ALLA BERÄTTELSER

KAPITEL 8

INTE SÅ KASSA KASSAR

Klädesholmen

Det har gått ett dygn sedan jag skickade förslaget. Signor Semeraro har inte hört av sig. Både Barbro och jag är övertygade om att han blivit förbannad på mig och tycker att jag varit oförskämd.

Varför överdrev jag i mina krav?

Vad kommer han att säga?

Vi försöker fördriva tiden med att tänka på något annat, så vi åker ut till Klädesholmen, som ligger tvärs över viken från Bleket. Det är en vacker solig vårdag och livet känns skönt och spännande. Precis som vi vill ha det. Det är kanske därför horisonten alltid får oss att må bra. Man vet aldrig vad som gömmer sig bakom den och den lockar till att komma närmare och att upptäcka det okända.

Klädesholmens sill

Klädesholmen är matjessillens förlovade land. Precis vid brofästet ligger det några av öns sillfabriker. Vi köper några burkar matjessill och kör sen längre in på ön och beundrar de vackra gamla husen som ligger packade som sillar (kan det vara härifrån uttrycket kom?).

Efter en tur bland de vackra vita fiskarhusen och en promenad i den lilla hamnen återvänder vi till fastlandet, som inte är så mycket fastland, för det är Tjörn, som också är en ö, men så stor så att man knappt märker det. Vi fortsätter söderut till Rönnäng och stannar till i hamnen och ser ut över den vackra kanalen mellan Tjörn och Tjörnekalv. Vi sätter oss på en bänk i hamnen och frossar i en glass som vi köpt i hamnkiosken.

Vi försöker att inte skynda hem och kolla faxmaskinen, men det går dåligt och när vi ändå snart skyndat hem har det, förstås, inte kommit något från Signor Semeraro.

Vårt hem i Bleket

Vi väntar oroligt i ytterligare ett par dagar och sen ringer han.

Buongiorno (han presenterar sig inte och jag skulle komma att lära mig senare att han aldrig gjorde det)

Buongiorno, sono Rolf. Jag är gammalmodig och presenterar mig alltid med namn, men använder aldrig mitt efternamn. Efter 13 år i Italien har jag lärt mig att ingen italienare klarar att uttala Lundqvist. De fattar inte hur man kan skriva ett ord med N-D-Q-V. Det går liksom bara inte. Enligt dem fattas det ett flertal vokaler. Italienskan är så vacker just för att i stort sett varannan bokstav är en vokal. Alla som känner mig i Italien kallar mig Rolf och skall det vara lite fint blir det Signor Rolf.

Va bene.

Si, va bene?

Si, firmiamo. (vi skriver på).

Mina knän darrar som segelbåtsmaster i full storm. Barbro står bredvid och tittar frågande på mig.

Jag säger till Signor Semeraro att jag skall kolla när jag kan komma till Italien och sätta igång med jobbet.

Därmed är mitt livs viktigaste (efter att jag blev erbjuden ett jobb på IKEA, vilket skedde först när man intervjuat Barbro!) samtal avslutat.

Oj, vad har jag ställt till med? Jag har lovat att bygga upp ett helt nytt företag som skall vara som IKEA och det första varuhuset skall öppna inom ett år. Hur fasen skall det gå till. Vi bor i Sverige och företaget skall startas i Italien. Vi måste flytta. Nu!

Om det var snurrigt tidigare är det inget mot vad det blir nu. Det är en oerhörd massa saker som måste ordnas, men sakta i backarna; jag har ju faktiskt inget underskrivet kontrakt än och innan första betalningen är gjord så är allt bara en förhoppning och dröm.

Jag ringer Signor Semeraro och säger att jag kan komma när som helst om han beställer en flygbiljett från Köpenhamn till Milano. Han lovar att ordna det och redan efter ett par timmar ringer hans sekreterare och berättar att hon köpt en biljett till mig. Jag får hämta den på flygplatsen.

Barbro kör mig från Bleket till Kastrup. Biljetten finns där den skall och livet leker. Jag är på väg mot något nytt och oerhört spännande.

Milano Linate flygplats

På Linates flygplats möter mig en av Signor Semeraros väskbärare. Det visar sig att han kan både prata och vara trevlig. Han är faktiskt helt normal när ”signoren” inte är med. Samtalet går dock rätt trögt för jag vet inte vad han vet och han vet antagligen inte vad jag är för en och varför jag är där.

Semeraros kontor 1992

Bilturen tar en timma och så kommer vi fram till en liten industribyggnad i ett rätt tråkigt område. Det kanske inte är det där stora skinande företaget jag hade trott och hoppats på men när man är arbetslös får man inte vara svårflirtad.

