryds av en graverad sten tagen från hennes egen trappa.

Sådana kloka, vilka först och främst ägnade sig åt att bota sjukdomar och som därvid använde mediciner, har man hedrat med namnet ”dakterskunnia” (doktorskunniga) eller ”hemmadaktara”.

Medicinalväxter

Vilken vikt man lade vid bruket av mediciner, framgår av följande:

”Göta-Lena, ja det var en led trollkäring.” ”Nej, hon kunde väl inget, men se hon hade den, som hjälpte sig, själve den lede, som en förstår.” Hennes dotter Johanna, som var en förfaren och kunnig kvinna, när det gällde att bota sjukdomar, använde uteslutande mediciner; utan sådana kunde hon ingenting uträtta, det sade hon.

Enahanda berättas om ”Kommavalla-gubben”. Han gav mediciner, som hjälpte. Bruket av sådana betraktades som en garanti för att hjälpen förmedlades på naturlig väg. Skillnaden mellan den klokes och den verklige läkarens mediciner var emellertid den, att den förres hjälpte ofelbart. I en del fall är berättaren något tveksam. Om ”Vässinga-Kristin” utlät sig en berättare så här:

”Hon använde mediciner, så någon vanlig trollkäring var hon inte, fast nog kunde hon en hel del, som en annan inte kan fatta eller förstå. Första gången, jag sökte henne, gick jag fel, för jag hade aldrig varit på ort och ställe förr, men det kunde hon säga mig, när jag kom fram. Hur kunde hon veta att jag gått fel?”

​

”Alfta-Johanna”, Johanna Falk, född 1886 och död 1968.

Johanna Falk, ”Alftagumman”, ”Alfta-Johanna” eller ”Alfta-Anna”, var från Alfta i Hälsingland.

Alfta-Johanna var verksam åtminstone långt in på 1950-talet och var både sierska och ”klok gumma”. Hon gick under flera olika smeknamn, ”Alftagumman”, ”Alfta-Johanna”, ”Norstedts Johanna”. Hon föddes i Ovanåker som dotter till torparen Erik Persson Falk och hans hustru Anna Greta Persdotter.

När hon var 26 år gammal gifte hon sig med den sex år äldre Johan Hallberg från Kyrkbyn i Alfta. Paret fick sju barn, tre söner och fyra döttrar, varav två var tvillingar.

Sina färdigheter som ”klok gumma” fick hon antagligen från sin styvmor, Kerstin Nilsdotter, som var både klok gumma och barnmorska. Hon i sin tur hade ärvt färdigheterna av sin egen mor, som även hon hette Kerstin.

När hon skulle bota någon sjuk placerade en stor duk eller annat tygstycke över den sjukes huvud. Sen klippte hon av en bit nagel och tog något hårstrå från huvudet. Dessa la hon tillsammans med och en ludd från den sjukes klädesplagg och lade i en vattenskål. Sedan smälte hon lite bly över varm eld. Det smälta blyet hällde hon i vattnet och av de former som blyet antog kunde hon utläsa vilken sjukdom eller fel det var på personen.

Därefter läste hon ramsor över patienten som snart tillfrisknade efter att ha blivit av med det onda. När denne kom hem fick han inte öppna dörrar och fönster efter ett visst klockslag förrän dagen därpå.

Hon påstods även vara duktig på att hitta bortsprungna djur.

Johanna sysselsatte sig med att tillverka och sälja kvastar.

En kuriositet är att maken Johan Hallberg dömdes till två månaders fängelse år 1906 för att ha vållat fara när han kört ett järnvägsfordon. Han dog den 19 juli 1969, ett och ett halvt år efter Johannas död.

Det kan vara intressant att ta del av vad en patient har att säga om Johannas läkemetoder.

En 45-årig bonde med en helt realistisk inställning till världen och ganska kritisk till sin läggning berättade följande. ”För tre år sedan fick jag under mjölkningsarbetet en eksemartad sjukdom på händerna. Det började med små sår på yttersidorna och en olidlig klåda. Då såren började sprida sig över kroppen och klådan blev allt värre, sökte jag en läkare. Han konstaterade s.k. kokoppor, en mycket ovanlig sjukdom, och ordinerade en salva. Denna gjorde emellertid föga verkan, och då man sade mig, att jag borde söka Johanna, gjorde jag det.

När hon sett mina utslag, sa hon: ”Du har blivit skrämd gösse, de’ sir ja!” Jag erinrade mig då, att jag verkligen ett halvt år tidigare blivit allvarligt skrämd. Under målningsarbete höll jag på att falla från taknocken, och detta hade givit en ordentlig chock, vilket dock nu nästan fallit ur minnet. Johanna rådde mig att söka lasarettet, för att sjukdomen inte skulle gå i blodet och bli obotlig. Emellertid erbjöd hon sig att smälta för mig, om jag ville. Smältningen utförde hon som Kersti hade brukat göra, och så fick jag en salva att stryka på såren. Efter ett par dagars användning av salvan var såren försvunna och huden slät och fin. Johanna kunde hjälpa mig,” slutar bonden sin berättelse, ”och jag har hört att hon också lyckats bota en kvinna för samma sjukdom.”

Alfta-Johannas svärmors mor, Kerstin den äldre, kunde bota både människor och kreatur. Tillfrågades hon om människors sjukdomar, rekommenderade hon örtmediciner samt smältning eller utkast. Medicinen redde hon till själv. I den ingick både växtdelar, som hämtades från traktens medicinalväxter och medikamenter, som hon köpte in från apoteket. Vid sin gård hade Kersti växtodlingar för medicinska ändamål, libbsticka, sötkulla och kardborre.

Brännvin och ister måste patienterna ha med sig, brännvin för Kerstis eget bruk och ister för smältning. Smältningsproceduren företog hon under rituellt hemlighetsfulla former. En duk kastades över patientens huvud, under det Kersti sysslade vid spiseln och mumlade sina formler, vilka vederbörande ej kunde uppfatta. Man hörde något knastra och kände en stickande lukt av smält ister.

När det gällde djur, tog Kersti även operativa metoder till hjälp. Mot hälta hos hästar företog hon ”hånkning”. Denna gick så till, att på bröstet på hästen skinnet veks ihop, varefter en grövre nål stacks igenom. På nålen var trädd en grov tråd av sammanflätat tagel, vilken höll ihop hudvecket. Ägaren till hästen måste sedan ofta gå och röra på tråden, så att den ej växte ihop med huden. Ingen förstod väl sammanhanget mellan hältan och tageltråden, men som det var ont om utbildade djurläkare, måste man ge sig på nåd och onåd för Kerstis högre insikt.

”Utkast” användes av många kloka gubbar och gummor. Det gick till på följande sätt.

Man tog med nio olika slags delar som tillhört den sjuke, t.ex. mjöl, salt, en bit nagel, en hudflik, ett hårstrå o.s.v.! Sedan gick man till en korsväg en torsdag kväll, då månen var i nedan och höll de nio delarna i högra handen och kastade dem över vänstra skuldran under uttalande av besvärjelseformeln: ”Tag det här och låt bli N. N.!”

Man fick inte stå kvar vid korsvägen och lyssna utan skall genast gå hem. Man kunde annars få höra hemska ljud. Helst borde den sjuke själv göra utkastet, men någon annan kunde också göra det i hans ställe.

Vem riktade man besvärjelsen emot? Man trodde att det var vittrerna, de små, som sände iråk. Kanske hade man förfördelat dem, t.ex. genom att slå ut vatten vid förstubron utan att först ha spottat i det eller ha kastat eldkol i handfatet. Man var bergfast övertygad om att vittrerna fanns, men det är inte alla som hörde dem gny i höstkvällarna eller bygga och spika på sina hus. Man sade, att människor hörde och såg så olika.

En variant på utkast var att man tog tre delar smidesslagg och tre bitar använt stål och sänkte dem i en så med vatten. Man tog sedan upp bitarna och kastade ut dem genom dörröppningen. Sedan tvättade man sig på det sjuka stället med vattnet i sån och sade: Tack för lånet! Må du få sjufallt igen!

 

Anna Engstrand, född den 13 juni 1886 i Järvsö, död juldagen 1969 i Alfta

Hon kallades Engstrands Anna, men hette egentligen Anna Engstrand och var från Järvsö.

Hon haltade svårt i de kraftiga kängorna med slängande snören eftersom hon råkat ut för en bilolycka på vägen vid stugknuten och skadat höften allvarligt.

Hon botade folk på liknande sätt som Alfta-Johanna. För att ta reda på var sjukdomen kom ifrån plockade hon med små blykulor från vilka hon tydde händelser och orsaker. När Anna tytt blykulorna och fått veta sjukdomens verkliga skäl, började själva behandlingen.

Först skulle tre nagelbitar på vänster hand klippas av och läggas i en flaska. Sedan skulle samma procedur upprepas med tre nagelbitar från tre olika tår på höger fot. De lades också i glasflaskan. Därefter tog ”Engstrands-Anna” själv till saxen och klippte tre hårstrån från den sjuke. Hon pillade varsamt ner stråna i flaskan. Något avskrap av mässing skulle också blandas i flaskan. Troligen var det surrogat för metallskrap från kyrkklockorna, som enligt folktron besatt en mycket stor magisk kraft. Sedan måste patienten spotta tre gånger och så hällde Anna lite vatten i flaskan med det mystiska innehållet.

 

Anna lade ett skynke över patientens huvud och så svingade hon flaskan fram och tillbaka över den sjuke. Sen var den mystiska behandlingen klar och den sjuke blev frisk…