TORP I LJUR

TORP I LJUR

Torpen är ordnade efter den gård de låg på. Ibland låg ett torp på flera gårders mark och i vissa fall låg det på en gårds mark men gjorde dagsverk på en annan gård. Så låg till exempel Västra och Östra Ryerna på Stommens mark men gjorde dagsverken på Iglabo och de är därför upptagna under Iglabo.

GUNDLERED

Ekeberget på Gundlered Västergården upptogs i början av 1800-talet av Anders Andersson och hans hustru Ingjärd Eriksdotter. Takkonstruktionen på stugan hade gjorts för svag, varför stugan redan år 1829 rasade ihop på grund av snötryck. Raset kom mycket olämpligt, enär det väntades tillökning i familjen. Makarna måste bo i källaren, där sonen, Anders Petter föddes. Denne blev sedan den bekante väckelsepredikanten A.P. Andersson i Ljurs kvarn. Sedan övertogs torpet av en som hette Sven och hans hustru Katarina. De hade sonen Fredrik, som dog av lunginflammation i 20-årsåldern, en dotter, som blev gift i Bänatorp och dottern Lotta, som stannade i hemmet.

Nyhagen låg nära Gundlered Västergården. Detta torp innehades på 1820-talet av Anders Andersson och hans hustru Ingeborg Andersdotter. De hade endast sonen Johannes, vilken övertog torpet. Hans hustru hette Kristina och var från Bänatorp. Hon föddes 7 april 1828 och dog 21 november 1905 på Nyhagen. Makarna hade fyra döttrar. Ida var gift med en slaktare Fast i Borås. Albertina var gift med en torpare vid Degrabo. Mina emigrerade till Amerika och Hulda dog i ungdomen. Johannes kallades vanligen ”Mortarn”. Mortarn var för svag för att delta i de slagsmål, som var vanliga på den tiden, men han var ”svår i mun”, och retade folk så att han ofta fick stryk själv. Vid ett tillfälle hade han retat en granne. Denne tog då en träslå och slog till Mortarn för näsan, så att näsbrosket krossades och nässpetsen blev vänd uppåt. Den sista resan Mortarn gjorde var till en marknad i Borås. Han hade då, som vanligt fått mycket stryk. Han orkade inte gå ända hem, utan lade sig i en lada efter vägen. Efter någon dag dog han. Namnet Mortarn hade förmodligen Johannes fått på grund av att han var ganska kort och tjock.

Källeberg. Här bodde Olof Torstensson med sin stora familj. Han hade förut ägt en av bondgårdarna i Gundlered Västergården, men kommit på obestånd och måste lämna gården omkring år 1820. Äldste sonen Anders gifte sig med en bonddotter från Ornunga Södergården. De hade en tid Frälsegården. Sonen Petter gifte sig till torpet Lyckorna. Andreas gifte sig med en bonddotter, Britta från Elofsgården i Horla, och hade sedan Kämpagården. Karl bodde på Kullen vid Hjulsered. Han hade en dotter, Matilda. Karl drunknade i lglabosjön. Han var på slåtterhjälp hos brodern i Frälsegården och hade under middagsrasten gått till sjön för att bada när han förolyckades. En Olofs dotter var gift med Anders på Kyrkebacken och en var gift med skräddaren Johannes i Ekedal. Olof Torstensson blev ihjälslagen av åskan vid ett besök hos sonen i Frälsegården.

I en backstuga vid Gundlered Västergården bodde f.d. soldat Petter Ekman med familj. Ekman hade förut ägt 1/8 mantal Hökared, men kommit på obestånd. Sonen Karl Ekman köpte en del av Västergården, vari det gamla torpet Klinten ingick.

Klinten innehades år 1829 av Anders Andersson och Annika Olsdotter. Senare under 1800-talet innehades torpet tillsammans med en mindre del av Gundlered Västergården av Karl Ekman. Karl var gift med Klara Andreasdotter från Ornunga Södergården. De hade endast sonen Edvin, som övertog Klinten. Edvin f. 1880 gifte sig med Anna Ljunggren från Horla. Makarna köpte sedan Gundlered Lillegården, då de båda fastigheterna kom i sambruk.

I en backstuga bodde en änka, Britta Maja Nilsdotter med sina barn. Britta Maja var född i Ljur Västergården. Hon var gift med Anders Johansson från Gundlered. Makarna hade först Frälsegården, men flyttade sedan till Gundlered Västergården. Efter Anders död gifte änkan om sig med en som hette Petter. Efter Petters död måste änkan, på grund av dålig ekonomi, med barnen flytta till backstugan. I första giftet hade Britta Maja sonen Fredrik, vilken på sin tid var, som förut nämnts, Alingsås stads ende brevbärare, samt döttrarna Matilda, som var gift med hemmansägaren Andreas i Olstorp i Bälinge, och Lotta, som var gift med A. P. Nätt i Blombacka, Ornunga. I andra äktenskapet var två söner och en dotter. Sonen Klas var polis och husägare i Alingsås, Alexander f. 1857 gifte sig till Skjutshagen i Ornunga. Dottern Ida f. 1856 var gift med Linus Johansson i Kyrketorp i Ornunga.

En backstuga kallades Rockatorpet, emedan den som bodde där fått öknamnet ”Rocken”. Anders Kröjs i Ryatorp. Ornunga, blev måg på stället och fick därvid ärva namnet och kallades ”Rock-Anders.”

På ett av Gundleredstorpen föddes omkring 1830 Jonas Andersson. Jonas lärde sig till skräddare, men han lämnade snart nålen och ägnade sig åt affärer. Han startade en spannmålsaffär vid Vårgårda järnvägsstation. Han köpte upp havre i Vårgårda och exporterade till England. Rörelsen utvidgades och Jonas’ förmögenhet växte. För att få plats med sina spannmålslager byggde han stora magasin, som nu disponeras av Carl Johanssons Eftr. Jonas köpte även en egendom i närheten, där han drev jordbruk som bisyssla. Han byggde stora hus på egendomen. Spannmålsaffären utvecklades fort, men gick lika fort tillbaka, när det inte längre gick att exportera havre till England. Jonas hade emellertid blivit ganska förmögen. På 1880-talet var bondgårdarna billiga. Jonas passade på att köpa några bondgårdar i Fullestad, som han förenade till Fullestads egendom. Jonas var tydligen ett affärsgeni, men han var också ganska hänsynslös i sina affärer och han drog sig inte för att trampa ner andra, när han kunde komma fram själv. Ett par personer påstod, att de blivit renskrapade genom sina affärsförbindelser med Jonas.

På äldre dagar flyttade Jonas från trakten. Han realiserade Fullestad och köpte Halldarp i närheten av Svenljunga. lians vistelse på det nya stället blev inte långvarig, enär han snart dog. Efter hans död stod det i en tidning om honom bl.a.: ”Han hade både vänner och ovänner, mest det senare”.

ETT MORD SOM ALDRIG ERKÄNDES

På Gundlereds mark låg även torpet Ledsbacken. Där bodde ett par syskon. Kalle f. 1826 och Kristina f. 1836. Trots sin ålder kallades de ”Ledsbackabarna”, förmodligen beroende på att de aldrig fick normal kroppsstorlek. Antagligen på grund av någon bristsjukdom i barndomen, var båda förkrympta dvärgar. Kalle var två alnar lång (120 cm). Kristina var betydligt kortare. Båda hade svårt för att gå, varför de använde käppar då de flyttade sig. Till temperamentet var de varandras kontraster. Kalle var lågmäld, blid, försynt och tillbakadragen. Kristina däremot var högljutt pratsam, påträngande, burdus och hänsynslös. Trots sin bräcklighet hade de lärt sig att arbeta. Kristina kunde spinna lika bra som andra. Kalle var sadelmakare, lappskomakare och träsvarvare. Han svarvade hjulnav, vingar och tenar till spinnrockar, tallrikar och skaft till bordsknivar m.m. Den som ville ha svarvat något måste själv dra den tunga svarven. Kalle hade lärt sina yrken av fadern, som hade liknande sysselsättning. Bland annat hade han gjort svarverierna till runddelen vid altaret i Nårunga kyrka. Kalle hade fullt upp med arbete, men då han blev över 80 år, kunde han inte arbeta som förut. Då började Kristina finna honom onyttig och behandlade honom därefter.

Så dog Kalle. Kristina släpade sig till ett grannställe och överbringade dödsbudet. Kalle hade varit så sjuk, meddelade hon. Så hade han i yrsel rusat upp, men fallit och slagit sig så illa att han dött. Då grannarna kom dit låg Kalle på golvet, död och blodig. På spisen låg eldgaffeln, böjd och blodig. Länsmannen underrättades och med honom kom provinsialläkaren. Kristina blev omedelbart anhållen. Hon lyftes upp i länsmannens åkdon, och denne tog plats bredvid henne i sätet. ”De’ sa bli rolit å få åka mä en sådden finer harre rimma säk, men tocka på däk, du ä så tjocker så”, sade Kristina vid avfärden. Så kom den egenartade rannsakningen. Det var en beklämmande syn, denna dvärg, som knappast räckte över domarbordet. Domaren började sitt förhör. Kristina stod där oförstående. ”Va’ seger du”, sade hon, ”kan du inte tala så folk kan begripat?” Det visade sig, att domaren inte heller kunde förstå Kristina, som endast behärskade bygdens uråldriga dialekt. Det blev nödvändigt att anlita tolk. Kristinas version av händelseförloppet blev detsamma som förut. Så kom läkarutlåtandet och grannarnas vittnesmål. Men då kom också Kristinas protester. ”Daj ljuger, daj ljuger allihop, daj vell ha mäk halshoggen, å de skiter la jak i, de sa la snart vära gjort”.

Längre kom man inte med Kristina. Trots de tydliga bevisen nekade hon bestämt till att hon haft någon del i dramat. Trots sitt nekande blev Kristi¬na, som ansågs otillräknelig, dömd till internering på livstid. Hon levde ännu i 20 år och nådde den höga åldern av 92 år. Sitt brott bekände hon aldrig.

IGLABO

Ledet vid Iglabo innehades omkring 1800 av Anders Andersson och hans hustru Maria Andersdotter.

Vid Hästhagen på lglabo mark var på 1820-talet tre torp med respektive innehavare Anders Andersson och hans hustru Gunilla Andersdotter, Anders Glader och hustrun Johanna Jonasdotter och Andreas Andersson, med hustrun Karin Andersdotter. Två av torpen återgick till stamhemmanet redan under mitten av 1800-talet.

Det tredje torpet övertogs på 1860-talet av Gustaf Pettersson och hans hustru. Gustaf var en rask byggnadssnickare, varför två dagsverken per vecka var ganska dyrt arrende för det lilla torpet. Ägaren till gården utnyttjade torparens yrkesskicklighet genom att dela gården och bygga helt nya hus på den ena halvan. Då torparen inte fick någon betalning blev byggnadskostnaden låg. På grund av sin skicklighet tjänade Gustaf inte så litet, varför det rådde relativt välstånd i hemmet. Gustafs hustru dog medan deras enda dotter, Selma, var liten. Dottern fick därför tidigt sköta hemmet medan fadern var borta. De fick även dra försorg om Gustafs gamla mor, som var sängliggande i många år.

Då Gustaf lagt undan så mycket att han kunde köpa något eget, köpte han en mindre hemmansdel Ödegärdet i Nårunga, omkring år 1890, varefter husen i Hästhagen revs ner.

Vid den östra stranden av Iglabosjön startade omkring år 1870 en svåger till E. Rydberg, garvaren Johan Segergren från Marks härad, en garverirörelse. Han byggde boningshus med behövliga lokaler för fabrikationen.

För att tillmötesgå sina kunder körde garvaren omkring en gång om året och lämnade ut det färdiga lädret. Han kunde därför ha ganska stort lager liggande. Vid denna tid fanns i trakten en vitt utgrenad tjuvliga, som gjorde påhälsning då det passade. Vid ett tillfälle, då garvaren hade ett stort lager liggande, tog tjuvligan hela partiet. Garvaren var naturligtvis ansvarig för det han tagit emot, varför han måste hålla ägarna till lädret skadelösa. Garvaren kunde inte repa sig efter denna förlust, och då han inte kunde konkurrera med de moderna garverierna i Alingsås och Vårgårda, blev hans ekonomi allt sämre. Omkring år 1890 slutade Segergren med garveriet på Iglabo och köpte en hemmansdel vid Hestra i Tämta. Segergren och hans hustru Kristina Andersdotter från Stommen i Grude hade två söner och fyra döttrar. Sönerna Teodor och Karl reste till Amerika. Efter några år kom Karl tillbaka och övertog gården i Hestra. Tre av döttrarna dog i 20-årsåldern.

Vid den västra sjöstranden hade en ägare till Iglabo på 1840-talet, Anders Larsson (1788-1861), byggt en stuga där han bodde som undantagsman.

Vid Iglabosjön låg förr en kvarn. Sjön hade då sitt utlopp åt väster. Vid mitten av 1800-talet inträffade det ovanliga, att utloppet istället började gå åt öster, vilket det ännu gör. År 1823 bodde vid kvarnen mjölnaren Anders Pettersson och hustrun Maria Pettersdotter. År 1805 då ägaren till Iglabo var i Pommern och krigade mot Napoleon hade hans hushållerska Agneta Sylvan skrivit och beklagat, att kvarnen var i dåligt skick. I synnerhet vattenhjulet var dåligt.

På Iglabo mark låg även torpet Östra Ryerna. På 1800-talet bodde Carl Johansson och hans hustru där. De var barnlösa.

Hanna Maria Benjaminsdotter död 1962 på Kyrkebacken

Kyrkebacken låg på Stommens mark. Från 1840-talet innehades torpet av en Anders och hans hustru Katarina Olofsdotter. De hade två söner, August, som reste till Amerika och Benjamin f. 1844, som övertog torpet. Benjamin arbetade på närbelägna Iglabo. Det var vanligt att patronerna skrämde upp torparna så att de inte vågade knysta, men Benjamin vände på bladet. Han var en sträng herre, som bestämde över både sig själv och andra. Som Benjamin var mycket duktig att sköta sina åligganden ville husbönderna inte stöta sig med honom, och därför fick han arbeta som han själv ville. Benjamin och hans hustru hade tre söner och tre döttrar. Hustrun dog när den yngsta dottern föddes. Sonen Albert var lägenhetsägare och kyrkvaktmästare i Algutstorp. Oskar var gårdssmed och snickare vid Lagmansholms egendom, och Gottfrid gifte sig till en större gård i Stora Mellby. Dottern Hulda var gift med lägenhetsägaren Emil Johansson i Hökåsen, Viktoria dog i ungdomen och Hanna f. 1888 övertog hemmet. Efter hennes död blev det ett ödetorp.

Enebacken. Detta torp upptogs omkring 1820 av avskedade soldaten vid Ljurs Stom, Nils Att. Nils dog den 9 maj 1845. Denne hade av någon anledning blivit avskedad i förtid. Han stod hemlös med hustru och fem barn. Det var Anna, född 1807, Johanna, född 1810, Olaus, född 1816, Maria, född 1820 och Christina född 1823. En son Lars född 1813 dog redan som spädbarn 1814. Han ordnade då en bostad på utmarken intill Ornunga sockens gräns vid Korpås. Stugan var liten och låg, men Att hade tydligen gjort sitt bästa. Han hade byggt en ganska bra ladugård med lador och tröskloge, samt plats för en ko. Brunn och potatiskällare fanns även. Han hade planterat en liten vacker trädgård. Där växte stora aplar, en dunge plommonträd och några bärbuskar. Om än bostaden var hjälpligt ordnad, var det svårt att kunna försörja den stora familjen under dessa härda tider. Då Att inte kunde skaffa mat till de svältande barnen, blev han förtvivlad och beslöt att söka döden. Efter en rådplägning med hustrun gick han och ställde sig på huvudet i brunnen. Efter moderns död och då syskonen lämnat hemmet bodde Atts äldsta dotter, Anna f. 1807 ensam i den lilla stugan. Under mina barnaår var hon vår närmaste granne. Anna berättade om hur svår hungersnöd det varit i hennes barndom. Bland annat talade hon om, att i hennes hem blandades fårspillning i brödet för att göra detta drygare. Här på orten fanns vid denna tid ingen skog, varför man inte kunde tillgripa den beprövade utvägen att baka barkbröd.

Annas syster Stina född 1823 hade uppfört en egen stuga nära Annas, på Iglabo mark. Här bodde sedan även sonen Alexander med familj. Stina dog 1889, varefter sonen med familj emigrerade till Amerika. En syster var gift i Molla. Brodern Karl blev soldat med namnet Rapp.

Mellan Korpås och Frälsegården låg torpet Enet. I början av 1820-talet innehades det östra torpet av Johannes Bengtsson och hustrun Catharina Larsdotter. Makarna hade dottern Anna f. 1832, som var gift med torparen Johannes Andersson på Snärjeskullen, och sonen Jonas. Jonas var liten och hade små krafter, varför han inte orkade med tungt arbete, utan hade mest platser som vallhjon och ladugårdsskötare. På äldre dar var han inackorderad på kommunens bekostnad.

Efter Johannes Bengtsson övertogs stället av Anders Olofsson och hans hustru Britta. De hade förut ägt Frälsegården. Anders var mest intresserad av jakt och fiske. Tungt jordbruksarbete ville han helst komma undan. Därtill konsumerade han för mycket av det på den tiden lätt åtkomliga brännvinet. Det ena med det andra gjorde, att Anders med familj fick gå utblottade från Frälsegården och bosätta sig i den mycket primitiva backstugan. Namnet ”Frälsen” var förmodligen det enda han fick med sig från gården. Detta namn fick han behålla under hela sin livstid. Anders och Britta hade bland annat sonen Carl som dog 28 maj 1846. Sonen var ”svag från födseln”.

RyggåsstuganEnet hade endast ett rum, som till stor del upptogs av den stora öppna spisen. På gaveln och västra sidan var små fönster, på den östra sidan saknades fönster. Där var emellertid över sängen ett runt hål omkring en decimeter i diameter, och detta hål var tätat med en plugg. Om hålet skulle ersätta fönster eller det var avsett för något annat ändamål, fick jag inte klart för mig. Istället för tapeter var väggarna påklistrade med tidningar. Under dagen fick hönsen röra sig fritt i stugan, men till nätterna stängdes de in under sängen. Utrymmet under sängen var avgränsat av ett par kistor och en liten grind, som öppnades vid behov. Hurudant golvet var, kan lättare tänkas än beskrivas.

Ladugård saknades, men istället var ett skräpigt skjul rest vid stugans gavel. Omkring stugan var en liten trädgård. Här fanns aplar, plommonträd och bärbuskar, samt två stora, rikt bärande körsbärsträd. Vi pojkar kunde få köpa bär, mot villkor att vi plockade ner dem själva. Detta senare gick vi gärna med på, enär, skam till sägandes, inte alla bären brukade komma i måttet.

Som Anders inte ens bjöd till att med arbete försörja familjen, måste hans hustru Britta, den förra bonddottern’, genom tiggeri skaffa det nödvändigaste. Efter Anders död i slutet av 1880-talet bodde änkan och dottern Greta samt Gretas son Oskar i stugan. Fastän de endast hade ett rum, hade de nästan ständigt något manligt fattighjon inackorderat. En lumpsamlare, Johannes Andersson, som fått öknamnet ”Tuttaté” för att han var så hetlevrad (tutta till), bodde där i flera år. Den förut nämnde Jonas Johansson, som var född på stället, bodde där sedan till sin död. Anders son, Andreas, och dottern Johanna hade tidigt lämnat hemmet. Andreas hade ett torp i Vänga och Johanna var gift med Svante Andreasson i Torslund. Då Gretas son Oskar var i 25-årsåldern övertog han torpet i Trollöled och tog med modern dit. Den lilla stugan revs då ner.

Den västra Enet-stugan innehades på 1820-talet av Lars Jonsson och hustrun Anna Bengtsdotter. Deras son Johannes blev torpare vid Åbacka i Ornunga, och Anders hade torpet Gungstorp vid Nårunga. Stugan var borta före mitt minne.

Lyckorna på Iglabo mark innehades under 1820-talet av Carl Larsson och hustrun Elin Svensdotter. Deras son, Andreas, gifte sig med Ella Larsdotter i Ryagärde och hade 3/32 mantal Spångakil. Dottern Catarina var gift med soldaten Anders Petter Lod. Anna gifte sig med Petter Olofsson från Gundlered. Till skillnad från en Petter i ett grannställe, kallades denne ”Carla Petter”. Petter och hans hustru övertog stället, som de snart friköpte. De köpte också 1/16 mantal Frälsegården, som vid lantmäteriet lades till torpet. Petter köpte även 1/8 mantal Tolsgården, som användes till betesmark. Härigenom hade Petter fått ihop en lagom bondgård.

FRÄLSEGÅRDEN

Vid Snärjeskullen på Frälsegårdens mark var två backstugor. I den ena hade den beryktade väckelsepredikanten Anders Petter Andersson vid Ljurs kvarn växt upp.

I den andra stugan på Snärjeskullen bodde skräddaren Johannes Andersson f. 1833 och hans hustru Anna f. 1832. I hemmet rådde från början den yttersta fattigdom. Skräddaren kunde inte åstadkomma de pengar som behövdes för inköp av symaskin, varför det inte blev mycket med hans sömnad. Då de små inkomsterna först användes till inköp av brännvin, blev det vanligen inget över till mat åt familjen. Hustrun måste därför genom tiggeri uppehålla familjen. En natt brann stugan ner. Det blev mycket svårt att få plats för en ny stuga. Ägaren av marken där den brunna stugan stått, förbjöd bestämt, att någon annan stuga fick uppföras där. Ingen annan bonde ville ha familjen på sin mark. Till slut fick skräddaren bygga på en bit fastmark, som låg långt ut på torvmossen, Jorda mosse. Makarna hade en dotter, Tilda, som var gift med en arbetare, och bodde bl.a. i Alingsås. Även sonen Fredrik bodde en tid i Alingsås. Sonen Gustaf var flera perioder sinnesförvirrad, och under ett sådant anfall tog han sitt liv.

Östtorp nära Snärjeskullen på Frälsegården 7:3.

På 1840-talet backstuga på sockenmarken, som beboddes av Anders Andersson f. 1791 från Siene och hans hustru Ingegärd Eriksdotter f. 1795 från Ekeberget.

Barn: Johannes f. 1821, Anders Petter f. 1829, Carl f. 1833, Andreas f. 1839.

Carl flyttade till Klockaregården (Stommen) i Ljur, Andreas reste till Amerika. År 1867 flyttar änkan Ingegärd till Vänga.

Sedan flyttade soldaten Anders Herrman, 1837–1919, från soldattorpet vid Stommen, nuvarande Osdal, samt hustrun Petronella Pettersdotter, 1833-1929, dotter till ogifta Anna Att från Enebacken.

Barn: Josefina f. 1864, Ida, Emil, Edvin, Hilma f. 1876.

Jorden tillhörde alltså Frälsegården och som arrende fullgjorde familjen Herrman dagsverken på gården. Dessa bestod inte endast av jordbruksarbeten utan även kvinnogöra inomhus. Brukningen av Östtorp övertogs senare av stamfastigheten.

Gärdet innehades på 1840-talet av en Petter och hans hustru Johanna Pettersdotter, född 12 februari 1846 i Lyckorna. De hade en son, Per Gustaf. Petter dog tidigt, varefter änkan gifte om sig med Andreas Pettersson från grannstället. De köpte 1/16 mantal Frälsegården, vari torpet ingick. Johanna var född på stället. Hennes far, Petter Olofsson, hade vid ett tillfälle köpt säteriet Iglabo. Han hade emellertid en viss svårighet att ordna betalningen. Han blev då erbjuden hjälp därmed av en länsman. Denna hjälp blev så grundlig, att Petter blev av med både Iglabo och den förmögenhet han förut ägde. Johanna hade två bröder. Lars, som bodde i en backstuga nära intill, och Johannes, som hade gården Flathult i Skogsbygden. Johannes var son till Stina Larsdotter på Ekeberget, Iglabo.

I en låg backstugaFrälsegårdens mark bodde Lars Pettersson, 1826–29/3 1898, ”Stines Lars” på Thån. Som förut nämnts var Lars född på torpet Gärdet. Lars var lång och mager, varför han hade en viss svårighet att komma in i stugan, vars dörr endast var omkring en meter hög. I 50-årsålkaspden slutade Lars med att arbeta. Han räknades för att vara sjuk, men förmodligen berodde kraftlösheten på att han hade för litet att äta. Lars lev¬de mest på allmosor. Lars hade gott om tid, men ändå försummade han att tvätta sig, och han var därför mörk i skinnet. Lars låg mest påklädd på sängen. Om Lars var mindre noga med att värda sin yttre människa, så var han mera noga med att tillfredsställa sina andliga behov. Han läste nästan ständigt uppbyggelselitteratur, som han lånade på grannställena. På en trebent stol framför sängen hade han biblioteket.

Torpet på höjden vid Frälsegården, innehades i början av 1800-talet av Anders Andersson.

Ekekullen innehades på 1820-talet av Sven Andersson och hustrun Britta Pettersdotter.

Ekedal, eller Hagen, på Frälsegården innehades under mitten av 1800-ta¬let av skräddaren Johannes, som fått öknamnet ”Fjutt”, och hans hustru Maja Olofsdotter från Gundlered. Makarna hade bl.a. sonen August, som övertog torpet. August hade haft plats som stalldräng i Flobytrakten och då träffat sin hustru Johanna. August köpte en del av Tolsgården, som låg intill torpet. Senare friköptes Ekedal. Husen är nu flyttade till Tolsgården. August och Johanna hade fem döttrar och tre söner. Sonen Anton f. 1877 övertog fastigheterna. Han gifte sig med Gertrud Karlsson från Stommen. År 1947 blev Håkan Johansson och hans maka Greta f. Melin från Melltorp ägare.

TOLSGÅRDEN

Torslund på Tolsgårdens mark upptogs omkring 1860 av Svante Andreasson och hans hustru Johanna Andersdotter från Enet. Makarna hade tre döttrar och fyra söner. Dottern Ada var gift med soldaten Västergren i Algutstorp, Hilma var gift med en soldat Nordgren, och Hulda var gift med en mjölnare vid Stenkullen. Sonen Karl Svantesson bodde bl.a. i Sjölid. Anton kallade sig Svensson och hade bl.a. en lägenhet i Siene, Oskar, med soldatnamnet Blomgren, var soldat vid Stommen. Viktor Svantesson och hans hustru Lotten Höglund övertog stället, som nu är friköpt. Deras son Ture f. 1923 är nu ägare.

STOMMEN

Västra Ryerna på Stommens mark innehades under 1870- och 1881-talen av Anders Petter Andersson och hans hustru Johanna. De hade tre söner och en dotter, vilka tidigt måste lämna hemmet och ta tjänst hos bönderna. Då ingen av barnen ville överta hemmet, återgick det till stamgården efter föräldrarnas död.

Nordhagen låg en del på Stommen och en del på Lillegården. Torpet innehades på 1820-talet av Olof Olofsson och hans hustru Stina Nilsdotter. Olof hade fått öknamnet ”Hjern”. Makarna hade bl.a. sönerna Johannes och Gabriel. Gabriel övertog torpet Ekelund vid Stora Långared. Johannes övertog Nordhagen. Han var gift två gånger. I första äktenskapet hade Johannes sonen August f. 1865. Sista äktenskapet var barnlöst. Johannes var så giktbruten att han gick med kryckor, men han hade full sysselsättning med urmakeri och reparationsarbeten. Sonen August övertog hemmet och därmed faderns yrken. Han var även en skicklig snickare. August förblev ogift, efter föräldrarnas död bodde han ensam. Efter Augusts död övergick torpet till stamhemmanet.

HJULSERED

Öster om Hjulsered låg en backstuga, som på 1820-talet beboddes av avskedade soldaten Petter Lod och hustrun Annecka. Under senare hälften av 1800-talet innehades stugan av f.d. soldat Anders Petter Lod, förmodligen sonson till den förstnämnde. A. P. Lod var gift med Catarina Carlsdotter från Lyckorna. Makarna hade en son och två döttrar. Makarna Lod var hederliga människor, men sonen August, vanligen kallad ”Losse”, blev en odygdig sälle. Han ställde sig som ledare för en vitt utgrenad tjuvliga, som opererade i trakten. Losses liga var även synnerligen intresserad av att göra livet surt för de s.k. läsarna. Av fruktan för repressalier vågade man inte polisanmäla stölder och annat ofog. Ligan fick därför arbeta tämligen ostört. Då Losse slutligen blev anhållen rymde han till Amerika, där det emellertid blev en ganska bra karl av honom. Han gifte sig i Amerika med Tilda Johansdotter från Ryagärde.

Så länge föräldrarna levde, stannade dottern Tilda i hemmet, varefter även hon emigrerade till Amerika. Sedan Tilda lämnat stugan revs denna ner.

Västatorpet låg väster om Hjulsered. Här bodde under senare delen av 1800-talet f.d. soldat Lars Väst och hans hustru. En Västs dotter har varit bosatt i Göteborg. Stugan är nu borta.

HALLA

Önahed på Halla mark, innehades på 1820-talet av Lars Andersson och hustrun Annecka Andersdotter. Omkring 1870 innehades torpet av Johannes Andersson. Dennes måg August Jonsson var sedan innehavare. Ovanligt nog lyckades August lägga sig till godo åtskilligt under sin tid som torpare. Under 1890-talet lämnade August torpet och köpte hemmanet Anhult i Nårunga.

Näste torpare vid Önahed var Johan Granat och hans hustru. Deras son David övertog torpet, som nu är friköpt.

HÖKARED

Stenbacken vid Hökared upptogs år 1808 av Nils Andersson Bäck och hustrun Ella Andersdotter. På 1860-talet innehades torpet av Anders Andersson och hustrun Stina Andersdotter. De hade bl.a. dottern Johanna, som gifte sig med August Johansson från Nårunga. Makarna Johansson byggde nytt boningshus och övertog torpet under det att Stina bodde kvar i den gamla stugan. Såväl Stina som dottern var trägna tiggare. De båda stugorna revs vid sekelskiftet.

Önabacken innehades på 1820-talet av Andreas Larsson och hustrun Maria Pettersdotter.

VÄSTERGÅRDEN

Högstorp på Västergårdens mark innehades vid mitten av 1800-talet av Svante Andreasson och hans hustru. De hade sönerna August och Olaus, som blev torpare i Ljur, samt dottern Klara, som stannade i hemmet. En före detta granne till Klara, som vistades i Amerika, lyckades mäkla ihop äktenskap mellan en av sina arbetskamrater, Bodin, och Klara. Som kontrahenterna inte sett varandra, måste de bekanta sig med varandra per korrespondens. Detta hade dock sina svårigheter, eftersom Klara inte kunde läsa och än mindre skriva. Hon måste därför anlita hjälp både till att läsa kärleksbreven och för att besvara dem. Bekantskapen utvecklade sig emellertid så, att Bodin kom direkt från U.S.A. och gifte sig med Klara. Makarna var barnlösa.

Fattigstugan låg nära Högstorp. Denna var så överbefolkad att i stugans två rum bodde en tid följande personer: ”Fattig-Anna” med ett par av sina sex barn, änkan Kajsa Fingal med två barn, Anna Stina Stål, en man som kallades ”Luffe”, en lumpsamlare som hette Johannes Andersson, vanligen kallad ”Tuttaté”, samt Magnus Larsson, ”Hedninga-Magnus”. Omkring sekelskiftet blev Anna Stina Stål ensam i stugan. Efter hennes död revs stugan ner 1931. Ljurs samfällighetsförening har nu iordningställt tomtplatsen och låtit uppsätta en minnessten med inskriptionen: ”Här har Ljurs fattigstuga stått 1858-1931”.

Lyckorna vid kvarnen utgjorde bostad för mjölnaren ”Ljurskamjölnaren” Anders Petter Andersson f. 1829 och hans familj. Anders Petter och hustrun Katarina hade fyra barn, som nådde vuxen ålder. På hösten är 1878 drabbades familjen av en svär epidemisk sjukdom. En 18-årig dotter och 23-årige sonen Alfred samt mjölnaren själv dog med några dagars mellanrum. Änkan och deras överlevande två döttrar, varav den ena var psykiskt defekt, bodde kvar på Lyckorna, under det att kvarnen lämnades till Anders Petter Svensson. Efter några år gifte dottern Ida sig med Kasper Andreasson från Halla, som övertog Lyckorna. När sedan Kaspers bror August med familj emigrerade till Amerika övertog Kasper fädernegården och Lyckorna återgick till stamgården.

Sandlid på Västergården innehades efter mitten av 1800-talet av Anders Johansson och hans hustru, vilken var född i Lillegården. Makarna hade tre söner, Emil. Fredrik och Axel. Hustrun dog medan pojkarna var små. Anders gifte om sig med Maja Stina från Horla. I sista äktenskapet hade Anders sonen Severin f. 1872. Anders var byggnadssnickare, varför han tjänade betydligt mera än vanliga torpare. De tre äldre sönerna emigrerade till Amerika, men Severin stannade i hemmet och biträdde fadern med snickeriarbeten. Omkring sekelskiftet flyttade Severin till Alingsås, där han var husägare. Anders bodde sista tiden hos sonen i Alingsås.

LILLEGÅRDEN

På Lillegårdens mark låg torpet Skaket. Detta innehades vid mitten av 1800-talet av Lars Larsson och hans hustru. De hade två söner och två döttrar. Sonen Fredrik hade en hemmansdel vid Röret i Nårunga. Sonen Emil och dottern Tilda reste till Amerika. Dottern Sofia övertog hemmet. Hon gifte sig med rallaren Ludvig Benjaminsson. Makarna hade endast dottern Sigrid. Efter Sofias död gifte Ludvig om sig med Emma Ros. Ludvig dog i början av 1950-talet, varefter änkan, som blev över nittio år, flyttade till en dotter i Vårgårda.

Högelid låg också på Lillegården. Här bodde efter mitten av 1800-talet f.d. soldat Carl Ljus med hustru och två barn. Sonen Alexander blev invalid genom olyckshändelse vid Ljurs kvarn. Han slipade en lie på en sten, som drogs av kvarnens hjul. Oförsiktigt nog hade Alexander en lång överrock på sig. Rockens långa skört virade sig om slipstenens axel och drog åt så hårt att axeln, som var av tvåtums fyrkantjärn, gick av. Det ansågs som ett stort under, att Alexander kom undan med livet. Den vänstra armen var dock så illa skadad, att den måste amputeras. Alexander, som tog namnet Lundström, utbildade sig till kontorist och hade plats i Göteborg. Ljus’ dotter övertog torpet. Hon var gift med August Jakobsson från Björke. Efter hustruns död gifte August om sig med Stina Blomkvist från Algutstorp.

Under 1890-talet startades en affär strax intill Högelid. Det gick dock inte att konkurrera med den nära liggande Aug. Nilssons affär, varför affären snart upphörde. Innehavaren Herman Andersson dog, änkan Ada och de två sönerna reste till Amerika. Såväl affärslägenheten, som torpen Högelid och Skaket äges nu av snickaren Gottfrid Svensson f. 1895 och hans maka Magda f. Johansson från Lillegården.

SKATTEGÅRDEN

Panneberg på Skattegårdens mark innehades från mitten av 1800-talet av Karl Andersson och hans hustru Lovisa. De hade två söner. Axel och Johan. Karl var byggnadssnickare och gick mycket borta vid byggen. Han dog tidigt, varefter änkan och de minderåriga sönerna fick sköta torpet. Axel lärde sig till skomakare. Efter lärotiden övertog han torpet. Johan reste då till Amerika. Axel gifte sig med Sofia Johansson från Stenatorp. Såväl Karl som Axel tjänade bra genom sina yrken, varför det rådde välstånd i hemmet. Detta visade sig bl.a. av att husen var mycket bra. När arrendetiden för torpet, 49 år, hade gått, tilläts inte torparen vare sig få friköpa torpet eller få arrendet förnyat, varför han måste flytta från stället och riva ner sina präktiga hus. Lagen om tvångsköp tillkom några år senare.

KÄMPAGÅRDEN

Norra Backa på Kämpagården var ett gammalt torp, som på 1870-talet övertogs av Petter Joelsson f. 1849 och hans hustru Fredrika Andersdotter från Nårunga. De hade två söner och två döttrar. Sonen Fridolf var snickare i Alingsås, Oskar övertog lägenheten Blombacken. Han dog snart, lämnande ung hustru och några små barn. Hilda var gift och bodde vid Fristad, Julia övertog hemmet, som var arrenderat på 49 år. Stugan var egen, men stod på ofri grund. Julia flyttade sedan till Alingsås och torpet gick över till stamgården.

TrollöledKärmpagårdens mark innehades på 1860-talet av Carl Larsson och hustrun Britta Stina Andersdotter. Carl var skomakare. Med anledning av sitt yrke hade han fått öknamnet ”Lappesnurren”. Makarna Larsson hade en son, Anton och en dotter, Ida. Som båda föräldrarna dog tidigt, stannade båda barnen i hemmet. Anton var snickare och hade full sysselsättning. Han gifte sig med Mia från Nolla. Mia dog emellertid snart. Makarna hade en späd son, vilken fick växa upp hos morföräldrarna i Horla. Han är hemmansägaren Georg Karlsson i Mjäldrunga. Efter något år gifte Anton om sig med Emma Andersson från Nårunga. Då Ida blev överflödig i hemmet, tog hon plats i Trollö. Omkring 1910 lämnade Anton torpet och övertog s.k. Almanstorpet (Grindstugan) vid St. Långared. Trollöled övertogs då av Oskar Andersson från NILS och hans hustru född Östlund. Efter några år flyttade familjen till Alingsås, då torpet övertogs av Nils Andersson från Anderstorp i Ornunga och hans hustru Berta Johansson från Fridhem. Dessa flyttade sedan till Ekelund, varefter torpet återgick till Kämpagården.

LILLA LÅNGARED

Nolängsbacken (Rävabacken) på Lilla Långared övertogs på 1870-talet av Anders Petter Johansson och hans hustru Lotta Larsdotter från Ornunga Nordgården. De hade tre söner och en dotter. Sonen Artur f. 1879 och hans hustru Ida Rapp innehade lägenheten Anderstorp (Skottåsen) i Ornunga. Oskar har haft Hukedal i Nårunga. Gottfrid har bott i Eklanda och Frida har varit trotjänare hos Björkmans i Lilla Långared. Sedan Anders Petters familj skingrats övertogs torpet av Oskar Ågren och hans hustru Hilda Lindahl från Kvinnestad.

Efter deras död ägdes stället av sterbhuset några år innan Ove Karlsson från Bergstena och hans maka Laila f. Gudmunds från Malung blev ägare. År 1978 köptes fastigheten av Lennart Gustavsson f. 1929 från Öckerö och hans maka Aad från Norge, som nu är ägare.

Mellantorp består av två torp, Mellantorp och Södra Backa. Det ena innehades efter 1860-talet av Lars Andersson, vilken på grund av sitt kroppslyte kallades ”Halte-Lars”. Lars och hans hustru hade tre söner. Anders Fredrik. Johan Fredrik och Karl Fredrik. Sedan föräldrarna dött och sönerna lämnat hemmet övertogs det av snickaren Ernst Johansson och hans hustru Tilda Johansson från Lilla Långared, vilka förut hade det andra torpet. Ernst och hans hustru hade två döttrar och fem söner. Ödets lotter faller olika: den ena dottern blev gift med en statare och den andra med ägaren av St. Långared. Sonen Viktor var sågare vid Sävsjöos såg och innehade lägenheten Fribacken, Josef ägde lägenheten Blombacken. Evert övertog föräldrarnas lägenheter. Han gifte sig med Edit Johansson från Mellomgården i Nårunga. På 1950-talet brann boningshuset ner på grund av åskslag. Då det inte var ekonomiskt fördelaktigt att bygga nytt boningshus på detta lilla, avsides liggande ställe, lämnade Ernstsson alltsammans och bodde något år på Åsen. Sedan flyttade familjen till en gård i Bredared.

Karlsborg innehades under 1870-talet av Anders Magnus Johansson. Denne var son till soldaten Bra, han kallades därför allmänt ”Brasa-Magnus”. Magnus dog hastigt av ”Hivelsrevet”. Antagligen var det detsamma som blindtarmsinflammation. Magnus hade en son som hette Linus.

Efter Magnus övertogs torpet av snickaren Gustaf Johansson, en broder till förutnämnde Ernst Johansson. Gustaf hade förut varit mjölnare vid Sävsjöos kvarn, och gift sig med en dotter på stället. Torpet övertogs av sonen Karl Gustafsson f. 1883 och hans hustru Hedvig Gustafsson från Vaselid. Efter deras död övertogs ägandet 1974 av sonsonen Ingemar Gustafsson.

På Lilla Långareds mark, nära Stenhögen, låg vid sekelskiftet torpet Västerled. Det innehades av Anders Petter Andreasson, han gick allmänt under namnet ”Lallen”. Torpet hade vid mitten av 1800-talet innehafts av fadern Andreas Andersson, vilken ännu bodde kvar, tillsammans med en dotter, Lotta, i en särskild stuga. Andreas kallades vanligen ”Torrstocken”.

Stenhögsbacke, (”Alvatorpen”) låg också på Lilla Långared. På det ena torpet bodde soldat Alfs änka och barn omkring mitten av 1800-talet. Dottern Sara Lisa gifte sig med August Falej och de bodde hos modern. Falej var en liten dvärg. Överkroppen var någorlunda normalt utvecklad, men benen var onaturligt korta. Då kolportör C. O. Engström flyttade från Vadsbo till Lilla Långared hade han med sig Falej, vilken blev anställd som ladugårdsskötare. Efter några år reste Falej med hustru och barn till Amerika. ”Alvesa” bodde några år ensam, men då hon var omkring 80 år, anträdde hon en resa till Amerika för att få bo hos dottern. Resan blev dock för mycket för den gamla, hon dog på Atlanten och fick sin grav i havet.

I den andra backstugan på Stenhögsbacke bodde en syster till Alfs änka som hette Maja. På grund av släktskapet fick hon heta ”Alva-Maja”. Maja var gift några år med en som hette Anders Petter. Denne kallades ”Alf-Anders Petter”. Anders Petter dog snart, varefter änkan och de två döttrarna bodde kvar i stugan. Dottern Josefina gifte sig med en soldat i Horla. Matilda flyttade med sonen Henning till Högelid vid Åsen.

ÅSEN

Rönnås på Åsens mark innehades under senare delen av 1800-talet av f.d. soldat Andreas Snygg f. 1828 och hans hustru född Karsk. Makarna hade fyra söner och en dotter. Två söner och dottern reste till Amerika. Sonen Albert var soldat vid Sävsjöos med soldatnamnet Hernqvist, Adolf tog också knekttjänst med soldatnamnet Allén, men tjänstgjorde aldrig, utan for till Amerika. Vid hemkomsten efter några år köpte han Rönnås. Han var gift med Maria f. Lindgren från Botillsbacken. År 1955 övertogs stället av dottern Myrtle och hennes man Nils Lindgren f. 1913 från Västerlid.

SÄVSJÖOS

Högelid på Sävsjöos mark innehades på 1820-talet av Andreas Eriksson och hustrun Maria Andersdotter. Under 1870-talet bodde där en kvinna, som hette Johanna Andersdotter. Senare ägare var Olaus Svantesson, född i Björkelund och därefter Henning Andersson från Stenhögsbacke.

Dennes son Allan f. 1911 och hans maka Linnea f. Svensson övertog stället och lämnade i sin tur över till sonen Bengt.

Ramstorp låg nära Högelid. Detta torp innehades på 1820-talet av Rams änka Catarina Andersdotter. Efter mitten av 1800-talet innehades torpet av Anders Andersson. Denne hade av någon anledning fått öknamnet ”Totten”.

Fribacken innehades från mitten av förra seklet av Anders Svensson-Sääf. Han var född på det närliggande soldattorpet. Anders var gift två gånger. I första äktenskapet hade han två döttrar. Matilda f. 1852 var gift först med Olaus Svantesson i Högelid och efter hans död med Anders Petter Nätt i Ornunga, Fredrika var hushållerska åt Ivar Källberg i Asklanda. I andra äktenskapet hade Anders två söner och två döttrar. Sonen Abel har varit lägenhetsägare i Jällby. Adolf ägde en mindre hemmansdel i Galstad, Asklanda och var samtidigt verksam som byggmästare. Adolf var gift med Ester Kvarnström, som var född på det ställe, som makarna innehade. Dottern Anna var gift med Viktor Ernstsson och övertog hemmet. Bernhardina var gift med en kusin Karl Andersson från Ryerna. De hade ett mindre ställe nära Lagmansholm.

Sääf-Anders” var en originell och mångkunnig man. Han var snickare och smed med mera. Vid ett tillfälle hade Anders fått tag i en kanonkula, som han skulle använda till klocklod. Kulan innehöll emellertid en sprängladdning, som inte kreverat. Anders skulle avlägsna innehållet i kulan. Han höll därvid kulan mellan knäna och petade i den med ett järn. Följden blev en väldig smäll, varvid kulan slog genom golvet, och den skinnrock som Anders hade på sig förstördes av elden. Personskadorna på Anders blev dock obetydliga.

En annan gång skulle Anders göra iordning en ny drivaxel till Långareds benstamp. Då det var svårt att få tag på en ek, som var riktigt rak, hade ägaren patron Nilsson måst betala 75 kronor för en passande stock, vilket var mycket pengar på den tiden. När Anders, efter mycket arbete, fått axeln färdig och med hjälp av en hantlangare skulle lägga den på plats, fann Anders att den var ”jamt ena aln för kort”. Då Anders måste rapportera förhållandet för patron, blev denne arg och bad Anders dra till ett visst ställe. Till historien hör, att Anders hade för vana att instämma i andras yttrande genom att säga ”just de ja”. Dessa ord kom som svar på patrons utgjutelser. Det blev sedan till ett ordspråk: ”Just de ja, sa Sääf-Anders”. Efter Ernstssons på Fribacken kom Gösta Carlsson från Alingsås, som även bedrev kennelverksamhet där. Stället inköptes sedan av Olof Gabrielsson från Sävsjöos, som lät avstycka bostadstomten, vilken ägs och bebos av Inga-Lill och Stig Hägg.

STORA LÅNGARED

Som förut nämnts försvann de flesta torpen omkring sekelskiftet, men då hela utmarken till Stora Långared skiftades i smålotter, fick de förra dagsverkstorpen karaktären av hemmansdelar, som ännu är bebodda.

Sävedal benämndes även för Almanstorpet eller Grindstugan. Beläget intill huvudgården innehades det på 1820-talet av Jonas Andersson och hustrun Johanna Andersdotter. Makarna hade sönerna Anders, som övertog ett torp Ekelund, och Lars som övertog torpet. Lars och hans hustru hade endast dottern Ida. Hon var gift med Viktor Johansson i Fridhem. Efter några år överläts Almanstorpet till snickaren Anton Karlsson från Trollöled. Han var född 1868. Efter hans död blev hans son Georg Karlsson i Mjäldrunga ägare genom arv. Senare köptes lägenheten av Johan och Anna Larsson på Stora Långared. Fastigheten är nu i sambruk med huvudgården. Bostad och tomt har avstyckats och ägs sedan 1967 av Henry och Lily Prissberg i Borås.

Ekelund var namnet på två torp. Det ena torpet innehades vid mitten av 1800-talet av Anders Alman, broder till förutnämnde Lars. Anders hade kohandel till bisyssla. År 1889 hade Anders på Vårgårda marknad köpt en ko för 50 kronor, som kalvat en gång, men sedan inte blivit dräktig. Vid samma marknad hade min far en gammal ko, som var med kalv. Affärerna gick emellertid trögt. Far kunde inte sälja sin ko och Anders inte heller sälja med den förtjänst som han beräknat. För att ändå göra affär, kom de båda gubbarna överens om att byta jämnt. Den kon som far fick, blev en särdeles bra ko, vi hade den till hon var omkring 20 år. Den nötkreatursbesättning som nu finns i Korpås, härstammar från denna ko.

Anders Alman och hans hustru hade sönerna Alexander och Aron. Aron hade först Alekärr, men snart flyttade han med familj till Sjötorp i Ornunga. Därifrån flyttade han till Hasselberget i Vånna och slutligen hamnade familjen i Borås. Alexander hade lämnat trakten före sekelskiftet.

Det andra torpet Ekelund innehades av Gabriel Olofsson från Nordhagen. Gabriels son Fredrik Gabrielsson f. 1863 och hans hustru Ester Andersson från Ornunga Södergården övertog de båda ställena, som nu var i sambruk. Fredrik höll sig med en kraftig häst. För att få arbete för hästen åtog Fredrik sig att frakta handelsvaror från Vårgårda station till affären vid Långared. Fredrik höll på med denna transport i många år. Den vanliga körtaxan var 1/2 öre per kilo, alltså 2.50 kr för ett ordinärt lass. För att tjäna så mycket som möjligt, lastade Fredrik på mera än hästen orkade dra uppför backarna. Fredrik hade därför ordnat så att han fäst ett rep i vagnen. Vid backarna tog Fredrik repet över ena axeln och drog bredvid hästen. Han kunde då få med sig 100 kg mer. Som trafiken till Vårgårda ti¬digare gick förbi Korpås, hade vi tillfälle att se detta ovanliga dragarpar i backen. Fredrik räknade ut, att han kunde tjäna mera på varorna, om han sålde dem själv. Han startade därför en diverseaffär i mindre skala, men som sedan undan för undan utvidgades. Såväl hemmansdelen som affären övertogs av sonen Olof Gabrielsson f. 1919. Denne har nu flyttat affären till en tidsenlig handelslägenhet intill vägen vid Sävsjöos. Jordbruket har varit utarrenderat till Nils Andersson från Anderstorp, vilken tidigare bott i Trollöled, men som i mitten av 1950-talet inköpte fastigheterna. Han var gift med Berta f. Johansson från Fridhem. Nils avled 1981 efter att ha varit änkling i flera är och sterbhuset står nu som ägare.

I sambruk med Ekelund är nu även det närliggande Sandvadet. Torpet innehades på 1850-talet av en Anders och hans hustru Stina. De hade sonen Johannes, som sedan bodde på Snärjeskullen, och dottern Klara, som övertog torpet. Stina kallades vanligen ”Kulesa”, Johannes kallades ”Kuleskräddaren”, och Klara ”Kule-Klara”. Antagligen härledde namnet sig från ett knektnamn, Kula. Klara gifte sig med Petter Johansson. Denne fick heta ”Kule-Petter”. Makarna hade en son och två döttrar. Sonen Albin gifte sig med en dotter till Ernst Johansson i Mellantorp vid Lilla Långared. Dottern Selma var gift med en lägenhetsägare i Töllsjö, och en dotter var gift med en arbetare i Alingsås. Klara var en trägen tiggerska under slutet av 1800-talet.

Grönelid innehades vid sekelskiftet av Fredrik Ståhl och hans hustru. De hade bl.a. sönerna Arvid och Rickard, vilka varit byggmästare, och Edvin, som drunknade i Säven. Rickard och hans hustru Jenny f. Hägg från Västerlund i Nårunga övertog stället. Av deras sterbhus köptes Grönelid 1972 av Ingalill Svensson f. Hansson från Änge, som tillsammans med sin man Svante Svensson f. 1938 från Kalmar bebor fastigheten.

Johanstorp innehades under 1850-talet av Johannes Andersson och hans hustru. De hade sonen Anders. Omkring 1870 övertogs Johanstorp av Johan Gustafsson från Sjölid i Ornunga. Av någon anledning kallades han ”Knipa-Johan”. Johan och hans hustru hade sonen Henning, som blev mätare, och Edvard som var gift med Elin f. Höglund och som övertog stället. Efter att sterbhuset varit ägare inköptes Johanstorp 1970 av Ingemar Andersson f. 1928 från Alingsås.

Långareds kvarn övertogs omkring 1850 av Anders Petter Andersson. Vid denna tid innehades Ljurs kvarn av Johannes Karlsson, ”Gamlemjölnaren”. De båda mjölnarna bytte kvarnar, så att Karlsson kom till Långared. Karlsson var gift två gånger. I första äktenskapet hade han en dotter, som var gift med August Svantesson i Björkelund, och sonen August, som övertog kvarnen. August gifte sig med en dotter till Benjamin Bäck i Omringa. När han lämnade kvarnen övertog han torpet Fridhem och gifte sig med Lotta Bäck, en yngre syster till hans sonhustru.

Långaredsmjölnaren August Johansson och hans första hustru hade två söner och två döttrar. Sedan barnen lämnat hemmet och hustrun dött, gifte August om sig med Sofia Flink. Med henne hade han sonen Rickard. Då August inte längre orkade bära mäldsäckarna, lämnade han kvarnen och övertog Berget.

Då Långared skiftades övertogs kvarnen och benstampen jämte Sävsjöos såg samt ett skogsskifte av Viktor Henriksson f. 1882 från Kämpagården. Nästa ägare blev sonen Lennart Henriksson 1927–1980 och hans maka Birgit f. Johansson från Borås, som tillträdde 1967. Efter sterbhuset är Birgit ensam ägare sedan 1981.

Ljurs kvarn innehades vid mitten av förra seklet av förutnämnde Johannes Karlsson. Kvarnen övertogs sedan av den kände väckelsepredikanten Anders Petter Andersson. Efter Anderssons död 1878 övertogs kvarnen av Anders Petter Svensson. Då Stora Långared såldes i smålotter, inköptes kvarnen av Rickard Benjaminsson f. 1884 från Charlottenberg, vilken överlät kvarnen till Karl Nilsson f. 1881 från Marma. Sedan 1958 ägs kvarnen av dennes son Verner f. 1929 och hans maka Maj-Lisa Andersson från Mogata i Östergötland. Kvarnrörelsen är nu nedlagd sedan början av 1960-talet.

Ljurs kvarn har utgjort ett exempel på hur adel och präster skaffade sig fördelar på böndernas bekostnad. Kvarnarna har ansetts lämna god inkomst för sina ägare. Under den katolska tiden hörde Ljur Stommen till kyrkan. Kyrkan har då lyckats få kvarnen att tillhöra Stommen. Sedan Gustav Vasa, genom sin egendomliga rättsskipning, lagt beslag på kyrkans egendom, passade den adlige ägaren av Långared på att bli ägare även av kvarnen.

Heden. Detta torp innehades under 1870-talet av skomakaren Johannes Jakobsson. Med den obligatoriska väskan på ryggen och åtföljd av ett par lärpojkar vandrade skomakaren från ställe till ställe i flera socknar. En sortering läster, sadelmakartång och stövelkrok m.m. som hörde till, fick lärpojkarna bära. Förmodligen ansåg skomakaren att han kunde tjäna bättre i det nya landet i väster, varför han i början av 1880-talet lämnade trakten och med hustru och barn emigrerade till Amerika. Då Jakobsson lämnat torpet övertogs detta av mjölnaren vid Ljurs kvarn A. P. Svensson. Torpet har sedan hört till kvarnen som stödjordbruk.

Framnäs innehades från början av 1870-talet av Anders Petter Svensson och hans hustru Klara från Ålmåsen i Ornunga. De hade ett par döttrar samt sonen Oskar, vilken gifte sig med Ester Johansson i Ålmåsen och övertog hustruns hem. Anders Petter Svensson kallades vanligen ”Siken”. Torpet Framnäs var inte större än som behövdes för att föda en ko.

Husen ägdes av torparen, men han fick ändå göra två dagsverken per vecka under hela året, på egen kost. Sådana hårda villkor hörde till ordningen på den tidens herregårdar. A P. Svensson tröttnade emellertid på de många dagsverkena, varför han lämnade torpet och köpte lägenheten Kärnhult i Nårunga.

Haga innehades på 1870-talet av Lars Andersson. Denne hade varit sågare vid den gamla sågen vid Ljurs kvarn och därifrån hade han fått namnet ”Såge-Lars”. Sonen Viktor övertog hemmet. Han gifte sig sedan med Hanna Johansson från Ön i Nårunga och övertog hustruns hem. Haga överläts då till Ivar Blomgren och hans hustru Elsa f. Frisk. Deras son Erik f. 1930 äger nu stället.

Fridhem innehades efter 1860-talet av Johannes Karlsson. Denne hade förut haft först Ljurs kvarn och sedan Långareds kvarn. Då sonen August övertagit kvarnen och hustrun dött, gifte Johannes om sig med en yngre syster till sonens hustru, Lotta Bäck. Johannes och Lotta hade två döttrar och en son. Dottern Frida medföljde, som husföreståndarinna, komminister Sandzen till Skaraborgs län, där hon sedan gifte sig. Hanna var gift med Albin Andersson i Ramnaklev. Sonen Viktor övertog först hustruns hem Almanstorpet, men flyttade sedan till Fridhem. Fostersonen Arne f. 1914 och hans maka Karin f. Carlsson från Falköping övertog Fridhem. Deras son Lars f. 1942 och hans maka Birgit f. Samuelsson från Änet år sedan 1976 ägare.

Berget innehades efter mitten av 1800-talet av Andreas Andersson. Under 1800-talet använde man vanligen endast förnamnet, och då det var flera i samma gård eller by som hade lika namn, var det svårt att skilja dem åt. Det var därför vanligt att folkhumorn hittade på betecknande öknamn, som allmänt används, dock inte i vederbörandes närvaro. Andreas på Berget hade fatt två öknamn. Efter Berget kallades han ”Berger” och som hans käkparti var mycket framskjutet hade han fått namnet ”Koljehuvet”.

Barnen hade tidigt lämnat hemmet, endast den yngste sonen Oskar stannade i hemmet och hjälpte föräldrarna. Efter föräldrarnas död gifte han sig med Selma Hjälm från Ornunga. Makarna köpte en gård i närheten av Hillared. Torpet övertogs då av Långaredsmjölnaren August Johansson. Hans son Rickard Augustsson f. 1892 äger nu en stuga på platsen. Torpet ägs och brukas tillsammans med Fridhem.

Blombacken innehades av en som också hette Andreas Andersson. Denne kallades ”Slinken”. Andreas höll sig med häst, som naturligtvis inte hade nog sysselsättning på det lilla torpet. Andreas brukade därför köra åt dem som ville anlita honom. under 1800-talet gick sillen till i sådan myckenhet, att den kunde köpas i Vårgårda för 25 öre halvskäppan d.v.s. 1 5 kg. Andreas brukade fara till Vårgårda efter hela lass med sill, som han körde omkring och minuterade ut. Sillen vägdes inte utan mättes med rymd-mått. Sillen fraktades lös i vagnhäcken. På järnvägsvagnarna var vanligen sillen ofrusen, varför den föll tätt i måttet. Om det var frost frös den snart och tog då betydligt större utrymme. Det blev därför god förtjänst att mäta isär ett lass sill.

Vid denna tid kunde man få starka dryckesvaror på Gästgivargården i Vårgårda. Andreas utnyttjade denna möjlighet, och han var ofta ganska påstruken vid hemresan. Vid sådana tillfällen hade hästen bättre förstånd än sin herre, varför det i regel gick bra. Vid ett tillfälle hade dock sillasset råkat välta. I den lösa sillen låg Andreas, oförmögen att kunna kravla sig upp.

Andreas son Axel reste till Amerika. En dotter var gift i Algutstorp. Senare övertogs Blombacken av Oskar Andersson f. 1889 från Nordbacka och hustrun Hanna Andersson från Ornunga Nordgården. Oskar dog snart, varefter änkan med barnen bodde i St. Långared. Näste ägare blev Josef Ernstsson f. 1896 och hans maka Linnea f. Lindgren från Västerlid, som köpte stället 1932. Deras dotter Lisa och hennes man Lennart Falk från Töllsjö blev ägare 1964. År 1972 köptes Blombacken av Josef och Linneas son Mats Ernstsson f. 1928 och hans maka Kerstin f. Johansson från Hökåsen.

Björkelund innehades på 1870-talet av August Svantesson och hustrun. Makarna hade flera barn, som fick ta bondtjänst så snart de kunde. Äldsta dottern Ida och hennes man Leander Andersson f. 1864, vilka förut haft torpet Alekärr, övertog även Björkelund. Deras son Carl Leandersson f. 1895, och hans maka Anna f. Andersson från Horla blev sedan ägare. År 1975 övertogs stället av deras son Stellan f. 1950 och hans maka Britt-Marie f. Axelsson från Ostadkulle.

I Alekärr bodde på 1870-talet en Per, som emigrerade till Amerika. Senare innehades torpet av Aron Andersson-Alman och Leander Andersson.

Björkekärr innehades under 1860-talet av en som hette Jonas. Jonas hade en son, som hette Gustaf, och en dotter, som hette Maja Stina, vilka senare bodde på torpet.

Sådana namn som Ekedal, Ekelund, Björkelund, Björkedal och Alekärr tyder på att det vid den tid som torpen tillkom, funnits rester av de stora lövskogarna. De många torpnamn vari ”Enet” ingår ger även belägg för att enen dominerat på en del platser.

FÖRSLAG BERÄTTELSER

DAGBOK

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.

"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 18 M.

"D. 18 M. Mulet, lugnt, 2 gr. blidt. På f. m. voro A. Johansson i Eggvena Håkansg. med 2 hästar och A. Eriksson i Hoberg Postg. med 1 häst här och köpte virke. Rydberg körde hem bräder från Krutg. På e. m. var Rydberg i Norunga Prestg. hvarest förrättades auktion å de...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 17 S.

"D. 17 S. Mulet, nästan lugnt på m. 6 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen, en rätt tröttsam promenad, emedan snön största delen af vägen räckte till knävecken, på återvägen mötte jag kommunalnämndsordföranden Fredrik Andersson i Kättlingabo, som promenerande var på väg...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 16 L.

"D. 16 L. Strömoln, lugnt, på m. 6 g. kallt. På f. m. voro Rydberg och Emil ute och skottade upp vägen från Iglabo förbi Tolsg. till Ljur stom. Jag skottade vägar på gården, samt sågade och högg ved åt mig. Frun och Hulda hade tagit sig bak före (eller rättare)...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 15 F.

"D. 15. Fr. klart, lugnt, på m. 7 gr. kallt. På f. m. var jag i Långaredsboden, vid Ljurs bod mötte jag Ljurs snöplog förspänd med 4 hästar, hvars snöskottningsdistrikt räcker från Öna till Stommen. Strax hitom Långared mötte jag Långareds snöplog, äfven förspänd med...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 14 Th.

"D. 14 Th. Mulet på m. 5 gr. k., blåst och starkt yrväder, På e. m. 3 gr. blidt, starkare blåst och snöyra. Jag har hela dagen arbetat med att sätta skaft på skedar och knifvar. Hulda hjelpte Emil med tröskning. På afton, frun är orolig öfver att Rydberg ej hemkommer...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 13 O.

"D. 13 O. Strömoln på m. 11 gr. kallt. Något blåsigt. Hulda blef hastigt illamående under natten, men är nu på morgon kry igen. På f. m. satte jag skaft på 3-ne afbrutna metallskedar, den ena skänkte jag till frun, den andra till Alma och den 3-dje till Hulda. På e....

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 12 T.

"D. 12 T. Klart, på morgon 17 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen med tidningar, samt återtog äldre tidningar. Rydberg körde hem ved från skogen. Vid m. t. 10 gr. kallt. På e. m. gjorde jag blanksmörja, Rydberg sålde sitt lilla gula sto till J. H. Österberg, och reste...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 11 M.

"D. 11 M. Första rättegångsdagen med Gäsene härad. 18 gr. kyla, strömoln, narigt. Voro Rydberg och jag vid tinget i Ljung. Några handlingar emottogs ej från någondera af parterna, utan saken dem emellan kommer att vid detta tinget afslutas. Jag slapp att vittna, men...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 10 S.

"D. 10 S. På m. halfklart nästan lugnt 12 gr. k. vid m. t. 10 gr. På e. m. klart var Petersson uppe hos mig. Karl Andersson i Gundlered var hos Rydberg. Flickorna Hulda och Nanny voro äfven en stund uppe hos mig och sågo i mina böcker." Hulda...

 

BookBeat

Över 200.000 ljudböcker på lager

Prova på GRATIS i två veckor. Klicka här.

ALLA BERÄTTELSERNA

KÄLLOR

Abraham Winka: En Gårds Historia

Linnar Linnarsson: Bygd By och Gård

Karl Eriksson: Gårdsägarn Torparn och Knekten

J. W. A. Yllander: Min dagbok året om 1889

Stig Svenssons memoarer: Bondeminnen

Stefans Hemsida

Svältornas Fornminnesförenings: årskrifter

Kyrkoböcker