Väskbäraren visar in mig genom den trötta metalldörren.

Aspetta qui, säger han och pekar på en sliten gammal skinnsoffa. Det tar inte särskilt lång tid förrän det kommer en tjej i skyhöga klackar och snäv men inte alltför kort kjol. Efter så många år i Italien har jag upptäckt att äldre framgångsrika män gillar att omge sig med unga vackra tjejer. Jag antar att hon är Signor Semeraros sekreterare. Signor Semeraro är beredd, säger hon vänligt och jag följer efter henne en trappa upp.

Hon visar in mig i ett kontorsrum, som ser mer ut som ett vardagsrum hemma hos någon, som inte har särskilt mycket smak och intresse för heminredning. Längst fram närmast dörren står det en pösig skinnsoffa av nyare modell. Den är stor nog att rymma fyra bredaxlade brottare. Runt det lilla soffbordet finns det tre lika svulstiga skinnfåtöljer. Semeraro pekar på soffan efter att ha hälsat mig välkommen och sätter sig själv i den fåtölj som står mitt emot soffan.

Jag observerar att det inte finns något konferensbord i rummet. Här sitter man tydligen i soffan och gör affärer. Det kan kanske kännas mysigt, men verkar inte särskilt professionellt.

Signor Semeraro säger att han har läst mitt kontraktsförslag och så frågar han när jag kan börja. Det tolkar jag som att han accepterar mitt kontraktsförslag så jg svarar förstås omedelbart. Jag har aldrig varit någon som velat vänta, vare sig på det goda eller det onda.

Det tycker Signor Semeraro om. Då gör vi så.

Skall vi inte skriva på kontraktet, undrar jag försynt. Jovisst, Nessun problema. Och så skriver vi båda under detta enda lilla A4-ark som skulle visa sig medföra en oerhörd förändring i mitt och Barbros liv.

Vi pratar lite, väldigt lite, om det rent praktiska, för varje gång jag tar upp något som jag tycker är rätt viktigt, som till exempel var vi skall bo och var varuhuset skall vara, så säger Signor Semeraro: Nessun problema.

Ja, då var det bara en liten detalj, säger jag. Vi måste få den första betalningen innan vi sätter igång.

Nessun problema.

Signor Semeraro går längst bort i hörnet av sitt stora kontor och hämtar en bärkasse och en portfölj.

Jag känner igen läderportföljen. Det var en sådan som hans väskbärare bar när vi möttes i Dalmine för första gången.

Nu skall jag strax få veta vad det är i den.

Han öppnar först bärkassen och sen väskan.

Han stoppar ner handen i väskan och tar upp en tjock bunt som ser ut som en tegelsten invirad i ett vitt skrivmaskinspapper. Bunten är väl förpackad med ett antal gummiband. På bunten står det ett långt nummer.

Han fortsätter att plocka upp tegelsten efter tegelsten ur väskan och stoppar dem i bärkassen. Han räknar hela tiden antal stenar. När kassen är halvfull, tittar han på vårt avtal för att kontrollera något och sen fortsätter han att plocka över tegelstenar från sin skinande fina läderväska till den något använda och slitna bärkassen.

När kassen är två tredjedelar full, säger han att nu stämmer det. Vill jag räkna?

Jag vet inte vad jag skall svara. Är det pengar han fyllt kassen med? Ja det måste det vara. Herrejösses. Jag vet inte vad jag skall göra så jag säger bara: Nej det behövs nog inte. Det känns genant att sätta sig och räkna pengar framför honom. Det skulle nog uppfattas som ett misstroende, så jag avstår. Det skulle säkert ta en hel dag att räkna alla pengarna, speciellt om jag skulle kontrollera hur mycket det är i varje bunt också.

Han flyttar över bärkassen till min sida om det låga glasbordet. Han gör inte en min. Det verkar som detta var något helt alldagligt för honom. Det är det dock inte för mig. Jag tror inte mina ögon när jag ser kassen.

Sen pratar han och pratar och pratar. Han pratar fort och sluddrigt och dessutom osammanhängande. Det skulle ta oerhört många år innan jag skulle börja förstå en bråkdel av vad han säger, men kassen med pengar förstod jag.

Vi kommer överens om att jag skall prata med en av hans medarbetare angående de praktiska detaljerna med mitt arbete senare, men först skall vi äta middag tillsammans och så säger han att jag skall sova över hos honom innan jag åker hem i morgon bitti.

Signor Semeraro har lite jobb att göra innan vi kan åka hem till honom. Jag sitter i soffan vid receptionen och undrar om detta är sant. Jag sitter på ett rätt taskigt kontor i en industrilokal och har en bärkasse full med sedlar mellan benen och jag skall starta ett företag i Italien.

BMW 850i 1992

Det tar inte så långt tid innan Signor Semeraro kommer och säger att nu åker vi hem till honom. Han har förstås en väldigt stor lyxig BMW. En sådan bil var totalt förbjuden på min IKEA-tid. Det känns som om det var en mycket lång tid sen Anders Moberg bad mig att säga upp mig, även om det gått mindre än två år.

Vi kör genom vackra böljande vinodlingar och runt omkring på kullarna ligger det pampiga vinslott byggda i sten och trä. Signor Semeraro pratar på. Han låter mäkta stolt över vinodlingarna och området. Det låter nästan som om han ägde hela bygden.

Fantastiskt vackra Lago Iseo

Snart kommer vi fram till Lago Iseo och ser de vitklädda alperna i bakgrunden. Det är bedövande vackert. Palmerna vid strandkanten och alperna i bakgrunden skapar en drömsk bild, som för evigt kommer att finnas kvar i mitt minne.

Efter att ha kört någon kilometer längs sjön står vi framför en fyra meter hög metallgrind. Utan att det verkar som Signor Semeraro gjort någonting börjar grinden långsamt att öppnas. Vi åker en kort sträcka genom en liten park med prunkande grönska och en enormt stor swimmingpool. Det känns som om vi kört in på ett hotellområde.

Semeraros hus med egen liten hamn vid Lago Iseo

Framför oss ligger ett makalöst vitt drömhus. Vi kör ner i garaget under huset. Där står det redan ett flertal bilar. Alla har en sak gemensamt; lyx. Även om jag aldrig varit en bilfanatiker förstår jag att det här är bilar som kostar oerhört mycket mer än jag någonsin haft råd med.

Ingångsdörren till villan öppnar sig automatiskt när vi närmar oss. Innanför dörren står en nätt liten asiatisk man och tar emot oss. Han hälsar artigt, först på Signor Semeraro och sen på mig. Hans italienska är ännu mer begränsad än min, men hans intentioner kan man inte ta fel på. Det här är en person som vill tjäna och betjäna.

Betjänten visar mig till ett rum en halvtrappa ner. Det är lyxig inrett med svulstiga möbler. Allting är mycket större än jag är van vid. Sängen är bredare, lamporna är större, kranarna i badrummet är överdimensionerat, dörrar och fönster är högre och takhöjden är nog minst tre och en halv meter.

Jag känner mig vilsen. Detta är ingen värld jag är van vid eller ens eftersträvar. Det är inte detta IKEA hjärntvättat mig för att bli. Det skall vara funktionellt, praktiskt, enkelt, materialsnålt och prisvärt. Detta är svulstigt, komplicerat, dyrt och ett oerhört slöseri. Men så ser jag bärkassen, som jag ställt vid sängen, och inser att jag kanske måste tänka om.

Riva Acquarama

Signor Semeraros hus ligger precis vid sjökanten och har en egen liten hamn med ett båthus. Han vill förstås visa mig runt och vi går genom parken och ner i båthuset. Där ligger det en Aquarama från Riva och dess vackra mahognydäck skiner som en spegel. Jag vet inte så mycket om båtar men det syns på långt håll att detta är något alldeles speciellt. Båten liknar en stor amerikansk bil från 50-talet. Den har pastellfärgade skinnsäten både fram och bak. Senare skulle jag få lära mig att dessa fantastiskt vackra båtar tillverkas bara några kilometer från Signor Semeraros hus.

Jag frågar Signor Semeraro om han ofta är ute och åker med båten och då säger han att han aldrig använt den. Jag har inget båtkörkort.

Middagen äter vi två trappor upp i villan. Jag får träffa hans fru Tina. Hon är tystlåten, ser barsk ut och känns väldigt kantig. Signor Semeraro är dock vänlig och pratar hela tiden. Han förväntar sig inga svar från någon och det passar mig utmärkt för jag vet varken vad han pratar om eller vad jag skulle säga. Han bara går på med sitt prat medan jag försöker förstå vad som hänt.

Bordet är vacker dukat med vit duk och vikta servetter. Tallrikarna är definitivt inte från IKEA och inte heller vinglasen.

Betjänten som jag träffat tidigare serverar första rätten efter att vi provsmakat vinet. Det är dock lite väl varmt för min smak, men jag ler och säger att det är fantastiskt. Det förväntas nog att man är oärligt vänlig mot Signor Semeraro.

Förrätten är en grönsaksrätt som smakar väldigt bra.

Sen kommer det in en enorm portion pasta, som är ännu godare.

Därefter skall vi äta ”secondo”, vilket är något sorts skivat kött som jag inte kan identifiera.

Ca del Bosco är det absolut finaste vinet i Franciacorta och därmed ett av de bästa i världen

Till köttet serverar den vänliga betjänten från Filippinerna ett rött vin från Franciacorta som är fantastiskt fylligt och gott. Signor Semeraro berättar stolt att det är från Franciacorta. Det är området vi kört igenom på vägen till hans villa.

Vid det här laget är jag ordentligt mätt, men vi skall fortfarande äta ost och dessert. Osten är från någon lokal tillverkare och jättegod.

Desserten var inte dessert utan vindruvor. Hushållerskan, hustru till betjänten och också från Filippinerna, bär in dem i en jättestor glasskål fylld med vatten. Hon säger ingenting men verkar niga såsom betjänter skall göra om man är herre över dem. Vindruvorna väcker oerhört starka och positiva känslor från min tid på sjukhuset när jag var fem år, den första gången dittills i mitt liv som vuxna behandlat mig mer än väl.

Signor Semeraro pratar oavbrutet. Han är måttligt intresserad av maten och tycks hela tiden ha brått att komma vidare. Han är inte direkt ovänlig, men behandlar betjänterna som maskiner och inte människor. Hans fru, Tina, säger inget.

Efter maten vill Signor Semeraro att vi skall sitta i den vita skinnsoffan (han tycks älska skinnsoffor), men jag säger att jag är jättetrött efter den långa resan. Jag orkar helt enkelt inte höra mer av hans osammanhängande och sluddriga prat. Antagligen är jag väldigt ohövlig eftersom klockan bara är 10 på kvällen, men jag har aldrig varit bra på att låtsas.

Ursäkten godtages, Signor Semeraro tänder en fet cigarr, som betjänten snabbt trollat fram ur en vacker träask. Han håller fram den exklusiva lådan mot mig också men jag avböjer bestämt och tackar för den vänliga gesten. Betjänten följer mig till mitt svulstiga rum.

När jag är ensam på mitt rum börjar jag fundera på nästa steg. Vad gör jag med pengarna? Skall jag lämna dem någonstans i Italien? Hur får jag hem dem till Sverige? Kommer tullen att ta dem? Även om det inte är ett brott att ta emot oändligt mycket kontanter är det ett brott att föra ut dem ur Italien. Eftersom jag inte har något konto i landet eller någonstans att lämna pengarna bestämmer jag mig för att jag måste ta dem till Sverige.

Dagen efter kör mig väskbäraren till Linates flygplats. Han har ingen väska med sig, men jag har en stor bärkasse full med italienska lire-sedlar. Jag hade bara tagit en liten resväska så pengarna fick inte plats i denna. De fick vara kvar i bärkassen gömda under en t-shirt, som jag lade ovanpå sedelbuntarna.

Vid incheckningen på Linate är jag nervös, som en som har alldeles för mycket pengar med sig genom tullen. Jag vet ju att Italien har väldigt stränga valutaregler och att man inte får ta med italienska Lire utomlands förutom ett litet belopp, som skulle rymts i min byxficka.

Har ni något bagage att checka in?

Nej, jag har bara en liten väska och den här bärkassen med souvenirer, som jag köpt i Italien.

Snart sitter jag på flyget till Köpenhamn. Min väska ligger på bagagehyllan och bärkassen har jag under sätet. Den tänker jag inte släppa en sekund med blicken.

Resan hem går oändligt långsamt. Jag är fortfarande omtumlad och kan inte förstå det som hänt och hur det kunde bli så här. Jag titta mig ständigt omkring och förväntar mig att några bastanta herrar i hatt och solglasögon skall komma till mitt säte och be att få prata med mig, men ingen kommer. Allt är lugnt, utom jag.

Vi landar. Här i Köpenhamn skall Barbro hämta upp mig, men innan dess måste jag igenom tullen och passkontrollen. Eftersom jag själv varit tullare vet jag att bland det första man tittar på är om personen som skall passera kontrollen är nervös och jag är mer än nervös. Pulsen är nog uppe i 180 och hjärtat dunkar så att alla måste höra hur jag snart exploderar.

Hur skall jag komma igenom tullen utan att de tar ner mig på jorden?

DAGBOK 1889

26 September Torsdag
"D. 26 Th. Duggregn, kom snickaren Gustaf Petersson i Ödegärdet hit, för att fortsätta arbetet med förstuguqvisten till nya byggningen. På f. m. var jag i Långaredsboden och köpte 1000 spånspik åt Rydberg samt sirap till frun. På e. m. visade sig på en gång 2 vackra...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu