ALLA BERÄTTELSER

KAPITEL 2

BUBBLAN SOM VAR ETT KÄRLEKSNÄSTE

OCH TULLAREN SOM DRACK SMUGGELSPRIT

Mina adoptivföräldrar Per och Inga utanför torpet

Mitt hem i Nortorp utanför Simlångsdalen var som jag berättat ytterst fattigt. Jag kom till tant Inga och farbror Per som fosterbarn 1956 och först långt efter blev jag adopterad, jag vet inte själv när detta hände, men jag tror att det var ungefär 10 år senare. Farbror Per och tant Inga blev aldrig riktigt min mamma och pappa, även om de var oerhört omtänksamma om mig. Jag har skämts över detta hela mitt liv. De offrade allt de hade för mig och mer därtill, men jag gav inget tillbaka, inte ens när jag blev vuxen och hade kunnat göra det.

 

Halmstads högre allmänna läroverk 1917. Foto: Föreningen Gamla Halmstad

 

Vi pratade aldrig om min “riktiga” föräldrar eller mina syskon. Jag visste inte var Birgitta och Gert fanns någonstans och inte heller vad som hänt med min far och mor. Vad jag kommer ihåg hade jag inte med mig någonting alls från mitt hem, inga saker och inga minnen från den tiden fanns längre i mitt medvetande. Min mor skulle jag aldrig få återse och min far bara en enda gång och då var det ett ytterst kort, opersonligt och känslolöst möte. Under en kort tågresa mellan Falkenberg och Halmstad hade mina första 6 år raderats ur mitt liv.

Trots de fattiga förhållandena fick jag studera vidare efter folkskolan. Jag började på läroverket i Halmstad som precis när jag började döptes om till gymnasium. Även där klarade jag mig hyfsat, men inte speciellt bra.

När jag träffat Barbro och blivit blixtförälskad i henne gick all min energi åt att försöka vinna hennes gunst och framför allt att övertyga hennes stränga danska mamma om att jag var en snäll och omtänksam kille. Jag försökte blidka modern Betty både med chokladaskar och blommor, men hon var svårflörtad. Jag var livrädd varje gång jag kom smygande till deras galleri, som de hade i en del av det stora huset i Lilla Tjärby utanför Laholm, där de även hade ett konstgalleri. Jag låtsades vara konstintresserad och när Barbros pappa dök upp undrade jag om Barbro möjligtvis var hemma nu när jag ändå ”råkat” komma dit för att se på deras fantastiska tavlor. Niels lät mig alltid kom in till deras privat del av huset, men då dök nästa problem upp i form av en enorm svart och vit prickig Grand Danois som morrade och fräste och såg ut som om han ville ha mig på sin lunchtallrik.

Volkswagen Bubbla modell 58

Jag vet inte om det var blommorna eller om det var mitt enorma konstintresse som gjorde det men så småningom började Barbro acceptera mina inviter och vi gjorde fler och fler utflykter i min gamla rostiga Folkvagn och den blev vårt kärleksnäste under vår studenttid.

Efter att jag tagit studenten började jag arbeta med att köra brödbil för Enoks bröd i Halmstad. Jag förstod inte vitsen med att studera på universitet efter det att min klasslärare sagt att man skulle göra det för att kunna bli lärare. Lärare skulle alltså utbilda elever så att de blev lärare. För mig verkade det rundgång och meningslöst och därför fick det bli brödbil i stället.

Stora Tullhuset där Tullskolan låg

Efter något år tog min klasslärare kontakt med mig och föreslog att jag skulle söka in på Tullskolan i stället för att gå på universitet. Hon visste att mina föräldrar var fattiga och eftersom Tullskolan var en betald utbildning så var det ett utmärkt förslag.

Jag hade turen att bli antagen och så bar det av till storstaden, där jag stannade i två år. Utbildningen på Tullskolan var oerhört intressant och jag fick massor av fina kompisar, ibland kanske lite för bra. Efter några månader flyttade Barbro till mig i mitt inhyserum på St Eriksgatan. Flickbesök var dock inte tillåtet så det tog inte lång tid innan vi blev utkastade.

Eftersom Barbro arbetade på sjukhus så tjänade vi hyfsat och kunde kosta på oss en egen andrahandslägenhet. Den var säkert inte mer än 30 kvadratmeter, men det spelade ingen roll. Vi var tillsammans och vi levde ett fritt liv och det var mycket Flower Power och frihet som gällde, så det passade oss bra.

När studierna på Tullskolan avslutats och jag fått min Kammarskrivarexamen skulle eleverna utplaceras på de olika tullstationerna i landet. Rektorn informerade oss om att vi hade två val: antingen gjorde de fördelningen utifrån betyg eller så kom vi själva överens om vem som skulle komma till vilken plats. Mest eftertraktat var förstås tjänstgöring i storstäderna och då speciellt Stockholm. Ingen ville någonsin till den sista utposten som var Charlottenberg i Värmland. När jag fick höra om denna hemska plats anmälde jag mig genast som frivillig. Det måste ju bara vara ett fantastiskt ställe.

Triumph Vitesse MK2

Vi packade ihop våra saker i den rostiga Triumph Vitessen som vi skaffat när Bubblan blev ”out” och vi börjat tjäna mer pengar. Barbro var höggravid och bilen oerhört trång med grejer både framför, bakom, över och under oss, men på något sätt kom vi in i bilen.

Det var en lång väg från Stockholm till Charlottenberg, men så småningom kom vi fram. Vid tidningskiosken mitt i byn frågan vi efter vägen till adressen där vi skulle bo och då svarade de: ”Toka te och poka te.” Antagligen var det inte det de sa, men det var så vi förstod det, det vill säga ingenting alls.

Charlottenbergs station där tullstationen låg

Tiden på tullstationen i Charlottenberg blev mycket givande. Vi var fyra man som arbetade där. Tullmästaren var extrem rojalist och därför ett lämpligt offer att skämta med. En av de yngre var en inbiten naturmänniska och fiskare och han tog mig med på otaliga fisketurer, även på arbetstid. Den äldste i gänget var från orten och periodare, så han kunde försvinna flera veckor. För övrigt var han en mycket behaglig man. Han rökte pipa i ett och vi brukade roa oss med att stoppa krut i pipan när han inte såg det och sen small det som katten och vi låg dubbelvikta av skratt.

Sist men inte minst hade vi ”perfektionisten”. Redan från början av min tjänstgöring i Charlottenberg sökte han efter den perfekta kameran. Efter ett år när jag lämnade Charlottenberg sökte han fortfarande och lever han än så har han antagligen inte upptäckt att man inte använder fotoapparater längre.

Strax efter vår ankomst föddes Mikael och det var omöjligt för min självupptagna hjärna att begripa att vara fader är något annat än att bara tänka på sig själv. Barbro fick dra ett tungt lass, speciellt efter att hon även började jobba på Arvika lasarett. Det blev inte bättre av att vår närmaste granne till lägenheten där vi bodde var en norrman som smugglade hemkörd sprit varje dag och som tyckte att man borde provsmaka nästan lika ofta. Att jag jobbade på tullen var inget som störde honom för han smugglade från Sverige till Norge.

En dag upptäckte jag att den svenska regeringen klassificerat landet i olika stödområden och att Göteborg var ett sådant. Vi skulle få betalt för att flytta från Charlottenberg till Göteborg, vilket vi genast gjorde. Vi fick lägenhet i det nybyggda Hammarkullen och lite extra pengar på fickan av staten.

Som tulltjänsteman var man garanterad arbete så jag började på Tullkammaren i stan och Barbro fick jobb på Sahlgrenska. Livet var inte alls dumt, förutom att jag själv var det. Jag var omogen, självisk och en stor skitstövel. Närmare exakt går det inte att beskriva.

Vårt bröllopsfoto 1972

I frihetens anda hade vi inte en tanke på att gifta oss, men så småningom blev trycket från släkten för stort, så vi bestämde oss för ett borgerligt bröllop utan några gäster. Vi var dock tvungna att ha med vittnen till stadshuset, så Barbros ena bror och hans fru fick följa med. Traditioner och regler var inget vi ville följa, så det blev ingen normal bröllopsutstyrsel eller blommor. Det längsta man kunde komma från att vara en ”vanlig” knegare som gifte sig tyckte vi att en seglarutstyrelse skulle vara, så det fick det bli.

Mikaels födelsedag 1975 ett halvt år innan Per dog

1976 dog min adoptivpappa Per och jag kände mig oerhört skyldig för att ha svikit honom. Tankarna om alla gånger jag klagat över att behöva gallra morötter och hacka potatislandet gjorde uppror i mig. Min själviskhet och min levnadsstil i all frihet och relativ lyx kändes som en oerhörd falskhet. Varför gjorde jag inte mer för honom? Det var inte för att han var min far, för det blev han aldrig riktigt, utan för att han offrat sitt liv för att jag skulle få det bra, som fick mig att känna mig skyldig. Han var en oerhört anspråkslös person som bara tänkte på en enda sak; att försörja sin familj.

Jag hade upptäckt att jag hade två oerhörda brister såsom boende i Göteborg. För det första hade jag ingen universitetsexamen och för det andra hade jag ingen båt.

Jag var helt enkelt tvungen att skaffa båda för att bli accepterad av mina arbetskamrater, i alla fall trodde jag det. Jag skrev in mig på universitetet, övertygade rektorn om att föreläsningar bara var bra för lata och att jag inte alls behövde närvara vid dessa för att ta min examen, speciellt inte eftersom jag var tvungen att arbeta heltid för att försörja min familj.

Två år senare blev jag civilekonom, fick diplom, la det i byrålådan och har aldrig visat det igen.

Så var det problemet med båten. Jag hade förvisso rott i en liten roddbåt i vår lugna sjö i Nortorp men aldrig varit ute på havet. Det fick dock inte vara något hinder för vi ville absolut bli accepterade som fullvärdiga kompisar i gänget.

En tisdagsförmiddag våren 1976 efter att jag avslutat jobbet på Tullen (jag jobbade då på postullen med att kontrollera ankommande paket och det kunde jag vara färdig med klockan 11, men fick inte lov att kommat till kontoret förrän eftermiddagen, för då kunde det se ut som om man kunde spara en tjänst och det ville man absolut inte) uppsökte vi en handlare som sålde båtar.

Vi berättade att vi ville köpa en motorbåt som inte fick vara för dyr. Säljaren var ytterst vänlig och informerade oss om att det var betydligt bättre med en segelbåt och att man skulle få mer plats för mindre pengar. Det lät ju bra, så då beställde vi en sådan under förutsättning att de kunde leverera den senast samma fredag. Det skulle inte vara några problem alls. Vi berättade att vi aldrig seglat så de vore bra om de kunde ge oss en instruktion när de levererade båten. Inte heller detta var ett problem.

Fredag eftermiddag klockan 17 anlände lastbilen med båten till avtalad plats i hamnen. Kranbilen lyfte lätt i den lilla Crescent Skippern och man förtöjde den vid kajkanten. Sen tänkte föraren åka iväg, men vi hindrade honom och sa att han måste berätta för oss hur man seglar.

Vår seglingsinstruktion

Han hade bråttom hem (det var ju fredag kväll) men gjorde i alla fall två små figurer på en bit papper. Den ena föreställde en segelbåt med hissade segel. Han ritade en linje från toppen av masten rakt neråt och så sa han att vi skulle dra i den linan för att få upp och ner seglen. Det lät ju enkelt så det borde inte vara några problem

Den andra figuren föreställde ett kryss med fyra punkter runt omkring. Han sa att vi skulle akta oss för sådana för de kallas ”grynnor” och kommer man för nära så går man på grund. Det verkade ju inte heller så svårt.

Sen åkte han och vi tog vår fina nya båt i besittning, Barbro hoppade i först och sen kom jag med Mikael som var fem år gammal. Där nere i kajutan kunde man ”nästan” sitta rak så det var en fin båt.

Vi hade läst att båtar måste ha ett namn och eftersom vi tycke hon var så fin fick hon heta ”Queen Emma”. Sen döpte vi henne i Champagne (allt som bubblade på den tiden var champagne), fast vi slog inte sönder flaskan utan drack upp den. Därefter gick vi la oss i den mysiga kajutan, nöjda och belåtna med att nu blivit riktiga göteborgare.

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 3

Betygsätt sidan!

Betyg 5 / 5. Omdömen 3

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGBOK 1889

26 September Torsdag
"D. 26 Th. Duggregn, kom snickaren Gustaf Petersson i Ödegärdet hit, för att fortsätta arbetet med förstuguqvisten till nya byggningen. På f. m. var jag i Långaredsboden och köpte 1000 spånspik åt Rydberg samt sirap till frun. På e. m. visade sig på en gång 2 vackra...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu