STORBÖNNER OCH KONGAR

Bonde och hustrun 1870-talet

BONDEN OCH TORPAREN

Det var stor skillnad, vad rang och värdighet beträffar mellan den självägande bonden å ena sidan och torparen och backstugusittaren å den andra. Visserligen deltog bonden i arbetet på sin gård och åt vid samma börd som drängen och dagsverkaren, men icke förty var han dock husbonden. Tjänaren fick nogsamt erfara, att han var tjänare och ingenting mer. Till och med i familjekretsen gjorde sig rangskillnaden starkt gällande. Husfadern var huvudet, hustrun och i all synnerhet barnen måste vara honom underdåniga. Det kamratskap som kännetecknar våra dagars familjeliv, var okänt och otänkbart i våra far- och morföräldrars tid. Detsamma kan sägas om våra dagars sammanslutningar och föreningar av skilda slag. Var det fråga om giftermål, ja, då var ett svalg befäst mellan den besuttne och den egendomslöse. Grunden till den sociala rangskillnaden var alltså först och främst egendomsförhållandena.

Men även mellan självägande bönder fanns skillnad. En bonde, som hade så pass stor gård, att han fick sin bärgning av den, hade större anseende än den, som till exempel måste ligga ute på vägarna och köra på förtjänst. Om den senare hette det: ”Ah, en dåli falebonne, dän ä la ingenting mä”. Den skuldfrie hade naturligtvis större anseende än den skuldsatte. Hade han dessutom några tusen utlånade, höjde detta ytterligare hans anseende. En rik och myndig bonde, som kunde ge lån, titulerades för patron, en titel som för övrigt endast tillkom ägare av herrgård.

Den rike bonden omnämnde man ”En riker knase dän dare; dän väjer di inte upp så lätt; dän väjer upp både mäk å däk; dän väjer upp en tre—fira sånna sum Stommarn”. Eller: ”Dä ä en riker bonne dän dare, dän ä gor um minst ena tunna gull”. Och vidare: ”Se dän ä täter, dän står säk gott”.

En bonde, som var ägare till en större gård, än den bönderna i allmänhet rådde om, eller som kanske var ägare till flera gårdar, benämndes ”storbonne”.

”Jo, dä ä en rekti storbonne dän dare”, hette det då. Och: ”Nu sa en tro, nu tänker Håkan slå på stort å bli storbonne. Jomän, nu har’en köpte hela Y—bo”.”Såå, ja står’n röcken mä dä, så”.

Under 1920-talet kunde man få höra: ”Nu sätter di upp så stora hus här i sockna sum um di vore storbönner allihop”.

Den skuldsatte bonden bedömde man så här: ”Han seter allt trångt, stackarn, skulder för alltihop. Han äger la inte stort mer än klära på kroppen. Så dän boen ä dä inte nå mä”. Invände någon då, att mannens levnadsvanor snarare tydde på, att han hade det bra ställt, blev svaret: ”Stort mod, dä ä alltihop!” Eller: ”Han seter allt trångt, stackarn. Skulder upp över öra. Så möe han kan vänna i pänga, så går dä åt te ränter å skatter. Så dän boen har å blåsa på, får se hur länge han står gott.”

UNDANTAGEN

Ernst Rydberg och Lovisa Segergrens undantagshus i Iglabo. Byggt 1889, Foto 1903

En ofta förekommande inskränkning i den fulla äganderätten var de så kallade ”unnataka” (undantagen). När den besuttne bonden på äldre dagar överlät sin gård till son eller måg, brukade han göra vissa förbehåll, först och främst beträffande bostad. Var han i goda ekonomiska omständigheter, byggde han sig en egen stuga, ena ”unnataksstuva”. Ävenså brukade han göra vissa förbehåll beträffande levebrödet. Undantaget utgick dock endast så länge båda eller endera maken var i livet.

Fanns ingen anhörig, som ville eller kunde övertaga gården, var det ingenting ovanligt, att den såldes med nämnda förbehåll. Priset rättade sig naturligtvis efter undantagets storlek och beskaffenhet, samt om en eller båda makarna var i livet. På små och svagbärande gårdar kunde ett undantag betyda åtskilligt, även om det var blygsamt i och för sig. Härtill kom att undantaget lätt kunde leda till slitningar och tvister, helst när oskyld skulle svara för detsamma. Folk, som hade andra möjligheter, inlät sig inte gärna i dylika affärer.

