KAPITEL 5

IMPERIET

KRIG MELLAN SVERIGE OCH EUROPA

Observera restaurantskylten ”Restaurant zum Elch

När jag började på IKEA 1977 hade vi endast tre varuhus utanför Skandinavien, två i Tyskland och ett i Schweiz. Vi hade ännu ingen riktig europeisk organisation utan allt sköttes från Sverige, dvs Älmhult. Vi betraktades som filialer till den svenska organisationen. Vi hade förvisso en ansvarig för den europeiska expansionen i form a Jan A, men han lydde direkt under Ingvar och var därför lite utanför det etablerade organisationen. I Sverige tyckteman inte vi var riktigt seriösa eftersom vi var tvungna att improvisera vad vi än gjorde.

Vi var mer eller mindre precis som vår egen slogan: ”Das unmögliche Möbelhaus aus Schweden”, vilket betyder ”Det omöjliga möbelvaruhuset från Sverige”. Detta anspelade på att det IKEA gjorde var omöjligt, omöjliga priser, omöjligt att själv hämta på lagret, köra hem i sin egen bil och sen montera själv. Internt var även vår uppgift omöjlig eftersom vi var unga, oerfarna, utan tillräckliga resurser i form av pengar, lokaler och hjälpmedel. Texten på annonsen ovan lyder översatt: ”Den som är ung har mer smak än pengar”. Det stämde precis på hur det var för oss att arbeta ute i Europa: mer vilja än resurser.

 

Även katalogerna reflekterade vår filosofi. Översätter man texten ovan står det: ”Vi vilar inte på våra soffor”. Vi hade en näst intill okontrollerbar vilja att få saker och ting gjort. Det skulle gå fort och det skulle ske nu.

Vi var förstås inte sofistikerade eller kunde alltid anlita dyra reklambyråer och ibland såg resultat kanske amatörmässigt ut, i alla fall i den svenska organisationens ögon, men det fungerade.

Från 1977 och framåt skedde det en stark expansion och vi öppnade många nya varuhus. Med tiden blev förhållandena mellan Sverige och vår av Sverige icke accepterade organisation besvärligare. Man förlöjligade oss och kanske älgen i varumärket retade dem mest.

Vi fick inte göra vår röst hörd när det gäller sortimentet. Om vi framförde att vissa produkter inte fungerade ute i Europa, fick vi veta att det var bestämt att vi skulle ha ett svenskt sortiment, så det skulle vi inte lägga oss i. Det gällde till exempel köken. I Sverige är standardhöjd på en bostad 240 centimeter och därför var köken 210 centimeter. Kökssystemen hette till och med ”System 210”. I Europa är emellertid standardhöjden betydligt mer och ligger i regel på 270 centimeter. Våra ”små” kök och garderober såg därför löjliga ut, men den svenska organisationen ville absolut inte lyssna på oss, liksom den inte ville lyssna på andra formella krav (språk, märkning, säkerhetsregler, måttenheter etc) som vi framförde.

Jag som arbetade med logistik (fick alltså inte använda detta ord förrän i slutet av 80-talet) hade problem med leveranstiderna från vårt centrallager i Älmhult. De svenska varuhusen var vana vid att få leverans på i genomsnitt tre dagar, men leveranserna till våra varuhus ute i Europa kunde ta flera veckor. Jag försökte då få igenom att vi skulle kunna ändra parametrarna för att beräkna leveransstorlekar och tider, men det vill man absolut inte lyssna på i Älmhult. Vi var ett svenskt företag och skulle förbli så och därmed basta!

Ju fler varuhus vi fick ute i Europa desto starkare blev dessa spänningar. Med fler varuhus och länder följde att vi blev tvungna att bygga upp en organisation och som sådan började vi ställa krav på huvudkontoret i Älmhult. Framåt mitten av 80-talet växte dessa spänningar till starka konflikter och till och med att man motarbetade oss ”européer”.

Jan var allas vår idol och ledare. Han var ingen chef men han hade en otrolig förmåga att få alla med sig.

Här kan vi se att IKEA på den tiden använde rött som företagsfärg, vilket senare skulle föra till ett enormt skattemässigt problem.

Det fanns en mycket klar skillnad i livsstil och arbetssätt. Medan man i Sverige hade lång erfarenhet, omfattande rutiner för allt och tid på sig för att förbättra och förändra, hade vi i Europa mycket mindre erfarenhet, var tvungna att själva bygga rutinerna och måste arbeta mycket snabbt. Vi var ”cowboys” som sköt från höften och svenskarna var ”filosofer” som hade all tid i världen att lösa sina små problem.

Hans och Ingvar Kamprad 1965 när IKEA Kungens Kurva öppnade.

Hans var en verklig pionjär och en mycket viktig stöttepelare i den svenska organisationen

Denna skillnad åskådliggjordes perfekt i den respektive ledaren för Sverige, som var Hans, respektive Jan som ledde Europa.

Hans var en av de första som började arbeta med Ingvar och han hade en enorm erfarenhet av i stort sett allt som försiggick på företaget. Han var sävlig, hade en enorm mustasch, spelade ofta golf, var sofistikerad och filosofisk och gick på fina restauranger. Inget fick göras eller ändras om det inte var hundra procent genomtänkt, avstämt och dokumenterat. Han hade noll förståelse för att villkoren för oss som arbetade ute i Europa var annorlunda än de som gällde i Sverige. Han accepterade inte ens att språken var annorlunda.

Jan var en relativ nykomling på företaget. Han var rastlös, tog snabba beslut, var hårdför, hade svårt för att sitta stilla och sågs mest rusa fram på sina klapprande trätofflor. Han menade att alla måste ta egna beslut och att vi inte hade tid med långa överläggningar. Gör och rätta till när det blir fel var hans melodi. Vi unga pojkar (på den tiden fanns det inga tjejer i det här gänget) avgudade honom. Han var vår idol, ledare och han var oantastlig.

Runt 1985 till 1986 var vi ytterst nära ett totalt krig mellan dessa båda organisationer. Vid det laget hade ”Europa” öppnat så många varuhus så att den svenska organisationen inte kunde förneka vår kraft och vårt berättigande. Sanningen var att vi höll på att gå om Sverige i omsättning. I det läget var vi många som trodde att Europaorganisationen skulle få en mycket större makt över hela bolaget och det fick vi på sätt och vis också men på andra sätt blev det tvärtom.

1986 hände det två saker som skulle bli mycket avgörande för mig själv. För det första blev jag landchef i Italien och för det andra fick IKEA för första gången någonsin en koncernchef som inte hette Ingvar Kamprad.

Ingvar Kamprad och Anders 1985 några månader innan Anders blir koncernchef för IKEA

En tidig morgon ringde Lennart till mig och sa kort: ”Rolf, Anders har utsetts av Ingvar till koncernchef.” Jag blev helt paralyserad och chockerad. I och för sig väntade vi på ett besked om att Ingvar skulle utse en koncernchef för det hade han flaggat för under flera år, men att det blev Anders var för oss helt otänkbart. Vi var övertygade om att det skulle bli Jan, som var chef för Europa. Anders var liksom jag själv landchef, han i Frankrike och jag i Italien och båda var vi underställda Lennart, som i sin tur hade Jan som chef.

Att nu en kollega som vi suttit i möte med otaliga gånger och som hade precis samma nivå som vi själva skulle bli koncernchef för hela företaget ruskade om oss fullständigt.

När chocken lagt sig och vi började fundera på saken, så började vi tycka att det var ett smart drag av IK (Ingvar Kamprad) och väldigt bra för oss. Nu äntligen skulle vi i Europa få den makt och inflytande som vi förtjänade, men det blev helt annorlunda än vi trott.

Förvisso kom Anders från den ”Europeiska” skolan och förstod varför vi var tvungna att arbeta på ett annat sätt än vad man kunde göra i Sverige, men samtidigt hade han precis det problemet att han var ”Europé”. Hur skulle han få Sverige att acceptera honom som koncernchef? Svaret är klassiskt: liera dig med fienden. Alltså knöt han till sig Hans, Sverige-chef och uttalad Europamotståndare, och gjorde honom till detaljhandelschef i koncernledningen. Därmed blev han min yttersta chef. Detta skulle visa sig bli första steget till min undergång på företaget.

1989 öppnade vi som jag beskrivit tidigare det första varuhuset i Italien. Detta var för Hans inte en tillräckligt viktig händelse för att han skulle komma dit. Annars var det ju vanligt att så många höga ”potentater” som möjligt skulle komma på öppningar för att visa sitt stöd och lära sig var som hänt på varuhussidan. Det var ju i regel så att de senaste tankarna prövades i de nya varuhusen. Det var fullständigt otänkbart att ingen skulle komma till öppningen av det första varuhuset i ett land.

Till öppningen av Milano-varuhuset kom ingen annan ”höjdare” än Lennart, så illa omtyckta var mina metoder.

Ungefär vid den här tiden kom vår italienska advokat till mig och sa: ”Rolf, du som är VD för bolaget skulle kanske ha ett annat typ av kontrakt än som anställd. Det skulle ge både dig och bolaget en hel del fördelar.” ”Jaha, sa jag, vad då för fördelar?”. Advokaten svarade: ”Jo, företaget skulle spara pengar på sociala avgifter och du skulle kunna välja vilken typ av pensionsförsäkring du vill ha, eftersom det i så fall är du själv som betalar in denna avgift.” Då undrade jag förstås om det fanns något lurt eller olagligt med det här och han svarade att det var ett mycket vanligt sätt att reducera kostnaden för italienska företag, vilket jag numera vet helt säkert eftersom jag haft ett flertal sådana kontrakt efter min IKEA-tiden.

Jag sa till advokaten att jag skulle ta upp det med min chef, Hans, vilket jag gjorde, på en samling som vi hade någon månad senare. Jag berättade vad advokaten sagt och då svarade Hans: ”det är helt ok för mig, bara det inte kostar IKEA något extra”. Jag bekräftade förstås att advokaten sagt att det skulle kosta mindre.

En VDs anställningsvillkor måste bekräftas av styrelsen och därför togs det upp på nästa styrelsemöte, som i och för sig bara var en fars, eftersom de enda deltagarna var jag och den italienska advokaten, medan de övriga styrelsemedlemmarna, bland annat Hans, aldrig deltog. Beslutet klubbades såsom vår advokat skrivit det. Därefter skickades protokollet som vanligt till IKEAs koncernjurist i Humlebäck och där tog det hus i helvete.

IKEA imperiets struktur skapat av Hans, koncernjuristen

”Va fan håller Rolf på med nu?”, sa Hans, koncernjuristen. Han var en mycket färgstark person och illa omtyckt av i princip alla eftersom han hatade alla och pratade illa om dem. Dessutom var den verklighet som de operative levde i fullständigt ointressant för honom, men han var desto duktigare på att hitta på finurliga finansiella lösningar, som kunde göra att företaget och därmed IK sparade även på skatten, men därom är det bättre att läsa på annat ställe.

IKEA Humlebäck, koncernkontor och ett fruktat getingbo

På noll sekunder lyckades Hans juristen koka en kall potatis och få den skållhet. Han kastade den rakt i ansiktet på Anders koncernchefen, som kastade sig på telefonen och begärde att jag kom till Humlebäck omedelbart, vilket jag gjorde. Jag hade sällan anledning, som tur var, för vad jag hört så var det ett getingbo av intriger och fult spel där, men nu kom jag inte undan. Redan i ingången kändes den täta tunga stämningen.

Anders, IKEAs globala koncernchef och mäktigaste man, hade sitt kontor i källarplan i den gamla vackra byggnaden. Jag gick igenom den långa korridoren och där satt han, min forna jobbarkompis, som jag och de andra landcheferna så många gånger festat och vilt diskuterat IKEA med.

Det var en helt annan person än den jag lärt känna tidigare. Han var stelare och mycket mera formell. Han verkade nästan lite frånvarande. Han frågade mig rakt ut om det var jag som föreslagit att jag skulle ”få betalt på et annat sätt”. Jag förklarade då att jag skulle få betalt på samma sätt, det vill säga genom en vanlig bankutbetalning, men  att avtalsformen skulle ändras enligt vår italienska advokats förslag. Jag förklarade också för Anders att jag pratat med Hans, min chef, och att han tyckte det var ok, bara det inte kostade företaget något.

Sen satte det igång ett fruktansvärt ringande kors och tvärs. Anders ringde Hans, min chef, sen ringde han Lennart, min före detta chef, därefter ringde han Jan A, som skulle bli min nästa chef, eftersom jag precis efter öppningen av Milano blivit erbjuden att bli Detaljhandelschef och Ungernchef (en av Jans briljanta idéer vid chefsbrist var att ge var och en två helt olika jobb). Lennart ringde Anders, Jan ringde Lennart. Lennart och Jan ringde mig. När Anders gjorde sina samtal var jag tvungen att vänta ute i korridoren.

Anders pratade framför allt ett flertal gånger med Hans, min chef, och Hans, chefsjuristen. Ärendet bollades fram och tillbaka i för mig som det tycktes timtal. Ena sekunden verkade det som om Jan och Lennart övertygat Anders om att allt stod rätt till och att det bara var att gå vidare, nästa stund så hade Hans och Hans övertygat Anders om att det bara var att kasta ut mig med huvudet före.

Detta var den första riktiga öppna konflikten mellan Sverige och Europa och Anders var domaren. På ena sidan stod Lennart och Jan och på den andra sidan Hans, juristen, och Hans, min chef. Plötsligt handlade saken inte längre om mig, utom om vilket av dessa läger som skulle få ”vinna”. Sverige mot Europa, improvisation och handling mot regler och samförstånd och med en före detta ”europeisk” domare.

Det här kommer att gå bra sa både Lennart och Jan. Jan tillade, ”du kan packa dina väskor och åka till Wien i morgon så kör vi igång. Här har vi oerhört mycket att göra och du behövs här.”

Nu hängde det på Anders, den före detta kollegan, européen och nye koncernchefen.

Så här efteråt förstår jag att Anders inte hade något val om han ville fortsätta att vara koncernchef. Han var helt enkelt tvungen att sparka mig, vilket han också gjorde. Endast så kunde han fortsätta att få stöd från den svenska organisationen.

När Anders bad mig att skriva min avskedsansökan rämnade världen. Jag hade varit 13 år på IKEA, arbetat dag och natt och kämpat för min sak med händer och klor, bott i 6 olika länder, öppnat varuhus i Frankrike, Belgien och Italien, startat upp två nya länder och anställt tusentals medarbetare och nu var det slut. Punkt slut.

Fast riktigt slut var det inte. Det skulle bli värre.

Eftersom det redan var bestämt att jag skulle till Östeuropas nya organisation ledd av Jan och som Detaljhandelschef och Ungernchef, så hade vi redan utsett min efterträdare, eller rättare sagt jag hade föreslagit Per till efterträdare och Hans, min chef, hade beslutat att så skulle det bli.

Dagen efter jag blev utsparkad ur bolaget tillträdde Per, en god vän och kollega sen många år.

IKEA personal förbereder varor att lämnas ut i varuutlämningen

En kort tid senare fick Per hålla i yxan när Hans och Anders med Pers tysta medgivande beslutade att min son, Mikael också skulle sparkas ut ur företaget. Mikael var en vanlig medarbetare på varuutlämningen i varuhuset i Milano och hade absolut ingenting med min historia att göra. Arbetet i varuutlämningen var Mikaels första jobb och han hade börjat på företaget precis som jag, på golvet i ett lager.

Anders, koncernchef, Hans, detaljistchef för koncernen, Hans, jurist för koncernen och Per, landchef för IKEA Italien tyckte dock att det var rätt att offra Mikael.

Mikael, min ende son, har aldrig förlåtit mig för detta.

____________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 6

 

Betygsätt berättelsen!

Betyg 5 / 5. Omdömen 1

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

DAGBOK

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.

"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 18 M.

"D. 18 M. Mulet, lugnt, 2 gr. blidt. På f. m. voro A. Johansson i Eggvena Håkansg. med 2 hästar och A. Eriksson i Hoberg Postg. med 1 häst här och köpte virke. Rydberg körde hem bräder från Krutg. På e. m. var Rydberg i Norunga Prestg. hvarest förrättades auktion å de...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 17 S.

"D. 17 S. Mulet, nästan lugnt på m. 6 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen, en rätt tröttsam promenad, emedan snön största delen af vägen räckte till knävecken, på återvägen mötte jag kommunalnämndsordföranden Fredrik Andersson i Kättlingabo, som promenerande var på väg...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 16 L.

"D. 16 L. Strömoln, lugnt, på m. 6 g. kallt. På f. m. voro Rydberg och Emil ute och skottade upp vägen från Iglabo förbi Tolsg. till Ljur stom. Jag skottade vägar på gården, samt sågade och högg ved åt mig. Frun och Hulda hade tagit sig bak före (eller rättare)...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 15 F.

"D. 15. Fr. klart, lugnt, på m. 7 gr. kallt. På f. m. var jag i Långaredsboden, vid Ljurs bod mötte jag Ljurs snöplog förspänd med 4 hästar, hvars snöskottningsdistrikt räcker från Öna till Stommen. Strax hitom Långared mötte jag Långareds snöplog, äfven förspänd med...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 14 Th.

"D. 14 Th. Mulet på m. 5 gr. k., blåst och starkt yrväder, På e. m. 3 gr. blidt, starkare blåst och snöyra. Jag har hela dagen arbetat med att sätta skaft på skedar och knifvar. Hulda hjelpte Emil med tröskning. På afton, frun är orolig öfver att Rydberg ej hemkommer...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 13 O.

"D. 13 O. Strömoln på m. 11 gr. kallt. Något blåsigt. Hulda blef hastigt illamående under natten, men är nu på morgon kry igen. På f. m. satte jag skaft på 3-ne afbrutna metallskedar, den ena skänkte jag till frun, den andra till Alma och den 3-dje till Hulda. På e....

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 12 T.

"D. 12 T. Klart, på morgon 17 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen med tidningar, samt återtog äldre tidningar. Rydberg körde hem ved från skogen. Vid m. t. 10 gr. kallt. På e. m. gjorde jag blanksmörja, Rydberg sålde sitt lilla gula sto till J. H. Österberg, och reste...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 11 M.

"D. 11 M. Första rättegångsdagen med Gäsene härad. 18 gr. kyla, strömoln, narigt. Voro Rydberg och jag vid tinget i Ljung. Några handlingar emottogs ej från någondera af parterna, utan saken dem emellan kommer att vid detta tinget afslutas. Jag slapp att vittna, men...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 10 S.

"D. 10 S. På m. halfklart nästan lugnt 12 gr. k. vid m. t. 10 gr. På e. m. klart var Petersson uppe hos mig. Karl Andersson i Gundlered var hos Rydberg. Flickorna Hulda och Nanny voro äfven en stund uppe hos mig och sågo i mina böcker." Hulda...

 

BookBeat

Över 200.000 ljudböcker på lager

Prova på GRATIS i två veckor. Klicka här.

ALLA BERÄTTELSERNA

KÄLLOR

Abraham Winka: En Gårds Historia

Linnar Linnarsson: Bygd By och Gård

Karl Eriksson: Gårdsägarn Torparn och Knekten

J. W. A. Yllander: Min dagbok året om 1889

Stig Svenssons memoarer: Bondeminnen

Stefans Hemsida

Svältornas Fornminnesförenings: årskrifter

Kyrkoböcker