ALLA BERÄTTELSER

KAPITEL 1

GOSSEN MED ETT STORT HÅL

 OCH OÄNDLIGT MÅNGA FINA MINNEN

Jag heter Rolf Lundqvist, men föddes som Persmark. Jag har som de flesta människor levt ett liv i med och motgångar. Många händelser har satt djupa spår i mig och en del har skapat stora hål i mitt hjärta. Andra händelser har fyllt det med oändlig glädje.

Låt oss gå tillbaka till 1950, närmare bestämt den 8 mars.

Ute i den stora världen inledde senator Joseph McCarthy jakten på vänstersympatisörer och Sovjetunionen meddelar att man tillverkat sin första atombomb denna dag.

Brandstationen i Falkenberg

I lilla Falkenberg föds gossen Rolf Lennart, son till Bertil Persmark och Hilkka Leppänä. Gossen var jag själv och det är mig den här berättelsen skall handla om.

Bertil var elektriker, ambulansförare och brandman vid Falkenbergs brandstation, som låg precis framför vårt hus.

Min mor Hilkka kom från Finland till Sverige i början av 1948 då hon var endast 17 år gammal. Ett halvt år senare gifte hon sig med min far. De fick snabbt tre barn, min storasyster Birgitta, mig själv och lillebror Gert.

 Birgitta, jag och Gert på stranden i Falkenberg runt 1953

Det jag kommer ihåg från min barndom är barnkammaren, min storasyster Birgitta och de skinande blanka brandbilarna utanför vårt fönster. Birgitta var mitt allt, barnkammaren var min borg och pappa brandmannen var min hjälte. Jag stod för det mesta på en stol och stirrade ut genom fönstret för att se på de  skinande röda brandbilarna. När de ryckte ut med tjutande sirener fantiserade jag om min hjälte till pappa. Speciellt spännande var det den gången som läderfabriken (fast jag trodde det var brandstationen) brann och vi kunde se det från vårt barnkammarfönster.

Varje fredag kväll la pappa rena kläder på stolen i barnkammaren. Han hade också putsat våra skor. Vi var alltid väldigt välklädda. Utåt sett var vi en fin och lycklig familj.

Klockan 6 varje dag skulle vi vara i säng och sova. Där i barnkammaren levde vi i vår egen lilla skyddade värld.

 Barnhemmet i Falkenberg, det så kallade Björckska huset. Foto Gustaf Henrik

När jag var fyra, Birgitta fem och Gert knapp två år lämnade vår mor oss och vi hamnade på barnhemmet i Falkenberg, det så kallade Björckska huset. Där fick vi inte sova tillsammans i samma rum och detta gjorde oss förtvivlade. Gert som bara var två år fick sova i bebisrummet. Jag blev placerad i pojkrummet och Birgitta i flickrummet. För första gången i våra liv var vi separerade. Även om vår barnkammare var som ett fängelse, som vi bara fick lämna för att äta, så var vi i alla fall tillsammans, men där på barnhemmet hade vi ingen trygghet alls. Vi tvingades att äta fiskleverolja och det tyckte vi var avskyvärt.

Året efter vi kom dit lades barnhemmet ner.

Vi blev även placerade ett kort tag på ett hem på en gård i Göteborgstrakten. Antagligen var det vid ett av de tillfällen då vår far var  intagen på mentalsjukhuset i Helsingborg.

 Birgitta och Rolf på cyklar med Gert i handen inte långt innan vi alla tre blir separerade

Vår farmor och farfar bodde strax utanför Falkenberg på det vackert klingande Blomstervången.  Vid ett tillfälle tog Birgitta mig och Gert dit. Det var ungefär fyra kilometer från vårt hem. Jag cyklade på en trehjuling med Gert bakpå och Birgitta gick. I trädgården fanns en syrenhäck. Vi klättrade på soffan som stod mot häcken, soffan välte och vi hamnade i häcken med nässlor. Då blev vi baddade med salubrin och skrek som galningar. Birgitta kommer ihåg att hon ibland fick sova i kökssoffan. När vi var ledsena fick vi en sockerbit som farmor doppat i mjölkfatet där det fanns grädde på ytan.

Mitt första riktigt positiva minne från småbarnstiden är från min femåriga födelsedag, eller rättare sagt veckorna efter. Just på den dagen, den åttonde mars 1955, blev jag överkörd av en tankbil som lossade brännolja utanför vårt hus. Jag hade klättrat upp på baksidan av bilen och när den satte sig i rörelse ramlade jag av den branta stegen och hamnade under släpet. Ett av de tunga hjulen krossade min vänstra arm mellan armbågen och axeln och rev upp ett stort sår på min högra kind.

 Ambulans modell 1946

Eftersom brandstationen var så när behövde inte vänta länge innan jag blev hämtad av en ambulans och körd i ilfart till sjukhuset. Om det var min egen far eller någon annan som körde ambulansen just den dagen vet jag faktiskt inte.

Jag kommer än idag ihåg värmen och mjukheten med vilken sjukhuset tog emot och omfamnade mig. Jag blev ompysslad på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare. Dessutom fick jag i mina ögon oändligt med vindruvor. Vem som gav mig dem vet jag inte men jag är fortfarande ohämmad när det gäller dessa söta små läckerheter. Så fort jag ser vindruvor bara måste jag ha dem och sen äter jag upp alla som finns utan att kunna hejda mig.

 Birgitta och Rolf

Nästa minne förändrade mig för alltid. Det hände ganska snart efter min olycka. Det enda viktiga i mitt liv, Birgitta, försvann bort ifrån mig. Hon och pappa skulle åka bort utan mig. Birgitta ville inte åka och då sa pappa till henne att Rolf kanske kunde åka i stället, men då följde hon med och de åkte de bort för alltid. Vi hade aldrig tidigare varit ifrån varandra och hon var den enda trösten, värmen och säkerheten i mitt liv. Plötsligt fanns inte världen längre. Allt blev tomt. Jag blev inlåst i barnkammaren och inget betydde något längre. Jag vet inte var Gert var men jag kan inte komma ihåg att vi var tillsammans.

 Falkenbergs station runt 1950

Det tog inte så lång tid förrän det var min tur att bli bortskickad från vårt hem. En dag avlämnades jag till en helt främmande tant på stationen i Falkenberg. Hon hjälpte mig ombord på tåget och placerade mig på en hög bänk. Det var fint där och kändes högtidligt. Hon var snäll mot mig och när tåget börjat rulla ut från stationen tog hon fram tecknade tidningar och sen åkte vi iväg. Jag kände inget. Jag saknade inget. Jag förväntade mig inte heller något. Allt som var viktigt för mig hade försvunnit när Birgitta lämnade oss.

Det var spännande att åka tåg och tanten höll mig sysselsatt med tidningarna hela tiden. Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Jag saknade inget för det jag som varit viktigt för mig var redan borta.

Det första och enda fotot på mig i Tierp under Wapnö Slott dit jag först kom. Bror, Per, Rolf och Inga

När tåget stannat vid nästa station blev vi upphämtade i en bil och körd till ett hus ute på landet. Per, farbrorn i det nya huset, var en tyst man och han sa ingenting. Tanten som bodde där var snäll men höll sig lite på avstånd. Varken hon eller jag visste vad ett mamma-barn förhållande var. Hon var som en mjuk nalle men jag varken fick eller hade något begär att krama henne.

Tant Inga tog mycket bra hand om mig men det skulle ta många år innan hon blev ”mor”. Jag visste faktiskt inte vad en mamma var för något förrän jag blev vuxen och förstod att jag missat något.

Förutom farbror Per och faster Inga bodde det en annan farbror i huset. Han kallades Bror och jag kunde omöjligt förstå om han var bror till den andra farbrorn och därför kallades Bror eller om han hette något annat. Han sa inte heller så mycket, men han hade små kluriga ögon och var alltid vänlig mot mig och när ha sa något så var det alltid något lustigt.

Tiden på gården blev inte så lång, utan snart var det dags att flytta igen.

Per, som var trädgårdsmästare på Vapnö fideikommiss och arrenderade gården blev uppsagd utan förvarning och fick packa ihop det lilla han kunde få med sig i sin bil. Resten, det vill säga alla fruktträd, odlingar och växthus blev kvar och för det fick han aldrig någon ersättning. Vi gick från en dräglig levnad till att bli utfattiga.

Nortorp dit jag kom 1957

Per köpte ett litet förfallet torp utanför Simlångsdalen och där växte jag upp. Även om vi hade det otroligt enkelt upplever jag det inte som att det gick någon verklig nöd på oss, men jag kan tänka mig att farbror Per fick slita oerhört för att få mat på bordet. Torpet var slitet och kallt. Vi hade varken vatten eller WC inomhus. Vi sov alla fyra  ett rum i början förr att spara på elen till det enda elelementet i huset. Senare flyttade Bror till ett annat rum och när huset hade moderniserats lite då jag var i tonåren fick jag sova i salen.

 Per och Inga och hunden Jack på torpet Norrtorp

Min uppväxt på torpet var bra, även om jag inte tyckte om att gallra morötter, hacka potatislandet, hässja hö. Däremot var det roligt när vi skulle ta in höet och lasta av det på logen.

Utedasset låg långt från huset så på vintern frös jag när jag skulle gå dit. Tvätta oss fick vi göra i köket i diskhon efter att ha värmt upp vatten på spisen. Bada eller duscha visste vi inte var det var.

 Volvo PV 800

Till skolan i Åled fick jag åka skolskjuts. Vi var 5-6 barn som boddy i vår och grannby och vi fick åka i en fin svart Volvo-bil där dörrarna öppnades som på ett skåp.

Vår lilla by, Norrtorp, bestod bara av ett par hus. I ett av dem bodde Kurt, som blev den nya hjälten för mig. Han tog hand om mig och var alltid väldigt hjälpsam, även om han var fyra år äldre än jag. Han var ännu tystlåtnare än Per och Bror, men vi förstod varandra när vi hoppade från sten till sten i den lilla ån eller smög oss fram vid något tjärn. Nästan varje dag steg vi upp klockan fyra för att gå ut och fiska öring. Det var bland det bästa jag visste. När jag kom hem med de fina små bäcköringarna kokte Inga in dem och så åt vi dem på mörkt bröd, salladsblad och med lite majonnäs. Det var den absolut största lyxen vi någonsin kunde unna oss. För övrigt åt vi väldigt lite “sovel“.

En klasskamrat hette Björn-Lars men hand bodde rätt långt bort så vi träffades inte så ofta. I en annan granngård någon kilometer från oss bodde ”Patta-Lisa”. Hon satte vår mognande fantasi i rörelse och var ett stående diskussionsämne i skolskjutsen. Vi var definitivt inte snälla mot henne.

 Vår Volvo Duett framför torpet Nortorp

Per hade en Volvo Duett, alltså ingen ”riktig” personbil i mina ögon och när vi åkte in till Halmstad på lördagar för att sälja våra morötter på torget, skämdes jag över att vi var så fattiga att vi inte hade råd med en riktig bil. En dag när vi sålt alla våra morötter på torget fick jag dock en fickkniv av Per och då sken solen över mig. Den var nog den första sak jag fick sedan jag kom till Inga och Per.

 Farbror Pers bror som hette Bror på torget i Halmstad där vi sålde morötter

En dag när vi var i Halmstad för att stå på torget stötte jag ihop med Birgitta, men mötet var oerhört kort och opersonligt. På några år hade vi blivit främlingar. Inget band oss ihop längre och vi hade inget gemensamt. Vi levde i helt olika världar. Birgitta hade kommit till en fin stadsfamilj och jag bodde hos fattiga torpare. Vi hade dock en sak gemensamt, ingen av oss hade någon riktig mamma och pappa. Efter vår korta träff bad Birgitta sina adoptivföräldrar att leta upp telefonnumret till min fosterföräldrar och sen ringde de och pratade med Inga. Hon ville emellertid inte att vi skulle ha kontakt så jag fick inte veta något.

När vi körde hem från torget tankade farbror Per alltid för 10 kr. Jag frågade varför han inte tankade fullt och då svarade han med en ledsen min; ”för att jag inte har råd med mer”. Glädjen över fickkniven var som bortblåst. Plötsligt kastades jag in i de vuxnas värld och började förstå livets bistra verklighet.

Så småningom fick vi både WC och dusch på torpet. Farbror Per började bli “pappa” och tant “Inga” började bli mamma. Pappa och Bror slet livet ur sig för att få det lilla torpet att ge oss mat för dagen, rena kläder till skolan och bensin till den gamla Duetten. Han och Bror grävde ut en källare för hand under hela huset. De bar ut stenar och gruset i hinkar för hand. Det var ett oförställbart arbete de gjorde.

Jag hade stora svårigheter att förstå släktbanden i min nya familj. Det var inte bara farbror Bror som var bror till farbror Per utan alla faster Ingas syskon som var gifta med fabror Pers syskin. Det var inte mindre än tre syskon på vardera sidan som var gifta med varandra.

En peson som jag tyckte speciellt mycket om var faster Siris, som var syster till pappa Per. Hon var född 1899 så hon var ett år äldre än Per. Hon var dock inte gift. Hon levde ett stillsamt live i en liten lägenhet i Halmstad och jag tyckte om att besöka henne när jag gick på gymnasiet i staden, speciellt som hon gjorde världens bästa maränger. Det kanske hör till saken att vi sällan hade råd med sådana extravaganser i mitt hem. Hon slutade dock sina dagar på ett otroligt hemskt och brutalt sätt då en av mina kusiner bröt sig in hos henne, våldtog henne och mördade henne. Hon var då 75 år gammal och den snällaste människan i hela världen. Detta var första gången som jag blev medveten om döden och den brutalitet som vi alla kan råka ut för.

Det blev ytterligare besvärligt för mig att förstå om Per och Inga var min pappa och mamma eftersom vi hade andra barn som bodde hos oss. När jag var i tolvårsåldern flyttade Göran till oss. Han kom någonstans från Torup och det var mammas syster Sara som kom med honom. Vi levde under samma tak många år, men vi blev aldrig bröder.

Några år bodde även Ulf, som var Saras egen son hos oss. Han var fyra år äldre än mig och när vi kom upp i tonåren hade han bil så det var han som visade mig den värld där det finns flickor. Vi åkte varje fredag och lördag till någon dansbana ute på landet. Ulf gifte sig senare med en storasyster till min blivande fru.

 Karmela och hennes barn. Ulf som var min kusin och också bodde några år hos oss

Mamma pratade ofta om Karmela, som bott hos dem tidigare, men flyttat därifrån innan jag kom till henne och Per. Karmela och hennes barn kom på besök ibland och då förstod man att hon nästan var som en dotter till mamma. De hade ett hjärtligare förhållande än jag och Inga, i alla fall kändes det så.

Jag klarade mig hyfsat i skolan men jag var inget geni. Jag tycke dock om att hitta på upptåg och ställde ofta till det så att läraren fick ställa mig i hörnet i skolsalen.

Trots allt så kom jag in på läroverket i Halmstad och när jag var 16 år träffade jag den som skulle förändra mitt liv mer än något annat, Barbro min fantastiska fru och tillrättavisare sen över 50 år. Jag fick dock jobba mycket hårt för att övertyga henne om att jag var något att ha. Hon gillade stadskillarna som gick på diskotek bättre än oss lantisar som gick på dansbanan ute i skogen. Det var helt otänkbart att vi från bondbyarna skulle gå på diskotek, vi förstod inte ens vad det var för något. Att dansa utan en orkester verkade väldigt konstigt och att bara stå och skaka på ett dansgolv ännu knasigare. Vi fick också höra tala om att man inte ens behövde en partner för att dansa på diskotek, men det gick definitivt över vårt förstånd. Hela grejen var ju att gå ut och dansa för att få en partner.

Under alla omständigheter, med list och enträgenhet och genom att uppvakta Barbros mamma lyckades jag fånga hennes uppmärksamhet och vi blev ett par.

 Rolf och Mikael 1971, när Mikael var nyfödd

1971 föddes vår son, Mikael, när jag var stationerad på tullen i Charlottenberg och året efter gifte vi oss. Barbro var bara 19 år och jag var 21. Min syster Birgitta och kom till Mikaels dop. När jag gick på gymnasiet i Halmstad fick jag veta att Birgitta bodde i närheten och då var jag och Barbro och hälsade på henne någon gång, men vi hade kommit oerhört långt bort från varandra. Lillebror Gert var bara fyra år när vi blev bortskickade så vi hade inget gemensamt. Han hade blivit kvar hos pappa och vi bortskickade och det har nog alltid blivit kvar som en skuldbarriär mellan oss.

Under de 15 år som jag varit borta från mina föräldrar hade jag endast träffat min far en enda gång,  när jag stötte på honom av en händelse på torget i Halmstad. Det blev ett oerhört kort möte och helt okänsligt. I efterhand fick jag veta av Birgitta att han arbetade extra som brandman i Halmstad där hon bodde för att kunna vara nära henne, men han tog aldrig kontakt. Han var tidvis inlagd på mentalsjukhuset Sankta Maria i Helsingborg.

Min mor återsåg jag aldrig. Tyvärr är minnet av henne ett enda stort mörkt hål, som längtar efter att bli fyllt med en bild på den varmaste kvinnan i välden, min mor.

Endast 37 år gammal tog hon sitt eget liv 1967. Detta fick jag veta först när jag var ungefär 60 år gammal och hon alltså skulle varit 80. Jag sökte länge efter spår efter henne utan framgång. När jag börjat släktforska och förstått lite bättre vilka källor det finns för att hitta informatioin, lyckades jag så småningom lokalisera hennes grav i Malmö. Jag åkte dit och upptäckte att det inte fanns någon grav, eller rättare sagt gravsten. Jag stod mycket länge på hennes sista viloplats och kände ett enormt stort mörkt hål i mitt hjärta. Det var där hon skulle varit även efter sin död, men hon hade aldrig tagit plats där.

Gravstenen hade tagits bort många år tidigare eftersom ingen underhöll graven och betalade för den. Jag lät därför tillverka en ny mycket enkel sten och skrev en kort vers på stenen;

 Gravstenen jag skaffade efter att ha hittat hennes öde grav efter att hon varit bortglömd i 50 år.

I blomman, i solen

 Min mor jag ser

Kring jorden, kring polen

Hon strålar, hon ler

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 2:

 

KAPITEL 2

BUBBLAN SOM VAR ETT KÄRLEKSNÄSTE

OCH TULLAREN SOM DRACK SMUGGELSPRIT

Mina adoptivföräldrar Per och Inga utanför torpet

Mitt hem i Nortorp utanför Simlångsdalen var som jag berättat ytterst fattigt. Jag kom till tant Inga och farbror Per som fosterbarn 1956 och först långt efter blev jag adopterad, jag vet inte själv när detta hände, men jag tror att det var ungefär 10 år senare. Farbror Per och tant Inga blev aldrig riktigt min mamma och pappa, även om de var oerhört omtänksamma om mig. Jag har skämts över detta hela mitt liv. De offrade allt de hade för mig och mer därtill, men jag gav inget tillbaka, inte ens när jag blev vuxen och hade kunnat göra det.

 

Halmstads högre allmänna läroverk 1917. Foto: Föreningen Gamla Halmstad

 

Vi pratade aldrig om min “riktiga” föräldrar eller mina syskon. Jag visste inte var Birgitta och Gert fanns någonstans och inte heller vad som hänt med min far och mor. Vad jag kommer ihåg hade jag inte med mig någonting alls från mitt hem, inga saker och inga minnen från den tiden fanns längre i mitt medvetande. Min mor skulle jag aldrig få återse och min far bara en enda gång och då var det ett ytterst kort, opersonligt och känslolöst möte. Under en kort tågresa mellan Falkenberg och Halmstad hade mina första 6 år raderats ur mitt liv.

Trots de fattiga förhållandena fick jag studera vidare efter folkskolan. Jag började på läroverket i Halmstad som precis när jag började döptes om till gymnasium. Även där klarade jag mig hyfsat, men inte speciellt bra.

När jag träffat Barbro och blivit blixtförälskad i henne gick all min energi åt att försöka vinna hennes gunst och framför allt att övertyga hennes stränga danska mamma om att jag var en snäll och omtänksam kille. Jag försökte blidka modern Betty både med chokladaskar och blommor, men hon var svårflörtad. Jag var livrädd varje gång jag kom smygande till deras galleri, som de hade i en del av det stora huset i Lilla Tjärby utanför Laholm, där de även hade ett konstgalleri. Jag låtsades vara konstintresserad och när Barbros pappa dök upp undrade jag om Barbro möjligtvis var hemma nu när jag ändå ”råkat” komma dit för att se på deras fantastiska tavlor. Niels lät mig alltid kom in till deras privat del av huset, men då dök nästa problem upp i form av en enorm svart och vit prickig Grand Danois som morrade och fräste och såg ut som om han ville ha mig på sin lunchtallrik.

Volkswagen Bubbla modell 58

Jag vet inte om det var blommorna eller om det var mitt enorma konstintresse som gjorde det men så småningom började Barbro acceptera mina inviter och vi gjorde fler och fler utflykter i min gamla rostiga Folkvagn och den blev vårt kärleksnäste under vår studenttid.

Efter att jag tagit studenten började jag arbeta med att köra brödbil för Enoks bröd i Halmstad. Jag förstod inte vitsen med att studera på universitet efter det att min klasslärare sagt att man skulle göra det för att kunna bli lärare. Lärare skulle alltså utbilda elever så att de blev lärare. För mig verkade det rundgång och meningslöst och därför fick det bli brödbil i stället.

Stora Tullhuset där Tullskolan låg

Efter något år tog min klasslärare kontakt med mig och föreslog att jag skulle söka in på Tullskolan i stället för att gå på universitet. Hon visste att mina föräldrar var fattiga och eftersom Tullskolan var en betald utbildning så var det ett utmärkt förslag.

Jag hade turen att bli antagen och så bar det av till storstaden, där jag stannade i två år. Utbildningen på Tullskolan var oerhört intressant och jag fick massor av fina kompisar, ibland kanske lite för bra. Efter några månader flyttade Barbro till mig i mitt inhyserum på St Eriksgatan. Flickbesök var dock inte tillåtet så det tog inte lång tid innan vi blev utkastade.

Eftersom Barbro arbetade på sjukhus så tjänade vi hyfsat och kunde kosta på oss en egen andrahandslägenhet. Den var säkert inte mer än 30 kvadratmeter, men det spelade ingen roll. Vi var tillsammans och vi levde ett fritt liv och det var mycket Flower Power och frihet som gällde, så det passade oss bra.

När studierna på Tullskolan avslutats och jag fått min Kammarskrivarexamen skulle eleverna utplaceras på de olika tullstationerna i landet. Rektorn informerade oss om att vi hade två val: antingen gjorde de fördelningen utifrån betyg eller så kom vi själva överens om vem som skulle komma till vilken plats. Mest eftertraktat var förstås tjänstgöring i storstäderna och då speciellt Stockholm. Ingen ville någonsin till den sista utposten som var Charlottenberg i Värmland. När jag fick höra om denna hemska plats anmälde jag mig genast som frivillig. Det måste ju bara vara ett fantastiskt ställe.

Triumph Vitesse MK2

Vi packade ihop våra saker i den rostiga Triumph Vitessen som vi skaffat när Bubblan blev ”out” och vi börjat tjäna mer pengar. Barbro var höggravid och bilen oerhört trång med grejer både framför, bakom, över och under oss, men på något sätt kom vi in i bilen.

Det var en lång väg från Stockholm till Charlottenberg, men så småningom kom vi fram. Vid tidningskiosken mitt i byn frågan vi efter vägen till adressen där vi skulle bo och då svarade de: ”Toka te och poka te.” Antagligen var det inte det de sa, men det var så vi förstod det, det vill säga ingenting alls.

Charlottenbergs station där tullstationen låg

Tiden på tullstationen i Charlottenberg blev mycket givande. Vi var fyra man som arbetade där. Tullmästaren var extrem rojalist och därför ett lämpligt offer att skämta med. En av de yngre var en inbiten naturmänniska och fiskare och han tog mig med på otaliga fisketurer, även på arbetstid. Den äldste i gänget var från orten och periodare, så han kunde försvinna flera veckor. För övrigt var han en mycket behaglig man. Han rökte pipa i ett och vi brukade roa oss med att stoppa krut i pipan när han inte såg det och sen small det som katten och vi låg dubbelvikta av skratt.

Sist men inte minst hade vi ”perfektionisten”. Redan från början av min tjänstgöring i Charlottenberg sökte han efter den perfekta kameran. Efter ett år när jag lämnade Charlottenberg sökte han fortfarande och lever han än så har han antagligen inte upptäckt att man inte använder fotoapparater längre.

Strax efter vår ankomst föddes Mikael och det var omöjligt för min självupptagna hjärna att begripa att vara fader är något annat än att bara tänka på sig själv. Barbro fick dra ett tungt lass, speciellt efter att hon även började jobba på Arvika lasarett. Det blev inte bättre av att vår närmaste granne till lägenheten där vi bodde var en norrman som smugglade hemkörd sprit varje dag och som tyckte att man borde provsmaka nästan lika ofta. Att jag jobbade på tullen var inget som störde honom för han smugglade från Sverige till Norge.

En dag upptäckte jag att den svenska regeringen klassificerat landet i olika stödområden och att Göteborg var ett sådant. Vi skulle få betalt för att flytta från Charlottenberg till Göteborg, vilket vi genast gjorde. Vi fick lägenhet i det nybyggda Hammarkullen och lite extra pengar på fickan av staten.

Som tulltjänsteman var man garanterad arbete så jag började på Tullkammaren i stan och Barbro fick jobb på Sahlgrenska. Livet var inte alls dumt, förutom att jag själv var det. Jag var omogen, självisk och en stor skitstövel. Närmare exakt går det inte att beskriva.

Vårt bröllopsfoto 1972

I frihetens anda hade vi inte en tanke på att gifta oss, men så småningom blev trycket från släkten för stort, så vi bestämde oss för ett borgerligt bröllop utan några gäster. Vi var dock tvungna att ha med vittnen till stadshuset, så Barbros ena bror och hans fru fick följa med. Traditioner och regler var inget vi ville följa, så det blev ingen normal bröllopsutstyrsel eller blommor. Det längsta man kunde komma från att vara en ”vanlig” knegare som gifte sig tyckte vi att en seglarutstyrelse skulle vara, så det fick det bli.

Mikaels födelsedag 1975 ett halvt år innan Per dog

1976 dog min adoptivpappa Per och jag kände mig oerhört skyldig för att ha svikit honom. Tankarna om alla gånger jag klagat över att behöva gallra morötter och hacka potatislandet gjorde uppror i mig. Min själviskhet och min levnadsstil i all frihet och relativ lyx kändes som en oerhörd falskhet. Varför gjorde jag inte mer för honom? Det var inte för att han var min far, för det blev han aldrig riktigt, utan för att han offrat sitt liv för att jag skulle få det bra, som fick mig att känna mig skyldig. Han var en oerhört anspråkslös person som bara tänkte på en enda sak; att försörja sin familj.

Jag hade upptäckt att jag hade två oerhörda brister såsom boende i Göteborg. För det första hade jag ingen universitetsexamen och för det andra hade jag ingen båt.

Jag var helt enkelt tvungen att skaffa båda för att bli accepterad av mina arbetskamrater, i alla fall trodde jag det. Jag skrev in mig på universitetet, övertygade rektorn om att föreläsningar bara var bra för lata och att jag inte alls behövde närvara vid dessa för att ta min examen, speciellt inte eftersom jag var tvungen att arbeta heltid för att försörja min familj.

Två år senare blev jag civilekonom, fick diplom, la det i byrålådan och har aldrig visat det igen.

Så var det problemet med båten. Jag hade förvisso rott i en liten roddbåt i vår lugna sjö i Nortorp men aldrig varit ute på havet. Det fick dock inte vara något hinder för vi ville absolut bli accepterade som fullvärdiga kompisar i gänget.

En tisdagsförmiddag våren 1976 efter att jag avslutat jobbet på Tullen (jag jobbade då på postullen med att kontrollera ankommande paket och det kunde jag vara färdig med klockan 11, men fick inte lov att kommat till kontoret förrän eftermiddagen, för då kunde det se ut som om man kunde spara en tjänst och det ville man absolut inte) uppsökte vi en handlare som sålde båtar.

Vi berättade att vi ville köpa en motorbåt som inte fick vara för dyr. Säljaren var ytterst vänlig och informerade oss om att det var betydligt bättre med en segelbåt och att man skulle få mer plats för mindre pengar. Det lät ju bra, så då beställde vi en sådan under förutsättning att de kunde leverera den senast samma fredag. Det skulle inte vara några problem alls. Vi berättade att vi aldrig seglat så de vore bra om de kunde ge oss en instruktion när de levererade båten. Inte heller detta var ett problem.

Fredag eftermiddag klockan 17 anlände lastbilen med båten till avtalad plats i hamnen. Kranbilen lyfte lätt i den lilla Crescent Skippern och man förtöjde den vid kajkanten. Sen tänkte föraren åka iväg, men vi hindrade honom och sa att han måste berätta för oss hur man seglar.

Vår seglingsinstruktion

Han hade bråttom hem (det var ju fredag kväll) men gjorde i alla fall två små figurer på en bit papper. Den ena föreställde en segelbåt med hissade segel. Han ritade en linje från toppen av masten rakt neråt och så sa han att vi skulle dra i den linan för att få upp och ner seglen. Det lät ju enkelt så det borde inte vara några problem

Den andra figuren föreställde ett kryss med fyra punkter runt omkring. Han sa att vi skulle akta oss för sådana för de kallas ”grynnor” och kommer man för nära så går man på grund. Det verkade ju inte heller så svårt.

Sen åkte han och vi tog vår fina nya båt i besittning, Barbro hoppade i först och sen kom jag med Mikael som var fem år gammal. Där nere i kajutan kunde man ”nästan” sitta rak så det var en fin båt.

Vi hade läst att båtar måste ha ett namn och eftersom vi tycke hon var så fin fick hon heta ”Queen Emma”. Sen döpte vi henne i Champagne (allt som bubblade på den tiden var champagne), fast vi slog inte sönder flaskan utan drack upp den. Därefter gick vi la oss i den mysiga kajutan, nöjda och belåtna med att nu blivit riktiga göteborgare.

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 3

KAPITEL 3

JAG SER EN VÅLNAD

OCH FÅR NÄSTAN SPARKEN

Crescent Skippern “Queen Emma” och kissen Tott

Vi lärde oss snabbt att segla och undvika grynnorna. Det var ju inga problem, man letade bara efter sådana där kryss med punkter ute i havet och vi hittade inte ett enda! Queen Emma var mycket grundgående så man såg botten innan hon slog i. Det gjorde att vi kunde gå iland på vilken kobbe som helst. Seglen var så små att vinden aldrig fick riktigt tag i båten och kunde välta den, så vi var lugna och trygga. Vi hade en otrolig tur med vädret för den sommaren blåste det nästan inte alls.

Allt har dock sitt slut, så även sommaren 1976.

En dag fick jag se en annons i Göteborgsposten:

”IKEA söker en driftig person som vill vara med och bygga upp ett av Europas bästa centrallager”

Det var tre saker i annonsen som fick mig att reagera: För det första IKEA. Där hade vi ofta varit kunder så det var ett känt namn för oss. Det andra som slog mig var Europa. Det lät ju som om man skulle kunna få resa och det drömde vi ofta om. Det som kanske slog mig allra mest var näst sista order ”bästa”. Vem gillar inte att vara bäst?

Jag skrev genast en ansökan:

“Kära IKEA. Jag såg en annons om att bygga upp ett av de bästa centrallagren i Europa, men det vill jag inte vara med om.

MEN, om ni kan tänka er att bygga det allra bästa lagret så gör jag gärna det åt er.”

Visst var det kaxigt att säga så här, men å andra sidan om jag bara svarade att jag ville vara med om att bygga ett av de bästa så visade det att jag var utan ambitioner och nöjde mig med ett halvbra jobb, så det var inget bra.

IKEA Älmhult

Det tog inte lång tid förrän jag fick komma på intervju i Älmhult. Det var spännande att komma dit och upptäcka att det här kända företaget låg mitt i ingenstans. Älmhult bestod av en järnvägsstation och ett IKEA varuhus och så några andra hus borta vid stationen.

Jag tyckte att jag fick vänta i evigheter på att bli inkallad till intervjun. Vi tycktes vara oändligt många kandidater. Så småningom kom i alla fall någon typ av assistent och sa att nu kunde jag få prata med “Lennart“. Hon sa inte vem denne Lennart var eller vad han hade för funktion.

Jag kom in i ett ganska stort konferensrum med ett antal stolar runt bordet. Det var inget speciellt trevligt rum. På ingångssidan av bordet satt det en kille med långt hår framåtböjd med ryggen mot mig, så jag gick runt till andra sidan. Han sa inget. Jag väntade lite och sen satte jag mig. Han sa fortfarande inget. Jag vred på mig och väntade. Han väntade ännu längre.

Då tänkte jag att nu måste jag nog säga något och så berättade jag lite om mig själv. Sen var det klart.

Vi körde hem till Göteborg och jag var bara förbryllad. Vad fasen handlade det här om?

Efter några veckor blev jag kallad till en andra intervju. Då fick jag träffa några andra människor som var lite vettigare. De ställde till och med frågor och jag tyckte att jag svarade rätt bra. Jag fick träffa den där Lennart igen och i stort sett samma procedur upprepade sig igen, fast om jag kommer ihåg rätt ställde han nog åtminstone en fråga.

Sen fick jag vänta en stund och så plötsligt bad någon Barbro att komma in i konferensrummet. Hon var borta en bra stund och när hon kom tillbaka fick jag veta att jag fått jobbet.

Många år senare fick jag veta att jag fått jobbet bara tack vare Barbro. Resonemanget var att eftersom hon verkade så vettig och trevlig kunde hon ju inte ha en fullständig dåre till man. Det kändes ju skönt att veta att jag hade någon sorts kvalifikation för att jobba på IKEA.

Den här ”Lennart” kom att bli den person som jag högaktat mer än någon annan person i livet. Han blev min eviga chef på IKEA. Även om jag formellt haft ett par andra chefer var han den enda som jag alltid kände att han styrde och stöttade mig genom mitt yrkesliv. Han har den otroliga förmågan att styra, stötta, driva på och utveckla utan att säga ett ord. Jag var dörädd för honom och samtidigt ville jag göra allt för att få veta av just honom att jag gjort något bra, vilket han bara sa en enda gång och då genom att ge mig en fantastisk julklapp i form av en riktigt gammal tredimensionell klocka som föreställer en by i alperna.

Man kan nog tolka det som ett bevis om uppskattning även den gång då han gav mig en ungersk flagga för han ville tala om på ett subtilt sätt att jag skulle bli chef för IKEA i Italien. (den ungerska och italienska flaggan är förvillande lika…). Hur jag mötte maffian, grävde vallgravar och smugglade pengar berättar jag om i nästa kapitel.

Ingvar Kamprad

När jag började på IKEA var vi 2000 anställda och i alla som hade en roll utanför varuhusen kände varandra och Ingvar Kamprad kände alla.

Jag blev placerad ute i Europa och började först min karriär som administrativ chef för vårt centrallager i Bönen i västra Ruhrgebiet, känt för sin tunga kolindustri. Bönen var en otroligt trist grå smutsig stad. För mig spelade det ingen roll för jag hade fullt upp med att förstå vad jag skulle göra. Det blev förstås extra svårt eftersom jag inte pratade tyska.

Bönen, Ruhrgebiet och vårt hus med lagret i bakgrunden

Mitt viktigaste jobb i Bönen blev att lasta järnvägsvagnar med möbler och skicka iväg dem till varuhusen. Det var tio graders kallt i lagret och toaletterna var genomfrusna, men vi höll oss varma genom att ”dra pall”. Det var inte direkt det jag förväntat mig av ett chefsjobb men det lade grunden för hela min filosofi om ledarskap.

Det gick fort på IKEA på den tiden och redan efter ett år avancerade jag till att bli ”direktleveransansvarig”, vilket innebar att jag fick göra beställningar för varuhusen direkt till leverantörerna i Östeuropa. När man håller på med logistik (ett förbjudet ord på IKEA under 70- och 80-talen enligt Ingvar Kamprad) blir man aldrig berömd för att ha gjort ett bra jobb, men får mycket skit när det blir fel och det blev det ofta.

Under den här tiden som jag arbetade i Tyskland och Schweiz reste jag ofta till Älmhult, där IKEAs huvudkontor låg. En dag när jag gick genom kontoret, stelnade jag till av förvåning. Det var något som inte stämde. Hade jag sett mig själv gå förbi? Jag fick en obehaglig känsla av at något inte stod rätt till.

Jag skyndade mig att få tag i en matrikel över all personal som arbetade på huvudkontoret. Jag bläddrade snabbt igenom namnen från “A” mot “Ö” och när jag kom till “P” blev jag alldeles konfus. Där stod det Persmark, Gert, internummer xxx. Det kunde inte vara någon annan än min egen bror. Jag kunde omöjligt förstå att min egen bror arbetade på samma kontor som jag besökt hundratals gånger utan att veta om det.

Det tog lång tid innan jag tog mig samman och kontaktade hoom. Vi var förvisso bröder men vi hade blivit skilda från varandra när vi var så små att vi inte hade något gemensamt, men jag såg tydligt mina egna anletsdrag och vår fars i hans ansikte. Jag kom inte ihåg min far, men jag visste omedvetet att det var så han såg ut och det var så jag och Gert såg ut. Det visade sig att Gert och jag hade börjat arbeta på IKEA i sort sett samtidigt 1977.

Efter två år med jobbet inom varuleveranser (ordete logistik blev inte godkänt förrän i slutet av 80-talet) och efter att ha flyttat från Ruhr-Gebiet till Wiesbaden och senare Basel, tyckte Lennart med mitt stora bifall att det vore roligare både för honom och mig att jobba med försäljning. Vi såg ju att varuhusen och försäljningsledningen firade varje fredag kväll när man slagit försäljningsrekord och om det var något vi gillade på den tiden så var det att fira och festa.

IKEA Dorsten, när vi fortfarande kallade oss “Das unmögliche Möbelhaus aus Schweden”. Mikael med älg under armen

Lennart skickade mig till Paris för att lära mig försäljning i det första varuhuset som skulle byggas där. Jag blev självbetjäningslager-ansvarig. Därmed kunde min närvaro motiveras. Jag hade ju jobbat på lager och lager är ju lager även om det är i ett varuhus och att dra pall hade jag redan lärt mig så det gick fort.

Efter ett par månad och precis när vi skulle öppna det nya varuhuset avancerad jag till försäljningschef. Vilken fantastisk känsla. Nu var jag med i gänget som officiellt fick festa på företagets bekostnad varje fredag (under förutsättning att man satte försäljningsrekord och det är ju inga problem, bara man letar tillräckligt länge i statistiken. Det är alltid något som har gått bättre än förra veckan. Är det inte totalt, så är det sofforna, och är det inte sofforna så är det handdukarna eller något annat).

En dag när jag åkte bil från Parisvaruhuset mot flygplatsen hörde jag från baksätet i bilen hur Lennart och Thomas, som var etableringschef för IKEA Europa, diskuterade hur fasen de skulle lösa problemet med etableringen i Belgien. IKEA hade på den tiden resurser att öppna ett nytt varuhus per år och Ingvar Kamprad hade gjort en överenskommelse med en joint-venture-partner om att vi skulle öppna fyra hus i Belgien samma år. Det var enligt Thomas och Lennart fullständigt omöjligt. Resurserna, dvs människorna, som kunde uppbyggnad av nya varuhus, var redan upptagna med ett annat projekt.

Det fick mig att spetsa öronen. En omöjlig uppgift. Det lät nästan som den gången jag valde frivilligt att ta tulljobbet i Charlottenberg för att ingen ville ha det. Jag böjde mig fram och sa: ”Men det är väl inget problem. Det finns en lösning på det.” Det tittade på varandra både en och två gånger. Så sa Lennart, ”jaha, då vet vi alltså hur man skall göra det, då måste vi bara ta reda på vem som skall göra det.”

Då vänder sig Lennart om och säger till mig: ”Rolf, du skall till Belgien”.

Plötsligt hade jag fått en enorm uppgift på halsen, en uppgift som jag inte hade någon som helst aning om hur man skulle lösa, förutom en sak. Någon på IKEA visste ju hur man öppnar ETT varuhus. Om man då gör de andra tre precis likadana så är det ju inget problem, då vet man hur alla fyra varuhusen skulle se ut. Jag hade alltså lösningen för fyra varuhus. Problemet var att jag inte hade det för ETT varuhus.

Det följande året arbetade jag tillsammans med en fantastisk grupp mycket unga oerfarna människor som skulle öppna fyra IKEA-varuhus på en gång, utan att någonsin ha jobbat med det tidigare. Det var en underbar utmaning och stämning. Ingen var bättre än den andre och alla försökte hjälpa varandra.

Vi arbetade oerhört hårt och målmedvetet, festade ohämmat och hade oändligt roligt tillsammans. Vi hade inget gemensamt när vi först träffades, men det ändrade sig på en dag. Vårt mål var att öppna fyra varuhus inom 12 månader.

Under tiden i Belgien lärde jag mig oerhört mycket. Jag fick se hur helt oerfarna människor på mycket kort tid kan utvecklas till fullfjädrade proffs. Att blanda hårt arbete med nöje är ett måste om man skall driva sig själv sina medarbetare till det yttersta. Utan ett tydligt mål som är tidsatt blir man aldrig färdig. Jag lärde mig också att lita på folk och hur viktigt det var att uppmuntra dem när det inte blev bra.

Jag intervjuade personligen fyra tusen personer och vi anställde runt ett tusen.

Vi öppnade alla fyra varuhusen i tid och det var endast tack vare dessa engagerade ungdomar och deras vilja att lära och göra om och bli bäst.

Många av dessa ungdomar kom att få mycket betydande positioner både på IKEA och andra storföretag. Åtminstone en av dem läser vi nästan dagligen om i våra ekonomitidningar. Ett par kom att ingå i IKEAs koncernledning och många andra fick fina chefsjobb över hela världen.

Det var brukligt att man skulle ordna en liten personalfest för alla som deltagit i uppbyggnaden av det nya varuhuset kvällen innan öppningen för att tacka för ett gott jobb och speciellt tacka den hjälppersonal som kommit från andra varuhus och länder.

När vi öppnade i Liege, som ligger i koldistriktet i östra Belgien och är en mycket grå och trist stad, bestämde jag att göra något extra av festen. Vi skulle ha strandparty mitt inne i industriområdet där vi låg.

Jag lät beställa ett antal lass kritvit sand, solstolar och parasoller, samt strålkastare. Vi placerade allt utanför personalmatsalen och så gjorde vi jätteskålar med färggrann bål, med ordentligt drag i. Våra enormt duktiga dekoratörer under ledning av den enda erfarna, men ack så duktiga Anna-Karin, fulländade miljön med skyltar och färggranna dekorationer.

Denna grå kväll, då vi var dödströtta efter tre månaders fysiskt arbete i varuhuset, festade vi som om det var sista dagen i vårt liv. Ingen av dem som var med har glömt denna fest och kommer nog aldrig att glömma den heller…. Det höll även på att bli min sista kväll, inte i livet men på IKEA.

Ingvar Kamprad besöker ett nyöppningshus. Foto Mikael Persson

Nästa morgon, vilken inträffade ungefär samtidigt med att festen avslutades, var det dags för den sedvanliga genomgången av varuhuset med Ingvar Kamprad. För honom började varje morgon klockan 06.00 och då förväntades man befinna sig vid personalingången till varuhuset och öppna för honom och sig själv för att börja ett flera timmars långt pass med grillning och stekning på en gång.

Festen hade varat väldigt länge och jag kom i säng precis innan jag skulle gått upp, varför jag kom ur sängen för sent för mitt karriärs viktiga ste möte. Ingvar var inte nådig när jag så småningom dök upp.

På darrande ben började vi genomgången i möbelutställningen. Det var helt tydligt att han var på riktigt dåligt humör på grund av min sena ankomst. Över allt hittade han fel och brister och nästan alltid kunde jag bara hålla med honom. Han var direkt, slagfärdig, oerhört kunnig och hade ett ointagligt överläge genom att vad han än sa, så var det rätt, eller blev i alla fall rätt från den dagen.

På den tiden hade vi uppbyggnadschefer, som jag numera kunde räkna mig till, efter att för ett år sedan varit en lagerarbetare, frihet att utforma varuhusen som vi ville. Numera finns det fasta koncept och regler för i stort sett allt, men då var det vi som fick ta ansvar för hur det var och hur det blev.

Principiell layout vi gjorde för första gången i Belgien

Jag är en person som gillar det symmetriska i det mesta jag gör. Symmetri skapar möjligheter för oordning och improvisation, vilka blir spännande element i en annars välorganiserad miljö. Varuhusen var byggda som stora rektanglar. Jag delade dessa i två lika kvadrater. Den första kvadraten blev möbelutställningen. Den andra halvan blev försäljningen av alla småsaker. Vi kallade denna ”Marknaden”.

I möbelutställningen presenterades hela rum i så kallade miljöer.

Marknaden delade jag upp i fyra lika kvadrater, en för varje huvuddel av ett hem, dvs vardagsrummet där man umgås, köket och matrummet där man tillagar sin mat och äter, sovrummet och badet där man är privat och den fjärde delen som blev alla saker som kan användas i princip i vilket rum som helst, till exempel lampor och mattor.

Genom den stora kvadrat som marknaden utgjorde gick det en gång på så sätt att lika stort avstånd fanns till vänster och till höger om gången. Man passerade alltså genom varje avdelning och på så sätt fick vi maximal exponering av varorna.

Gången gick moturs, eftersom människans högra benet oftast är längre än det vänstra så det är naturligt att det steget blir längre och att man därmed svänger mot vänster.

Ingvar var ganska nöjd med möbelutställningen, även om han hade, som vanligt, oerhört många synpunkter på förbättringar. Hans synpunkter och påpekanden var inte slumpmässiga åsikter utan grundade på en oerhörd kunskap och en bergfast filosofi om detaljhandel.

När vi kom in i marknaden stelnade han till. Han tittade rakt fram och sen runt sig och sa högt rakt ut i luften

”harrejävlar Lunkan, nu fick gubben ståfräs”.

Ingvar hade ett otroligt rakt och måleriskt språk. Han hade förmågan att med väldigt få ord få folk att förstå vad han menade. Man kan nog med all rätt påstå att hans språk inte alltid var rumsrent eller anpassat för annat än en mansominerad värld. Han menade dock alltid väl.

Bakfyllan var som bortblåst och jag har nog aldrig känt mig mer uppskattad än då och jag fick vara kvar på mitt älskade IKEA, i alla fall ett tag till…

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 4

KAPITEL 4

GRÄVER EN GRAV

OCH KÖPER ETT JÄRNVARULAGER

Waterloo-monumentet i närheten där vi bodde 1984-1985

Äventyret i Belgien var det bästa jag någonsin gjort. Det var en enorm utmaning, jag fick jobba med unga entusiastiska människor och vi hade ett gemensamt mål, som ingen kunde tveka om. Och så hade vi väldigt roligt. Vi bodde dessutom jättefint i Waterloo, väldigt passande.

Mikael hade gått i svensk skola för första gången. Han hade tidigare gått ett år i tysk skola, två år i schweizisk och ett år i fransk skola. I Belgien blev det ett femte skolspråk för honom. (tyska, schweizertyska, franska och svenska).

Bara någon dag efter öppningen i Belgien kom Lennart med den ungerska flagga och ville på så sätt informera mig om att jag skulle till Italien. Ibland är viljan större än kunskapen, men det fanns ingen tvekan om hans uppskattning av det jobb jag gjort i Belgien.

Som vanligt på IKEA var det bara att hoppa på det direkt. Lennart och jag skulle flyga tillsammans från Köpenhamn till Milano för ett möte med ”Signor Orlandini”, som var vår kontakt i landet. Det var snöoväder över hela Europa och de flesta flygplatser var stängda, men Kastrup var fortfarande öppen för avgångar. Vi blev informerade i check-in att flyget till Milano var inställt, så de hänvisade oss till  biljettförsäljningen, där de bekräftade att vårt flyg inte skulle kunna landa i Milano, varför det blivit inställt. Vi frågade då hur vi skulle ta oss till Milano. Svaret blev ”det går inte”. På vårt IKEA-uppkäftiga sätt genmälde vi ”ursäkta, men vi frågade inte OM det går, utan HUR vi skall komma dit”.  Biljettförsäljerskan insisterade på att det var omöjligt, varpå vi gick och skaffade en karta, för att hitta eventuella flygplatser runt omkring. Ingen av oss var någon expert på italienska städer och flygplatser så kartan fick hjälpa oss.

 

Rakt västerut från Milano ligger Torino. Där måste det väl finnas en flygplats. ”Jovisst”, svarade biljettförsäljerskan, och så fick vi ett flyg dit. När vi landade i Torino var det full snöstorm. Vi hyrde en bil och blev upplysta om att vi inte fick lov att köra enskilt dit utan måste invänta en konvoj och följa den, vilket vi gjorde. Först i konvojen körde en plogbil i 20 kilometer i timmen och sen kom ett 15-tal bilar däribland vi. Vi ankom till Milanos innerstad klockan fyra på morgonen. Där klarade vi inte av att hitta vårt hotell så vi tog första bästa vi såg från gatan. Det visade sig vara ”Hotel Principe di Savoia”, ett 5-stjärnigt lyxhotell. Det var första, enda och sista gången som vi under vår IKEA-tid bodde på något bättre än ett mellanklasshotell. Ingen fick förstås veta det, men nu är det väl preskriberat.

Nästa dag träffade vi ”Signor Orlandini”. Lennart upplyste mig om att han var chef för en jättestor detaljhandelskedja i Italien, Euromercato (Numera Carrefour), och om det var någon som kunde fixa ett varuhus i Italien åt oss så var det han. Vi fick förstås vänta på honom när vi kom till mötet, och det skulle jag lära mig att göra många gånger, alltså vänta och gå på möten med honom.

Han berättade på knagglig franska, ingen av oss kunde italienska, att det var ”nessun problema” och att vi skulle kunna öppna vårt första varuhus om ett halvt år. När vi (dvs Lennart, för jag vågade inte säga ett knyst) invände att det tar ungefär ett år att bygga ett varuhus från det att man har tomt och tillstånd och sen minst tre månader att inreda det, så svarade ”Signor Orlandini”: ”nessun problema”, ”jag kan Italien och här gör vi annorlunda”.

Barbro och Mikael hade flyttat till Italien ett halvt år innan jag började arbeta där, för att det skulle stämma med hans skolår. De bodde på hotell och Mikael gick på den internationella skolan. Där hade man lektioner på fyra olika språk för alla elever, dvs ett ämne var på ett språk och ett annat ämne på ett annat språk. Mikael förlåter mig nog aldrig för hur jag ställt till det med hans skolgång.

Min första uppgift i Italien blev att skaffa oss en bostad och det visade sig näst intill omöjligt. För att få hyra något måste man ha jobb och för att kunna få en anställning måste man ha ett företag och för att kunna starta ett företag måste man ha en chef som har minst fyra års italiensk utbildning. Detta kom att bli en av mina största utmaningar de kommande två åren.

Så småningom hittade vi i alla fall en snäll person som var villig att hyra ut sin villa till oss illegala invandrare, vilket vi faktiskt var. Vi hade inga uppehållstillstånd (det här var långt före EU), inga arbetstillstånd och inga Lire. Det senare kan tyckas vara ett litet problem, men det var tvärtom ett mycket stort problem. Italien hade på den tiden hyperinflation och det var förbjudet att införa eller utföra italiensk och utländsk valuta, mer än i väldigt små belopp. Under de två första åren i Italien var vi ständigt rädda för att bli anhållna och satta i buren för olaglig invandring och valutasmuggling. Mikael skulle egentligen inte heller fått gå så länge i skolan för han och Barbro hade kommit in i landet på ett tre månaders turistvisa.

 

Vår villaträdgård med IKEAs huvudkontor i bakgrunden

Trots problemen med tillstånden så hade vi en bra tid i Italien. När jag hyrde villan hade vi ”turen” att det fanns ytterligare en liten villa på tomten. Den fick bli IKEA Italiens första huvudkontor. I början var jag den ende anställde, eller rättare sagt, den ende som arbetade för att vi skulle kunna anställa mig. Vi behövde ju starta ett företag först.

Ungefär varannan månad kom Lennart till Italien och så träffade vi ”Signor Orlandini” alltid med samma resultat: ”nessun problemani kommer att kunna öppna om ett halvt år”. Så hade det hållit på i fyra år, ända sedan 1983. Nu var det 1987. Efter ett antal möten och ännu fler månader föreslog jag för Lennart att vi skulle byta ut Orlandini mot någon annan strategi, men ha sa att det är vår enda chans att komma in i Italien. Jag hade en oerhörd respekt för Lennart, så det fick bli så.

Jag trodda att det hela skulle lösa sig, så jag anställde min första medarbetare. Han var från Sicilien men arbetade för ett kreditupplysningsföretag i Sverige, så det var en perfekt match. Han fick bli administrativ chef, dvs ta hand om personal, bokföring och administration. Det var inte så svårt på den tiden för vi hade ingen personal och nästan inget att bokföra. Jag hade dock genom lite krumelurer lyckats få igång ett bolag, så vi kunde få lön och arbetstillstånd och därmed uppehållstillstånd.

Jag anställde också en sekreterare, eller rättare sagt hjälp att skriva på italienska för även om jag är rätt bra på att låta som om jag vet vad jag pratar om, är det inte lätt när man inte förstår texten. Även hon var italiensk-svensk.

 

Lago Maggiore. Stranden i Lisanza där vi bodde

Nu var vi tre anställda, hade ett kontor i vår trädgård och en fin villa vid Lago Maggiore. Det var bara hundra meter ner till stranden vid den otroligt vackra alpsjön.

Det saknades bara en sak – ett varuhus. Jag var officiellt landchef för IKEA Italien, så jag fick deltaga i de månatliga landchefsmöten som Lennart i sin egenskap av Europachef ledde. De andra deltagarna var chef för Belgien, Frankrike, Tyskland Nederländerna och Schweiz, som var det första land som IKEA öppnade varuhus i utanför Skandinavien. På de här mötena blev jag ständigt upplyst om att jag förvisso var landchef men en landchef utan varuhus är ingen som borde få yttra sig, och är det något jag tycker om så är det att yttra mig. Det var tufft att vara ”minstingen” i detta fina gäng. Lennart stöttade mig dock och tyckte att jag kunde få säga något ibland.

Åen gick och Orlandinis ständiga ”nessun problema” började gå mig på nerverna och IKEAs koncernledning i Humlebäck var märktbart irriterad på att jag inte fick något gjort. Så en dag kom beslutet som en blixt från en klar himmel: ”Vi lägger ner Italien, det är för svårt och tar för lång tid.”

Jag blev oerhört ledsen, besviken och förbannad. Jag hade blivit tillsagd att hålla mig till Orlandini, trots att jag sagt flera gånger att det inte för någonstans och nu skulle jag bli bestraffad för att Orlandini inte hade gjort vad han lovat. Dessutom var det inte jag som gjort ett avtal med Orlandini utan IKEAs etableringschef, redan 1983, långt före min tid.

Då sa jag till Lennart: ”ge mig 12 månader, så garanterar jag att öppna det första varuhuset i Italien, annars kan ni sparka mig”. Uppkäftig som alltid. Lennart tog upp det med koncernledningen (läs Ingvar) och kom tillbaka med beskedet: ”OK, men inte en dag mer. Om du inte har öppnat inom 12 månader blir det inget och du är ute ur bolaget.”

Äntligen hängde det bara på mig och min kreativitet. Nu hade jag fria händer att ta tag i problemen. Jag började med att analysera vad som gjort att vi inte kunnat öppna och kom snabbt fram till att det egentligen bara behövs två saker för att kunna öppna ett IKEA-varuhus (plus en massa jobb): för det första ett tillstånd och för det andra en byggnad. Det var på tillståndet det hade hängt för Orlandini och det var där han trodde att han var en mästare.

Det där med tillstånd var komplicerat och jag begrep inte riktigt processen för att få det, så vi började med att söka efter en byggnad. Jag sa till sekreteraren och min administrative chef: ”nu är det slut med att sitta på kontoret. Ta era bilar och kör runt och runt och runt tills ni hittar en byggnad som vi kan öppna ett varuhus i.”

 

Här på via Fulvio Testi i Milanos förort Cinisello Balsamo låg järnvarulagret jag köpte

Det tog inte så lång tid innan en av dem kom till mig och sa att han hittat något intressant i Milano. Vi åkte dit och jag upptäckte att byggnaden hade alla fel som man kan tänka sig för en byggnad som skall bli ett IKEA-varuhus. Den var förvisso i två plan vilket de flesta varuhusen är, men det ena planet var under mark, vilket inte fungerar för IKEA. Det andra felet var att det bara fanns 98 parkeringsplatser och vi behövde 7-800. Dessutom var byggnaden totalt bara 4.800 m2 och den borde varit minst 15.000. Det fanns heller ingen infart från huvudgatan, utan endast från en liten bakgata på baksidan. Något tillstånd att bedriva detaljhandel i den här byggnaden fanns givetvis inte heller eftersom den varit i järnvarulager.

I min enfaldiga desperation konstaterade jag: ”det är perfekt, nu behöver vi bara ett tillstånd och sen jobbar vi häcken av oss för att lösa alla andra små problem”.

Jag antog att det bästa sättet att angripa problemet med tillstånden var att gå till kommunen så det gjorde jag. Jag fick genast träffa borgmästaren, för ryktet att IKEA skulle öppna hade gått fortare än jag. Hans kontor var enormt och bestod av två delar, den yttersta hade en soffa och ett soffbord och i den inre delen hade han sitt skrivbord. Jag berättade om mitt ärende och då svarade han ”säljer inte ni mattor på IKEA”. ”Jovisst svarade jag, men vi har inte öppnat vårt varuhus än.” ”Jag behöver en matta här under bordet. Den skall vara si och så stor”.

Jag försökte slingra mig men förstod snart att en matta var förutsättningen för att över huvud taget tänka på ett tillstånd. Under de kommande månaderna skulle jag få lära mig om en hel del andra förutsättningar för att kunna få tillstånd, bland annat besök på gay-klubbar lite överallt i Europa och en två veckors resa till USA för att titta på IKEA-varuhus. När jag informerade honom om att varuhusen i USA inte var några bra exempel så insisterade han. Vi var absolut tvungna att besöka ett antal städer i USA, vilket vi alltså gjorde med en delegation på 13 personer. Vi besökte minst lika många gay-klubbar så jag fick inblick i en för mig helt ny värld.

Dessa krav var givetvis inte acceptabla och de flesta andra ”ikeaner” hade inte accepterat dem. Kanske gjorde jag fel, kanske gjorde jag rätt. Jag vägrade dock alltid under min tid i Italien att acceptera krav på pengamutor och jag gav aldrig efter för utpressning.

Lennart kom på sitt månatliga Italien besök och jag visade stolt mitt blivande IKEA-varuhus (järnvarulager). Han gick runt tyst och mörk som natten i ansiktet. Så tittade han rakt på mig och sa ”du är fan i mig inte klok”. Så var det sagt.

Det är klart att jag själv inte kunde bestämma över IKEAs pengar så det krävdes ett koncernbeslut för att få göra investeringen. Trots sina mindre vackra ord om mig lyckades Lennart tydligen presentera projektet på ett aptitligt sätt, så jag fick pengarna att köpa byggnaden för.

Nu hade vi alltså en byggnad och ett löfte om tillstånd från kommunen, men det krävdes också deras godkännande av byggnaden.

Så här hade jag tänkt mig att disponera byggnaden (vi hade proffs som gjorde riktiga ritningar!):

Borgmästaren och hans tekniske avdelningschef tittade på mig och sa: ”det där går inte, ni får inte ha försäljning under mark”. Jag opponerade mig men det var omöjligt att övertala dem om att göra ett undantag. Det var helt otänkbart att låta både kunder och personal arbeta under markytan och utan dagsljus.

Då tänkte jag till lite och så frågade jag: ”Om man har en byggnad och det är en kulle i närheten, klassas det så som under mark?”  ”Givetvis inte.”. ”Tack”, sa jag, ”jag kommer snart tillbaka”.

Ett par dagar senare var jag åter på kommunkontoret och presenterade vårt nya projekt:

Jag tänkte helt enkelt gräva en vallgrav runt byggnaden och så plötsligt låg den inte under mark.

Nu gick det bra och vi fick vårt tillstånd. Jag hade en byggnad och jag hade ett tillstånd, resten var som sagt bara en massa jobb.

Vi anställde personal i rasande fart. Jag intervjuade personligen tusentals personer. Barbro organiserad hjälppersonal från andra IKEA-varuhus från hela världen. Snart var vi ett hundratal anställda och nästan lika många hjälparbetare på plats och ombyggnationen var i full gång.

 

Jag gör en bygginspektion några månader för öppning 1989

Jag övertygade kommunen om att öppna en infart från huvudgatan. Vi målade om byggnaden och vi röjde så gott vi kunde på baksidan av varuhuset så att vi skulle kunna få ett par parkeringsplatser till. Det var förstås fortfarande oändligt långt från de hundratals platser vi behövde men jag räknade med att de uppfinningsrika italienarna skulle hitta en parkering bara de tyckte att IKEA var intressant.

 

Vår prisbelönta reklamkampanj vid lanseringen av IKEA i Italien

Med hjälp av Anders på TBWA gjorde vi en fantastisk reklamkampanj som garanterat skulle öppna ögonen på de skeptiska och självsäkra italienarna. När Anders presenterade idén om platta paket för mig tyckte jag den var brilliant. När vi sen la till en italiensk präst som handlar ”även på en fredag” och ursymbolen för italienska bilar, Fiat 500 “Topolino“, så blev kampanjen helt oslagbar. Vi vann även internationella pris för denna kampanj.

Öppningsdagen kom rusande mot oss med expressfart. Plötsligt var det bara en dag kvar – och det regnade in genom taket och in på vår försäljningsavdelning:

 

Byggchefen och jag på taket dagen innan öppning av det nya varuhuset

Det fanns inget val, vår byggchef och jag fick ta oss upp på taket och försöka hitta läckan. Det var något avloppsrör som täppts till och med lite handkraft fick vi snart rensat ut det, och snart flödade vattnet i röret som det skulle. Att jag blev lite blöt och fick visa musklerna för hela personalen var ett billigt pris.

Nästa dag öppnade vi IKEA Italien, 13 månader efter att jag givit mitt löfte. Jag hade inte kunnat hålla exakt det jag lovat, men i alla fall Lennart hade överinseende med mina brister, vilket han oftast hade. Trots att ingen trodde på oss hade vi lyckats med en näst intill omöjlig uppgift. Vi hade varit tvungna att genomföra projektet med väldigt få resurser och oerfaren personal, men den var desto mer entusiastisk.

En oerhört stolt landchef, varuhuschef och HR-chef vid öppningen av det första IKEA-varuhuset i Italien

Öppningen blev en enorm succé. Vi hade tusentals bilar parkerade runt varuhuset. Gatorna var fullständigt blockerad och det tog timmar att ta sig till och från det nya varuhuset. Polisen kallades till platsen av irriterade trafikanter men trafikpolisen körde en stor omväg, för de visste att om de kom till oss hade de varit tvungna att stänga varuhuset.

Så här var det sen varje helg så länge det här varuhuset var kvar. Jag köpte byggnaden för 3 miljarder Lire (ungefär 30 miljoner kronor), vi renoverade för lika mycket, så vi hade investerat 6o miljoner kronor. Första året sålde vi för 35o miljoner, dvs 5 gånger investeringen. På tio månader betalade vi tillbaka hela investeringsbelopp. Det måste vara mer än rekord.

Min chef Lennart var mycket nöjd. Hans satsning på mig hade gått hem. Tyvärr hade jag inte gjort det hos koncernledningen (läs IK). Jag gick för mycket mina egna vägar och det skulle jag få sota för…. 

 ___________________________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 5

KAPITEL 5

IMPERIET

KRIG MELLAN SVERIGE OCH EUROPA

Observera restaurantskylten ”Restaurant zum Elch

När jag började på IKEA 1977 hade vi endast tre varuhus utanför Skandinavien, två i Tyskland och ett i Schweiz. Vi hade ännu ingen riktig europeisk organisation utan allt sköttes från Sverige, dvs Älmhult. Vi betraktades som filialer till den svenska organisationen. Vi hade förvisso en ansvarig för den europeiska expansionen i form a Jan A, men han lydde direkt under Ingvar och var därför lite utanför det etablerade organisationen. I Sverige tyckteman inte vi var riktigt seriösa eftersom vi var tvungna att improvisera vad vi än gjorde.

Vi var mer eller mindre precis som vår egen slogan: ”Das unmögliche Möbelhaus aus Schweden”, vilket betyder ”Det omöjliga möbelvaruhuset från Sverige”. Detta anspelade på att det IKEA gjorde var omöjligt, omöjliga priser, omöjligt att själv hämta på lagret, köra hem i sin egen bil och sen montera själv. Internt var även vår uppgift omöjlig eftersom vi var unga, oerfarna, utan tillräckliga resurser i form av pengar, lokaler och hjälpmedel. Texten på annonsen ovan lyder översatt: ”Den som är ung har mer smak än pengar”. Det stämde precis på hur det var för oss att arbeta ute i Europa: mer vilja än resurser.

 

Även katalogerna reflekterade vår filosofi. Översätter man texten ovan står det: ”Vi vilar inte på våra soffor”. Vi hade en näst intill okontrollerbar vilja att få saker och ting gjort. Det skulle gå fort och det skulle ske nu.

Vi var förstås inte sofistikerade eller kunde alltid anlita dyra reklambyråer och ibland såg resultat kanske amatörmässigt ut, i alla fall i den svenska organisationens ögon, men det fungerade.

Från 1977 och framåt skedde det en stark expansion och vi öppnade många nya varuhus. Med tiden blev förhållandena mellan Sverige och vår av Sverige icke accepterade organisation besvärligare. Man förlöjligade oss och kanske älgen i varumärket retade dem mest.

Vi fick inte göra vår röst hörd när det gäller sortimentet. Om vi framförde att vissa produkter inte fungerade ute i Europa, fick vi veta att det var bestämt att vi skulle ha ett svenskt sortiment, så det skulle vi inte lägga oss i. Det gällde till exempel köken. I Sverige är standardhöjd på en bostad 240 centimeter och därför var köken 210 centimeter. Kökssystemen hette till och med ”System 210”. I Europa är emellertid standardhöjden betydligt mer och ligger i regel på 270 centimeter. Våra ”små” kök och garderober såg därför löjliga ut, men den svenska organisationen ville absolut inte lyssna på oss, liksom den inte ville lyssna på andra formella krav (språk, märkning, säkerhetsregler, måttenheter etc) som vi framförde.

Jag som arbetade med logistik (fick alltså inte använda detta ord förrän i slutet av 80-talet) hade problem med leveranstiderna från vårt centrallager i Älmhult. De svenska varuhusen var vana vid att få leverans på i genomsnitt tre dagar, men leveranserna till våra varuhus ute i Europa kunde ta flera veckor. Jag försökte då få igenom att vi skulle kunna ändra parametrarna för att beräkna leveransstorlekar och tider, men det vill man absolut inte lyssna på i Älmhult. Vi var ett svenskt företag och skulle förbli så och därmed basta!

Ju fler varuhus vi fick ute i Europa desto starkare blev dessa spänningar. Med fler varuhus och länder följde att vi blev tvungna att bygga upp en organisation och som sådan började vi ställa krav på huvudkontoret i Älmhult. Framåt mitten av 80-talet växte dessa spänningar till starka konflikter och till och med att man motarbetade oss ”européer”.

Jan var allas vår idol och ledare. Han var ingen chef men han hade en otrolig förmåga att få alla med sig.

Här kan vi se att IKEA på den tiden använde rött som företagsfärg, vilket senare skulle föra till ett enormt skattemässigt problem.

Det fanns en mycket klar skillnad i livsstil och arbetssätt. Medan man i Sverige hade lång erfarenhet, omfattande rutiner för allt och tid på sig för att förbättra och förändra, hade vi i Europa mycket mindre erfarenhet, var tvungna att själva bygga rutinerna och måste arbeta mycket snabbt. Vi var ”cowboys” som sköt från höften och svenskarna var ”filosofer” som hade all tid i världen att lösa sina små problem.

Hans och Ingvar Kamprad 1965 när IKEA Kungens Kurva öppnade.

Hans var en verklig pionjär och en mycket viktig stöttepelare i den svenska organisationen

Denna skillnad åskådliggjordes perfekt i den respektive ledaren för Sverige, som var Hans, respektive Jan som ledde Europa.

Hans var en av de första som började arbeta med Ingvar och han hade en enorm erfarenhet av i stort sett allt som försiggick på företaget. Han var sävlig, hade en enorm mustasch, spelade ofta golf, var sofistikerad och filosofisk och gick på fina restauranger. Inget fick göras eller ändras om det inte var hundra procent genomtänkt, avstämt och dokumenterat. Han hade noll förståelse för att villkoren för oss som arbetade ute i Europa var annorlunda än de som gällde i Sverige. Han accepterade inte ens att språken var annorlunda.

Jan var en relativ nykomling på företaget. Han var rastlös, tog snabba beslut, var hårdför, hade svårt för att sitta stilla och sågs mest rusa fram på sina klapprande trätofflor. Han menade att alla måste ta egna beslut och att vi inte hade tid med långa överläggningar. Gör och rätta till när det blir fel var hans melodi. Vi unga pojkar (på den tiden fanns det inga tjejer i det här gänget) avgudade honom. Han var vår idol, ledare och han var oantastlig.

Runt 1985 till 1986 var vi ytterst nära ett totalt krig mellan dessa båda organisationer. Vid det laget hade ”Europa” öppnat så många varuhus så att den svenska organisationen inte kunde förneka vår kraft och vårt berättigande. Sanningen var att vi höll på att gå om Sverige i omsättning. I det läget var vi många som trodde att Europaorganisationen skulle få en mycket större makt över hela bolaget och det fick vi på sätt och vis också men på andra sätt blev det tvärtom.

1986 hände det två saker som skulle bli mycket avgörande för mig själv. För det första blev jag landchef i Italien och för det andra fick IKEA för första gången någonsin en koncernchef som inte hette Ingvar Kamprad.

Ingvar Kamprad och Anders 1985 några månader innan Anders blir koncernchef för IKEA

En tidig morgon ringde Lennart till mig och sa kort: ”Rolf, Anders har utsetts av Ingvar till koncernchef.” Jag blev helt paralyserad och chockerad. I och för sig väntade vi på ett besked om att Ingvar skulle utse en koncernchef för det hade han flaggat för under flera år, men att det blev Anders var för oss helt otänkbart. Vi var övertygade om att det skulle bli Jan, som var chef för Europa. Anders var liksom jag själv landchef, han i Frankrike och jag i Italien och båda var vi underställda Lennart, som i sin tur hade Jan som chef.

Att nu en kollega som vi suttit i möte med otaliga gånger och som hade precis samma nivå som vi själva skulle bli koncernchef för hela företaget ruskade om oss fullständigt.

När chocken lagt sig och vi började fundera på saken, så började vi tycka att det var ett smart drag av IK (Ingvar Kamprad) och väldigt bra för oss. Nu äntligen skulle vi i Europa få den makt och inflytande som vi förtjänade, men det blev helt annorlunda än vi trott.

Förvisso kom Anders från den ”Europeiska” skolan och förstod varför vi var tvungna att arbeta på ett annat sätt än vad man kunde göra i Sverige, men samtidigt hade han precis det problemet att han var ”Europé”. Hur skulle han få Sverige att acceptera honom som koncernchef? Svaret är klassiskt: liera dig med fienden. Alltså knöt han till sig Hans, Sverige-chef och uttalad Europamotståndare, och gjorde honom till detaljhandelschef i koncernledningen. Därmed blev han min yttersta chef. Detta skulle visa sig bli första steget till min undergång på företaget.

1989 öppnade vi som jag beskrivit tidigare det första varuhuset i Italien. Detta var för Hans inte en tillräckligt viktig händelse för att han skulle komma dit. Annars var det ju vanligt att så många höga ”potentater” som möjligt skulle komma på öppningar för att visa sitt stöd och lära sig var som hänt på varuhussidan. Det var ju i regel så att de senaste tankarna prövades i de nya varuhusen. Det var fullständigt otänkbart att ingen skulle komma till öppningen av det första varuhuset i ett land.

Till öppningen av Milano-varuhuset kom ingen annan ”höjdare” än Lennart, så illa omtyckta var mina metoder.

Ungefär vid den här tiden kom vår italienska advokat till mig och sa: ”Rolf, du som är VD för bolaget skulle kanske ha ett annat typ av kontrakt än som anställd. Det skulle ge både dig och bolaget en hel del fördelar.” ”Jaha, sa jag, vad då för fördelar?”. Advokaten svarade: ”Jo, företaget skulle spara pengar på sociala avgifter och du skulle kunna välja vilken typ av pensionsförsäkring du vill ha, eftersom det i så fall är du själv som betalar in denna avgift.” Då undrade jag förstås om det fanns något lurt eller olagligt med det här och han svarade att det var ett mycket vanligt sätt att reducera kostnaden för italienska företag, vilket jag numera vet helt säkert eftersom jag haft ett flertal sådana kontrakt efter min IKEA-tiden.

Jag sa till advokaten att jag skulle ta upp det med min chef, Hans, vilket jag gjorde, på en samling som vi hade någon månad senare. Jag berättade vad advokaten sagt och då svarade Hans: ”det är helt ok för mig, bara det inte kostar IKEA något extra”. Jag bekräftade förstås att advokaten sagt att det skulle kosta mindre.

En VDs anställningsvillkor måste bekräftas av styrelsen och därför togs det upp på nästa styrelsemöte, som i och för sig bara var en fars, eftersom de enda deltagarna var jag och den italienska advokaten, medan de övriga styrelsemedlemmarna, bland annat Hans, aldrig deltog. Beslutet klubbades såsom vår advokat skrivit det. Därefter skickades protokollet som vanligt till IKEAs koncernjurist i Humlebäck och där tog det hus i helvete.

IKEA imperiets struktur skapat av Hans, koncernjuristen

”Va fan håller Rolf på med nu?”, sa Hans, koncernjuristen. Han var en mycket färgstark person och illa omtyckt av i princip alla eftersom han hatade alla och pratade illa om dem. Dessutom var den verklighet som de operative levde i fullständigt ointressant för honom, men han var desto duktigare på att hitta på finurliga finansiella lösningar, som kunde göra att företaget och därmed IK sparade även på skatten, men därom är det bättre att läsa på annat ställe.

IKEA Humlebäck, koncernkontor och ett fruktat getingbo

På noll sekunder lyckades Hans juristen koka en kall potatis och få den skållhet. Han kastade den rakt i ansiktet på Anders koncernchefen, som kastade sig på telefonen och begärde att jag kom till Humlebäck omedelbart, vilket jag gjorde. Jag hade sällan anledning, som tur var, för vad jag hört så var det ett getingbo av intriger och fult spel där, men nu kom jag inte undan. Redan i ingången kändes den täta tunga stämningen.

Anders, IKEAs globala koncernchef och mäktigaste man, hade sitt kontor i källarplan i den gamla vackra byggnaden. Jag gick igenom den långa korridoren och där satt han, min forna jobbarkompis, som jag och de andra landcheferna så många gånger festat och vilt diskuterat IKEA med.

Det var en helt annan person än den jag lärt känna tidigare. Han var stelare och mycket mera formell. Han verkade nästan lite frånvarande. Han frågade mig rakt ut om det var jag som föreslagit att jag skulle ”få betalt på et annat sätt”. Jag förklarade då att jag skulle få betalt på samma sätt, det vill säga genom en vanlig bankutbetalning, men  att avtalsformen skulle ändras enligt vår italienska advokats förslag. Jag förklarade också för Anders att jag pratat med Hans, min chef, och att han tyckte det var ok, bara det inte kostade företaget något.

Sen satte det igång ett fruktansvärt ringande kors och tvärs. Anders ringde Hans, min chef, sen ringde han Lennart, min före detta chef, därefter ringde han Jan A, som skulle bli min nästa chef, eftersom jag precis efter öppningen av Milano blivit erbjuden att bli Detaljhandelschef och Ungernchef (en av Jans briljanta idéer vid chefsbrist var att ge var och en två helt olika jobb). Lennart ringde Anders, Jan ringde Lennart. Lennart och Jan ringde mig. När Anders gjorde sina samtal var jag tvungen att vänta ute i korridoren.

Anders pratade framför allt ett flertal gånger med Hans, min chef, och Hans, chefsjuristen. Ärendet bollades fram och tillbaka i för mig som det tycktes timtal. Ena sekunden verkade det som om Jan och Lennart övertygat Anders om att allt stod rätt till och att det bara var att gå vidare, nästa stund så hade Hans och Hans övertygat Anders om att det bara var att kasta ut mig med huvudet före.

Detta var den första riktiga öppna konflikten mellan Sverige och Europa och Anders var domaren. På ena sidan stod Lennart och Jan och på den andra sidan Hans, juristen, och Hans, min chef. Plötsligt handlade saken inte längre om mig, utom om vilket av dessa läger som skulle få ”vinna”. Sverige mot Europa, improvisation och handling mot regler och samförstånd och med en före detta ”europeisk” domare.

Det här kommer att gå bra sa både Lennart och Jan. Jan tillade, ”du kan packa dina väskor och åka till Wien i morgon så kör vi igång. Här har vi oerhört mycket att göra och du behövs här.”

Nu hängde det på Anders, den före detta kollegan, européen och nye koncernchefen.

Så här efteråt förstår jag att Anders inte hade något val om han ville fortsätta att vara koncernchef. Han var helt enkelt tvungen att sparka mig, vilket han också gjorde. Endast så kunde han fortsätta att få stöd från den svenska organisationen.

När Anders bad mig att skriva min avskedsansökan rämnade världen. Jag hade varit 13 år på IKEA, arbetat dag och natt och kämpat för min sak med händer och klor, bott i 6 olika länder, öppnat varuhus i Frankrike, Belgien och Italien, startat upp två nya länder och anställt tusentals medarbetare och nu var det slut. Punkt slut.

Fast riktigt slut var det inte. Det skulle bli värre.

Eftersom det redan var bestämt att jag skulle till Östeuropas nya organisation ledd av Jan och som Detaljhandelschef och Ungernchef, så hade vi redan utsett min efterträdare, eller rättare sagt jag hade föreslagit Per till efterträdare och Hans, min chef, hade beslutat att så skulle det bli.

Dagen efter jag blev utsparkad ur bolaget tillträdde Per, en god vän och kollega sen många år.

IKEA personal förbereder varor att lämnas ut i varuutlämningen

En kort tid senare fick Per hålla i yxan när Hans och Anders med Pers tysta medgivande beslutade att min son, Mikael också skulle sparkas ut ur företaget. Mikael var en vanlig medarbetare på varuutlämningen i varuhuset i Milano och hade absolut ingenting med min historia att göra. Arbetet i varuutlämningen var Mikaels första jobb och han hade börjat på företaget precis som jag, på golvet i ett lager.

Anders, koncernchef, Hans, detaljistchef för koncernen, Hans, jurist för koncernen och Per, landchef för IKEA Italien tyckte dock att det var rätt att offra Mikael.

Mikael, min ende son, har aldrig förlåtit mig för detta.

____________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 6

 

KAPITEL 6

EN NY VÄRLD

Sesto Calende vid den underbart vackra sjön Lago Maggiore

Klockan är 10 på kvällen. Barbro och jag är hemma hos Åke och Carmen i Sesto Calende, som ligger vid den sagolikt vackra sjön Lago Maggiore med de bildsköna öarna Isola Bella och Isola Pescatore.

Jag har nyligen fått sparken från IKEA (fast jag fick ge mig den själv) och en lång spännande historia i mitt liv har avslutats. Det är tur att jag har kvar några av de bästa vännerna från IKEA-tiden. Åke är inte bara en väldigt god vän, han är dessutom rolig, lättsam och en effektiv ledare, eftersom han tar alla med charm. Han var och är fortfarande varuhuschef i vårt gamla järnvarulager, numera förklätt till ett IKEA-varuhus. Carmen, som var kassörska på varuhuset, har han tagit på alla sätt. Hon är vacker som Sofia Loren, skrattar alltid och är lättsam som en fjäder.

Enetoca Holly i Sesto Calende

Vi trivs väldigt bra i deras sällskap och inte blir det sämre av några goda flaskor vin, inköpta från Elenas enoteca ”sotto la casa”.

Telefonen ringer. Ni vet en sådan där apparat, som ser ut som en brödrost i plast och som sitter fast i väggen med en tjock lina så att man inte skulle kunna stjäla den.

Åke svarar. Samtalet är väldigt kort. ”Rolf, det är till dig. Till mig? Men ingen vet att jag är här”. Den annars alltid så glada Åke, verkar nästan lite arg när han säger: ”Det är till dig”.

  • “Pronto”.
  • ”Pronto”. (alla samtal i Italien börjas med att båda parter upprepar ”pronto” ett antal gånger. Antagligen är det från den tid då man ringde via telefonissa och var tvungen att försäkra sig om att det var någon på andra sidan av tråden innan man kunde börja prata).
  • ”Buongiorno, sono Signor Semeraro e vorrei incontrarla”. (Goddag, jag heter Herr Semeraro och jag vill träffa er.)
  • ”Buongiorno, ah, oh, hm, si possibile” (efter 5 år i Italien utan några som helst italienska kurser är mina italienska språkkunskaper ungefär som en bil som går på de sista dropparna bensin).

Samtalet är väldigt kort. Jag får inte veta vad det handlar om eller vem han är, men vi kommer i alla fall överens om att träffas nästa dag vid ”RB” i Dalmine. Jag vet var Dalmine ligger (öster om Milano), men jag vet inte vad RB är för något. Jag tror att han sa att det är en stor fabrik, som ligger precis vid motorvägen. Det kan väl inte vara så svårt.

Kvällen fortlöper i förundrans och undrans tecken. Var det maffian som fått tag i mig? Är det något skämt från mina tidigare medarbetare? Hur katten kunde någon veta att jag var hos Åke och Carmen?

Saab 900 Cabriolet

Nästa dag kör Barbro och jag från Sesto Calende via Milano och österut på Venedigmotorvägen till Dalmine. Vi njuter i vårsolen och kör nedcabbat i vår nästan splitternya Saab Cabriolet. Vi är båda tysta. Tankarna snurrar i huvudet. Är det en fälla? Kan det vara sant? Vem är det?

Det är inte svårt att hitta vägen till Milano från Sesto Calende. Den har jag kört tusentals gånger på min väg till IKEA:s varuhus, som ligger i nordöstra delen av Milano. För att hitta Dalmine tar vi hjälp av en förtryckt manuell navigator, som på den tiden kallades karta.

Jag hittar avfarten i Dalmine utan problem. Men sen kör det ihop sig. Jag ser den stora vita fabriken med de två höga tornen, som ”Signor Semeraro” beskrivit för mig. Egentligen borde det bara vara att ta raka vägen dit, men så fungerar det inte i Italien. För det första finns det inga raka vägar och för det andra går vägen aldrig dit man tror. Ett säkert tips brukar vara att köra motsatt håll.

Trots det kör jag den väg som verkar snabbast och mest direkt och hamnar förstås fel.

RB byggnaden där mötet ägde rum 1992

Jag kör runt och runt och så småningom kommer jag längs en åker fram till den stora byggnaden. Den är omgiven av en hög mur, så att ingen skall stjäla den.

Jag hittar inkörsporten och stannar till vid vaktkuren som står på vänster sida. Det är ingen där. Jag väntar några långa minuter. Sen rullar jag sakta framåt rädd att någon skall komma utrusande från ingenstans med en kulspruta och göra ett durkslag av min fina bil. Inget händer varför jag rullar vidare.

Lite längre fram och bakom byggnaden står det några bilar. Jag parkerar, Barbro hukar sig för hon vill inte bli sedd. Jag går nervöst ut ur bilen och en bit längre bort ser jag några personer komma mot mig. Pulsen är nu uppe i den fart då man borde få böter för att ha överskridit hastigheten.

Vad är detta? Vad skall jag göra? Vad vill de? Hur försvarar jag mig? Skall jag vända?

De kommer närmare. Jag ser nu att det är tre personer. Längst fram i den lilla armén går en man som helt tydligt är bossen. Bakom honom går det två resliga ynglingar med allvarliga miner.

Bossen sträcker fram handen och säger att han är ”Signor Semeraro”. Han är klädd i en perfekt silverlamé-kostym. Han ser ut som en italiensk maffiaboss, har bakåtkommat slickat hår som en maffiaboss och sluddrar som en boss. Och så har han en perfekt solbränna, som bara kan komma från södra Italien.

Hans båda följeslagare ser ut som tagna ur en gangsterfilm; rakryggade, mörk kostym, slips, mörka glasögon, bakåtkammat hår och absolut inga ansiktsuttryck.

De håller var sin tjock krämfärgad läderportfölj i handen. Vad det är i dessa skulle jag få lära mig några veckor senare.

Det är nu det gäller. Leva eller dö.

Signor Semeraro börjar prata. Han pratar fort. Han pratar sluddrigt. Hans meningar är ofullständiga. Han fullföljer inte en tanke utan hoppar till nästa eller förra eller förrförra innan han avslutat en mening. Jag förstår bara ungefär vart tionde ord. Han pratar. Jag nickar instämmande och hummar lite emellanåt.

Vi står kvar ute på asfalten bakom fabriken. Signor Semeraro och jag ansikte mot ansikte och de båda hantlangarna står bakom honom. De har heller inte hälsat på mig eller presenterat sig.

Även om jag bara förstår en bråkdel av det Signor Semeraro säger tror jag mig förstå andemeningen:

  • ”Du har varit stor chef på IKEA”
  • ”IKEA är framtiden”
  • ”Jag vill ha IKEA”
  • ”Kan du göra IKEA till mig?”

Jag har aldrig varit blyg när det gäller att lova att få till underverk, så varför skulle jag göra det nu? Jag svarar honom att visst kan jag ”göra IKEA” åt honom. ”Nessun problema” (något hade jag lärt mig i Italien).

  • “Bene, facciamo un contratto”. (Bra, då gör vi ett kontrakt)

Jag förstår att han vill att jag skall göra ett förslag (på vad? Att göra IKEA?) till honom och lovar, förstås, att jag skall göra det inom en vecka.

Därmed är affärsförhandlingen avslutad och jag är fri från kulhål och har dessutom, tror jag, fått någon sorts uppdrag. Det hela var över på mindre än 5 minuter. Kanske gick det så fort för att vi stod stelbenta på den hårda asfalten. Kanske var det för att min knaggliga italienska inte räckte till för artigheter eller frågor.

Signor Semeraro” vill visa mig RB, vilket han gör.

Inne i den stora fabriken visar det sig att det är en riktigt fin möbelbutik med produkter som vi (ok, före detta) IKEANER hade sagt att det inte handlade om kvalitet utan om överdriven materialförstöring. Efter 13 år på IKEA där allt handlade om sparsamhet, vara effektiv, funktionalitet och ödmjukhet, var det upplyftande att se dess excesser, slöseri med material och vulgära föremål.

Jag hade aldrig trott att det skulle kunna gömma sig en sådan här fin möbelhandlare i en gammal fabrikslokal som det nästan var omöjligt att hitta till, men i Italien är allt möjligt, samtidigt som det är i stort sett omöjligt att få något gjort.

Eftersom Barbro var kvar i bilen hade jag ganska brått att komma iväg så efter ungefär en halvtimmas rundvandring ursäktade jag mig och lämnade butiken och de välpolerade italienarna.

”Arrivederci e a presto!”

Jag skyndar mig tillbaka till bilen för att få berätta för Barbro. Hon är inte där! Herregud, har de rövat bort henne som utpressning? Var vänligheten bara en ytlig fasad för att locka bort mig från bilen och Barbro?

När jag kommer fram till bilen ser jag att Barbro bokstavligen ligger på golvet och gömmer sig. Jag sätter mig vid ratten och kör ut från fabriksområdet. Barbro sitter fortfarande nedhukad bakom instrumentbrädan. Ingen av oss säger något.

Jag kände mig lättad och till och med upplyft. Jag hade fått en första inblick i en annan värld. En värld som skulle förändra mig igen. IKEA hade gjort mig till en rationalist och funktionalist och lärt mig allt om att vara ödmjuk och måttlig.

Nu ska det snart bli andra bullar. Ödmjukhetens tid var förbi.

____________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 7

KAPITEL 7

HUR MAN GÖR EN BUDGET

Motorvägen norrut från Milano kan vara otroligt vacker när man ser Alperna

Inte förrän vi kommer ut på vägen bredvid åkern sätter Barbro sig rakt upp i sätet och frågar:

Vad sa de?

Jag vet inte, men jag tror att de vill att jag skall ”göra IKEA”.

Under vägen hem till Åke i Sesto Calende ältar vi frågorna: Vad vill han? Vem är han? Är det på riktigt? Hur gör vi? Tänker han lura oss och i så fall hur?

Dagen efter startar vi vår hemresa från Italien till Sverige. Vi kör norrut genom Tyskland non-stop.

Vägen hem flyter utan att vi märker det. Huvudet snurrar som en skenande karusell. Jag känner mig oändligt tom inombords, eftersom jag inte har IKEA:s grundmurade koncept och moral att stå på. För första gången på 13 år har jag bara mig själv att förlita på.

Samtidigt känner jag mig upplyft. Mina tankar är röriga, ostrukturerade och fullständigt kaotiska, men jag anar trådar som kan bli till ett nät av kreativa tankar.

Barbro hjälper mig som vanligt när jag själv är för överentusiastisk. Hon säger alltid till när någon idé som jag har inte fungerar eller min lösning på ett problem är för komplicerad. Jag vräker ur mig idéer och hon tar nästan kål på dem med en gång, men jag ger mig inte. Jag plockar isär hennes argument och förbättrar mina idéer tills inte ens hon kan få dem att låta dåliga. Vi är ett perfekt radarpar även om det kan vara påfrestande ibland med en som tror att han kan flyga och en som vet att han inte ens kan gå, utan att bli andfådd.

Vårt hus i Bleket på Tjörn

När vi kommit hem till Bleket, där vi bor i ett litet sött fiskarhus vid hamnen sen jag slutade på IKEA, börjar jag genast att försöka få någon sorts logik i vad ”Signor Semeraro” vill.

Han vill ha IKEA. Jag kan en väldig massa om IKEA, men just IKEA går inte att få. Han skall få något väldigt likt. ”Nessun problema!”

Han vill att jag gör ett förslag. Utmärkt, förslag är jag bra på.

Han sa inget om pengar, tid eller resurser. Ännu bättre, för det måste betyda att jag får bestämma detta, eller?

Alltså skriver jag ner vad jag tror att han vill ha och hur jag skall kunna ge honom det:

Vad? Ett varuhus fullt med heminredningsartiklar och där kunden betjänar sig själv.

Vem? Jag listar ett antal funktioner som jag tycker är viktiga; ett flertal produktchefer, en operativt ansvarig, ett par kommunikatörer och inredare. Tolv personer inklusive mig själv verkar lagom för att göra ett IKEA. IKEA:s huvudkontor har förvisso minst 500 personer, men vi kan nog vara lite effektivare.

När? Det skall gå att göra ett ”IKEA” på ett år. Det tog IKEA ett tiotal-år att bli en stor heminredningshandlare, men vi måste kunna vara snabbare, för vi har ju lärt oss av IKEA.

Hur mycket får det kosta? Jag tror att jag måste göra en budget. Det vet jag hur man gör efter många år på IKEA där man måste vända på varenda krona och motivera alla utgifter. Egentligen är det väldigt enkelt att göra en budget: Först och främst listar man allt man behöver. Sen skriver man ner hur mycket av varje grej man behöver och till sist tar man fram vad varje grej kostar per enhet. Sen är det bara att multiplicera och addera och man har en färdig budget.

Jag bestämmer mig för att jag behöver 12 personer. Hur mycket var och en kostar per månad vet jag ju från IKEA och så räknar jag med att jag behöver dem i 12 månader.

Det går blixtsnabbt att få fram årskostnaden. För att ”göra IKEA” vore det nog bäst att ha IKEA-folk, men dessa står knappast och knackar på min dörr för att få jobb på ett äventyrsbolag. Alltså måste man övertyga dem. Hur gör man det? Pengar funkar nästan alltid när man skall få något man vill ha.

Barbro förslår att jag skall dubblera ersättningen. Jag tvekar, men hon insisterar. Jag behöver inte ens räkna ut var och ens dubblerade månadslön, jag tar bara årssumman och multiplicerar den ned två och så har jag en bra budget.

Vad är en rimlig ersättning till mig själv? Vad kan ”Signor Semeraro” tänkas sig vilja betala? Jag tror inte han själv vet. Han kom faktiskt till mig och bad att få ”IKEA” så antagligen tror han att jag är viktig. Hur viktig? Jag bestämmer mig för att jag är lika viktig som de andra tillsammans och dubblerar årskostnaden.

Sen skriver jag ner att ”Signor Semeraro” måste betala alla kostnader för flytt, resor, bostäder och kostnader för boendet. Jag behöver inte beräkna hur mycket det blir, för jag anser att han skall betala det direkt.

Dessutom lägger jag till att han skall betala en månadsersättning som start-up kostnad den dag vi skriver på kontraktet. Eftersom jag knappast kommer att ha någon personal de första månaderna får jag själv hela summan.

Nu har jag en färdig plan och känner mig rätt nöjd. Det tog faktiskt bara några timmar att göra den.

Det blev förstås en hiskelig massa pengar, men man får inte IKEA gratis. Att köpa IKEA hade säkert kostat hundratusentals gånger mer, så mitt förslag är egentligen väldigt billigt.

Jag är ivrig att skicka planen till ”Signor Semeraro”, men först rådgör jag med Barbro. Jag vet ju att hon kommer att se saken från ett helt annat perspektiv och som vanligt mycket nyktrare, men när hon får se den säger hon att det ser väldigt bra ut. Antagligen tittade hon bara på pengarna jag förhoppningsvis skulle kunna tjäna.

Vi kommer överens om att sova på saken över natten, vilket är ovanligt nyktert av mig själv, eftersom jag alltid är ivrig att få saker gjort med en gång.

Nästa morgon pratar vi om planen. Har jag tagit i för mycket? Är mitt förslag oförskämt?

Vi ältar och vältrar förslaget, men kommer bara fram till att ”Signor Semeraro” inte kan veta hur mycket det kostar att få IKEA.

Så här såg en fax apparat ut

OK, då skickar jag förslaget via fax (en sorts maskin som har två ändar, de ena där man sticker in ett papper och den andra där samma papper kommer ut, fast de finns på helt olika platser i världen).

Precis innan jag tänker stoppa in papperet i faxen frågar jag Barbro:

  • Tror du verkligen att han har en aning om vad det kostar att få IKEA?
  • Nej, jag tror inte han begriper det.

Om han inte har en känsla för hur mycket det kommer att kosta, så spelar summan ingen större roll, tänker jag.

Jag dubblerar summan en gång till och skäms, nästan.

Jag matar in det enda pappersarket som min plan består av i faxmaskinen. Hjärtat bultar. Kanske gör jag något jättedumt? Vet jag verkligen vad jag håller på med? Är jag oförskämd?

Papperet går oändligt långsamt in i maskinen. Det hackar sig fram genom tänderna som matar fram det. I mina öron låter det som en stenkross. Att ett A4-papper kan vara så långt.

Efter en evighet har maskinen ätit upp min fina plan. Nu finns det ingen återvändo. Nu går det inte att ändra på en enda siffra.

Jag känner mig lättad, men det går snart över i oro.

Kommer ”Signor Semeraro” att acceptera mitt förslag? Kommer jag att få ett uppdrag som är helt sanslöst? Det är ofattbart att jag skulle få ett uppdrag att göra en kopia på IKEA. Visst känner jag IKEA väldigt väl, men att bygga ett helt företag grundat på mina dock begränsade kunskaper är kanske lite väl övermodigt. Den summa pengar och de villkor jag begärde var dessutom ofantliga, åtminstone i min värld. Nu var det bara att vänta.

Jag har aldrig varit så nervös någon gång i hela mitt liv. Det här skulle kunna bli mitt livs affär.

____________________________________

Vill du läsa mer? Fortsätt i så fall till Kapitel 8

KAPITEL 8

INTE SÅ KASSA KASSAR

Klädesholmen

Det har gått ett dygn sedan jag skickade förslaget. Signor Semeraro har inte hört av sig. Både Barbro och jag är övertygade om att han blivit förbannad på mig och tycker att jag varit oförskämd.

Varför överdrev jag i mina krav?

Vad kommer han att säga?

Vi försöker fördriva tiden med att tänka på något annat, så vi åker ut till Klädesholmen, som ligger tvärs över viken från Bleket. Det är en vacker solig vårdag och livet känns skönt och spännande. Precis som vi vill ha det. Det är kanske därför horisonten alltid får oss att må bra. Man vet aldrig vad som gömmer sig bakom den och den lockar till att komma närmare och att upptäcka det okända.

Klädesholmens sill

Klädesholmen är matjessillens förlovade land. Precis vid brofästet ligger det några av öns sillfabriker. Vi köper några burkar matjessill och kör sen längre in på ön och beundrar de vackra gamla husen som ligger packade som sillar (kan det vara härifrån uttrycket kom?).

Efter en tur bland de vackra vita fiskarhusen och en promenad i den lilla hamnen återvänder vi till fastlandet, som inte är så mycket fastland, för det är Tjörn, som också är en ö, men så stor så att man knappt märker det. Vi fortsätter söderut till Rönnäng och stannar till i hamnen och ser ut över den vackra kanalen mellan Tjörn och Tjörnekalv. Vi sätter oss på en bänk i hamnen och frossar i en glass som vi köpt i hamnkiosken.

Vi försöker att inte skynda hem och kolla faxmaskinen, men det går dåligt och när vi ändå snart skyndat hem har det, förstås, inte kommit något från Signor Semeraro.

Vårt hem i Bleket

Vi väntar oroligt i ytterligare ett par dagar och sen ringer han.

Buongiorno (han presenterar sig inte och jag skulle komma att lära mig senare att han aldrig gjorde det)

Buongiorno, sono Rolf. Jag är gammalmodig och presenterar mig alltid med namn, men använder aldrig mitt efternamn. Efter 13 år i Italien har jag lärt mig att ingen italienare klarar att uttala Lundqvist. De fattar inte hur man kan skriva ett ord med N-D-Q-V. Det går liksom bara inte. Enligt dem fattas det ett flertal vokaler. Italienskan är så vacker just för att i stort sett varannan bokstav är en vokal. Alla som känner mig i Italien kallar mig Rolf och skall det vara lite fint blir det Signor Rolf.

Va bene.

Si, va bene?

Si, firmiamo. (vi skriver på).

Mina knän darrar som segelbåtsmaster i full storm. Barbro står bredvid och tittar frågande på mig.

Jag säger till Signor Semeraro att jag skall kolla när jag kan komma till Italien och sätta igång med jobbet.

Därmed är mitt livs viktigaste (efter att jag blev erbjuden ett jobb på IKEA, vilket skedde först när man intervjuat Barbro!) samtal avslutat.

Oj, vad har jag ställt till med? Jag har lovat att bygga upp ett helt nytt företag som skall vara som IKEA och det första varuhuset skall öppna inom ett år. Hur fasen skall det gå till. Vi bor i Sverige och företaget skall startas i Italien. Vi måste flytta. Nu!

Om det var snurrigt tidigare är det inget mot vad det blir nu. Det är en oerhörd massa saker som måste ordnas, men sakta i backarna; jag har ju faktiskt inget underskrivet kontrakt än och innan första betalningen är gjord så är allt bara en förhoppning och dröm.

Jag ringer Signor Semeraro och säger att jag kan komma när som helst om han beställer en flygbiljett från Köpenhamn till Milano. Han lovar att ordna det och redan efter ett par timmar ringer hans sekreterare och berättar att hon köpt en biljett till mig. Jag får hämta den på flygplatsen.

Barbro kör mig från Bleket till Kastrup. Biljetten finns där den skall och livet leker. Jag är på väg mot något nytt och oerhört spännande.

Milano Linate flygplats

På Linates flygplats möter mig en av Signor Semeraros väskbärare. Det visar sig att han kan både prata och vara trevlig. Han är faktiskt helt normal när ”signoren” inte är med. Samtalet går dock rätt trögt för jag vet inte vad han vet och han vet antagligen inte vad jag är för en och varför jag är där.

Semeraros kontor 1992

Bilturen tar en timma och så kommer vi fram till en liten industribyggnad i ett rätt tråkigt område. Det kanske inte är det där stora skinande företaget jag hade trott och hoppats på men när man är arbetslös får man inte vara svårflirtad.

Väskbäraren visar in mig genom den trötta metalldörren.

Aspetta qui, säger han och pekar på en sliten gammal skinnsoffa. Det tar inte särskilt lång tid förrän det kommer en tjej i skyhöga klackar och snäv men inte alltför kort kjol. Efter så många år i Italien har jag upptäckt att äldre framgångsrika män gillar att omge sig med unga vackra tjejer. Jag antar att hon är Signor Semeraros sekreterare. Signor Semeraro är beredd, säger hon vänligt och jag följer efter henne en trappa upp.

Hon visar in mig i ett kontorsrum, som ser mer ut som ett vardagsrum hemma hos någon, som inte har särskilt mycket smak och intresse för heminredning. Längst fram närmast dörren står det en pösig skinnsoffa av nyare modell. Den är stor nog att rymma fyra bredaxlade brottare. Runt det lilla soffbordet finns det tre lika svulstiga skinnfåtöljer. Semeraro pekar på soffan efter att ha hälsat mig välkommen och sätter sig själv i den fåtölj som står mitt emot soffan.

Jag observerar att det inte finns något konferensbord i rummet. Här sitter man tydligen i soffan och gör affärer. Det kan kanske kännas mysigt, men verkar inte särskilt professionellt.

Signor Semeraro säger att han har läst mitt kontraktsförslag och så frågar han när jag kan börja. Det tolkar jag som att han accepterar mitt kontraktsförslag så jg svarar förstås omedelbart. Jag har aldrig varit någon som velat vänta, vare sig på det goda eller det onda.

Det tycker Signor Semeraro om. Då gör vi så.

Skall vi inte skriva på kontraktet, undrar jag försynt. Jovisst, Nessun problema. Och så skriver vi båda under detta enda lilla A4-ark som skulle visa sig medföra en oerhörd förändring i mitt och Barbros liv.

Vi pratar lite, väldigt lite, om det rent praktiska, för varje gång jag tar upp något som jag tycker är rätt viktigt, som till exempel var vi skall bo och var varuhuset skall vara, så säger Signor Semeraro: Nessun problema.

Ja, då var det bara en liten detalj, säger jag. Vi måste få den första betalningen innan vi sätter igång.

Nessun problema.

Signor Semeraro går längst bort i hörnet av sitt stora kontor och hämtar en bärkasse och en portfölj.

Jag känner igen läderportföljen. Det var en sådan som hans väskbärare bar när vi möttes i Dalmine för första gången.

Nu skall jag strax få veta vad det är i den.

Han öppnar först bärkassen och sen väskan.

Han stoppar ner handen i väskan och tar upp en tjock bunt som ser ut som en tegelsten invirad i ett vitt skrivmaskinspapper. Bunten är väl förpackad med ett antal gummiband. På bunten står det ett långt nummer.

Han fortsätter att plocka upp tegelsten efter tegelsten ur väskan och stoppar dem i bärkassen. Han räknar hela tiden antal stenar. När kassen är halvfull, tittar han på vårt avtal för att kontrollera något och sen fortsätter han att plocka över tegelstenar från sin skinande fina läderväska till den något använda och slitna bärkassen.

När kassen är två tredjedelar full, säger han att nu stämmer det. Vill jag räkna?

Jag vet inte vad jag skall svara. Är det pengar han fyllt kassen med? Ja det måste det vara. Herrejösses. Jag vet inte vad jag skall göra så jag säger bara: Nej det behövs nog inte. Det känns genant att sätta sig och räkna pengar framför honom. Det skulle nog uppfattas som ett misstroende, så jag avstår. Det skulle säkert ta en hel dag att räkna alla pengarna, speciellt om jag skulle kontrollera hur mycket det är i varje bunt också.

Han flyttar över bärkassen till min sida om det låga glasbordet. Han gör inte en min. Det verkar som detta var något helt alldagligt för honom. Det är det dock inte för mig. Jag tror inte mina ögon när jag ser kassen.

Sen pratar han och pratar och pratar. Han pratar fort och sluddrigt och dessutom osammanhängande. Det skulle ta oerhört många år innan jag skulle börja förstå en bråkdel av vad han säger, men kassen med pengar förstod jag.

Vi kommer överens om att jag skall prata med en av hans medarbetare angående de praktiska detaljerna med mitt arbete senare, men först skall vi äta middag tillsammans och så säger han att jag skall sova över hos honom innan jag åker hem i morgon bitti.

Signor Semeraro har lite jobb att göra innan vi kan åka hem till honom. Jag sitter i soffan vid receptionen och undrar om detta är sant. Jag sitter på ett rätt taskigt kontor i en industrilokal och har en bärkasse full med sedlar mellan benen och jag skall starta ett företag i Italien.

BMW 850i 1992

Det tar inte så långt tid innan Signor Semeraro kommer och säger att nu åker vi hem till honom. Han har förstås en väldigt stor lyxig BMW. En sådan bil var totalt förbjuden på min IKEA-tid. Det känns som om det var en mycket lång tid sen Anders Moberg bad mig att säga upp mig, även om det gått mindre än två år.

Vi kör genom vackra böljande vinodlingar och runt omkring på kullarna ligger det pampiga vinslott byggda i sten och trä. Signor Semeraro pratar på. Han låter mäkta stolt över vinodlingarna och området. Det låter nästan som om han ägde hela bygden.

Fantastiskt vackra Lago Iseo

Snart kommer vi fram till Lago Iseo och ser de vitklädda alperna i bakgrunden. Det är bedövande vackert. Palmerna vid strandkanten och alperna i bakgrunden skapar en drömsk bild, som för evigt kommer att finnas kvar i mitt minne.

Efter att ha kört någon kilometer längs sjön står vi framför en fyra meter hög metallgrind. Utan att det verkar som Signor Semeraro gjort någonting börjar grinden långsamt att öppnas. Vi åker en kort sträcka genom en liten park med prunkande grönska och en enormt stor swimmingpool. Det känns som om vi kört in på ett hotellområde.

Semeraros hus med egen liten hamn vid Lago Iseo

Framför oss ligger ett makalöst vitt drömhus. Vi kör ner i garaget under huset. Där står det redan ett flertal bilar. Alla har en sak gemensamt; lyx. Även om jag aldrig varit en bilfanatiker förstår jag att det här är bilar som kostar oerhört mycket mer än jag någonsin haft råd med.

Ingångsdörren till villan öppnar sig automatiskt när vi närmar oss. Innanför dörren står en nätt liten asiatisk man och tar emot oss. Han hälsar artigt, först på Signor Semeraro och sen på mig. Hans italienska är ännu mer begränsad än min, men hans intentioner kan man inte ta fel på. Det här är en person som vill tjäna och betjäna.

Betjänten visar mig till ett rum en halvtrappa ner. Det är lyxig inrett med svulstiga möbler. Allting är mycket större än jag är van vid. Sängen är bredare, lamporna är större, kranarna i badrummet är överdimensionerat, dörrar och fönster är högre och takhöjden är nog minst tre och en halv meter.

Jag känner mig vilsen. Detta är ingen värld jag är van vid eller ens eftersträvar. Det är inte detta IKEA hjärntvättat mig för att bli. Det skall vara funktionellt, praktiskt, enkelt, materialsnålt och prisvärt. Detta är svulstigt, komplicerat, dyrt och ett oerhört slöseri. Men så ser jag bärkassen, som jag ställt vid sängen, och inser att jag kanske måste tänka om.

Riva Acquarama

Signor Semeraros hus ligger precis vid sjökanten och har en egen liten hamn med ett båthus. Han vill förstås visa mig runt och vi går genom parken och ner i båthuset. Där ligger det en Aquarama från Riva och dess vackra mahognydäck skiner som en spegel. Jag vet inte så mycket om båtar men det syns på långt håll att detta är något alldeles speciellt. Båten liknar en stor amerikansk bil från 50-talet. Den har pastellfärgade skinnsäten både fram och bak. Senare skulle jag få lära mig att dessa fantastiskt vackra båtar tillverkas bara några kilometer från Signor Semeraros hus.

Jag frågar Signor Semeraro om han ofta är ute och åker med båten och då säger han att han aldrig använt den. Jag har inget båtkörkort.

Middagen äter vi två trappor upp i villan. Jag får träffa hans fru Tina. Hon är tystlåten, ser barsk ut och känns väldigt kantig. Signor Semeraro är dock vänlig och pratar hela tiden. Han förväntar sig inga svar från någon och det passar mig utmärkt för jag vet varken vad han pratar om eller vad jag skulle säga. Han bara går på med sitt prat medan jag försöker förstå vad som hänt.

Bordet är vacker dukat med vit duk och vikta servetter. Tallrikarna är definitivt inte från IKEA och inte heller vinglasen.

Betjänten som jag träffat tidigare serverar första rätten efter att vi provsmakat vinet. Det är dock lite väl varmt för min smak, men jag ler och säger att det är fantastiskt. Det förväntas nog att man är oärligt vänlig mot Signor Semeraro.

Förrätten är en grönsaksrätt som smakar väldigt bra.

Sen kommer det in en enorm portion pasta, som är ännu godare.

Därefter skall vi äta ”secondo”, vilket är något sorts skivat kött som jag inte kan identifiera.

Ca del Bosco är det absolut finaste vinet i Franciacorta och därmed ett av de bästa i världen

Till köttet serverar den vänliga betjänten från Filippinerna ett rött vin från Franciacorta som är fantastiskt fylligt och gott. Signor Semeraro berättar stolt att det är från Franciacorta. Det är området vi kört igenom på vägen till hans villa.

Vid det här laget är jag ordentligt mätt, men vi skall fortfarande äta ost och dessert. Osten är från någon lokal tillverkare och jättegod.

Desserten var inte dessert utan vindruvor. Hushållerskan, hustru till betjänten och också från Filippinerna, bär in dem i en jättestor glasskål fylld med vatten. Hon säger ingenting men verkar niga såsom betjänter skall göra om man är herre över dem. Vindruvorna väcker oerhört starka och positiva känslor från min tid på sjukhuset när jag var fem år, den första gången dittills i mitt liv som vuxna behandlat mig mer än väl.

Signor Semeraro pratar oavbrutet. Han är måttligt intresserad av maten och tycks hela tiden ha brått att komma vidare. Han är inte direkt ovänlig, men behandlar betjänterna som maskiner och inte människor. Hans fru, Tina, säger inget.

Efter maten vill Signor Semeraro att vi skall sitta i den vita skinnsoffan (han tycks älska skinnsoffor), men jag säger att jag är jättetrött efter den långa resan. Jag orkar helt enkelt inte höra mer av hans osammanhängande och sluddriga prat. Antagligen är jag väldigt ohövlig eftersom klockan bara är 10 på kvällen, men jag har aldrig varit bra på att låtsas.

Ursäkten godtages, Signor Semeraro tänder en fet cigarr, som betjänten snabbt trollat fram ur en vacker träask. Han håller fram den exklusiva lådan mot mig också men jag avböjer bestämt och tackar för den vänliga gesten. Betjänten följer mig till mitt svulstiga rum.

När jag är ensam på mitt rum börjar jag fundera på nästa steg. Vad gör jag med pengarna? Skall jag lämna dem någonstans i Italien? Hur får jag hem dem till Sverige? Kommer tullen att ta dem? Även om det inte är ett brott att ta emot oändligt mycket kontanter är det ett brott att föra ut dem ur Italien. Eftersom jag inte har något konto i landet eller någonstans att lämna pengarna bestämmer jag mig för att jag måste ta dem till Sverige.

Dagen efter kör mig väskbäraren till Linates flygplats. Han har ingen väska med sig, men jag har en stor bärkasse full med italienska lire-sedlar. Jag hade bara tagit en liten resväska så pengarna fick inte plats i denna. De fick vara kvar i bärkassen gömda under en t-shirt, som jag lade ovanpå sedelbuntarna.

Vid incheckningen på Linate är jag nervös, som en som har alldeles för mycket pengar med sig genom tullen. Jag vet ju att Italien har väldigt stränga valutaregler och att man inte får ta med italienska Lire utomlands förutom ett litet belopp, som skulle rymts i min byxficka.

Har ni något bagage att checka in?

Nej, jag har bara en liten väska och den här bärkassen med souvenirer, som jag köpt i Italien.

Snart sitter jag på flyget till Köpenhamn. Min väska ligger på bagagehyllan och bärkassen har jag under sätet. Den tänker jag inte släppa en sekund med blicken.

Resan hem går oändligt långsamt. Jag är fortfarande omtumlad och kan inte förstå det som hänt och hur det kunde bli så här. Jag titta mig ständigt omkring och förväntar mig att några bastanta herrar i hatt och solglasögon skall komma till mitt säte och be att få prata med mig, men ingen kommer. Allt är lugnt, utom jag.

Vi landar. Här i Köpenhamn skall Barbro hämta upp mig, men innan dess måste jag igenom tullen och passkontrollen. Eftersom jag själv varit tullare vet jag att bland det första man tittar på är om personen som skall passera kontrollen är nervös och jag är mer än nervös. Pulsen är nog uppe i 180 och hjärtat dunkar så att alla måste höra hur jag snart exploderar.

Hur skall jag komma igenom tullen utan att de tar ner mig på jorden?

DAGBOK 1889

26 September Torsdag
"D. 26 Th. Duggregn, kom snickaren Gustaf Petersson i Ödegärdet hit, för att fortsätta arbetet med förstuguqvisten till nya byggningen. På f. m. var jag i Långaredsboden och köpte 1000 spånspik åt Rydberg samt sirap till frun. På e. m. visade sig på en gång 2 vackra...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu