STIJA OCH STRYK

OM KYRKSTIGARNA OCH ANDRA STIGAR.

 

“Fållse-Maria” kommer gående på en stenig skogsstig. Foto Erik Andersson

Innan cykeln blev var mans egendom, hade de flesta människor ingen annan möjlighet att komma ett stycke väg än att gå. Även bönderna, som hade tillgång till hästar och fordon, föredrog i de flesta fall att gå, om det ej var fråga om transporter eller särskilt långa vägar. På de små byvägarna kom man inte stort fortare med fordon än i gående. Vintern med slädföre utgjorde dock ett angenämt undantag. Men, som sagt, på sommaren gick man helst, och i den gamla tiden kunde folk gå långa vägar utan att förtröttas. Man tränade sig redan från tidig barndom.

Kunde man förkorta vägen en bit här och en där, försummade man ingalunda tillfället, ty vägen blev vanligtvis lång nog ändå. Man ”jena” (genade) vägen hette det. Motsatsen var att ”gå aller vägen”. Stigen, medelst vilken man genade, hade sitt givna namn: en jenstij.

SPECIELLA STIGAR

Byarna och bondgårdarna hade sina speciella stigar, såsom ängastijen, hagastijen, markastijen, maastijen, vilka ledde till ängen, hagen, marken och maden. På småställena, där man sällan hade någon brunn, förde en liten stig till källan i backsluttningen, källestijen, eller bäcken, bäckastijen.

Skogsstig Foto Hilding Mickelsson

Till de många små stugorna på heden eller i skogen fanns sällan någon körväg men väl en flitigt brukad stig. Den omnämndes för det mesta efter ställets namn, såsom Hultastijen, Malmastijen, Sjötorpastijen etc. Stigen kunde också omnämnas efter den skog, ås eller mark m.m., man passerade, såsom Granåsastijen, Äspeslättastijen etc.

Den stig, som torparen dag efter dag nötte på sin vandring till och från herrgården, var förstås harrgårdsstijen, och stigen, som han gick, när han bar sin skäppa till kvarnen, nämndes kvarnastjlen. Stundom ledde stigen över en ås eller backe, innan man nådde fram till kvarnen, varom namn som Kvarndsastijen och Kvarnebackastijen erinrar.

Detta var några stigar, som hörde samman med vardagens id och mångahanda. När söndagen kom, slog man in på en annan stig, nämligen den, som förde fram mot församlingens kyrka, körkestijen. I skogsbygden tog man sig stig genom hagar och skogsmark, var man helst behagade. Det var ingen, som nekade folk att gå gent över, inte ens i inägorna, blott man fick ha sina små åkerlappar i fred. Hägnaderna var man också rädd om. Där stigen ledde över ett hag eller en skijarsgål (-gärdesgård), satte man vanligtvis upp en stätta av runda slanor och en trampbräda. Sedan kunde vem som helst ta sig över, även kvinnor i sina helgdagskjolar. Och jordägaren visste, att han hade sina hägnader i oskadat skick.

KYRKSTIGEN

Kyrkstigen Västra Tunhem. Foto Wille Ängermark

Kyrkstigen var alltså en genstig, ty det gällde att komma närmaste vägen till kyrkan, men även om det fanns väg i samma riktning, föredrog äldre personer stigen under sommaren och så länge det var barmark, ty den var så mjuk och lätt att gå, och det var så vackert i ängar och hagar, särskilt under försommaren. Vilken vikt man lade vid kyrkstigen framgår därav, att om någon företog nyodling, rörde han dock aldrig kyrkstigen. Det skulle ansetts rent av som ett helgerån. På så sätt kom kyrkstigen med tiden att här och där gå fram genom odlad mark. Den var förmer än någon annan stig.

I skogsbygden kan man ännu spåra upp en och annan gammal kyrkstig, ehuru för längesedan ur bruk och känd endast av några få. På slättbygden åter torde kyrkstigarna vid det här laget vara helt utplånade, men de har funnits även här.

Om de gamla kyrkstigarna berättas vidare, att på dem gick man alltid fram i rad. Under högsommaren, då säden stod hög på ömse sidor om stigen, såg det på avstånd ut som om den långa raden av kyrkobesökare gått fram rätt igenom sädesfälten. Det var så högtidligt att se, ty det var liksom en levande bild av bibelns berättelse om Jesus och hans lärjungar, vilka på sabbaten gick fram genom ett sädesfält.

På ljungbackar och ”sveer” (svedjor) kunde man förr i tiden se små smala stigar, som låg djupt i ljungen. De kallades ”jetastija” (getstigar), ty det var får och getter, som trampat upp dem från första början. Det fanns även gott om stigar i markerna, som nötkreaturen trampat upp under betesgången och som benämndes ”fästija” (fästigar). De var större och bredare. Om vandraren inte såg sig för, kunde han komma vilse genom att följa en sådan stig i stället för den rätta.

”Se ja kåm veller, hette det, för ja råka följa en fästij.”

För att vandraren inte skulle villa bort sig, brukade man bleka träden utmed stigens ena sida, där den gick fram genom skogsmark. Det tillgick så, att man högg bort en flisa, så att en vit fläck uppstod, ett blek. En sådan stig kallades ”blekestij” eller ”blekeväj”.

STRUK

Att gå i viss riktning utan hänsyn till stig eller väg kallades att gå ett ”struk” (stråk).

”Vi sa gå ett struk här bort över åsen, får vi se”, kunde det heta, när man var ute och sökte efter boskapen på betesmarkerna.

Och de vilda djuren har sina struk. De gå så och så av instinkt eller vana. Älgarna t.ex. har sina struk, ett ”äljastruk”.

Ett struk kan även syfta på stig eller väg. En gång råkade en man gå vilse och kom mitt upp i ett ”varjastruk”. I detta fall syftas på den av vargarna upptrampade stigen i snön.

Om knallarna berättas, att de hade sina struk. De hade med andra ord bestämda vägar, som de gick tid efter annan.

Ett flitigt använt struk i skog och mark blev snart till en stig. Det är därför äldre personer brukar säga, att stigen struker så och så. Ex.: Den struker rätt genom skogen öster ut till Tomten i Ryd.

Ordet struk kan även betyda livlig trafik. Så talade man t.ex. om vinterstruket, när trafiken på vintervägarna väl kommit i gång.

Gammalt folk använde även ordet ”löt”, då det var fråga om stig eller väg i viss riktning. Ex.: ”Va löt sa vi gå?” Eller: ”Såg du va löt fargubben tog?”  ”Nä, män ja tror vi går dän här löta”.

KYRKEVÄGEN I LJUR

Skillnaden mellan en stig och en väg var att på vägen kunde man köra med fordon och på stigen kunde man bara gå till fots. Jag skall ändå berätta om en vacker kyrkväg som finns i Ljur och som leder från Ljurs gamla by till Gundlered via Iglabo.

På vägen passerar man även några platser där det legat små torp.

Kyrkevägen från Gundlered till Ljurs by 1873. Klicka på kartan för förstoring.

Den gröna sträckan är ingen reguljär väg idag men man kan promenera där. På vägen från Iglabo mot Ljurs by passerar man ställen där torpen Ledet och Lyckorna låg. På Ledet utspelade sig fruktansvärda scener i september 1857. Läs om detta här.

Vägen från Gundlered gick ner till Ljurs kyrka, som emellertid revs 1851 och alltså inte finns med på kartan ovan. Läs dock om kyrkan här.

Kyrkevägen utsatt i mörkblått öster om Iglabo sjö. Klicka för en förstoring

Kyrkevägen mellan Iglabo (mörkblå) och Frälsegården är synnerligen vacker. Söder om Iglabosjön blommar miljontals vitsippor på våren och det är ett naturens spektakel. Utsikten härifrån mot den gamla säteribyggnaden är hänförande och här förstår man vilken underbar plats man valde att lägga gården på i början på 1600-talet.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.7 / 5. Omdömen 21

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter