KAPITEL 3

JAG SER EN VÅLNAD

OCH FÅR NÄSTAN SPARKEN

Crescent Skippern ”Queen Emma” och kissen Tott

Vi lärde oss snabbt att segla och undvika grynnorna. Det var ju inga problem, man letade bara efter sådana där kryss med punkter ute i havet och vi hittade inte ett enda! Queen Emma var mycket grundgående så man såg botten innan hon slog i. Det gjorde att vi kunde gå iland på vilken kobbe som helst. Seglen var så små att vinden aldrig fick riktigt tag i båten och kunde välta den, så vi var lugna och trygga. Vi hade en otrolig tur med vädret för den sommaren blåste det nästan inte alls.

Allt har dock sitt slut, så även sommaren 1976.

En dag fick jag se en annons i Göteborgsposten:

”IKEA söker en driftig person som vill vara med och bygga upp ett av Europas bästa centrallager”

Det var tre saker i annonsen som fick mig att reagera: För det första IKEA. Där hade vi ofta varit kunder så det var ett känt namn för oss. Det andra som slog mig var Europa. Det lät ju som om man skulle kunna få resa och det drömde vi ofta om. Det som kanske slog mig allra mest var näst sista order ”bästa”. Vem gillar inte att vara bäst?

Jag skrev genast en ansökan:

”Kära IKEA. Jag såg en annons om att bygga upp ett av de bästa centrallagren i Europa, men det vill jag inte vara med om.

MEN, om ni kan tänka er att bygga det allra bästa lagret så gör jag gärna det åt er.”

Visst var det kaxigt att säga så här, men å andra sidan om jag bara svarade att jag ville vara med om att bygga ett av de bästa så visade det att jag var utan ambitioner och nöjde mig med ett halvbra jobb, så det var inget bra.

IKEA Älmhult

Det tog inte lång tid förrän jag fick komma på intervju i Älmhult. Det var spännande att komma dit och upptäcka att det här kända företaget låg mitt i ingenstans. Älmhult bestod av en järnvägsstation och ett IKEA varuhus och så några andra hus borta vid stationen.

Jag tyckte att jag fick vänta i evigheter på att bli inkallad till intervjun. Vi tycktes vara oändligt många kandidater. Så småningom kom i alla fall någon typ av assistent och sa att nu kunde jag få prata med ”Lennart”. Hon sa inte vem denne Lennart var eller vad han hade för funktion.

Jag kom in i ett ganska stort konferensrum med ett antal stolar runt bordet. Det var inget speciellt trevligt rum. På ingångssidan av bordet satt det en kille med långt hår framåtböjd med ryggen mot mig, så jag gick runt till andra sidan. Han sa inget. Jag väntade lite och sen satte jag mig. Han sa fortfarande inget. Jag vred på mig och väntade. Han väntade ännu längre.

Då tänkte jag att nu måste jag nog säga något och så berättade jag lite om mig själv. Sen var det klart.

Vi körde hem till Göteborg och jag var bara förbryllad. Vad fasen handlade det här om?

Efter några veckor blev jag kallad till en andra intervju. Då fick jag träffa några andra människor som var lite vettigare. De ställde till och med frågor och jag tyckte att jag svarade rätt bra. Jag fick träffa den där Lennart igen och i stort sett samma procedur upprepade sig igen, fast om jag kommer ihåg rätt ställde han nog åtminstone en fråga.

Sen fick jag vänta en stund och så plötsligt bad någon Barbro att komma in i konferensrummet. Hon var borta en bra stund och när hon kom tillbaka fick jag veta att jag fått jobbet.

Många år senare fick jag veta att jag fått jobbet bara tack vare Barbro. Resonemanget var att eftersom hon verkade så vettig och trevlig kunde hon ju inte ha en fullständig dåre till man. Det kändes ju skönt att veta att jag hade någon sorts kvalifikation för att jobba på IKEA.

Den här ”Lennart” kom att bli den person som jag högaktat mer än någon annan person i livet. Han blev min eviga chef på IKEA. Även om jag formellt haft ett par andra chefer var han den enda som jag alltid kände att han styrde och stöttade mig genom mitt yrkesliv. Han har den otroliga förmågan att styra, stötta, driva på och utveckla utan att säga ett ord. Jag var dörädd för honom och samtidigt ville jag göra allt för att få veta av just honom att jag gjort något bra, vilket han bara sa en enda gång och då genom att ge mig en fantastisk julklapp i form av en riktigt gammal tredimensionell klocka som föreställer en by i alperna.

Man kan nog tolka det som ett bevis om uppskattning även den gång då han gav mig en ungersk flagga för han ville tala om på ett subtilt sätt att jag skulle bli chef för IKEA i Italien. (den ungerska och italienska flaggan är förvillande lika…). Hur jag mötte maffian, grävde vallgravar och smugglade pengar berättar jag om i nästa kapitel.

Ingvar Kamprad

När jag började på IKEA var vi 2000 anställda och i alla som hade en roll utanför varuhusen kände varandra och Ingvar Kamprad kände alla.

Jag blev placerad ute i Europa och började först min karriär som administrativ chef för vårt centrallager i Bönen i västra Ruhrgebiet, känt för sin tunga kolindustri. Bönen var en otroligt trist grå smutsig stad. För mig spelade det ingen roll för jag hade fullt upp med att förstå vad jag skulle göra. Det blev förstås extra svårt eftersom jag inte pratade tyska.

Bönen, Ruhrgebiet och vårt hus med lagret i bakgrunden

Mitt viktigaste jobb i Bönen blev att lasta järnvägsvagnar med möbler och skicka iväg dem till varuhusen. Det var tio graders kallt i lagret och toaletterna var genomfrusna, men vi höll oss varma genom att ”dra pall”. Det var inte direkt det jag förväntat mig av ett chefsjobb men det lade grunden för hela min filosofi om ledarskap.

Det gick fort på IKEA på den tiden och redan efter ett år avancerade jag till att bli ”direktleveransansvarig”, vilket innebar att jag fick göra beställningar för varuhusen direkt till leverantörerna i Östeuropa. När man håller på med logistik (ett förbjudet ord på IKEA under 70- och 80-talen enligt Ingvar Kamprad) blir man aldrig berömd för att ha gjort ett bra jobb, men får mycket skit när det blir fel och det blev det ofta.

Under den här tiden som jag arbetade i Tyskland och Schweiz reste jag ofta till Älmhult, där IKEAs huvudkontor låg. En dag när jag gick genom kontoret, stelnade jag till av förvåning. Det var något som inte stämde. Hade jag sett mig själv gå förbi? Jag fick en obehaglig känsla av at något inte stod rätt till.

Jag skyndade mig att få tag i en matrikel över all personal som arbetade på huvudkontoret. Jag bläddrade snabbt igenom namnen från ”A” mot ”Ö” och när jag kom till ”P” blev jag alldeles konfus. Där stod det Persmark, Gert, internummer xxx. Det kunde inte vara någon annan än min egen bror. Jag kunde omöjligt förstå att min egen bror arbetade på samma kontor som jag besökt hundratals gånger utan att veta om det.

Det tog lång tid innan jag tog mig samman och kontaktade hoom. Vi var förvisso bröder men vi hade blivit skilda från varandra när vi var så små att vi inte hade något gemensamt, men jag såg tydligt mina egna anletsdrag och vår fars i hans ansikte. Jag kom inte ihåg min far, men jag visste omedvetet att det var så han såg ut och det var så jag och Gert såg ut. Det visade sig att Gert och jag hade börjat arbeta på IKEA i sort sett samtidigt 1977.

Efter två år med jobbet inom varuleveranser (ordete logistik blev inte godkänt förrän i slutet av 80-talet) och efter att ha flyttat från Ruhr-Gebiet till Wiesbaden och senare Basel, tyckte Lennart med mitt stora bifall att det vore roligare både för honom och mig att jobba med försäljning. Vi såg ju att varuhusen och försäljningsledningen firade varje fredag kväll när man slagit försäljningsrekord och om det var något vi gillade på den tiden så var det att fira och festa.

IKEA Dorsten, när vi fortfarande kallade oss ”Das unmögliche Möbelhaus aus Schweden”. Mikael med älg under armen

Lennart skickade mig till Paris för att lära mig försäljning i det första varuhuset som skulle byggas där. Jag blev självbetjäningslager-ansvarig. Därmed kunde min närvaro motiveras. Jag hade ju jobbat på lager och lager är ju lager även om det är i ett varuhus och att dra pall hade jag redan lärt mig så det gick fort.

Efter ett par månad och precis när vi skulle öppna det nya varuhuset avancerad jag till försäljningschef. Vilken fantastisk känsla. Nu var jag med i gänget som officiellt fick festa på företagets bekostnad varje fredag (under förutsättning att man satte försäljningsrekord och det är ju inga problem, bara man letar tillräckligt länge i statistiken. Det är alltid något som har gått bättre än förra veckan. Är det inte totalt, så är det sofforna, och är det inte sofforna så är det handdukarna eller något annat).

En dag när jag åkte bil från Parisvaruhuset mot flygplatsen hörde jag från baksätet i bilen hur Lennart och Thomas, som var etableringschef för IKEA Europa, diskuterade hur fasen de skulle lösa problemet med etableringen i Belgien. IKEA hade på den tiden resurser att öppna ett nytt varuhus per år och Ingvar Kamprad hade gjort en överenskommelse med en joint-venture-partner om att vi skulle öppna fyra hus i Belgien samma år. Det var enligt Thomas och Lennart fullständigt omöjligt. Resurserna, dvs människorna, som kunde uppbyggnad av nya varuhus, var redan upptagna med ett annat projekt.

Det fick mig att spetsa öronen. En omöjlig uppgift. Det lät nästan som den gången jag valde frivilligt att ta tulljobbet i Charlottenberg för att ingen ville ha det. Jag böjde mig fram och sa: ”Men det är väl inget problem. Det finns en lösning på det.” Det tittade på varandra både en och två gånger. Så sa Lennart, ”jaha, då vet vi alltså hur man skall göra det, då måste vi bara ta reda på vem som skall göra det.”

Då vänder sig Lennart om och säger till mig: ”Rolf, du skall till Belgien”.

Plötsligt hade jag fått en enorm uppgift på halsen, en uppgift som jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle lösa, förutom en sak. Någon på IKEA visste ju hur man öppnar ETT varuhus. Om man då gör de andra tre precis likadana så är det ju inget problem, då vet man hur alla fyra varuhusen skulle se ut. Jag hade alltså lösningen för fyra varuhus. Problemet var att jag inte hade det för ETT varuhus.

Det följande året arbetade jag tillsammans med en fantastisk grupp mycket unga oerfarna människor som skulle öppna fyra IKEA-varuhus på en gång, utan att någonsin ha jobbat med det tidigare. Det var en underbar utmaning och stämning. Ingen var bättre än den andre och alla försökte hjälpa varandra.

Vi arbetade oerhört hårt och målmedvetet, festade ohämmat och hade oändligt roligt tillsammans. Vi hade inget gemensamt när vi först träffades, men det ändrade sig på en dag. Vårt mål var att öppna fyra varuhus inom 12 månader.

Under tiden i Belgien lärde jag mig oerhört mycket. Jag fick se hur helt oerfarna människor på mycket kort tid kan utvecklas till fullfjädrade proffs. Att blanda hårt arbete med nöje är ett måste om man skall driva sig själv sina medarbetare till det yttersta. Utan ett tydligt mål som är tidsatt blir man aldrig färdig. Jag lärde mig också att lita på folk och hur viktigt det var att uppmuntra dem när det inte blev bra.

Jag intervjuade personligen fyra tusen personer och vi anställde runt ett tusen.

Vi öppnade alla fyra varuhusen i tid och det var endast tack vare dessa engagerade ungdomar och deras vilja att lära och göra om och bli bäst.

Många av dessa ungdomar kom att få mycket betydande positioner både på IKEA och andra storföretag. Åtminstone en av dem läser vi nästan dagligen om i våra ekonomitidningar. Ett par kom att ingå i IKEAs koncernledning och många andra fick fina chefsjobb över hela världen.

Det var brukligt att man skulle ordna en liten personalfest för alla som deltagit i uppbyggnaden av det nya varuhuset kvällen innan öppningen för att tacka för ett gott jobb och speciellt tacka den hjälppersonal som kommit från andra varuhus och länder.

När vi öppnade i Liege, som ligger i koldistriktet i östra Belgien och är en mycket grå och trist stad, bestämde jag att göra något extra av festen. Vi skulle ha strandparty mitt inne i industriområdet där vi låg.

Jag lät beställa ett antal lass kritvit sand, solstolar och parasoller, samt strålkastare. Vi placerade allt utanför personalmatsalen och så gjorde vi jätteskålar med färggrann bål, med ordentligt drag i. Våra enormt duktiga dekoratörer under ledning av den enda erfarna, men ack så duktiga Anna-Karin, fulländade miljön med skyltar och färggranna dekorationer.

Denna grå kväll, då vi var dödströtta efter tre månaders fysiskt arbete i varuhuset, festade vi som om det var sista dagen i vårt liv. Ingen av dem som var med har glömt denna fest och kommer nog aldrig att glömma den heller…. Det höll även på att bli min sista kväll, inte i livet men på IKEA.

Ingvar Kamprad besöker ett nyöppningshus. Foto Mikael Persson

Nästa morgon, vilken inträffade ungefär samtidigt med att festen avslutades, var det dags för den sedvanliga genomgången av varuhuset med Ingvar Kamprad. För honom började varje morgon klockan 06.00 och då förväntades man befinna sig vid personalingången till varuhuset och öppna för honom och sig själv för att börja ett flera timmars långt pass med grillning och stekning på en gång.

Festen hade varat väldigt länge och jag kom i säng precis innan jag skulle gått upp, varför jag kom ur sängen för sent för mitt karriärs viktiga ste möte. Ingvar var inte nådig när jag så småningom dök upp.

På darrande ben började vi genomgången i möbelutställningen. Det var helt tydligt att han var på riktigt dåligt humör på grund av min sena ankomst. Över allt hittade han fel och brister och nästan alltid kunde jag bara hålla med honom. Han var direkt, slagfärdig, oerhört kunnig och hade ett ointagligt överläge genom att vad han än sa, så var det rätt, eller blev i alla fall rätt från den dagen.

På den tiden hade vi uppbyggnadschefer, som jag numera kunde räkna mig till, efter att för ett år sedan varit en lagerarbetare, frihet att utforma varuhusen som vi ville. Numera finns det fasta koncept och regler för i stort sett allt, men då var det vi som fick ta ansvar för hur det var och hur det blev.

Principiell layout vi gjorde för första gången i Belgien

Jag är en person som gillar det symmetriska i det mesta jag gör. Symmetri skapar möjligheter för oordning och improvisation, vilka blir spännande element i en annars välorganiserad miljö. Varuhusen var byggda som stora rektanglar. Jag delade dessa i två lika kvadrater. Den första kvadraten blev möbelutställningen. Den andra halvan blev försäljningen av alla småsaker. Vi kallade denna ”Marknaden”.

I möbelutställningen presenterades hela rum i så kallade miljöer.

Marknaden delade jag upp i fyra lika kvadrater, en för varje huvuddel av ett hem, dvs vardagsrummet där man umgås, köket och matrummet där man tillagar sin mat och äter, sovrummet och badet där man är privat och den fjärde delen som blev alla saker som kan användas i princip i vilket rum som helst, till exempel lampor och mattor.

Genom den stora kvadrat som marknaden utgjorde gick det en gång på så sätt att lika stort avstånd fanns till vänster och till höger om gången. Man passerade alltså genom varje avdelning och på så sätt fick vi maximal exponering av varorna.

Gången gick moturs, eftersom människans högra benet oftast är längre än det vänstra så det är naturligt att det steget blir längre och att man därmed svänger mot vänster.

Ingvar var ganska nöjd med möbelutställningen, även om han hade, som vanligt, oerhört många synpunkter på förbättringar. Hans synpunkter och påpekanden var inte slumpmässiga åsikter utan grundade på en oerhörd kunskap och en bergfast filosofi om detaljhandel.

När vi kom in i marknaden stelnade han till. Han tittade rakt fram och sen runt sig och sa högt rakt ut i luften

”harrejävlar Lunkan, nu fick gubben ståfräs”.

Ingvar hade ett otroligt rakt och måleriskt språk. Han hade förmågan att med väldigt få ord få folk att förstå vad han menade. Man kan nog med all rätt påstå att hans språk inte alltid var rumsrent eller anpassat för annat än en mansominerad värld. Han menade dock alltid väl.

Bakfyllan var som bortblåst och jag har nog aldrig känt mig mer uppskattad än då och jag fick vara kvar på mitt älskade IKEA, i alla fall ett tag till…

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 4

Betygsätt sidan!

Betyg 0 / 5. Omdömen 0

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGENS BERÄTTELSE

DAGBOK 1889

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.
"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter