KAPITEL 6

EN NY VÄRLD

Sesto Calende vid den underbart vackra sjön Lago Maggiore

Klockan är 10 på kvällen. Barbro och jag är hemma hos Åke och Carmen i Sesto Calende, som ligger vid den sagolikt vackra sjön Lago Maggiore med de bildsköna öarna Isola Bella och Isola Pescatore.

Jag har nyligen fått sparken från IKEA (fast jag fick ge mig den själv) och en lång spännande historia i mitt liv har avslutats. Det är tur att jag har kvar några av de bästa vännerna från IKEA-tiden. Åke är inte bara en väldigt god vän, han är dessutom rolig, lättsam och en effektiv ledare, eftersom han tar alla med charm. Han var och är fortfarande varuhuschef i vårt gamla järnvarulager, numera förklätt till ett IKEA-varuhus. Carmen, som var kassörska på varuhuset, har han tagit på alla sätt. Hon är vacker som Sofia Loren, skrattar alltid och är lättsam som en fjäder.

Enetoca Holly i Sesto Calende

Vi trivs väldigt bra i deras sällskap och inte blir det sämre av några goda flaskor vin, inköpta från Elenas enoteca ”sotto la casa”.

Telefonen ringer. Ni vet en sådan där apparat, som ser ut som en brödrost i plast och som sitter fast i väggen med en tjock lina så att man inte skulle kunna stjäla den.

Åke svarar. Samtalet är väldigt kort. ”Rolf, det är till dig. Till mig? Men ingen vet att jag är här”. Den annars alltid så glada Åke, verkar nästan lite arg när han säger: ”Det är till dig”.

  • “Pronto”.
  • ”Pronto”. (alla samtal i Italien börjas med att båda parter upprepar ”pronto” ett antal gånger. Antagligen är det från den tid då man ringde via telefonissa och var tvungen att försäkra sig om att det var någon på andra sidan av tråden innan man kunde börja prata).
  • ”Buongiorno, sono Signor Semeraro e vorrei incontrarla”. (Goddag, jag heter Herr Semeraro och jag vill träffa er.)
  • ”Buongiorno, ah, oh, hm, si possibile” (efter 5 år i Italien utan några som helst italienska kurser är mina italienska språkkunskaper ungefär som en bil som går på de sista dropparna bensin).

Samtalet är väldigt kort. Jag får inte veta vad det handlar om eller vem han är, men vi kommer i alla fall överens om att träffas nästa dag vid ”RB” i Dalmine. Jag vet var Dalmine ligger (öster om Milano), men jag vet inte vad RB är för något. Jag tror att han sa att det är en stor fabrik, som ligger precis vid motorvägen. Det kan väl inte vara så svårt.

Kvällen fortlöper i förundrans och undrans tecken. Var det maffian som fått tag i mig? Är det något skämt från mina tidigare medarbetare? Hur katten kunde någon veta att jag var hos Åke och Carmen?

Saab 900 Cabriolet

Nästa dag kör Barbro och jag från Sesto Calende via Milano och österut på Venedigmotorvägen till Dalmine. Vi njuter i vårsolen och kör nedcabbat i vår nästan splitternya Saab Cabriolet. Vi är båda tysta. Tankarna snurrar i huvudet. Är det en fälla? Kan det vara sant? Vem är det?

Det är inte svårt att hitta vägen till Milano från Sesto Calende. Den har jag kört tusentals gånger på min väg till IKEA:s varuhus, som ligger i nordöstra delen av Milano. För att hitta Dalmine tar vi hjälp av en förtryckt manuell navigator, som på den tiden kallades karta.

Jag hittar avfarten i Dalmine utan problem. Men sen kör det ihop sig. Jag ser den stora vita fabriken med de två höga tornen, som ”Signor Semeraro” beskrivit för mig. Egentligen borde det bara vara att ta raka vägen dit, men så fungerar det inte i Italien. För det första finns det inga raka vägar och för det andra går vägen aldrig dit man tror. Ett säkert tips brukar vara att köra motsatt håll.

Trots det kör jag den väg som verkar snabbast och mest direkt och hamnar förstås fel.

RB byggnaden där mötet ägde rum 1992

Jag kör runt och runt och så småningom kommer jag längs en åker fram till den stora byggnaden. Den är omgiven av en hög mur, så att ingen skall stjäla den.

Jag hittar inkörsporten och stannar till vid vaktkuren som står på vänster sida. Det är ingen där. Jag väntar några långa minuter. Sen rullar jag sakta framåt rädd att någon skall komma utrusande från ingenstans med en kulspruta och göra ett durkslag av min fina bil. Inget händer varför jag rullar vidare.

Lite längre fram och bakom byggnaden står det några bilar. Jag parkerar, Barbro hukar sig för hon vill inte bli sedd. Jag går nervöst ut ur bilen och en bit längre bort ser jag några personer komma mot mig. Pulsen är nu uppe i den fart då man borde få böter för att ha överskridit hastigheten.

Vad är detta? Vad skall jag göra? Vad vill de? Hur försvarar jag mig? Skall jag vända?

De kommer närmare. Jag ser nu att det är tre personer. Längst fram i den lilla armén går en man som helt tydligt är bossen. Bakom honom går det två resliga ynglingar med allvarliga miner.

Bossen sträcker fram handen och säger att han är ”Signor Semeraro”. Han är klädd i en perfekt silverlamé-kostym. Han ser ut som en italiensk maffiaboss, har bakåtkommat slickat hår som en maffiaboss och sluddrar som en boss. Och så har han en perfekt solbränna, som bara kan komma från södra Italien.

Hans båda följeslagare ser ut som tagna ur en gangsterfilm; rakryggade, mörk kostym, slips, mörka glasögon, bakåtkammat hår och absolut inga ansiktsuttryck.

De håller var sin tjock krämfärgad läderportfölj i handen. Vad det är i dessa skulle jag få lära mig några veckor senare.

Det är nu det gäller. Leva eller dö.

Signor Semeraro börjar prata. Han pratar fort. Han pratar sluddrigt. Hans meningar är ofullständiga. Han fullföljer inte en tanke utan hoppar till nästa eller förra eller förrförra innan han avslutat en mening. Jag förstår bara ungefär vart tionde ord. Han pratar. Jag nickar instämmande och hummar lite emellanåt.

Vi står kvar ute på asfalten bakom fabriken. Signor Semeraro och jag ansikte mot ansikte och de båda hantlangarna står bakom honom. De har heller inte hälsat på mig eller presenterat sig.

Även om jag bara förstår en bråkdel av det Signor Semeraro säger tror jag mig förstå andemeningen:

  • ”Du har varit stor chef på IKEA”
  • ”IKEA är framtiden”
  • ”Jag vill ha IKEA”
  • ”Kan du göra IKEA till mig?”

Jag har aldrig varit blyg när det gäller att lova att få till underverk, så varför skulle jag göra det nu? Jag svarar honom att visst kan jag ”göra IKEA” åt honom. ”Nessun problema” (något hade jag lärt mig i Italien).

  • “Bene, facciamo un contratto”. (Bra, då gör vi ett kontrakt)

Jag förstår att han vill att jag skall göra ett förslag (på vad? Att göra IKEA?) till honom och lovar, förstås, att jag skall göra det inom en vecka.

Därmed är affärsförhandlingen avslutad och jag är fri från kulhål och har dessutom, tror jag, fått någon sorts uppdrag. Det hela var över på mindre än 5 minuter. Kanske gick det så fort för att vi stod stelbenta på den hårda asfalten. Kanske var det för att min knaggliga italienska inte räckte till för artigheter eller frågor.

Signor Semeraro” vill visa mig RB, vilket han gör.

Inne i den stora fabriken visar det sig att det är en riktigt fin möbelbutik med produkter som vi (ok, före detta) IKEANER hade sagt att det inte handlade om kvalitet utan om överdriven materialförstöring. Efter 13 år på IKEA där allt handlade om sparsamhet, vara effektiv, funktionalitet och ödmjukhet, var det upplyftande att se dess excesser, slöseri med material och vulgära föremål.

Jag hade aldrig trott att det skulle kunna gömma sig en sådan här fin möbelhandlare i en gammal fabrikslokal som det nästan var omöjligt att hitta till, men i Italien är allt möjligt, samtidigt som det är i stort sett omöjligt att få något gjort.

Eftersom Barbro var kvar i bilen hade jag ganska brått att komma iväg så efter ungefär en halvtimmas rundvandring ursäktade jag mig och lämnade butiken och de välpolerade italienarna.

”Arrivederci e a presto!”

Jag skyndar mig tillbaka till bilen för att få berätta för Barbro. Hon är inte där! Herregud, har de rövat bort henne som utpressning? Var vänligheten bara en ytlig fasad för att locka bort mig från bilen och Barbro?

När jag kommer fram till bilen ser jag att Barbro bokstavligen ligger på golvet och gömmer sig. Jag sätter mig vid ratten och kör ut från fabriksområdet. Barbro sitter fortfarande nedhukad bakom instrumentbrädan. Ingen av oss säger något.

Jag kände mig lättad och till och med upplyft. Jag hade fått en första inblick i en annan värld. En värld som skulle förändra mig igen. IKEA hade gjort mig till en rationalist och funktionalist och lärt mig allt om att vara ödmjuk och måttlig.

Nu ska det snart bli andra bullar. Ödmjukhetens tid var förbi.

____________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 7

Betygsätt berättelsen!

Betyg 5 / 5. Omdömen 1

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

DAGBOK

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.

"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 18 M.

"D. 18 M. Mulet, lugnt, 2 gr. blidt. På f. m. voro A. Johansson i Eggvena Håkansg. med 2 hästar och A. Eriksson i Hoberg Postg. med 1 häst här och köpte virke. Rydberg körde hem bräder från Krutg. På e. m. var Rydberg i Norunga Prestg. hvarest förrättades auktion å de...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 17 S.

"D. 17 S. Mulet, nästan lugnt på m. 6 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen, en rätt tröttsam promenad, emedan snön största delen af vägen räckte till knävecken, på återvägen mötte jag kommunalnämndsordföranden Fredrik Andersson i Kättlingabo, som promenerande var på väg...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 16 L.

"D. 16 L. Strömoln, lugnt, på m. 6 g. kallt. På f. m. voro Rydberg och Emil ute och skottade upp vägen från Iglabo förbi Tolsg. till Ljur stom. Jag skottade vägar på gården, samt sågade och högg ved åt mig. Frun och Hulda hade tagit sig bak före (eller rättare)...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 15 F.

"D. 15. Fr. klart, lugnt, på m. 7 gr. kallt. På f. m. var jag i Långaredsboden, vid Ljurs bod mötte jag Ljurs snöplog förspänd med 4 hästar, hvars snöskottningsdistrikt räcker från Öna till Stommen. Strax hitom Långared mötte jag Långareds snöplog, äfven förspänd med...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 14 Th.

"D. 14 Th. Mulet på m. 5 gr. k., blåst och starkt yrväder, På e. m. 3 gr. blidt, starkare blåst och snöyra. Jag har hela dagen arbetat med att sätta skaft på skedar och knifvar. Hulda hjelpte Emil med tröskning. På afton, frun är orolig öfver att Rydberg ej hemkommer...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 13 O.

"D. 13 O. Strömoln på m. 11 gr. kallt. Något blåsigt. Hulda blef hastigt illamående under natten, men är nu på morgon kry igen. På f. m. satte jag skaft på 3-ne afbrutna metallskedar, den ena skänkte jag till frun, den andra till Alma och den 3-dje till Hulda. På e....

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 12 T.

"D. 12 T. Klart, på morgon 17 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen med tidningar, samt återtog äldre tidningar. Rydberg körde hem ved från skogen. Vid m. t. 10 gr. kallt. På e. m. gjorde jag blanksmörja, Rydberg sålde sitt lilla gula sto till J. H. Österberg, och reste...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 11 M.

"D. 11 M. Första rättegångsdagen med Gäsene härad. 18 gr. kyla, strömoln, narigt. Voro Rydberg och jag vid tinget i Ljung. Några handlingar emottogs ej från någondera af parterna, utan saken dem emellan kommer att vid detta tinget afslutas. Jag slapp att vittna, men...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 10 S.

"D. 10 S. På m. halfklart nästan lugnt 12 gr. k. vid m. t. 10 gr. På e. m. klart var Petersson uppe hos mig. Karl Andersson i Gundlered var hos Rydberg. Flickorna Hulda och Nanny voro äfven en stund uppe hos mig och sågo i mina böcker." Hulda...

 

BookBeat

Över 200.000 ljudböcker på lager

Prova på GRATIS i två veckor. Klicka här.

ALLA BERÄTTELSERNA

KÄLLOR

Abraham Winka: En Gårds Historia

Linnar Linnarsson: Bygd By och Gård

Karl Eriksson: Gårdsägarn Torparn och Knekten

J. W. A. Yllander: Min dagbok året om 1889

Stig Svenssons memoarer: Bondeminnen

Stefans Hemsida

Svältornas Fornminnesförenings: årskrifter

Kyrkoböcker