ATT RESA

Gästgivaregård interiör 1910

GÄSTNINGSSKYLDIGHET

Det svenska skjutsväsendet räknade sina anor från Alsnö möte omkring 1280, när Magnus Ladulås satte stopp för herrarnas våldgästningar bland allmogen. I gengäld belades bönderna med gästningsskyldighet. Om en resande ville köpa kost och logi av en bonde fick han inte vägra.

Kungen och hans folk hade dock fortsatt rätt till fri skjutsning och fri gästning.

Krogare- och Gästgifware Ordningh 1649

Under 1600-talet ökade resandet dramatiskt. Kungen skickade sina ämbetsmän kors och tvärs i den växande stormakten. Under 30-åriga kriget infördes kronoskjutsen, som tvingade bönderna att transportera krigsmateriel och soldater utan ersättning. Pålagan väckte protester och förbittring och 1649 års ”Krogare- och Gästgifware Ordningh” satte stopp för det statliga gratisåkandet. Ett nytt skjutsväsende byggdes upp med gästgivargårdar, som skulle ligga med en till två mils avstånd från varandra längs allfarvägarna.

I princip var det gästgivaren som skulle hålla resande med hästar, mot betalning. Gästgivaren skulle dessutom tillhandahålla husrum med goda sängkläder och husgeråd, liksom öl och mat. För de resandes egna hästar skulle finnas stallplatser med hö och halm. Här skulle finnas ridsadlar, kärror, vagnar, båtar för färder över vattendrag och slädar för resor vintertid.

1651 skärptes kraven ytterligare, när det stadgades att gästgivargårdarna skulle ha minst tre gästrum utöver gästgivarens egen stuga.

Den som ville ha annan mat än rustik husmanskost fick komma överens om det med värden, som var ålagd att hålla lamm, höns, ägg och andra godsaker i lager. Gästgiverierna trakterade sina gäster med salt kött, brännvin, svagdricka och hårt bröd. Ibland kunde värden också fresta med mjölk, ägg eller härsket smör. Alla måltider skulle betalas enligt en taxa som fastställdes av landshövdingen.

I början av 1700-talet hade skjutsväsendet vuxit till sig och åtminstone längs de större vägarna låg gästgivargårdarna på reglementsenligt avstånd från varandra.

Forshems gästgivargård med skjuts

Vid större landsvägar och i folkrika trakter kunde gästgiveriet bestå av ansenliga byggnader med tapetserade rum och flera gästkammare med eldstad, liksom en dagligstuga där gästerna åt och fördrev tiden. Gästgivaren hade lokalt monopol på brännvinsutskänkning och till nästan varje skjutshåll hörde därför en krog. Gästgivargården blev en samlingspunkt för traktens folk, här firades bröllop, här skedde utskrivningen till krigstjänst, här kunde sockenborna samlas till stämma.

Enligt 1734 års gästgivarordning skulle gästgivaren hålla de resande med nödvändiga sängkläder, linne och annat husgeråd, ljus och ved, mat, brännvin, öl och svagdricka, samt foder till medförda hästar.

HÅLLSTUGAN.

På gästgivargården stod alltid ett rum för de resandes räkning, hållstugan, men det var mest knallar och «forbönder, sådana som forade spannmål till Borås, som höll till i den. Andra resande var mera sällsynta. Att ta in i hållstugan kostade ingenting. Det enda, som gästgivaren kunde förtjäna på, var, om han fick sälja en kanna brännvin till någon knalle. Forbönderna beställde mera sällan in något. De hade i regel mat och brännvin med sig hemifrån. När de kom in i hållstugan, bar de alltid på ett försvarligt ”mataskrin” och en hösäck. Sedan de ätit och druckit, kastade de hösäcken på golvet och lade sig så att sova en stund med säcken som huvudkudde och kappan som täcke.

Förutom hållstugan skulle det på varje gästgivargård finnas ett möblerat rum, varmt och i ordning, ifall någon förnämligare resande skulle komma och anhålla om kvarter, såsom till exempel kronofogden eller någon annan högre ämbetsman, stadd i rikets ärende. På större gästgivargårdar fanns en övervåning, som stod till de resandes förfogande, men på de mindre lade man vanligtvis endast en eller ett par kammare i reserv.

Dagdrivare och andra, som inte ville och inte kunde företaga sig något nyttigt, höll med förkärlek till på gästgivargårdarna, särskilt sådana som låg i städerna eller i dessas närhet. På Krokäng till exempel, strax öster om Borås, satt alltid ett, kanske två eller tre, lag och spelade kort. Kom ett lag formän, var de genast tillreds att bekanta sig med dem, och då blev det spel. Öl och brännvin beställdes in, först av den ene, så den andre. Ingen, som var mån om sin heder, kunde eller ville undandraga sig skyldigheten att bestå. Det var oerhörda kvantiteter, som förbrukades, och luften stod tjock av spritångor under det låga taket.

Så här beskriver »Gamle Knutsen» 1850-talets gästgivargårdar:

”Ja, där söp man, där speltes och där slogs man. Mer än en sciabonne spelade i fyllan och villan bort så mycket han ägde och hade i penningar, kanske häst och vagn därtill. Det var minsann inte alla Boråsresor, som slutade lyckligt och väl, och därtill var brännvinet mestadels skulden, ty det skulle de ha på vart raste-ställe för att hålla värmen och kuraget uppe, mente de. Ty vad slättbönderna mest fruktade för, det var skogen och ödebygderna. Och visst och sant är, att rån och överfall ofta ägde rum, då de resande passerade dem, men i själva verket var det just på gästgivargårdarna, som den största faran lurade. Där höll de farligaste tjuvarna till. De var sällskapliga och inställsamma, de bestod på öl och brännvin, och så satte de igång med kortspel. När de druckit de resande rusiga, bestal de dem. Bönder, som förstod sitt bästa, undvek gästgivargårdarna, särskilt sådana som man visste var ett tillhåll för falskspelare och oärligt folk.”

SKJUTSNINGEN

Hästskjuts på landsväg Foto Johan Emanuel Thorin

Ursprungligen var det gästgivaren, som ensam hade att svara för skjutsningen. Med tiden blev de resande emellertid så många, att han ej med bästa vilja i världen kunde vidarebefordra alla. Det bestämdes då, att bönderna inom ett visst område, skjutslaget, skulle biträda med skjutsningen, en bestämmelse som tid efter annan reglerades genom nya lagar och förordningar. Lagen tillämpades ursprungligen så, att bönderna inom skjutslaget i tur och ordning måste infinna sig vid gästgivargården med sin skjuts och där invänta beställningen. Vid mindre trafikerade vägar räckte det kanske med en eller ett par skjutsar per dag, men vid större och mera allmänt trafikerade vägar brukade två- eller tredubbla antalet bönder möta upp. Skulle dessa s.k. hållskjutsar vara utgångna, måste bönderna inom någon närbelägen by rycka in med sina reservskjutsar.

1664 bestämdes att varje gästgiveri skulle sätta upp en tavla med avstånd och avgift för färd till närmaste skjutsstationer.

Hästskjuts före 1920

Eftersom det var billigare att färdas i kärra efter en häst, än i vagn efter två hästar, var överlastning ett vanligt problem. 1734 års lag innehöll strikta lastföreskrifter för att skydda böndernas små hästar.

Grundregeln var att hästen inte fick påläggas mera last ”än han beqvämligen orkar bära”. Kärra med en häst fick inte dra mer än ett skeppund, eller 170 kilo. Vagn med två hästar fick dra det dubbla. Efter en häst fick max två personer åka, på vagn efter två hästar kunde tre personer åka, ”under hvilka tre den resandes kusk eller dräng, men icke skjutsaren, begripes”. Bagagemängden begränsades till ”en måttelig våtsäck, eller ett litet skrin eller coffert”.

För att skydda hästarna infördes hastighetsbegränsning. En mil fick inte tillryggaläggas på kortare tid än en och en halv timme, eller med en hastighet av knappt sju kilometer i timmen.

Vagn med fyra personer

Välbeställda resenärer såg till att färdas i egna vagnar. De som inte hade egna åkdon fick hålla tillgodo med böndernas tvåhjuliga kärror och fyrhjuliga vagnar. Det här var enkla, robusta konstruktioner utan fjädring, som byggts för att forsla spannmål och annat gods, inte i första hand passagerare.

HÅLLSKJUTS

1734 års lag tillät häradsrätterna att införa så kallad hållskjuts längs de mest trafikerade vägarna. Nu var det inte gästgiveriets grannar som skulle ställa upp med hästar, utan de bönder som bodde längst bort. De fick lov att inställa sig med hästen på gästgiveriet under ett dygn i taget, enligt ett rullande schema. När de utfört en skjuts kunde de återvända hem. Om det inte kom någon resande fick de vända hem tomhänta efter fullgjort pass.

Det gjordes beräkningar som visade att hållskjutsen, tillsammans med vägunderhållet, som ju också utfördes av bönderna, kunde ta i anspråk hälften av arbetstiden under sommarhalvåret. Det fanns i alla fall ingen annan pålaga som drabbade så ojämnt som skjutsplikten och vägunderhållet. För att minimera skadan skickade bönderna dem som lättast kunde undvaras i arbetet på gården. Skjutsningen var därför i stor utsträckning ett kvinnoarbete, men i ännu högre grad ett barnarbete.

Staten försökte visserligen reglera åkandet: ”Til at köra, måge icke små gåssar utskickas, emdan derigenom olycka tima kan”, men förbudet båtade föga och olyckor var vanligt förekommande. Vagnar välte eller tappade ett hjul när ekipagen dundrade nerför backarna och varken elvaåriga skjutspojkar eller uttröttade hästar orkade hålla emot.

Moholms gästgivargård Foto Anders Karlsson

Det var förbjudet att försöka tvinga skjutsaren att köra längre än till närmast intilliggande gästgiveri, så vid varje skjutsstation var resenären alltså tvungen att byta hästar.

För att korta väntetiderna infördes ett system med förbudssedlar (med betoning på första stavelsen) som skickades i förväg med beställningar till skjutshåll längs vägen. Det kostade naturligtvis en slant, men gjorde å andra sidan att resenären kunde färdas nästan utan avbrott under dagen.

Med lite god planering kunde han tillryggalägga mellan fem och tio mil per dag, eller minst lika långt som en van vandrare hann med under samma tid. ”På inget ställe i hela Europa kan man färdas skyndsammare än i Sverige när man betjänar sig av förbud”, hävdade Christian Lenz i sin reseberättelse på 1790-talet.

Hästskjutsen var en exklusivitet förbehållen samhällets övre skikt. Långt in på 1800-talet var apostlahästarna det vanligaste färdmedlet för gemene man. Ämbetsmän och officerare, ibland lägre tjänstemän och köpmän, reste med hästskjuts, men sällan hantverkare eller bönder, ytterst sällan arbetskarlar, drängar eller soldater.

Kvinnliga resenärer var alltid sällsynta. 1766 års förordning förbjöd uttryckligen gesäller, legodrängar, tartarer, ambulerande försäljare, kringstrykande utlänningar och tiggare att åka med skjuts.

1933 avskaffades slutligen den statligt reglerade skjutstrafiken. Efter nära 300 år gick den sista statligt utkommenderade hästen i mål.

PRÄSTSKJUSS

Två hästskjutsar utanför Lerbäcks Prästgård Foto Alfred Thermaenius

De flesta resande fick alltså nöja sig med en vanlig ”bonnskjuss”. Gästgivaren hade i regel bättre åkdon och snabbare hästar, och en ”jäsjivareskjuss” ansågs följaktligen något för mer. Den tiden var det inte svårt att skilja den ena skjutsen från den andra på hästar och åkdon. ”Harrylisskjussen” t.ex. var lätt igenkännlig, och enahanda var fallet med ”prästaskjussen”. Kom en ”kroneskjuss” såg man det på de resandes uniformer.

KONGASKJUSSEN

Kungens hästar och vagnar

Så var det ”kongaskjussen”. Kungen reste naturligtvis i egen vagn med egen betjäning och egna kuskar, men hästarna måste bönderna ställa till hans förfogande. Man skulle kunna tro, att det skedde glatt och villigt, eftersom det gällde kungen, men så var ingalunda fallet. Ty kungens vagn var oerhört stor och tung, och hans kuskar sparade minsann inte piskorna. När bondhästarna sprungit ett skjutshåll, var de vita av lödder och sprängkörda. Det var ingenting ovanligt, att man fick sticka ner en häst här och en där. Någon ersättning kom inte ifråga vare sig för skjuts eller stupad häst. Och ett så stort uppbåd av hästar sedan! Det var inte måttligt. Förutom kungens vagn, som drogs av tre till fyra par hästar — antalet var beroende på väg och väglag m.m., var det flera vagnar med tross, som skulle vägen fram.

Det är närmast Karl XIV Johans resor de gamle haft i minne, ty denne konung reste alltid med stort uppbåd av folk och hästar, och det var hans kuskar, gemene man förargade sig på.

Så här berättade Eric Ericssons i sina memoarer”

“Jag kommer särskilt ihåg då Carl XIV Johan reste förbi här. Det var då han 1838 reste till Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning om. Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först kom köksvagnar och annat. Till sist kom kungen själv med en obeskrivlig ståt, herrar i lysande uniformer av guld och det var svårt att urskilja vilken som var kungen. Man kan förstå vilken uppståndelse det var vid sådana tillfällen. Landshövdingen red i spetsen för kungsvagnen inom sitt län och kronofogdarna red före, var och en inom sitt fögderi.”

Så blev kungsskjutsen fruktad mer än någon annan — och hatad. Hästen sprängkörd! Kan man undra på att bonden blev bitter till sinnes? Ty är det något denne i alla tider intresserat sig för och vårdat sig om, så är det hästarna.

Mer än en dåtida bonde frågade sig: ”Var det tacken för att han, den franske generalen, fått både rike och krona till skänks. Han far ju fram, som om han erövrat landet med svärd.”

Men se, de var fransoser, sägs det, de liksom betjäningen i övrigt. Det var kanske inte utan orsak, som bönderna resonerade som så:

”Om Karl den trettonde inte vart en skit, hade fransosen aldrig kommit hit.”

SNÅLSKJUSS

I folkmålet lever ännu sådana ord som ”friskjuss”, ”långskjuts” och ”snålskjuss”. Friskjutsen var ursprungligen en skjuts, som herrar, stadda i rikets ärenden, tog ut av bönderna utan ersättning, såsom fallet var med kungsskjutsen. I en senare tids språkbruk har ordet haft en annan betydelse, nämligen den att bli utkastad eller utsparkad. Gällde skjutsen en längre sträcka än ett ordinärt skjutshåll kallades den långskjuts. Snålskjutsen åter var en skjuts, som man begagnade sig av för att slippa ersättning.

STÅLHÄSTEN

Ingeniören Carl.Gustav Wittenström. Fru Hilda, sonen Carl med sin 2- hjuling. Före 1911

Sedan stålhästen kommit i allmänt bruk, behöver ingen åka snålskjuts. Ingen är så fattig, att han ej kan bestå sig med sin egen cykel, och därmed har både snålskjuts och långskjuts liksom många andra äldre ord blivit överflödiga.

Ordet skjuts användes även i skämtsamt tal. Var det någon, som behövde gå avsides, t.ex. under arbetet i skogen, hette det: ”Ja tror ja får ge mäk sta å skjussa länsman.”

Eller när gubben tog sin luva för att gå ut, kunde det hända att gumman undrade, vart han skulle gå. Och svaret blev: ”Hå, ja sa bara ut å. skjussa länsman.”

Anledningen till detta talesätt torde vara att söka i den ovilja, gemene man hyste för länsmannen.

OM BUDKAVEL OCH BUDSKICKNING.

 

Femkantig bukavel 1816 med gårdsnamnen är Kankegården Klostergården Bondegården Norrgården Grafgården som var kvarnarna i Mjölby

Gästgivaren i Stenunga höll tre hästar på stall, men det var inte alltid det räckte med dem, och då måste reserven ut. Stenunga och Hudene utgjorde en reserv eller ett skjutslag. För att bönderna skulle veta, i vilken ordning de skulle skjutsa och vems tur det var härnäst, hade man en kavel, så kallad ”jusskavel”, som cirkulerade mellan gårdarna inom skjutslaget. Den bonde som hade kaveln, måste hålla häst och vagn i beredskap.

Stenunga budkavel var en fyrkantig stav om tre tum i fyrkant och vid pass en fot lång. På den stod samtliga gårdar inom skjutslaget uppskrivna. Skjutsningen utgick med en tur per åt-tingen. Den, som hade en fjärdings gård, måste alltså göra två turer, medan åttingsbonden gjorde en. Skjutsen gällde alltid närmaste gästgivargård i den ena eller andra riktningen. Ifrån Stenunga skjutsade man antingen till Onsjö i Larv eller Mörlanda i Hov. Någon gång kunde det bli fråga om att skjutsa till Häljarp i Skölvene, men det var mera sällan de resande hade sina vägar däråt. Var ingen bråd tid för handen, hade bönderna ingenting emot att skjutsa, ty de var måna om extraförtjänsterna.

SKJUTSARE

Erik Eriksson var skjutskarl i Öje under 1880-talet

Många resande hade egen vagn och egen sele. Det var ”tockre där store kära”, som ville ha finare skjuts än den bönderna kunde bestå; men häst och skjutskarl var de lika beroende av som andra resande.

Den, som skjutsade, benämndes ”skjusskar”, ”skjussbonne”, ”skjussdräng”, ”skjusspojke” eller ”skjusshele”.

Även kvinnorna skjutsade allt emellanåt. Fanns ingen manlig till hands, var kvinnfolken inte sämre, än att de kunde ta hand om tömmarna. Men kom resande med egen vagn, måste manlig skjutskarl ut, var man än skulle ta honom, ty en kvinna kunde inte ta sig hem ridande. Det ansågs opassande och förekom aldrig.

Kom Boråsare eller Markbor med sina tygforor, måste man ut med så många häst- och oxök, man kunde båda upp i en hast. Oxarna skötte sig själva och gick vägen framåt i sakta mak. Det var rätt vanligt, att yngre kvinnor följde dessa ökar. De brukade gå bakom lassen och ”binna” (sticka). Det fanns de, som var så flinka, att de kunde sticka en strumpfot, medan de följde öken från en gästgivargård till en annan. På så sätt gjorde de dubbel nytta för sig. Min mor, säger berättaren, skjutsade, ja, det räcker inte sina hundrade gånger, mellan Stenunga och Onsjö. Knallarna tog alltid den vägen, vilka som än kom.

NORJEHANNLARE

Gårdfarihandlare

Före järnvägarnas tillkomst var det många Mark- och Kindbor, som handlade med tyger på Norge. De gick under namnet ”norjehannlara”. De forslade sina tyger på egna vagnar, stora och starka vagnar som de antagligen beställde i Småland, där det fanns gott om vagnmakare.

Varje lass åtföljdes av, förutom skjutsbonden, en dräng, knalledrängen, som hade att vaka över tygerna. Förläggaren eller knallen åkte före i karriol och beställde hästar på gästgivargårdarna, så att dessa liksom skjutsbönderna stod tillreds, när foran anlände. Två—tre lass var det vanliga, men det kunde allt hända, att knallarna kom med tygforor om fem—sex. Då måste bönderna ut med så många hästar, som fanns i både Stenunga och Hudene byalag, ty vanligtvis var lassen så pass tunga, att det behövdes tre hästar före och ibland till och med fyra. Men det är att märka, att hästarna var betydligt mindre den tiden än nu. Fattades hästar, fick man ta till oxarna. Då spändes en eller två ökar för varje lass. Bönderna hade bara en häst var. Jorden brukades med oxar.

TAXAN.

Vad skjutstaxan beträffar har den givetvis växlat under årens lopp. En sagesman, född i Stenunga 1863 och vars förfäder varit gästgivare därstädes, berättar följande:

”På 1840-talet, då min morfar stod för gästgiveriet här i Stenunga, var taxan 12 skilling milen, men på 1850-talet gällde den 16 skilling. Jag minns, min far berättade, att han fick 24 skilling för en skjuts till Onsjö, och den vägen räknades då för tiden till halvannan mil. Samma taxa gällde för transport av varor. Kom norgehandlare, ville de om möjligt ha skjuts ända till Long, som ligger strax norr om nuvarande Vara. Då kunde bonden förtjäna en hel riksdaler på den skjutsen. Det var goda pengar, det. Hade bönderna ingen annan skjuts i väntan, som måste gå före, skjutsade de gärna både ett och två håll. De var beroende av extraförtjänster, och den ena förtjänsten var lika god som den andra.

På 1860-talet gällde taxan 80 öre, och i början av 1870-talet steg den till 1: 20 milen vartill kom 6 öre i vagnspengar. Taxan var alltså 1: 26 per mil.”

En annan sagesman, född i Od 1858, berättar, att han under 1870-talet ofta skjutsade mellan Upptorp och Ljung i Gäsene. Det var fem fjärdingsväg mellan dessa båda gästgivargårdar. Han fick då 1: 50 för den resan. Taxan var även i detta fall alltså 1: 20 per mil.

Gamle Wallgren, som under åren 1878-79 hade anställning som skjutsdräng på gästgivargården i Skara, har lämnat följande uppgifter:

”Taxan var 1: 25 per mil, vartill kom vagnspengar med 12 öre för kärra och 25 öre för vagn. Var det vinter och slädföre, användes skrinda. För bästa skrindan, som var skinnklädd och försedd med skinnfäll, tillkom 1 krona extra. Avgiften blev då 2: 25 för milen.”

ÅKDONEN.

Oxkärra med träaxklar

TRÄAXELKÄRRA

Före 1850 hade bönderna i norra Gäsene inte annat än små dåliga kärror. Hemma på gården körde man med ”träaxlakjarru”, men för långfärder och varutransporter hade man en kärra med järnbeslagna hjul och järnaxel. Det var ”trosskjarra”. Beslagen bestod av kortare skenstycken över lötskarvarna. Det var den ena biten intill den andra. Hela hjulringar, helskener, kom inte i allmänt bruk förrän på 1870- och 1880-talen. (Källunga.)

VAGN MED HELSKENOR

I Södra Härene, Kullings härad, tillverkades den första vagnen med helskenor 1861, men sedan gick det åtminstone ett årtionde, innan dessa vagnar kom i allmänt bruk.

FJÄDERKÄRRAN

Fjäderkärra

Det bästa fordonet var kärran. Gästgivaren i Stenunga hade en ”fjarekjarra” (fjäder-), som han skjutsade med. Den hade fjädrar eller remmar, som man kallade dessa, av ask, en på vardera sidan, och på dessa vilade sätet, som var försett med rygg- och sidostöd. Remmarna var med sina främre ändar fästade vid kärrans skalmar medelst starka nitar och järnhällor, men bakändarna var fria. Det var på så sätt, man fick fjädring eller svikt på sätet. När kärran stod med skalmarna vilande mot marken, pekade sätet högt i vädret. Men det var en bra kärra för sin tid, när gästgivaren spände sin häst för ”fjarekjarra” åkte man både fort och bekvämt. Under sätet var en låda, där man kunde förvara nödig utrustning för resan liksom foder för hästen, såsom tornistern med sin blandning av havre och hackelse. Hösäcken, som var skrymmande, band man för det mesta bakom kärran.

FÄRDVAGNEN

Färdvagn, Karl Jansson och barnbarnen Gunborg och Gunnar Bålerud Töreboda

En olägenhet med kärran var emellertid, att den endast rymde en resande förutom den, som skjutsade. Var det flera resande, som skulle vägen fram, fick man ut med ”falevangen” (färdvagnen). Den bestod av en ”vangkorje” eller vanghäck, som man placerade på en vanlig arbetsvagn. Som säten användes enkla bräden med okar (tvärslåar) på undersidan, så att man inte gled av vagnen eller ned i den, det var allt.

ÅKVAGNEN

Åkvagn

På 1880-talet kom en helt ny vagn i bruk. Den hade fjädrar av stål, vilka vilade på vagnens axlar, två på varje axel. På så sätt fördelade sig fjädringen till vagnens hela ovanrede. Underredet bestod så gott som uteslutande av järn, och man skulle kunna säga, att det var den rikligare tillgången på järn, som reformerade åkvagnen. Tack vare detta material kunde den göras lätt och smäcker, och här var vagn och vagnshäck fast förenade, vilket var något nytt. Denna vagn var även betydligt större och bredare och följaktligen även bekvämare att färdas i, särskilt om man var några stycken. Vagnen hade två säten, framsäte och baksäte. Det senare, och i en del fall även framsätet, var flyttbart. Med hänsyftning på de liggande fjädrarna kallades denna vagn för ”leggfjarsvang”, vilket namn man med tiden förkortade till ”fjarevang”.

SLÄDE

Häst med släde Trävattna

Om vintern, då det var slädföre, begagnades skrinda för en eller två resande. Skjutspojken hade då sin givna plats baktill på den s.k. ”rumpen”. Under den fanns en pall, om så var att han föredrog att stå och köra.

Skulle ett helt sällskap skjutsas och var slädföret gott, satte man en vanlig vagnskorg på ett par kälkar. Det gick också för sig.

Huvudsaken var, att man kom fram.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.5 / 5. Omdömen 17

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter