STORGUBBAR HARRAR OCH GULLFOTEN

Carl Barthold (Bertil) Lilliehöök (Nr 66), (7/11 1809 Sällerhög, Asklanda – 2/3 1890 Gränna)

STORGUBBAR

Med ”storgubba” menas personer i framstående samhällsställning, såsom affärsmän, tjänstemän, rentierer m.fl. Om storbönder står såsom motsats till småbönder, skulle man kunna säga, att storgubbar står såsom motsats till småfolk. I en del fall är storgubbar liktydigt med folk, som tack vare goda inkomster kan leva högt.

”Harra” (herrar) är sådana som tillhör någon adlig eller högtstående tjänstemannasläkt. Förr räknades inga andra som herrar.

Häradshövding Per Ulrik Stenberg i Alingsås hade jaktmarker i norra Kulling. När han en gång befann sig på väg till dessa, fick han höra skott och hundar, som skällde. Han vände sig då till en bonde och frågade, vad det kunde vara för jägare.

”Ja, svarade bonden, dä ä la halljonga-harra sum ä ute å kleckar.”

”Halljongaharra”, upprepade Stenberg och tog sig en funderare, ”det finns väl inga herrar i Herrljunga.”

HERRAR

Med herrar åsyftade bonden affärsmän och tjänstemän från samhället ifråga. Häradshövdingen åter höll på den äldre uppfattningen, enligt vilken herre är liktydigt med man av adlig börd.

Bengt Volter Hessle (1796 Borås – 1881 Stockholm)

”Se harra, di ä utkåmna å adel”. Häradshövding Bengt Volter Hessle på Trollabo till exempel, det var en verklig herre det. Han var enkel och flärdfri, han gjorde inte mycket väsen av sig. Den kunde man tala med precis som en vanlig bonde. En verkligt fin och snäll herre.

Höberg 1860

Liknande berättas om major Gyllenhaal på Höberg. Han var som en far för hela den bygden. Vem som än råkade i trångmål, gick han fram till majoren och talade med honom. Han gav goda råd och hjälpte, så långt i hans förmåga stod. Ingen var för fattig och ingen för ringa, han räckte till för alla, fast han var en så hög herre.

UPPKOMLINGAR

Om en bonde eller vem det vara månde arbetade sig fram till en bättre ställning, omnämndes detta med aktning. Men om den, som kommit sig upp, höll sig till folk i högre samhällsställning, än han tidigare umgåtts med, och i all synnerhet om han började kalasa å slå på stort, väckte detta ogillande. Då hette det till exempel:

”Nu räknar han säk te storgubba, nu vell han inte se uss bönner. Nu ä vi för små för’n, kantro.” Och vidare: ”Ah, en vanli’ bonne, fast han töcker säk vara nå.” Eller: ”En sum tror säk vara nå. En sum kåmmet säk upp lite. En sum kåmmet säk upp på en pinne. Ah, en rekti’ skit. En skitvektir en.”

Var en dylik uppkomling svår mot sitt arbetsfolk, skrädde man inte orden. ”En rekti flåbuse te kar!” hette det då.

Uppkomlingen stramade gärna upp sig för att imponera på bönder och gemene man. Kom en fattig bonde, räckte han honom ett finger eller två. Det var i stället för handslag. Han gjorde anspråk på att få heta herre eller patron och fick det också. Särskilt fattiga gäldenärer och hjälpsökare var angelägna om att stämma honom välvillig och slösade med beröm och hedrande tilltal.

Den oberoende och självständige bonden erkände aldrig en dylik uppkomling som verklig herre. Det berättas, att bönderna var försmädliga och gycklade med herretiteln. Gjorde de någon gång bruk av den, var det med en underton av ironi. I deras ögon var uppkomlingen bara en ”harre te knäna”, en ”halvharre”, en ”sket-harre”.

”Halvharra”, det var folk, som kommit sig upp tack vare lyckade spekulationer och affärer, det var folk, som hade pretentioner och levde högt. Under 1860-talet konkurrerade tvenne handlare om spannmålen på Fåglavik, nämligen Larsson och Wikström. Den senare vann och blev snart en mäkta rik man. Han gav lån till dem, som behövde låna, och fick heta patron. Larsson däremot tilltalade man med namnet, rätt och slätt, eller herr Larsson, om det skulle vara särskilt bra.

PROCENTARE

Patron P. D. Wikström, spannmåls- och diversehandlare. Foto frän 1890-talet.

Det var en bonde i Kulling, som var vida känd under namnet ”Rike-Bengt”. Han gav lån mot inteckningar, och så passade han på att kräva igen pengarna, då det blev dåliga tider för bönderna. När dessa inte kunde betala, tog han deras gårdar för litet och inget. På så sätt slog han under sig gård efter gård.

”Se, gåln är ju min”, brukade han säga”, när han gett lån till någon bonde, ”män han får la seta dar så länge!”

Innan bankerna blev allmänna, fanns det gott om procentare av detta slag, gamle ”Holmarn” till exempel. Han gav lån till fattiga bönder mot inteckning i deras gårdar och återfordrade pengarna under en eller annan förevändning i dåliga tider. Kunde låntagaren inte anskaffa pengar inom föreskriven tid, tog han gården för litet nog många gånger. Vidare var de räntesatser, han betingade sig, oerhört höga. Kunde låntagaren inte betala räntan på dagen, var det snart ute med honom. Då höjdes räntan med en procent för varje dag, som gick över förfallodagen. På så sätt blev ”Holmarn” genom sin låne- och räntepolitik ägare till ett stort antal gårdar och inte mindre än fyra av ortens bästa vattenkvarnar.

Vilken hög procent dylika långivare understundom beräknade, framgår av följande:

”Wikström var en hund att hugga för sig. Lånte man 100 kronor, fick man bara 90, men likafullt tog han ränta för jämnt 100. I de värsta åren lånte han aldrig ut för mindre än 5 procent i månaden. Det blev ju hela 60 kronor om året i räntor på de nittio. Med tiden slog han av till 4, sedan 3, så 2 och slutligen 1 procent. Men vilken procent det än var fråga om, så gällde den för månaden, aldrig längre. Även med 1 procent fick låntagaren betala inte mindre än 12 procent eller, om man beräknar procenten på de nittio, 13 och däröver. Jo, som sagt, den gubben visste att ta för sig, så det förslog. Han knöt upp rumpan på många, både bönder och andra. Med andra ord, gubben bringade sina gäldenärer i konkurs, och därmed förtog han dem också humöret.”

Kyrkan i Hov Foto Runo Grolander

Den rike bonden i Lystorp i Hov kallade de för ”Gullfoten”, emedan han var så rik. Procentare var han också.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.2 / 5. Omdömen 5

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter