KAPITEL 1

GOSSEN MED ETT STORT HÅL

 OCH OÄNDLIGT MÅNGA FINA MINNEN

Jag heter Rolf Lundqvist, men föddes som Persmark. Jag har som de flesta människor levt ett liv i med och motgångar. Många händelser har satt djupa spår i mig och en del har skapat stora hål i mitt hjärta. Andra händelser har fyllt det med oändlig glädje.

Låt oss gå tillbaka till 1950, närmare bestämt den 8 mars.

Ute i den stora världen inledde senator Joseph McCarthy jakten på vänstersympatisörer och Sovjetunionen meddelar att man tillverkat sin första atombomb denna dag.

Brandstationen i Falkenberg

I lilla Falkenberg föds gossen Rolf Lennart, son till Bertil Persmark och Hilkka Leppänä. Gossen var jag själv och det är mig den här berättelsen skall handla om.

Bertil var elektriker, ambulansförare och brandman vid Falkenbergs brandstation, som låg precis framför vårt hus.

Min mor Hilkka kom från Finland till Sverige i början av 1948 då hon var endast 17 år gammal. Ett halvt år senare gifte hon sig med min far. De fick snabbt tre barn, min storasyster Birgitta, mig själv och lillebror Gert.

 Birgitta, jag och Gert på stranden i Falkenberg runt 1953

Det jag kommer ihåg från min barndom är barnkammaren, min storasyster Birgitta och de skinande blanka brandbilarna utanför vårt fönster. Birgitta var mitt allt, barnkammaren var min borg och pappa brandmannen var min hjälte. Jag stod för det mesta på en stol och stirrade ut genom fönstret för att se på de  skinande röda brandbilarna. När de ryckte ut med tjutande sirener fantiserade jag om min hjälte till pappa. Speciellt spännande var det den gången som läderfabriken (fast jag trodde det var brandstationen) brann och vi kunde se det från vårt barnkammarfönster.

Varje fredag kväll la pappa rena kläder på stolen i barnkammaren. Han hade också putsat våra skor. Vi var alltid väldigt välklädda. Utåt sett var vi en fin och lycklig familj.

Klockan 6 varje dag skulle vi vara i säng och sova. Där i barnkammaren levde vi i vår egen lilla skyddade värld.

 Barnhemmet i Falkenberg, det så kallade Björckska huset. Foto Gustaf Henrik

När jag var fyra, Birgitta fem och Gert knapp två år lämnade vår mor oss och vi hamnade på barnhemmet i Falkenberg, det så kallade Björckska huset. Där fick vi inte sova tillsammans i samma rum och detta gjorde oss förtvivlade. Gert som bara var två år fick sova i bebisrummet. Jag blev placerad i pojkrummet och Birgitta i flickrummet. För första gången i våra liv var vi separerade. Även om vår barnkammare var som ett fängelse, som vi bara fick lämna för att äta, så var vi i alla fall tillsammans, men där på barnhemmet hade vi ingen trygghet alls. Vi tvingades att äta fiskleverolja och det tyckte vi var avskyvärt.

Året efter vi kom dit lades barnhemmet ner.

Vi blev även placerade ett kort tag på ett hem på en gård i Göteborgstrakten. Antagligen var det vid ett av de tillfällen då vår far var  intagen på mentalsjukhuset i Helsingborg.

 Birgitta och Rolf på cyklar med Gert i handen inte långt innan vi alla tre blir separerade

Vår farmor och farfar bodde strax utanför Falkenberg på det vackert klingande Blomstervången.  Vid ett tillfälle tog Birgitta mig och Gert dit. Det var ungefär fyra kilometer från vårt hem. Jag cyklade på en trehjuling med Gert bakpå och Birgitta gick. I trädgården fanns en syrenhäck. Vi klättrade på soffan som stod mot häcken, soffan välte och vi hamnade i häcken med nässlor. Då blev vi baddade med salubrin och skrek som galningar. Birgitta kommer ihåg att hon ibland fick sova i kökssoffan. När vi var ledsena fick vi en sockerbit som farmor doppat i mjölkfatet där det fanns grädde på ytan.

Mitt första riktigt positiva minne från småbarnstiden är från min femåriga födelsedag, eller rättare sagt veckorna efter. Just på den dagen, den åttonde mars 1955, blev jag överkörd av en tankbil som lossade brännolja utanför vårt hus. Jag hade klättrat upp på baksidan av bilen och när den satte sig i rörelse ramlade jag av den branta stegen och hamnade under släpet. Ett av de tunga hjulen krossade min vänstra arm mellan armbågen och axeln och rev upp ett stort sår på min högra kind.

 Ambulans modell 1946

Eftersom brandstationen var så när behövde inte vänta länge innan jag blev hämtad av en ambulans och körd i ilfart till sjukhuset. Om det var min egen far eller någon annan som körde ambulansen just den dagen vet jag faktiskt inte.

Jag kommer än idag ihåg värmen och mjukheten med vilken sjukhuset tog emot och omfamnade mig. Jag blev ompysslad på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Dessutom fick jag i mina ögon oändligt med vindruvor. Vem som gav mig dem vet jag inte men jag är fortfarande ohämmad när det gäller dessa söta små läckerheter. Så fort jag ser vindruvor bara måste jag ha dem och sen äter jag upp alla som finns utan att kunna hejda mig.

 Birgitta och Rolf

Nästa minne förändrade mig för alltid. Det hände ganska snart efter min olycka. Det enda viktiga i mitt liv, Birgitta, försvann bort ifrån mig. Hon och pappa skulle åka bort utan mig. Birgitta ville inte åka och då sa pappa till henne att Rolf kanske kunde åka i stället, men då följde hon med och de åkte de bort för alltid. Vi hade aldrig tidigare varit ifrån varandra och hon var den enda trösten, värmen och säkerheten i mitt liv. Plötsligt fanns inte världen längre. Allt blev tomt. Jag blev inlåst i barnkammaren och inget betydde något längre. Jag vet inte var Gert var men jag kan inte komma ihåg att vi var tillsammans.

 Falkenbergs station runt 1950

Det tog inte så lång tid förrän det var min tur att bli bortskickad från vårt hem. En dag avlämnades jag till en helt främmande tant på stationen i Falkenberg. Hon hjälpte mig ombord på tåget och placerade mig på en hög bänk. Det var fint där och kändes högtidligt. Hon var snäll mot mig och när tåget börjat rulla ut från stationen tog hon fram tecknade tidningar och sen åkte vi iväg. Jag kände inget. Jag saknade inget. Jag förväntade mig inte heller något. Allt som var viktigt för mig hade försvunnit när Birgitta lämnade oss.

Det var spännande att åka tåg och tanten höll mig sysselsatt med tidningarna hela tiden. Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Jag saknade inget för det jag som varit viktigt för mig var redan borta.

Det första och enda fotot på mig i Tierp under Wapnö Slott dit jag först kom. Bror, Per, Rolf och Inga

När tåget stannat vid nästa station blev vi upphämtade i en bil och körd till ett hus ute på landet. Per, farbrorn i det nya huset, var en tyst man och han sa ingenting. Tanten som bodde där var snäll men höll sig lite på avstånd. Varken hon eller jag visste vad ett mamma-barn förhållande var. Hon var som en mjuk nalle men jag varken fick eller hade något begär att krama henne.

Tant Inga tog mycket bra hand om mig men det skulle ta många år innan hon blev ”mor”. Jag visste faktiskt inte vad en mamma var för något förrän jag blev vuxen och förstod att jag missat något.

Förutom farbror Per och faster Inga bodde det en annan farbror i huset. Han kallades Bror och jag kunde omöjligt förstå om han var bror till den andra farbrorn och därför kallades Bror eller om han hette något annat. Han sa inte heller så mycket, men han hade små kluriga ögon och var alltid vänlig mot mig och när ha sa något så var det alltid något lustigt.

Tiden på gården blev inte så lång, utan snart var det dags att flytta igen.

Per, som var trädgårdsmästare på Vapnö fideikommiss och arrenderade gården blev uppsagd utan förvarning och fick packa ihop det lilla han kunde få med sig i sin bil. Resten, det vill säga alla fruktträd, odlingar och växthus blev kvar och för det fick han aldrig någon ersättning. Vi gick från en dräglig levnad till att bli utfattiga.

Nortorp dit jag kom 1957

Per köpte ett litet förfallet torp utanför Simlångsdalen och där växte jag upp. Även om vi hade det otroligt enkelt upplever jag det inte som att det gick någon verklig nöd på oss, men jag kan tänka mig att farbror Per fick slita oerhört för att få mat på bordet. Torpet var slitet och kallt. Vi hade varken vatten eller WC inomhus. Vi sov alla fyra  ett rum i början förr att spara på elen till det enda elelementet i huset. Senare flyttade Bror till ett annat rum och när huset hade moderniserats lite då jag var i tonåren fick jag sova i salen.

 Per och Inga och hunden Jack på torpet Norrtorp

Min uppväxt på torpet var bra, även om jag inte tyckte om att gallra morötter, hacka potatislandet, hässja hö. Däremot var det roligt när vi skulle ta in höet och lasta av det på logen.

Utedasset låg långt från huset så på vintern frös jag när jag skulle gå dit. Tvätta oss fick vi göra i köket i diskhon efter att ha värmt upp vatten på spisen. Bada eller duscha visste vi inte var det var.

 Volvo PV 800

Till skolan i Åled fick jag åka skolskjuts. Vi var 5-6 barn som boddy i vår och grannby och vi fick åka i en fin svart Volvo-bil där dörrarna öppnades som på ett skåp.

Vår lilla by, Norrtorp, bestod bara av ett par hus. I ett av dem bodde Kurt, som blev den nya hjälten för mig. Han tog hand om mig och var alltid väldigt hjälpsam, även om han var fyra år äldre än jag. Han var ännu tystlåtnare än Per och Bror, men vi förstod varandra när vi hoppade från sten till sten i den lilla ån eller smög oss fram vid något tjärn. Nästan varje dag steg vi upp klockan fyra för att gå ut och fiska öring. Det var bland det bästa jag visste. När jag kom hem med de fina små bäcköringarna kokte Inga in dem och så åt vi dem på mörkt bröd, salladsblad och med lite majonnäs. Det var den absolut största lyxen vi någonsin kunde unna oss. För övrigt åt vi väldigt lite ”sovel”.

En klasskamrat hette Björn-Lars men hand bodde rätt långt bort så vi träffades inte så ofta. I en annan granngård någon kilometer från oss bodde ”Patta-Lisa”. Hon satte vår mognande fantasi i rörelse och var ett stående diskussionsämne i skolskjutsen. Vi var definitivt inte snälla mot henne.

 Vår Volvo Duett framför torpet Nortorp

Per hade en Volvo Duett, alltså ingen ”riktig” personbil i mina ögon och när vi åkte in till Halmstad på lördagar för att sälja våra morötter på torget, skämdes jag över att vi var så fattiga att vi inte hade råd med en riktig bil. En dag när vi sålt alla våra morötter på torget fick jag dock en fickkniv av Per och då sken solen över mig. Den var nog den första sak jag fick sedan jag kom till Inga och Per.

 Farbror Pers bror som hette Bror på torget i Halmstad där vi sålde morötter

En dag när vi var i Halmstad för att stå på torget stötte jag ihop med Birgitta, men mötet var oerhört kort och opersonligt. På några år hade vi blivit främlingar. Inget band oss ihop längre och vi hade inget gemensamt. Vi levde i helt olika världar. Birgitta hade kommit till en fin stadsfamilj och jag bodde hos fattiga torpare. Vi hade dock en sak gemensamt, ingen av oss hade någon riktig mamma och pappa. Efter vår korta träff bad Birgitta sina adoptivföräldrar att leta upp telefonnumret till min fosterföräldrar och sen ringde de och pratade med Inga. Hon ville emellertid inte att vi skulle ha kontakt så jag fick inte veta något.

När vi körde hem från torget tankade farbror Per alltid för 10 kr. Jag frågade varför han inte tankade fullt och då svarade han med en ledsen min; ”för att jag inte har råd med mer”. Glädjen över fickkniven var som bortblåst. Plötsligt kastades jag in i de vuxnas värld och började förstå livets bistra verklighet.

Så småningom fick vi både WC och dusch på torpet. Farbror Per började bli ”pappa” och tant ”Inga” började bli mamma. Pappa och Bror slet livet ur sig för att få det lilla torpet att ge oss mat för dagen, rena kläder till skolan och bensin till den gamla Duetten. Han och Bror grävde ut en källare för hand under hela huset. De bar ut stenar och gruset i hinkar för hand. Det var ett oförställbart arbete de gjorde.

Jag hade stora svårigheter att förstå släktbanden i min nya familj. Det var inte bara farbror Bror som var bror till farbror Per utan alla faster Ingas syskon som var gifta med fabror Pers syskin. Det var inte mindre än tre syskon på vardera sidan som var gifta med varandra.

En peson som jag tyckte speciellt mycket om var faster Siris, som var syster till pappa Per. Hon var född 1899 så hon var ett år äldre än Per. Hon var dock inte gift. Hon levde ett stillsamt live i en liten lägenhet i Halmstad och jag tyckte om att besöka henne när jag gick på gymnasiet i staden, speciellt som hon gjorde världens bästa maränger. Det kanske hör till saken att vi sällan hade råd med sådana extravaganser i mitt hem. Hon slutade dock sina dagar på ett otroligt hemskt och brutalt sätt då en av mina kusiner bröt sig in hos henne, våldtog henne och mördade henne. Hon var då 75 år gammal och den snällaste människan i hela världen. Detta var första gången som jag blev medveten om döden och den brutalitet som vi alla kan råka ut för.

Det blev ytterligare besvärligt för mig att förstå om Per och Inga var min pappa och mamma eftersom vi hade andra barn som bodde hos oss. När jag var i tolvårsåldern flyttade Göran till oss. Han kom någonstans från Torup och det var mammas syster Sara som kom med honom. Vi levde under samma tak många år, men vi blev aldrig bröder.

Några år bodde även Ulf, som var Saras egen son hos oss. Han var fyra år äldre än mig och när vi kom upp i tonåren hade han bil så det var han som visade mig den värld där det finns flickor. Vi åkte varje fredag och lördag till någon dansbana ute på landet. Ulf gifte sig senare med en storasyster till min blivande fru.

 Karmela och hennes barn. Ulf som var min kusin och också bodde några år hos oss

Mamma pratade ofta om Karmela, som bott hos dem tidigare, men flyttat därifrån innan jag kom till henne och Per. Karmela och hennes barn kom på besök ibland och då förstod man att hon nästan var som en dotter till mamma. De hade ett hjärtligare förhållande än jag och Inga, i alla fall kändes det så.

Jag klarade mig hyfsat i skolan men jag var inget geni. Jag tycke dock om att hitta på upptåg och ställde ofta till det så att läraren fick ställa mig i hörnet i skolsalen.

Trots allt så kom jag in på läroverket i Halmstad och när jag var 16 år träffade jag den som skulle förändra mitt liv mer än något annat, Barbro min fantastiska fru och tillrättavisare sen över 50 år. Jag fick dock jobba mycket hårt för att övertyga henne om att jag var något att ha. Hon gillade stadskillarna som gick på diskotek bättre än oss lantisar som gick på dansbanan ute i skogen. Det var helt otänkbart att vi från bondbyarna skulle gå på diskotek, vi förstod inte ens vad det var för något. Att dansa utan en orkester verkade väldigt konstigt och att bara stå och skaka på ett dansgolv ännu knasigare. Vi fick också höra tala om att man inte ens behövde en partner för att dansa på diskotek, men det gick definitivt över vårt förstånd. Hela grejen var ju att gå ut och dansa för att få en partner.

Under alla omständigheter, med list och enträgenhet och genom att uppvakta Barbros mamma lyckades jag fånga hennes uppmärksamhet och vi blev ett par.

 Rolf och Mikael 1971, när Mikael var nyfödd

1971 föddes vår son, Mikael, när jag var stationerad på tullen i Charlottenberg och året efter gifte vi oss. Barbro var bara 19 år och jag var 21. Min syster Birgitta och kom till Mikaels dop. När jag gick på gymnasiet i Halmstad fick jag veta att Birgitta bodde i närheten och då var jag och Barbro och hälsade på henne någon gång, men vi hade kommit oerhört långt bort från varandra. Lillebror Gert var bara fyra år när vi blev bortskickade så vi hade inget gemensamt. Han hade blivit kvar hos pappa och vi bortskickade och det har nog alltid blivit kvar som en skuldbarriär mellan oss.

Under de 15 år som jag varit borta från mina föräldrar hade jag endast träffat min far en enda gång,  när jag stötte på honom av en händelse på torget i Halmstad. Det blev ett oerhört kort möte och helt okänsligt. I efterhand fick jag veta av Birgitta att han arbetade extra som brandman i Halmstad där hon bodde för att kunna vara nära henne, men han tog aldrig kontakt. Han var tidvis inlagd på mentalsjukhuset Sankta Maria i Helsingborg.

Min mor återsåg jag aldrig. Tyvärr är minnet av henne ett enda stort mörkt hål, som längtar efter att bli fyllt med en bild på den varmaste kvinnan i välden, min mor.

Endast 37 år gammal tog hon sitt eget liv 1967. Detta fick jag veta först när jag var ungefär 60 år gammal och hon alltså skulle varit 80. Jag sökte länge efter spår efter henne utan framgång. När jag börjat släktforska och förstått lite bättre vilka källor det finns för att hitta informatioin, lyckades jag så småningom lokalisera hennes grav i Malmö. Jag åkte dit och upptäckte att det inte fanns någon grav, eller rättare sagt gravsten. Jag stod mycket länge på hennes sista viloplats och kände ett enormt stort mörkt hål i mitt hjärta. Det var där hon skulle varit även efter sin död, men hon hade aldrig tagit plats där.

Gravstenen hade tagits bort många år tidigare eftersom ingen underhöll graven och betalade för den. Jag lät därför tillverka en ny mycket enkel sten och skrev en kort vers på stenen;

 Gravstenen jag skaffade efter att ha hittat hennes öde grav efter att hon varit bortglömd i 50 år.

I blomman, i solen

 Min mor jag ser

Kring jorden, kring polen

Hon strålar, hon ler

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 2:

 

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 4

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGENS BERÄTTELSE

DAGBOK 1889

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.
"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter