HAQVIN WINDRUFVA

 Borås på 1600-talet

SLÄKTEN WINDRUFVA

Borgmästare i Borås under åren 1634–1655 var Sven Persson. Denne gårdfarihandlande hörde till urinvånarna i staden. Han ägde nämligen Värmagården i Torpa kyrkby, som var ett av de hemman som överfördes till staden vid grundläggandet. Han fick hemmanet Sjöbo i vederlag, men var inte nöjd med det utan tillskansade sig stora delar av stadsjorden (som skulle vara stadens för evärdlig tid). Han var gift med Ingierd Månsdotter. Sven dog 1659 i Borås.

 

Drufvefors

Sonen Johan Svensson övertog borgmästarsysslan under åren 1655–1675. Vid det nuvarande Druveforsfallet låg då den lilla Skägge kvarn. Denna köptes av honom och en verkstad byggdes. I denna smiddes sedan spik, kittlar och annat. Johan överbyggde kvarnen och täppte fräckt nog till kungsådran i ån. Han tog släktnamnet Wijndruf (Windrufva). Efter honom fick platsen namnet Drufvefors, och han fick skattefrihet (borgerligt frälse) för en sätesgård. Då det gällde stadsjorden följde han i faderns fotspår och drev en egen hårdför fastighetspolitik. Genom sin belägenhet utanför stadsområdet var fastigheten undandragen Borås jurisdiktion och beskattning. Druvefors införlivades nämligen inte med Borås stad förrän 1877.

Sven Persson son Elias Svenonius Windrufva föddes 1635 och dog 50 år senare. Han gifte sig 1661 med Ingeborg Hufvesdotter.

Elias hade en son som också hette Sven och han föddes 1664 och dog 1722 i Borås. Tillsammans med hustrun Ingeborg Kråka hade de sönerna Haqvin, född den 30e maj 1695 och avrättad den 14e april 1725, Sven, född 14e mars 1699 och död 6e maj 1759 i Sala, samt Andreas.

Familjen hade en ständig kontrovers med staden och dess företrädare. Sina egna intressen satte de alltid främst. I annalerna betraktas släkten oftast med avsky för sina spekulationer.

Släkten var ingift med bland annat ätterna Hård af Torestorp, Uggla och Ulfsax.

DRUVEFORS

Stadsdelen Druvefors avgränsas naturligt av Viskan och Lillån. Stadsdelar har i allmänhet sitt namn efter något hemman eller avstyckat markområde. Men här har namnet tagits efter Johan Svensson Windrufvas släktnamn på 1660-talet.

Om du är intresserad av att se sambanden mellan Windrufva Uggla och Kråka klicka här.

Stadsdelen Druvefors avgränsas naturligt av Viskan och Lillån. Stadsdelar har i allmänhet sitt namn efter något hemman eller avstyckat markområde. Men här har namnet tagits efter Johan Svensson Windrufvas släktnamn på 1660-talet.

I en parkliknande trädgård på en höjd vid Druvefors uppförde ägaren till bomullspinneriet P.A. Åkerlund sin magnifika villa med femton rum och kök. Punschveranda fanns i tornbyggnaden och huset hade flera stora balkonger, dessutom tennisbana, stall och växthus i soligt läge. Åkerlund hade god utsikt över den egna fabriksanläggningen nere vid ån. Inomhus var huset smakfullt inrett med bl.a. 1600-tals glasmålningar och moderniteter som centralvärme, wc och varmvatten. Arkitekt Lars Kellman ritade huset och det var klart 1898.

Huset stod kvar i drygt femtio år. Redan på 1950-talet revs det när den nya bebyggelsen på Kellgrensgatan tog form.

Om du är intresserad av att se sambanden mellan Windrufva Uggla och Kråka klicka här.

FAMILJEN WIJNDRUFVA

Haqvin Wijndrufva föddes 1695-05-30. Han var son till Sven Windrufva och Ingeborg Kråka, en av de förmögnaste och mest inflytelserikaste familjerna i Borås under 1600-talet.

Han var stadsnotarie och rådman och beskrivs som en ung sprätt.

Haqvin hade två släktingar som varit borgmästare i staden och själv hade han nyligen blivit bli rådman.

EN FLICKA I BORÅS

En flicka i Borås vid namn Maria Romberg gifte sig 19 år gammal år 1716 med den 27 år äldre gårdfarihandlaren och handelsmannen Anders Boberg. Han var då 46 år gammal, alltså mer än dubbelt så gammal. Anders var bort långa perioder på resor. Det sägs att han var både självgod och envis. Han anklagades av somliga ”susande och dryckenskap”.

I början såg det dock ut som om det här lite omaka paret skulle fungera bra. Efter något år fick de en dotter som döptes till Anna Britta, men det blev snart gräl och problem mellan Maria och Anders. Maken påstod att hustrun lärde flickan kalla honom för den lede Bobergarn.

Till slut tyckte Marias styvfar att det var bäst att han tog hand om lilla Anna Britta.

GIFT MED GAMMAL MAN

Den unga Maria var naturligtvis förtvivlad och hon sökte tröst, vilket hon fick hos den nästan jämnårige Haqvin Windrufva. Han och Maria hade varit lekkamrater när dom var små.

När Boberg var bortrest så brukade Maria och Haqvin träffas och dom blev snabbt kära i varandra.

Det verkar som om maken hade tvingat Maria att bo i tjänstefolkets rum när han var borta. Hon fick alltså inte sova i den stora sängkammaren. Men Maria brydde sig inte om detta utan bodde i eget rum och där tog hon ofta emot Haqvin.

När maken Anders var hemma kunde de båda inte träffas, utan då fick tjänstefolket springa med små lappar och brev mellan Maria och Haqvin. Det blev många lappar. Han skrev inte mindre än 424 meddelanden till henne och hon 109 stycken till honom. Alla dom här breven kom fram under rättegången och alla breven brändes på galgbacken.

Förhållandet pågick i sex år, och var känt av många, vilket kan tyda på att Boberg inte var en omtyckt person i Borås.

SKANDAL

Och så bar det sig inte bättre än att Maria blev med barn med Haqvin. Maken Boberg ville inte ha någon skandal och flickan som föddes skrev man in i kyrkboken som om Boberg hade varit pappan. Den lilla flickan dog dock snart.

Borås på den här tiden var en mycket liten stad med kanske två eller tretusen invånare. Och det är klart att det skvallrades. Därför bad maken Anders pastorsadjunkten Lönner och prosten Sandman om hjälp att tala sin fru tillrätta sommaren 1722.

FYRA MORDFÖRSÖK

Maria var dock trött på sin make och ville leva med sin älskare Haqvin varför hon försökte förgifta maken två gånger men misslyckades.

Hon vände sig 1724 till båtsmanshustrun Ingeborg Hansdotter, som kallades Romans Ingeborg, för att få hjälp. Hon hade rykte om sig att syssla med trolldom och skröt med att ha dödat flera personer.

Maria och Ingeborg försökte strypa Boberg men misslyckades. De planerade då att låta Ingeborgs man mörda Boberg under någon av hans resor till Stockholm. Det mordet blev dock inte av.

Strax före jul 1724 gick pigan Karin Andersdotter med i mordplanerna. Boberg hade agat henne och hon ville ge igen.

Maken Anders bad prästerna att återigen försöka prata hustrun till rätta. Den 28 december 1724 talade de med Maria.

Samma kväll planlade Haqvin, Maria, Karin och Ingeborg mordet. De skulle få det att se ut som en olyckshändelse.

ETT MORD

De tre kvinnorna gick in till Boberg då han sov. Ingeborg slog honom i huvudet flera gånger med ett senapslod. Han föll till golvet. De arrangerade hans kropp så att det skulle se ut som om han ramlat och slagit huvudet i spisen.

När liket undersöktes av fältskären Sodeman förstod han vad som hänt och Maria anklagades för mord. Hon nekade, men pigan Karin erkände och därefter dröjde det inte länge innan även Maria fick medge att hon mördat maken. Hon bad Haqvin att också han skulle erkänna, men han försökte rädda sig själv genom att neka och säga att han kanske inte var den enda man Maria haft vid sidan om. Så småningom kom dock även Haqvin att erkänna.

DÖMDA TILL DÖDEN

Alla fyra dömdes till döden i rådhusrätten den 23 februari.

Stadsnotarien och rådmannen Haqvin Windrufva dömes att mista huvudet och steglas.

Hustrun Maria Romberg dömes att mista huvudet och brännas på bål.

Båtsmanshustrun Romans Ingeborg dömes att mista sin högra hand och huvudet och att brännas på bål

Pigan Karin Andersdotter dömes att mista huvudet och att grävas ned.

Domen fastställdes av hovrätten den 3 mars. Många boråsare ville dock fria Haqvin.

FYRA AVRÄTTNINGAR

Bödeln som skulle verkställa avrättningen inhystes under en veckas tid hos Haqvins bror Andreas, då bara 19 år gammal eftersom avrättningen blev uppskjuten.

Den 14 april 1725 avrättades alla fyra på Galgbacken vid Ramnasjö. Detta skulle bli den sista avrättningen där.

Ur räkning som inlämnades till staden Borås av skarprättaren från Göteborg Anders Wessman, för förrättning på Galgbacken vid Ramnasjön den 14 april 1725:

”Nämligen för Haqvin Wijndrufvas halshuggande samt steglande 30 dlr smt För Maria Rombergs (Bobergs hustrus) halshuggande och bålbrännande 15 dlr smt För Romans Ingeborgs högra hands avhugggande och halshuggande samt bålbränning 20 dlr smt För pigans Karins halshuggande och nedgrävande 10 dlr smt.”

Långt in på 1800-talet spökade minnet av denna händelse, om än i förvrängd form. Det hette att borgmästaren Wijndruf “gick och letade efter sitt hufvud på galgbacken”

EPILOG

Den stackars brodern vigdes till präst 4 dagar efter avrättningen och emigrerade till USA, där han avled 1728.

Därmed var familjen Wijndrufvas historia som inflytelserika Boråsare över.

 

Källa: Borås stads historia del 1 av Nils Forsell (1952) och Citat ur Utbildningsradion

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 15

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter