JULAFTA OCH STIGMÄN

Äntligen var »julafta», dagen före juldagen inne. Husmodern kokar julgröten tidigt på förmiddagen av korngryn ock oskummad mjölk. Därefter kokas »julhösen» och annat sovel (»suged»). I stället för middag ätes »deppebrö» (dopp i grytan) vid spiseln. En vit duk bredes över storbordet, därpå framlägges bibeln, psalmboken ock postillan.

En sädeskärve sättes upp utanför dörren på en stång åt sparvarna.

Kvällen inbryter. Nu skall kålen rensas ock kokas. Farfar eller morfar läser högt ur Jesu födelsehistoria eller förklarar julens betydelse för barnen, vilka därefter erhålla sina julgåvor. Sådana förekom dock i äldre tider sällan.

Ännu i slutet på 1700-talet gick ungdomen »julgågg» mellan klockan 5 och 7 på eftermiddagen. Man tände hemmagjorda bloss, och så gick några av ungdomen med dem till nästa gård ock sjöng en julsång utanför dörren. Var där någon ungdom, som kunde undvaras, så tände den sitt bloss ock följde med, och sen bar det av till nästa granngård o. s. v. Vid varje dörr trakterades sällskapet med julöl ur snibbskålar. Det var strängt förbjudet att på något ställe gå inom förstugedörren eller att dricka mycket av det erbjudna ölet. Klockan 7 skulle var och en vara åter i sitt hem. Sångerna man sjöng var med religiöst innehåll.

När det blev brukligt att vid alla tillfällen bjuda på brännvin upphörde julgången.


Omkring klockan 8 kom husfadern in med den stora julhalmskärven. Som en främmande gäst hälsade han husmodern och bad om härbärge för sig ock sin kamrat (julhalmskärven), som upprestes mitt på golvet. Husmodern tog nu en vörtlimpa och lade i »blummet» (axändan) på kärven samt trakterade den, som bar in honom, med en skiva vörtbröd och julöl ur kannan. Innan han dricker, lovar han stillhet och gott sällskap under högtiden, därpå utlyser han julfriden.

Juleld

När sista grytan har kommit av spisen och även fisken är kokt, eldas »julellen». Nio eller tolv korta björkträn lades på härden på det sätt, att tre trän, om det var 9, eller fyra, om det var 12, lades med ändarna utåt på glöderna med en eller två tums mellanrum ock de övriga tvärt över på samma sätt, tre eller fyra i vart lager. Denna eld fick icke röras.

Brann elden jämt ut, var det ett tecken till god årsväxt. Medan julelden glatt flammade, tog husfadern limpan ur kärven och lade den såsom ett skådebröd på bordet bredvid barnens julhögar. Den skulle sedan förvaras till våren, då den delades själva såningsdagen, så att även dragarna skulle få en bit var av densamma.

Julhalm är utspritt på golvet i en stuga 1903 Hudene Gustaf Ewald Vänersborgs museum

Oftast bakades särskilda »julleva» åt varje husets medlem och förvarades på samma sätt till våren. Medan husmodern ordnade bordet och barnen satte ut sina julhögar, bredde husfadern ut julhalmen tvärs över tiljorna i golvet. Sedan halmen var utbredd, sjöng hela familjen, så många som kunde, psalmen: »Ett barn är fött i Betlehem» eller någon annan julpsalm.

https://www.youtube.com/watch?v=FgiMOOKN1Ks

Redan förut på kvällen borde alla omsorgsfullt hava tvagit sig ock lagat till sina högtidskläder till ottan. Nu skulle stor ock liten falla ned på knä i halmen ock någon av de äldre barnen, husfadern, farfar eller morfar uttala tacksägelsen till alla goda gåvors givare för det år, som förflutit, och för all välsignelse därunder, samt bedja om en god jul ock därefter läsa de vanliga korta aftonbönerna, fader vår ock välsignelsen.

Därpå satte sig alla till bordet vid grenljusets sken, och alla bordsbönerna lästes högt. På bordet tronade ett »flåfat» utav trä eller tenn med julhösen ock många andra sorters sovel. Tallrikarna som blott vid högtidstillfälle nyttjades, var av trä; julknivar (fällknivar med rosiga malm- eller benskaft) letades fram ock en gaffel till varje. En vörtbrödsskiva, en bit siktbröd och en annan bit rågbröd låg på varje talrik. Smörasken skickades runt bordet och var och en tog sig lite smör till vörtbrödet.

Därpå bjöds brännvin ur julglaset eller ur en silverbägare. Om familjen ej drack brännvin, bjöds öl ur enekannan eller snibbskålen. Därefter åt man kokta kålrötter ock potatis till det sovel, som husmodern skar upp. Sedan kom vitkålen i ett större fat, ur vilket alla åt med julskedarna av horn eller silver. Kryddad fläskkorv var kokt i kålen till efterrätt.

Därefter sattes lutfisken fram och delades ut. Efter fisken var dee dags att äta julgröten ur ett gemensamt stort fat. Var och en skulle hitta på ett rim till julgröten.

Den sista rätten på julbordet var julosten.

Efter måltiden lästes bönerna och  man steg upp från bordet och den längre aftonbönen lästes upp och man sjöng någon psalm.

De äldre gick sen till sängs medan de yngre i familjen vakade in juldagen medan de läste runt borde, för att utvänta »jusafröjda». Ett ljus tändes alltid bredvid grenljuset, julljuset kallat, det sades »fröjda sek» (brinna med stark fladdrande låga) i Jesu födelsetimma. Hade detta ej brunnit upp vid midnatt, så gick alla till sängs.

JUL FÖR ALLA

Stigmän ock fridlösa flyktingar hade ett fredat tillhåll i större skogstrakter, under förutsättning att de lämnade befolkningen i fred. På åtskilliga ställen hittar man ännu berggrottor och platser, där rövare eller flyktingar haft sitt tillhåll.

Tjuvahålan vid Tjuvadalen i Hällstad

En sådan grotta finns i Hällstads socken strax invid stora landsvägen i en dal, som ännu kallas »Tjuvadalen». Ingången till denna grotta är numera stängd för med sten, men dess inre lär vara mycket rymligt. Där sägas fordom sju stycken rövare ha hållit till. De brukade spänna ett snöre tvärs över landsvägen nere i den djupaste dalgången. Detta snöre leddes in i grottan och var där förbunden med en bjällra.

När någon resande kom körde mot snöret i mörkret, satte detta bjällran i rörelse. Då rusade rövarna ut och plundrade den resande. Detta rövartillhåll sägs ha upptäckts genom att en piga i Hällstads by blivit fångad av rövarna och tvingad att bli kvar för att laga mat åt dem. Sent på julaftonen fick hon tillåtelse att gå hem och hämta julhalm, sedan hon avlagt en dyr ed att inte tala vid någon människa och att genast komma tillbaka.

Hennes anhöriga befarade att hon ätits upp av vargar. När hon kom hem pratade hon till spisen och inte till de närvarande eftersom hon lovat att inget säga, och sa att hon skulle släppa halmstrån här och var på återvägen för att utvisa stället, där hon vistades, samt gå ut ur grottan vid ett givet tecken på juldagskvällen när alla rövarna hade somnat.

En vakt från hemmet stod i närheten av grottan och när pigan kröp ut ropade han till de andra som väntade längre bort. De omringade ingången till grottan och halm och enris antändes i grottmynningen.

Stigmännen” blev då tvungna att krypa ut ur grottan och tillfångatas för att inte rökas ihjäl.

EN RIKTIGT GOD JUL!

Nu önskar jag er alla en riktigt God Jul

Rolf

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 11

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter