KAPITEL 4

GRÄVER EN GRAV

OCH KÖPER ETT JÄRNVARULAGER

Waterloo-monumentet i närheten där vi bodde 1984-1985

Äventyret i Belgien var det bästa jag någonsin gjort. Det var en enorm utmaning, jag fick jobba med unga entusiastiska människor och vi hade ett gemensamt mål, som ingen kunde tveka om. Och så hade vi väldigt roligt. Vi bodde dessutom jättefint i Waterloo, väldigt passande.

Mikael hade gått i svensk skola för första gången. Han hade tidigare gått ett år i tysk skola, två år i schweizisk och ett år i fransk skola. I Belgien blev det ett femte skolspråk för honom. (tyska, schweizertyska, franska och svenska).

Bara någon dag efter öppningen i Belgien kom Lennart med den ungerska flagga och ville på så sätt informera mig om att jag skulle till Italien. Ibland är viljan större än kunskapen, men det fanns ingen tvekan om hans uppskattning av det jobb jag gjort i Belgien.

Som vanligt på IKEA var det bara att hoppa på det direkt. Lennart och jag skulle flyga tillsammans från Köpenhamn till Milano för ett möte med ”Signor Orlandini”, som var vår kontakt i landet. Det var snöoväder över hela Europa och de flesta flygplatser var stängda, men Kastrup var fortfarande öppen för avgångar. Vi blev informerade i check-in att flyget till Milano var inställt, så de hänvisade oss till  biljettförsäljningen, där de bekräftade att vårt flyg inte skulle kunna landa i Milano, varför det blivit inställt. Vi frågade då hur vi skulle ta oss till Milano. Svaret blev ”det går inte”. På vårt IKEA-uppkäftiga sätt genmälde vi ”ursäkta, men vi frågade inte OM det går, utan HUR vi skall komma dit”.  Biljettförsäljerskan insisterade på att det var omöjligt, varpå vi gick och skaffade en karta, för att hitta eventuella flygplatser runt omkring. Ingen av oss var någon expert på italienska städer och flygplatser så kartan fick hjälpa oss.

 

Rakt västerut från Milano ligger Torino. Där måste det väl finnas en flygplats. ”Jovisst”, svarade biljettförsäljerskan, och så fick vi ett flyg dit. När vi landade i Torino var det full snöstorm. Vi hyrde en bil och blev upplysta om att vi inte fick lov att köra enskilt dit utan måste invänta en konvoj och följa den, vilket vi gjorde. Först i konvojen körde en plogbil i 20 kilometer i timmen och sen kom ett 15-tal bilar däribland vi. Vi ankom till Milanos innerstad klockan fyra på morgonen. Där klarade vi inte av att hitta vårt hotell så vi tog första bästa vi såg från gatan. Det visade sig vara ”Hotel Principe di Savoia”, ett 5-stjärnigt lyxhotell. Det var första, enda och sista gången som vi under vår IKEA-tid bodde på något bättre än ett mellanklasshotell. Ingen fick förstås veta det, men nu är det väl preskriberat.

Nästa dag träffade vi ”Signor Orlandini”. Lennart upplyste mig om att han var chef för en jättestor detaljhandelskedja i Italien, Euromercato (Numera Carrefour), och om det var någon som kunde fixa ett varuhus i Italien åt oss så var det han. Vi fick förstås vänta på honom när vi kom till mötet, och det skulle jag lära mig att göra många gånger, alltså vänta och gå på möten med honom.

Han berättade på knagglig franska, ingen av oss kunde italienska, att det var ”nessun problema” och att vi skulle kunna öppna vårt första varuhus om ett halvt år. När vi (dvs Lennart, för jag vågade inte säga ett knyst) invände att det tar ungefär ett år att bygga ett varuhus från det att man har tomt och tillstånd och sen minst tre månader att inreda det, så svarade ”Signor Orlandini”: ”nessun problema”, ”jag kan Italien och här gör vi annorlunda”.

Barbro och Mikael hade flyttat till Italien ett halvt år innan jag började arbeta där, för att det skulle stämma med hans skolår. De bodde på hotell och Mikael gick på den internationella skolan. Där hade man lektioner på fyra olika språk för alla elever, dvs ett ämne var på ett språk och ett annat ämne på ett annat språk. Mikael förlåter mig nog aldrig för hur jag ställt till det med hans skolgång.

Min första uppgift i Italien blev att skaffa oss en bostad och det visade sig näst intill omöjligt. För att få hyra något måste man ha jobb och för att kunna få en anställning måste man ha ett företag och för att kunna starta ett företag måste man ha en chef som har minst fyra års italiensk utbildning. Detta kom att bli en av mina största utmaningar de kommande två åren.

Så småningom hittade vi i alla fall en snäll person som var villig att hyra ut sin villa till oss illegala invandrare, vilket vi faktiskt var. Vi hade inga uppehållstillstånd (det här var långt före EU), inga arbetstillstånd och inga Lire. Det senare kan tyckas vara ett litet problem, men det var tvärtom ett mycket stort problem. Italien hade på den tiden hyperinflation och det var förbjudet att införa eller utföra italiensk och utländsk valuta, mer än i väldigt små belopp. Under de två första åren i Italien var vi ständigt rädda för att bli anhållna och satta i buren för olaglig invandring och valutasmuggling. Mikael skulle egentligen inte heller fått gå så länge i skolan för han och Barbro hade kommit in i landet på ett tre månaders turistvisa.

 

Vår villaträdgård med IKEAs huvudkontor i bakgrunden

Trots problemen med tillstånden så hade vi en bra tid i Italien. När jag hyrde villan hade vi ”turen” att det fanns ytterligare en liten villa på tomten. Den fick bli IKEA Italiens första huvudkontor. I början var jag den ende anställde, eller rättare sagt, den ende som arbetade för att vi skulle kunna anställa mig. Vi behövde ju starta ett företag först.

Ungefär varannan månad kom Lennart till Italien och så träffade vi ”Signor Orlandini” alltid med samma resultat: ”nessun problemani kommer att kunna öppna om ett halvt år”. Så hade det hållit på i fyra år, ända sedan 1983. Nu var det 1987. Efter ett antal möten och ännu fler månader föreslog jag för Lennart att vi skulle byta ut Orlandini mot någon annan strategi, men ha sa att det är vår enda chans att komma in i Italien. Jag hade en oerhörd respekt för Lennart, så det fick bli så.

Jag trodda att det hela skulle lösa sig, så jag anställde min första medarbetare. Han var från Sicilien men arbetade för ett kreditupplysningsföretag i Sverige, så det var en perfekt match. Han fick bli administrativ chef, dvs ta hand om personal, bokföring och administration. Det var inte så svårt på den tiden för vi hade ingen personal och nästan inget att bokföra. Jag hade dock genom lite krumelurer lyckats få igång ett bolag, så vi kunde få lön och arbetstillstånd och därmed uppehållstillstånd.

Jag anställde också en sekreterare, eller rättare sagt hjälp att skriva på italienska för även om jag är rätt bra på att låta som om jag vet vad jag pratar om, är det inte lätt när man inte förstår texten. Även hon var italiensk-svensk.

 

Lago Maggiore. Stranden i Lisanza där vi bodde

Nu var vi tre anställda, hade ett kontor i vår trädgård och en fin villa vid Lago Maggiore. Det var bara hundra meter ner till stranden vid den otroligt vackra alpsjön.

Det saknades bara en sak – ett varuhus. Jag var officiellt landchef för IKEA Italien, så jag fick deltaga i de månatliga landchefsmöten som Lennart i sin egenskap av Europachef ledde. De andra deltagarna var chef för Belgien, Frankrike, Tyskland Nederländerna och Schweiz, som var det första land som IKEA öppnade varuhus i utanför Skandinavien. På de här mötena blev jag ständigt upplyst om att jag förvisso var landchef men en landchef utan varuhus är ingen som borde få yttra sig, och är det något jag tycker om så är det att yttra mig. Det var tufft att vara ”minstingen” i detta fina gäng. Lennart stöttade mig dock och tyckte att jag kunde få säga något ibland.

Åen gick och Orlandinis ständiga ”nessun problema” började gå mig på nerverna och IKEAs koncernledning i Humlebäck var märktbart irriterad på att jag inte fick något gjort. Så en dag kom beslutet som en blixt från en klar himmel: ”Vi lägger ner Italien, det är för svårt och tar för lång tid.”

Jag blev oerhört ledsen, besviken och förbannad. Jag hade blivit tillsagd att hålla mig till Orlandini, trots att jag sagt flera gånger att det inte för någonstans och nu skulle jag bli bestraffad för att Orlandini inte hade gjort vad han lovat. Dessutom var det inte jag som gjort ett avtal med Orlandini utan IKEAs etableringschef, redan 1983, långt före min tid.

Då sa jag till Lennart: ”ge mig 12 månader, så garanterar jag att öppna det första varuhuset i Italien, annars kan ni sparka mig”. Uppkäftig som alltid. Lennart tog upp det med koncernledningen (läs Ingvar) och kom tillbaka med beskedet: ”OK, men inte en dag mer. Om du inte har öppnat inom 12 månader blir det inget och du är ute ur bolaget.”

Äntligen hängde det bara på mig och min kreativitet. Nu hade jag fria händer att ta tag i problemen. Jag började med att analysera vad som gjort att vi inte kunnat öppna och kom snabbt fram till att det egentligen bara behövs två saker för att kunna öppna ett IKEA-varuhus (plus en massa jobb): för det första ett tillstånd och för det andra en byggnad. Det var på tillståndet det hade hängt för Orlandini och det var där han trodde att han var en mästare.

Det där med tillstånd var komplicerat och jag begrep inte riktigt processen för att få det, så vi började med att söka efter en byggnad. Jag sa till sekreteraren och min administrative chef: ”nu är det slut med att sitta på kontoret. Ta era bilar och kör runt och runt och runt tills ni hittar en byggnad som vi kan öppna ett varuhus i.”

 

Här på via Fulvio Testi i Milanos förort Cinisello Balsamo låg järnvarulagret jag köpte

Det tog inte så lång tid innan en av dem kom till mig och sa att han hittat något intressant i Milano. Vi åkte dit och jag upptäckte att byggnaden hade alla fel som man kan tänka sig för en byggnad som skall bli ett IKEA-varuhus. Den var förvisso i två plan vilket de flesta varuhusen är, men det ena planet var under mark, vilket inte fungerar för IKEA. Det andra felet var att det bara fanns 98 parkeringsplatser och vi behövde 7-800. Dessutom var byggnaden totalt bara 4.800 m2 och den borde varit minst 15.000. Det fanns heller ingen infart från huvudgatan, utan endast från en liten bakgata på baksidan. Något tillstånd att bedriva detaljhandel i den här byggnaden fanns givetvis inte heller eftersom den varit i järnvarulager.

I min enfaldiga desperation konstaterade jag: ”det är perfekt, nu behöver vi bara ett tillstånd och sen jobbar vi häcken av oss för att lösa alla andra små problem”.

Jag antog att det bästa sättet att angripa problemet med tillstånden var att gå till kommunen så det gjorde jag. Jag fick genast träffa borgmästaren, för ryktet att IKEA skulle öppna hade gått fortare än jag. Hans kontor var enormt och bestod av två delar, den yttersta hade en soffa och ett soffbord och i den inre delen hade han sitt skrivbord. Jag berättade om mitt ärende och då svarade han ”säljer inte ni mattor på IKEA”. ”Jovisst svarade jag, men vi har inte öppnat vårt varuhus än.” ”Jag behöver en matta här under bordet. Den skall vara si och så stor”.

Jag försökte slingra mig men förstod snart att en matta var förutsättningen för att över huvud taget tänka på ett tillstånd. Under de kommande månaderna skulle jag få lära mig om en hel del andra förutsättningar för att kunna få tillstånd, bland annat besök på gay-klubbar lite överallt i Europa och en två veckors resa till USA för att titta på IKEA-varuhus. När jag informerade honom om att varuhusen i USA inte var några bra exempel så insisterade han. Vi var absolut tvungna att besöka ett antal städer i USA, vilket vi alltså gjorde med en delegation på 13 personer. Vi besökte minst lika många gay-klubbar så jag fick inblick i en för mig helt ny värld.

Dessa krav var givetvis inte acceptabla och de flesta andra ”ikeaner” hade inte accepterat dem. Kanske gjorde jag fel, kanske gjorde jag rätt. Jag vägrade dock alltid under min tid i Italien att acceptera krav på pengamutor och jag gav aldrig efter för utpressning.

Lennart kom på sitt månatliga Italien besök och jag visade stolt mitt blivande IKEA-varuhus (järnvarulager). Han gick runt tyst och mörk som natten i ansiktet. Så tittade han rakt på mig och sa ”du är fan i mig inte klok”. Så var det sagt.

Det är klart att jag själv inte kunde bestämma över IKEAs pengar så det krävdes ett koncernbeslut för att få göra investeringen. Trots sina mindre vackra ord om mig lyckades Lennart tydligen presentera projektet på ett aptitligt sätt, så jag fick pengarna att köpa byggnaden för.

Nu hade vi alltså en byggnad och ett löfte om tillstånd från kommunen, men det krävdes också deras godkännande av byggnaden.

Så här hade jag tänkt mig att disponera byggnaden (vi hade proffs som gjorde riktiga ritningar!):

Borgmästaren och hans tekniske avdelningschef tittade på mig och sa: ”det där går inte, ni får inte ha försäljning under mark”. Jag opponerade mig men det var omöjligt att övertala dem om att göra ett undantag. Det var helt otänkbart att låta både kunder och personal arbeta under markytan och utan dagsljus.

Då tänkte jag till lite och så frågade jag: ”Om man har en byggnad och det är en kulle i närheten, klassas det så som under mark?”  ”Givetvis inte.”. ”Tack”, sa jag, ”jag kommer snart tillbaka”.

Ett par dagar senare var jag åter på kommunkontoret och presenterade vårt nya projekt:

Jag tänkte helt enkelt gräva en vallgrav runt byggnaden och så plötsligt låg den inte under mark.

Nu gick det bra och vi fick vårt tillstånd. Jag hade en byggnad och jag hade ett tillstånd, resten var som sagt bara en massa jobb.

Vi anställde personal i rasande fart. Jag intervjuade personligen tusentals personer. Barbro organiserad hjälppersonal från andra IKEA-varuhus från hela världen. Snart var vi ett hundratal anställda och nästan lika många hjälparbetare på plats och ombyggnationen var i full gång.

 

Jag gör en bygginspektion några månader för öppning 1989

Jag övertygade kommunen om att öppna en infart från huvudgatan. Vi målade om byggnaden och vi röjde så gott vi kunde på baksidan av varuhuset så att vi skulle kunna få ett par parkeringsplatser till. Det var förstås fortfarande oändligt långt från de hundratals platser vi behövde men jag räknade med att de uppfinningsrika italienarna skulle hitta en parkering bara de tyckte att IKEA var intressant.

 

Vår prisbelönta reklamkampanj vid lanseringen av IKEA i Italien

Med hjälp av Anders på TBWA gjorde vi en fantastisk reklamkampanj som garanterat skulle öppna ögonen på de skeptiska och självsäkra italienarna. När Anders presenterade idén om platta paket för mig tyckte jag den var brilliant. När vi sen la till en italiensk präst som handlar ”även på en fredag” och ursymbolen för italienska bilar, Fiat 500 "Topolino", så blev kampanjen helt oslagbar. Vi vann även internationella pris för denna kampanj.

Öppningsdagen kom rusande mot oss med expressfart. Plötsligt var det bara en dag kvar – och det regnade in genom taket och in på vår försäljningsavdelning:

 

Byggchefen och jag på taket dagen innan öppning av det nya varuhuset

Det fanns inget val, vår byggchef och jag fick ta oss upp på taket och försöka hitta läckan. Det var något avloppsrör som täppts till och med lite handkraft fick vi snart rensat ut det, och snart flödade vattnet i röret som det skulle. Att jag blev lite blöt och fick visa musklerna för hela personalen var ett billigt pris.

Nästa dag öppnade vi IKEA Italien, 13 månader efter att jag givit mitt löfte. Jag hade inte kunnat hålla exakt det jag lovat, men i alla fall Lennart hade överinseende med mina brister, vilket han oftast hade. Trots att ingen trodde på oss hade vi lyckats med en näst intill omöjlig uppgift. Vi hade varit tvungna att genomföra projektet med väldigt få resurser och oerfaren personal, men den var desto mer entusiastisk.

En oerhört stolt landchef, varuhuschef och HR-chef vid öppningen av det första IKEA-varuhuset i Italien

Öppningen blev en enorm succé. Vi hade tusentals bilar parkerade runt varuhuset. Gatorna var fullständigt blockerad och det tog timmar att ta sig till och från det nya varuhuset. Polisen kallades till platsen av irriterade trafikanter men trafikpolisen körde en stor omväg, för de visste att om de kom till oss hade de varit tvungna att stänga varuhuset.

Så här var det sen varje helg så länge det här varuhuset var kvar. Jag köpte byggnaden för 3 miljarder Lire (ungefär 30 miljoner kronor), vi renoverade för lika mycket, så vi hade investerat 6o miljoner kronor. Första året sålde vi för 35o miljoner, dvs 5 gånger investeringen. På tio månader betalade vi tillbaka hela investeringsbelopp. Det måste vara mer än rekord.

Min chef Lennart var mycket nöjd. Hans satsning på mig hade gått hem. Tyvärr hade jag inte gjort det hos koncernledningen (läs IK). Jag gick för mycket mina egna vägar och det skulle jag få sota för…. 

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 5

Betygsätt berättelsen!

Betyg 0 / 5. Omdömen 0

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

DAGBOK

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.

"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 18 M.

"D. 18 M. Mulet, lugnt, 2 gr. blidt. På f. m. voro A. Johansson i Eggvena Håkansg. med 2 hästar och A. Eriksson i Hoberg Postg. med 1 häst här och köpte virke. Rydberg körde hem bräder från Krutg. På e. m. var Rydberg i Norunga Prestg. hvarest förrättades auktion å de...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 17 S.

"D. 17 S. Mulet, nästan lugnt på m. 6 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen, en rätt tröttsam promenad, emedan snön största delen af vägen räckte till knävecken, på återvägen mötte jag kommunalnämndsordföranden Fredrik Andersson i Kättlingabo, som promenerande var på väg...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 16 L.

"D. 16 L. Strömoln, lugnt, på m. 6 g. kallt. På f. m. voro Rydberg och Emil ute och skottade upp vägen från Iglabo förbi Tolsg. till Ljur stom. Jag skottade vägar på gården, samt sågade och högg ved åt mig. Frun och Hulda hade tagit sig bak före (eller rättare)...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 15 F.

"D. 15. Fr. klart, lugnt, på m. 7 gr. kallt. På f. m. var jag i Långaredsboden, vid Ljurs bod mötte jag Ljurs snöplog förspänd med 4 hästar, hvars snöskottningsdistrikt räcker från Öna till Stommen. Strax hitom Långared mötte jag Långareds snöplog, äfven förspänd med...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 14 Th.

"D. 14 Th. Mulet på m. 5 gr. k., blåst och starkt yrväder, På e. m. 3 gr. blidt, starkare blåst och snöyra. Jag har hela dagen arbetat med att sätta skaft på skedar och knifvar. Hulda hjelpte Emil med tröskning. På afton, frun är orolig öfver att Rydberg ej hemkommer...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 13 O.

"D. 13 O. Strömoln på m. 11 gr. kallt. Något blåsigt. Hulda blef hastigt illamående under natten, men är nu på morgon kry igen. På f. m. satte jag skaft på 3-ne afbrutna metallskedar, den ena skänkte jag till frun, den andra till Alma och den 3-dje till Hulda. På e....

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 12 T.

"D. 12 T. Klart, på morgon 17 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen med tidningar, samt återtog äldre tidningar. Rydberg körde hem ved från skogen. Vid m. t. 10 gr. kallt. På e. m. gjorde jag blanksmörja, Rydberg sålde sitt lilla gula sto till J. H. Österberg, och reste...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 11 M.

"D. 11 M. Första rättegångsdagen med Gäsene härad. 18 gr. kyla, strömoln, narigt. Voro Rydberg och jag vid tinget i Ljung. Några handlingar emottogs ej från någondera af parterna, utan saken dem emellan kommer att vid detta tinget afslutas. Jag slapp att vittna, men...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 10 S.

"D. 10 S. På m. halfklart nästan lugnt 12 gr. k. vid m. t. 10 gr. På e. m. klart var Petersson uppe hos mig. Karl Andersson i Gundlered var hos Rydberg. Flickorna Hulda och Nanny voro äfven en stund uppe hos mig och sågo i mina böcker." Hulda...

 

BookBeat

Över 200.000 ljudböcker på lager

Prova på GRATIS i två veckor. Klicka här.

ALLA BERÄTTELSERNA

KÄLLOR

Abraham Winka: En Gårds Historia

Linnar Linnarsson: Bygd By och Gård

Karl Eriksson: Gårdsägarn Torparn och Knekten

J. W. A. Yllander: Min dagbok året om 1889

Stig Svenssons memoarer: Bondeminnen

Stefans Hemsida

Svältornas Fornminnesförenings: årskrifter

Kyrkoböcker