Hade någon köpt ”göl mö unnatakskjaring” eller ”unnataksgubbe”, omnämndes detta med både löje och medlidande. Blev det fråga om hur en sådan bonde hade det ställt beträffande sin ekonomi, formade sig orden vanligtvis så här:

”Ja, han har ju ena unnatakskjaring på gåln, å dän sa ha sett, dä va jevet. Så har’en ränter å druja skatter, så dä vell allt te, um han sa klara alla utlagera (utläggen). Dä blir väl inte många pänga å russla (ödsla) mä för en tocken”. Eller:

”Ja, dän stackarn har allt tatt säk vatten över huvvet. För dä första sa han ju ut mä stort unnatak, så skatter å ränta å jäll. Nu feck’en, kantro, inte inteckning på hele gåln för dä dålia unna-takets skull utan måtte låna å gubben i N., å dä ä en sum vet å ta för säk. Så dän boen ramlar snart å skaft.”

En bonde i Kulling, som köpt en gård med undantag, tyckte att käringen var mer än vanligt seglivad. Så en gång, när han varit vid kvarnen och malt, tog han och blandade arsenik i gummans ”grötamjöl”. Gumman levde emellertid över, tack vare den omständigheten, att hon fick hjälp och botemedel i rätt tid. När man sedan kom underfund med att mjölet var förgiftat, rymde bonden till Amerika.

Till och med närskylda kunde tröttna på de gamle och deras undantag. När prästen en gång på ett husförhör talade om »den gamla människan, som skulle förkvävas och dödas», sade en pojke:

”Dä ä la farmor dä, hu lever så länge så!”

På ett taxeringssammanträde blev det en gång ifrågasatt, om en bonde skulle taxeras eller ej. Ingen deklaration förelåg. Ordföranden vände sig då till en av nämndens ledamöter och frågade: ”Nå, vad säger N., som bäst känner till gubbarna där bort igenom?” Svaret blev: ”Nej, den gubben är ingenting med. Visserligen har han en liten gålatöttling, men stort om han kan reda sig på den utan skatter.”

En liten eller en dålig ”gålaföttling”* betecknar alltså en liten obetydlig gård belägen på socknens utkant. Har man bara en liten ”gålaföttling”, är man knappast erkänd som bonde den dag, som i dag är, än mindre förr. Se, en bonde skall ha så pass gård, att han kan reda sig på den, eljest är det ingenting att ha, är den nutida bondens mening.

*Vid läderberedning erhåller man ett tunnare och sämre läder av de delar, som omslutit djurets ben, ”föttlinga”. Ordet ifråga betyder alltså dels utskjutande del, dels något mindervärdigt. Anförda talesätt tillhör närmast Gäsene härad. I Laske härad heter samma ord ”fättling”.

En bondes anseende var alltså i hög grad beroende av hans ekonomiska ställning. Hur det kunde gå om han förlorade sin förmögenhet, framgår av följande:

Gästgivargården i Hägna, Od

Johannes Johansson var en av Hudene sockens rikaste män på sin tid. Han ägde flera gårdar, och det var han som höll gästgiveri. När han och hans hustru kom in i kyrkan, reste sig hela församlingen upp för dem, ty de var ju så rika. De kallade Johannes för Storgästgivarn. Men så gick han i borgen och gjorde konkurs. Sedan fick han nöja sig med en liten stuga nere på tån. Då sade de, som såg honom gå där:

”Se, dar går Storjäsjivarn, han sum va så riker. Män nu har’en allt blett slaker lell!”

Han hade hetat Storgästgivarn, men nu fick han heta Slaker.

KONKURS

Att göra konkurs var genant. Den, som gjorde konkurs, åtnjöt sällan något förtroende i fortsättningen. Att göra konkurs, det var att bedraga sina medmänniskor. I ett och annat fall berättas så här: ”Men det var en hederlig konkurs, han gjorde, för var och en fick sitt”. I dylika fall kunde man möjligen överse med fallissemanget. Men för det mesta var förhållandet det motsatta. Då gjorde mannen, som det gått ut för, klokast i att försvinna från orten, ju förr dess hellre.

Orsaken till konkurserna vari de flesta fall en i obetänksamhet ingången borgensförbindelse. Man skulle även kunna säga, att de många procentarna hade sin dryga anpart i desamma, ty kom en bonde i händerna på dem, var det snart ute med honom. När den besuttne bondens söner en efter en flyttade bort för att bli sina egna, varnade fadern dem och sade: ”Vad ni gör, mina söner, så gå inte i borgen, för minns, att den som går i borgen, han går i sorgen!”

Gjorde de konkurs, var Amerika enda räddningen, för då var de så illa sedda efter den dagen. Mer än en, som det gått ut för, tog i förtvivlan sitt liv.

Med tiden fick man emellertid bevittna, att det fanns personer, som kunde göra konkurs, utan att ta illa vid sig för det. På de många stationssamhällen, som uppstod i och med järnvägs-byggandet, fanns folk som ”satte upp affär den ena dagen och gjorde konkurs den andra”. Folkliga berättare tycker om att tillspetsa sina påståenden, men om man byter ut dag mot år, kommer man verkligheten på 1870- och 1880-talen ganska nära. En del affärsmän fick ackord och började om igen, och efter ett eller ett par misslyckanden, hade de det så bra förspänt, att de blev de främste på sin ort. Inte så bonden, hade han kursat ut, så var han slagen till slant för återstående delen av sin levnad.

Essunga kyrkby

KYRKBYN

Bönderna i ”körkebun” (kyrkbyn) ansåg sig alltid för mer än andra bönder i socknen, ty de hade kyrkan. Kyrkbyn var alltså den förnämsta byn. Detsamma kan sägas om ”körkeroten” (kyrk-roten), den var förmer än någon annan rote i socknen. De längst bort belägna rotarna, utrota, räknade man inte så mycket med.

Karl Johansson ”Knusten” i sin kvarn Hudene Foto Gustaf Ewald 1908

På juldagen var det sed, att bönderna i kyrkbyn skulle bjuda med sig bönderna från de andra byarna eller rotarna till sina hem efter ottesångens slut. Då hade man en eller halvannan timme på sig, innan högmässan började, och, som sagt, då skulle alla som var hemma utombys fägnas. Det förpliktade alltså att bo i kyrkbyn. Härom berättade en gammal man, född 1848, följande:

”I Hudene by fanns ett stort antal kvarnar på den tiden, jag var barn och växte upp. Min far var mjölnare och bonde tillika, mjölnare i egen kvarn. Så var fallet med de flesta bönder i byn. Under äkta (uppehållet), som var mellan ottesången och högmässan, bjöd mjölnarna med sig hem var och en sina mäldare, och då vankades fägnad. Kyrkvärdarna tog hand om prästen och såg till, att han inte gick lottlös. Den dagen var det inget knussel, må veta. Den ene buarn ville vara lika god som den andre och bjöd frikostigt. Många kyrkobesökare, och väl de flesta, tog sig mer till bästa, än de mådde väl av. När man åter kom samman till högmässan, ångade det brännvin i hela kyrkan. Jag minns, att jag som liten pojk fick ont i huvudet av den vedervärdiga brännvinslukten”.

Att kyrkbyn allmänt betraktades som den förnämsta byn i socknen torde grunda sig på gammal tradition, en tradition som förmodligen är åtskilligt äldre än kyrkan. Vilken socken man än väljer, spårar man den äldsta bebyggelsen i trakten omkring kyrkan. Här påträffar man hällkistor, bronsåldersrösen och resta stenar med flera fornminnen, under det att dessa i regel saknas i socknens utkanter. Även gårdarnas namn i utrotarna tyder på en senare bebyggelse.

Vidare är att märka, att den bästa jorden finns i socknens centrala delar, alltså i närheten av kyrkan. Detta gäller såväl den ena som den andra socknen. Med bättre gårdar följde högre välstånd, vilket naturligtvis gjorde sitt till att bönderna i kyrkbyn kunde anse sig något förmer än de, som till exempel bodde på socknens utkanter ”långt borta från all ära och redlighet”.

FÖRTROENDEMÄN

Skrivkunniga bönder åtnjöt alltid ett visst anseende. Den, som var skrivkunnig, fick alla viktigare uppdrag inom socknen, och honom frågade man till råds, när det var något särskilt. En sådan klok och skrivkunnig bonde var till exempel häradsdomaren i Ölanda, Sven Andersson.

Elis Andersson, född 1822, hemmansägare och en god representant för sin tids allmoge.

Foto från 1880-talet.

Var det något, som skulle skrivas, såsom köpebrev, testamente, bouppteckning eller arvskifte, hette det: ”Vi sa be harasdomarn kåmma hit”. Eller: ”Vi sa tala mä harasdomarn å fråga honom te råss”. (1840- och 1850-talen, Hudene.)

Var fadern skrivkunnig, lärde han i regel upp sin son, eller den av sina söner, som han ansåg bäst skickad till att övertaga gården liksom uppdragen efter sig. I brist på son lärde han kanske upp sin måg. Så gick skrivkunnigheten liksom i arv inom vissa släkter. I de fall mågen fick träda i sin svärfaders ställe, tog socken-borna även hänsyn till hans släkt, och kanske mest den. Var den välkänd och bosatt inom socknen, godtog man mågen utan vidare, förutsatt att han kunde sin sak. Var släktens anseende däremot ej det bästa, betackade man sig, även om personen ifråga var en aktningsvärd man i och för sig. ”Må så vara, sade man då, men äpplet plär sällan falla långt från trät”. Och var han utsocknes, ja, då kunde man hänvisa till, att man än inte behövt gå över ån efter vatten. Då hade man andra och väl förtjänta män, som kunde axla den kappan.

När gamle häradsdomaren i Landa lade sina ögon samman för alltid, övertog Petter Andersson i Äspeslätt en god del av hans privata skrivgöromål. Meningen var, att Petter skulle läsa till präst, men så inlät han sig i fruntimmersaffärer, och därmed förverkade han rätten till vidare studier. Han var emellertid det oaktat en klok karl, och skriva kunde han. Så här berättas det om honom:

”Petter i Äspeslätt var den styvaste, som fanns i hela Huda socken på sin tid. Ja, det fanns väl inte många socknar, som hade maken. Han skrev köpebrev och testamenten, han gjorde bouppteckningar och arvskiften och ombesörjde lagfart. Vad som påfordrades, så kunde han. Länsman N. i Grude rådgjorde ofta med honom, då det var något särskilt. Petter var lika god som länsman och häradsskrivaren tillsammans. Ett gott förstånd hade han, och kunskaper fattades honom inte heller, för, kanveta, han hade studerat vid Skara skola”.

Alla viktigare uppdrag inom socknen benämndes förtroendeuppdrag, ty beträffande dessa kunde endast sådana personer, som åtnjöt allmän aktning och allmänt förtroende, komma ifråga. Ett sådant uppdrag höjde emellertid än ytterligare personens anseende, såsom till exempel att vara ”nämneman” (nämndeman). Var denne därtill den äldste bland nämndens ledamöter, titulerades han ”harasdomarn” (häradsdomaren), vilket var en särskild heder. Visserligen var det häradshövdingen som utnämnde, men han förbigick sällan den äldste i nämnden.

Att vara ”körkeval” (kyrkovärd) var likaså en stor ära. Många ställde socknens båda kyrkovärdar till och med framom nämndemannen. Förutom hederlig vandel skulle dessa även vara kända för nit och gudsfruktan. Naturligtvis var det även mycket hedersamt att tillhöra socknens kyrkoråd. Efter 1842 tillkom ytterligare ett råd, nämligen skolrådet, men som regel förenades kyrko- och skolråd i samma personer. År 1862 tillkom särskild kommunalordförande samt kommunalnämnd.

I skämtsamt tal kallade man dem, som tillhörde socknens nämnder och råd för ”stöttepinna”, någon gång stöttepelare.

Ernst Rydberg, ägare till Iglabo 1857-1889, var kommunalordförande under många år.

Här med hustrun Lovisa Segergren

Alla förtroendeuppdrag var oavlönade. Kommunalordföranden erhöll dock någon ersättning för tidsspillan och direkta utlägg. I övrigt fick han liksom ledamöterna i nämnder och råd uppoffra sig för hedern och äran. Det var först mot 1800-talets slut man började med årliga anslag till kommunalordföranden.

KUNGEN

Den myndigaste och duktigaste mannen i byn, den som bäst kunde styra och ställa, brukade man kalla för ”kongen”, det var kongen i den eller den byn. Från första början har man antagligen velat hedra duktiga personer med detta namn, men med tiden vart det si och så med den hedern, ty det var allt för många, som ville upphäva sig till kungar i byn utan att äga nog pondus. Och översitteri tålde man inte.

Anders-Petter och Glader satt på gästgivargården i Vårgårda och drack öl. Då kom en tredje person, som tillhörde samma färdlag, och erinrade om att det var på tiden att resa hem. Anders-Petter, som gärna ville vara för mer än andra, sade då:

”Män dä ä la ja, sum ä kongen i vår bu. Så här har du inget å seja te um. Sätt däk nu ner å dreck ett glas öl mä! Vi hinner allt hem te läggedags, sa du få se”.

Anders Glader var torpare först på Iglabo i torpet Hästhagen och sen i Enebacken under Frälsegården, medan Anders-Petter var bonde och ägare till en gård i byn. Efter den dagen fick han heta ”Kongen på Trummetorpet”. Bönderna i byn menade som så, att de redde sig den kungen förutan, men på torpet kunde han vara kung bäst han gitte, ty där fanns inga bönder att regera över. I detta och flera liknande fall torde kunganamnet närmast vara att betrakta som öknamn. Läs mer om Anders Glader här.

I många fall har namnet ifråga gått i arv till barn och barnbarn, som framgår av dylika namn som ”Kong-Anders”, ”Konga-Lena”, ”Konga-Pera Karl”, ”Konga-Pera Stina”, ”Prinsen”, ”Arvprinsen”.

Vidare gällde som god regel, att bönder skulle tala böndernas språk. Om någon talade annorlunda, än bönderna i allmänhet gjorde, sade man, att han var ”stortalir”. ”Fasa stortali kar”, hette det då. Eller: ”inte måttlit va dän ä stortali”. Det var bara högfärd och fåfänga. Att prästen talade ett annat språk, det var som sig borde, ty han var präst, och det hörde liksom hans ämbete till. Detsamma gällde domare och andra högtstående ämbetsmän. Men beträffande gemene man förhöll det sig annorlunda. En stortalig led man inte.

Ordet stortalig förekommer någon gång i betydelsen av storordig och skrytsam. ”Var inte så stortalig!” heter det då, och: ”Skryt lagom!” Men i så fall är det äldre personer, som använder talesättet. Ordet ”storordi” är vida vanligare.

LIKA BARN LEKA BÄST

Som av det föregående redan framgått, var en persons framkomst och anseende i hög grad beroende av hans ekonomiska ställning. Kunde man ge sina barn ett ordentligt arv, jämnade man vägen för dem till ekonomiskt oberoende, heder och ära. Det var alltså ej utan orsak, som folk slet och arbetade och samlade på kistbottnen. I de flesta fall föredrog bondens söner att förbli bönder, men var det någon av sönerna, som hade särskild lust och fallenhet för studier och fadern hade de ekonomiska förutsättningarna, kunde denne få gå läsvägen. I regel var det endast en av sönerna, som fick studera, stort det, och i de flesta fall valde denne i enlighet med föräldrarnas önskan att bli präst. Det var, skulle man kunna säga, förutsättningen för att han skulle få krum bondeståndet. De övriga barnen erhöll då gottgörelse på ett eller annat sätt, till exempel ett så mycket större arv som studierna kostat fadern.

Då egendomen betydde så mycket för trygghet och oberoende, ära och anseende, är det självklart, att man skulle lägga stor vikt vid densamma vid äktenskaps ingående.

En förmögen bonde yttrade en gång med tanke på sina uppväxande döttrar, att han hoppades, att ingen av dem skulle behöva gifta sig med en fjärdingsbonde, det vill säga ägare till blott ett fjärdedels hemman.

Fjärdingsbonden å sin sida gifte inte gärna bort sin dotter med en åttingsbonde. Med andra ord: man eftersträvade likställighet beträffande förmögenheten. I regel var det föräldrarna, som länkade samman äktenskapen bland de besuttne. Dock är att märka, att detta gällde slättbygden i högre grad än skogsbygden. Tjänstfolket åter bekantade sig med varandra och gifte sig utan så många om och men.

Om en flicka inlät sig i olovliga förbindelser med till exempel gårdens dräng och råkade i omständigheter, var det ingen annan råd, än att hon fick gifta sig med denne, men mången gång tog föräldrarna så illa vid sig för den vanheder, dottern då drog över dem, att sorgen lade dem i en förtidig grav. Ännu värre var det, om dottern kom i omständigheter och barnafadern svek henne. Sådant kunde också hända. Då fick någon bönaman i uppdrag att böna bort dottern till vem han först och bäst kunde; då var det inte fråga om stånd och villkor längre.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 15

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter