KAPITEL 7

HUR MAN GÖR EN BUDGET

Motorvägen norrut från Milano kan vara otroligt vacker när man ser Alperna

Inte förrän vi kommer ut på vägen bredvid åkern sätter Barbro sig rakt upp i sätet och frågar:

Vad sa de?

Jag vet inte, men jag tror att de vill att jag skall ”göra IKEA”.

Under vägen hem till Åke i Sesto Calende ältar vi frågorna: Vad vill han? Vem är han? Är det på riktigt? Hur gör vi? Tänker han lura oss och i så fall hur?

Dagen efter startar vi vår hemresa från Italien till Sverige. Vi kör norrut genom Tyskland non-stop.

Vägen hem flyter utan att vi märker det. Huvudet snurrar som en skenande karusell. Jag känner mig oändligt tom inombords, eftersom jag inte har IKEA:s grundmurade koncept och moral att stå på. För första gången på 13 år har jag bara mig själv att förlita på.

Samtidigt känner jag mig upplyft. Mina tankar är röriga, ostrukturerade och fullständigt kaotiska, men jag anar trådar som kan bli till ett nät av kreativa tankar.

Barbro hjälper mig som vanligt när jag själv är för överentusiastisk. Hon säger alltid till när någon idé som jag har inte fungerar eller min lösning på ett problem är för komplicerad. Jag vräker ur mig idéer och hon tar nästan kål på dem med en gång, men jag ger mig inte. Jag plockar isär hennes argument och förbättrar mina idéer tills inte ens hon kan få dem att låta dåliga. Vi är ett perfekt radarpar även om det kan vara påfrestande ibland med en som tror att han kan flyga och en som vet att han inte ens kan gå, utan att bli andfådd.

Vårt hus i Bleket på Tjörn

När vi kommit hem till Bleket, där vi bor i ett litet sött fiskarhus vid hamnen sen jag slutade på IKEA, börjar jag genast att försöka få någon sorts logik i vad ”Signor Semeraro” vill.

Han vill ha IKEA. Jag kan en väldig massa om IKEA, men just IKEA går inte att få. Han skall få något väldigt likt. ”Nessun problema!”

Han vill att jag gör ett förslag. Utmärkt, förslag är jag bra på.

Han sa inget om pengar, tid eller resurser. Ännu bättre, för det måste betyda att jag får bestämma detta, eller?

Alltså skriver jag ner vad jag tror att han vill ha och hur jag skall kunna ge honom det:

Vad? Ett varuhus fullt med heminredningsartiklar och där kunden betjänar sig själv.

Vem? Jag listar ett antal funktioner som jag tycker är viktiga; ett flertal produktchefer, en operativt ansvarig, ett par kommunikatörer och inredare. Tolv personer inklusive mig själv verkar lagom för att göra ett IKEA. IKEA:s huvudkontor har förvisso minst 500 personer, men vi kan nog vara lite effektivare.

När? Det skall gå att göra ett ”IKEA” på ett år. Det tog IKEA ett tiotal-år att bli en stor heminredningshandlare, men vi måste kunna vara snabbare, för vi har ju lärt oss av IKEA.

Hur mycket får det kosta? Jag tror att jag måste göra en budget. Det vet jag hur man gör efter många år på IKEA där man måste vända på varenda krona och motivera alla utgifter. Egentligen är det väldigt enkelt att göra en budget: Först och främst listar man allt man behöver. Sen skriver man ner hur mycket av varje grej man behöver och till sist tar man fram vad varje grej kostar per enhet. Sen är det bara att multiplicera och addera och man har en färdig budget.

Jag bestämmer mig för att jag behöver 12 personer. Hur mycket var och en kostar per månad vet jag ju från IKEA och så räknar jag med att jag behöver dem i 12 månader.

Det går blixtsnabbt att få fram årskostnaden. För att ”göra IKEA” vore det nog bäst att ha IKEA-folk, men dessa står knappast och knackar på min dörr för att få jobb på ett äventyrsbolag. Alltså måste man övertyga dem. Hur gör man det? Pengar funkar nästan alltid när man skall få något man vill ha.

Barbro förslår att jag skall dubblera ersättningen. Jag tvekar, men hon insisterar. Jag behöver inte ens räkna ut var och ens dubblerade månadslön, jag tar bara årssumman och multiplicerar den ned två och så har jag en bra budget.

Vad är en rimlig ersättning till mig själv? Vad kan ”Signor Semeraro” tänkas sig vilja betala? Jag tror inte han själv vet. Han kom faktiskt till mig och bad att få ”IKEA” så antagligen tror han att jag är viktig. Hur viktig? Jag bestämmer mig för att jag är lika viktig som de andra tillsammans och dubblerar årskostnaden.

Sen skriver jag ner att ”Signor Semeraro” måste betala alla kostnader för flytt, resor, bostäder och kostnader för boendet. Jag behöver inte beräkna hur mycket det blir, för jag anser att han skall betala det direkt.

Dessutom lägger jag till att han skall betala en månadsersättning som start-up kostnad den dag vi skriver på kontraktet. Eftersom jag knappast kommer att ha någon personal de första månaderna får jag själv hela summan.

Nu har jag en färdig plan och känner mig rätt nöjd. Det tog faktiskt bara några timmar att göra den.

Det blev förstås en hiskelig massa pengar, men man får inte IKEA gratis. Att köpa IKEA hade säkert kostat hundratusentals gånger mer, så mitt förslag är egentligen väldigt billigt.

Jag är ivrig att skicka planen till ”Signor Semeraro”, men först rådgör jag med Barbro. Jag vet ju att hon kommer att se saken från ett helt annat perspektiv och som vanligt mycket nyktrare, men när hon får se den säger hon att det ser väldigt bra ut. Antagligen tittade hon bara på pengarna jag förhoppningsvis skulle kunna tjäna.

Vi kommer överens om att sova på saken över natten, vilket är ovanligt nyktert av mig själv, eftersom jag alltid är ivrig att få saker gjort med en gång.

Nästa morgon pratar vi om planen. Har jag tagit i för mycket? Är mitt förslag oförskämt?

Vi ältar och vältrar förslaget, men kommer bara fram till att ”Signor Semeraro” inte kan veta hur mycket det kostar att få IKEA.

Så här såg en fax apparat ut

OK, då skickar jag förslaget via fax (en sorts maskin som har två ändar, de ena där man sticker in ett papper och den andra där samma papper kommer ut, fast de finns på helt olika platser i världen).

Precis innan jag tänker stoppa in papperet i faxen frågar jag Barbro:

  • Tror du verkligen att han har en aning om vad det kostar att få IKEA?
  • Nej, jag tror inte han begriper det.

Om han inte har en känsla för hur mycket det kommer att kosta, så spelar summan ingen större roll, tänker jag.

Jag dubblerar summan en gång till och skäms, nästan.

Jag matar in det enda pappersarket som min plan består av i faxmaskinen. Hjärtat bultar. Kanske gör jag något jättedumt? Vet jag verkligen vad jag håller på med? Är jag oförskämd?

Papperet går oändligt långsamt in i maskinen. Det hackar sig fram genom tänderna som matar fram det. I mina öron låter det som en stenkross. Att ett A4-papper kan vara så långt.

Efter en evighet har maskinen ätit upp min fina plan. Nu finns det ingen återvändo. Nu går det inte att ändra på en enda siffra.

Jag känner mig lättad, men det går snart över i oro.

Kommer ”Signor Semeraro” att acceptera mitt förslag? Kommer jag att få ett uppdrag som är helt sanslöst? Det är ofattbart att jag skulle få ett uppdrag att göra en kopia på IKEA. Visst känner jag IKEA väldigt väl, men att bygga ett helt företag grundat på mina dock begränsade kunskaper är kanske lite väl övermodigt. Den summa pengar och de villkor jag begärde var dessutom ofantliga, åtminstone i min värld. Nu var det bara att vänta.

Jag har aldrig varit så nervös någon gång i hela mitt liv. Det här skulle kunna bli mitt livs affär.

____________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 8

Betygsätt sidan!

Betyg 0 / 5. Omdömen 0

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGENS BERÄTTELSE

DAGBOK 1889

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.
"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter