SKÄNDLIG KÄRLEK

FALSKT VITTNESMÅL

Hon lockade sin son till som det beskrevs på den tiden, ”att med henne begå skändlig kärlek”. Incestförhållandet som började sex år före den äkta makens död, skulle fortsätta under tolv år fram till 1889.

Anna Månsdotter och hennes man Nils Nilsson fick tre barn. De två förstfödda Per och Karna var tvillingar och föddes den 16 februari 1862. Karna dog dock efter endast en vecka. Det tredje barnet fick namnet Nils efter fadern och föddes fem år efter de andra, men även han dog som litet barn, 11 månader gammal. Kvar hade Anna och Nils bara sonen Per.

Nils var 13 år äldre än sin hustru och paret bodde på Möllegården i Yngsjö, en liten by söder om Åhus på den skånska ostkusten. Nils hade varit dräng men lyckats arbeta sig uppåt och köpa sig en kvarn.

Anna hade räknat med att giftermålet med Nils skulle ge henne en bekymmerslös framtid. Men det hade inte riktigt blivit som hon hoppats. Det blev i stället ett ganska knapert liv byggt på krediter och lån. Fattigdomen gjorde henne bitter och hon kom allt längre från sin man och allt närmare sonen Per.

FÖRFÖRD I KÖKSSOFFAN

När Per var 15 år och konfirmerades blev pappan sjuk i lungsot. Han fick en besvärande hosta och den ledde till att han och hustrun Anna inte längre kunde sova tillsammans.

Anna Månsdotters son Per Nilsson

Anna flyttade ut till kökssoffan och Nils sov kvar i dubbelsängen.

En natt vaknade sonen Per och gick ut i köket. Där låg Anna vaken och hon lockade honom till sig. Med stor risk för upptäckt förförde hon sonen där i kökssoffan.

Fadern Nils blev aldrig riktigt fri från lungsoten. Han dog 1883 när han var 55 år.

Efter det behövde inte Anna och Per smyga med sitt sexliv. I alla fall inte i det egna hemmet.

DET SYNDFULLA LIVET

De delade säng i många år. Men ganska snart började det skvallras i bygden om det ”syndfulla livet på Möllegården”. Men Anna bemötte skvallret med att hon var mörkrädd och därför inte kunde sova om hon var ensam.

En dag passerade en bekant förbi gården. Han började prata om Per och att han inte var gift. Besökaren visste att det fanns ett gott parti bara några mil bort i Björstorp. Där bodde häradshövdingen Jonas Olsson med sin familj. Dottern Hanna var 21 år och giftasvuxen. Hon skulle kunna bli ett gott parti för Per.

För Anna Månsdotter var det med kluvna känslor hon tog emot ”erbjudandet”. Om sonen gifte sig med Hanna skulle hon äntligen kunna komma ifrån det fattiga livet genom att han gifte sig rikt. Men samtidigt ville hon inte dela honom med någon annan.

HUSTRUN VÄDJADE

Hanna var född 1867 och kom från gården Norra Björstorp nr 1 i Brösarp.

Det blev i alla fall bröllop i mitten på november 1888. Dock först efter att Anna Månsdotter avkrävt sonen ett löfte om att han aldrig skulle dela den äktenskapliga sängen med sin blivande hustru. Per höll löftet trots den unga hustruns alla försök och vädjanden att få honom till sig i sängen.

Hanna Jonasdotter

Hustrun Hanna flyttade till makens hemgård, Möllegården, alldeles vid kapellet i Yngsjö, och Per och hon såg ut att få det fint tillsammans. Ganska snart märkte hon dock att det inte stod rätt till. Svärmodern, Anna Månsdotter, inkräktade alltför mycket på det nygifta parets liv. Till slut blev det för mycket för Hanna så hon flydde hem till sin familj och sa att hon aldrig skulle återvända.

Pappan, som var häradshövding, slog ut med armarna och försökte intala henne att återvända till sin make. Snart var hon tillbaka hos Per på Möllegården.

Anna kom på ständiga besök till Yngsjö och lämnade sällan Per och Hanna för sig själva. Hanna såg hur de två smög omkring och tisslade och tasslade. En dag kunde Hanna inte hålla sig längre. Hon anklagade svärmodern för att ha ett sexuellt förhållande med hennes man.

PLANERADE MORDET

Från den dagen planerade Anna hur hon skulle kunna röja Hanna ur vägen. Den 27 mars 1889 berättade hon om planen för Per. Han skulle slå till sin hustru i huvudet med ett vedträ. Därefter skulle Anna strypa henne med bara händerna.

Planen fullföljdes under den kommande natten och för att dölja brottet släppte de Hanna nerför en källartrappa i huset, för att det skulle se ut som en olyckshändelse genom att Hanna hade ramlat.

Anna Månsdotter

Polisen märkte dock ganska snart att Hanna blivit mördad. Per tog då på sig skulden.

RÄTTEGÅNGENS FÖRSTA DAG 27/4 1889

På rättegångens första dag står Per Nilsson anklagad för mordet på Hanna Johansdotter medan hans mor Anna Månsdotter står anklagad för delaktighet till mord. Pers erkännande kom bara dagar efter mordet när Hanna Johansdotters far, Johan Olsson, höll ett inofficiellt förhör med Per på Möllegården. Hanna hade då burits upp ur källaren och närvarande människor hade fattat misstanke om att allt inte stod rätt till. Anna Månsdotter stod anklagad mot sitt nekande. Under Pers inledande vittnesmål säger Per att det var en inre röst som ska ha drivit honom till att fullborda mordet. Han uttrycker också med bestämdhet att hans mor Anna Månsdotter inte ens var i huset och förnekar hennes inblandning.

Villands Härads Tingsrätt

De som hörs som vittnen under rättegångens första dag är Jöns Persson och hans dotter Bengta Jönsdotter som ska ha varit de som bodde närmast Möllegården. Jöns Persson var med Per när Hanna hittades i källaren. Enligt Jöns Persson måste en kvinna varit delaktig i dådet då Hanna var påklädd på ett korrekt sätt och för det faktum att huset var ordentligt städat. Jöns Persson ska också en gång ha bevittnat att Per och hans mor misshandlade Hanna Johansdotter samt hört Anna Månsdotter säga till Hanna: ”Det finns ett hus, dit skall jag köra henne och der skall hon nog bli sittande”.

Därefter förs Anna Månsdotter in i rättssalen. Hon förnekar med bestämdhet till alla anklagelser.

Efter att Anna Månsdotterförs ut ur lokalen förs Per Nilsson in till vittnesbåset. Även Per förnekar att det skilda samtalet i stallet ska ha ägt rum samt att modern inte heller skulle ha bett om något sådant. Han vidhåller med bestämdhet att han utförde dådet själv och att Anna Månsdotter inte på något sätt var delaktig. Då åklagaren tar upp frågan om hur de kläder Hanna Johansdotter hade på sig på natten då mordet skett som av den händelsen blodats ner och som senare hittades på vinden kommit dit svarar Per: ”Det gjorde inte vi”. Åklagaren påpekar Pers val av ord när han sa vi. Per förnekar försägande och hävdar att han självklart menade jag istället för vi.

RÄTTEGÅNGENS ANDRA DAG 17/5 1889

Rättegångens andra dag inleds med att Per Nilsson förs in i rättssalen. Per ger nu ett motiv till sin handling. Ett motiv har förut saknats under förundersökningen. Han säger sig vara kär i en annan flicka och att det var därför han mördade sin fru. Vem den andra flickan är vägrar han att svara på.

Efter att flera andra vittnen hörts förs Anna Månsdotter in i rättssalen. När åklagaren lyfter de två vittnesmål som säger sig ha sett henne på Möllegården morgonen efter mordet ändrar Anna sin berättelse. Hon säger nu att hon var på Möllegården den morgonen utan att uppge några skäl till detta men hävdar bestämt att hon tillbringade hela natten hos sin mor. Hon förnekar fortfarande inblandning i mordet.

RÄTTEGÅNGENS TREDJE DAG 6/6 1889

Det första vittnet för dagen är Anna Månsdotters bror, Anders Månsson. Han berättar att när han en gång besökte Möllegården för att få träffa sin systersons fru var det något som inte stod rätt till. Hans farhågor besannades av Hanna som berättade om sin oro för äktenskapet och speciellt sin svärmor.

Enligt Anders ska Anna Månsdotter efter det att bröllopet ägt rum och Per Nilsson och Hanna Johansdotter bodde tillsammans på Möllegården ha besökt sonens hem väldigt ofta. Ibland även stannat över i flera dagar.

Tingssalen Enköpings Tingshus före 1920. Foto Anders Willmansson

När Per Nilsson hämtas och får de nya vittnesmålen upplästa för sig vidhåller han sin egen berättelse. All ny information som rör honom är falsk. Inklusive den om att inte ska ha berättat för Anna Månsdotter om sin hemliga kärlek, något han starkt vidhåller.

Per Nilsson förs ut ur salen samtidigt som Anna Månsdotter hämtas för ny utfrågning. Hon upprepar att hon inte visste något om Per Nilssons kärlek till någon annan.

RÄTTEGÅNG 11/6 1889

Efter att ett flertal vittnen hörts utfrågas Per Nilsson igen och berättar att han beslutade att ta sin frus liv bara några dagar innan dådet ägde rum och att han aldrig avslöjade sina planer för sin mor. Han berättar om hur han steg upp, som han alltid gjorde, runt midnatt för att fodra hästarna.

När han kom tillbaka var Hanna inte vaken och la då händerna kring hennes hals varpå hon vaknar och ber för sitt liv. Något han inte lyssnar på utan håller kvar tills hon verkar ha dött. Han slår henne sen med en mangelrulle som står bredvid parets säng för att få det att se ut som om hon ramlat och slagit ihjäl sig. Han klär sedan på henne och släpar henne till källaren och lägger henne där.

I sin bekännelse råkar han vid ett tillfälle säga vi istället för jag, något som åklagaren påpekar och Per förklarar som en simpel felsägning och att det inte finns något underliggande i det.

Interior Målning av Alexander Degas 1869

Därefter bes åhörarna lämna salen och Per frågas om incestryktena som finns mellan honom och hans mor. Han nekar med skarp bestämdhet att det skulle ligga någon som helst sanning i ryktesspridningen. På frågan om han fullbordade sitt äktenskap svarar han att han aldrig hade något sexuellt umgänge med Hanna. Anledningen till det påstår han vara att han aldrig var benägen till något sådant och trodde att inte att Hanna var det heller.

RÄTTEGÅNG 27/6 1889

Dagens rättegång börjar med att bland annat Per Nilssons första brev till Hanna läses upp.

Yngsjö den 14 juli 88.

Dyra Hanna! Ömt och av hjärtat älskade vän!

En härlig sommardag har ingått, hela trakten strålar i förnyad fägring. Jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver dessa rader. Nu såsom alltid är du min första tanke vid allt skönt som jag skådar, allt påminner mig om dig, det är så glättigt och gott, att påminna mig om din själ, älskade Hanna! ack, snart hoppas jag skall även en morgon randas, då jag får sluta dig i min famn, för att blicka in i dina ögon och från dina läppar höra bekräftelsen på min lycka, att du är min, för evigt min. Ja, jag vill högeligen försäkra, att jag ingen kvinna i världen skal älska så högt som dig, ja, du är min utkorade brud. Endast några dagar återstå och jag hopps träffa dig.

Vi har bestämt att komma ner till er i dag åttadagar om man för ha hälsan. Nu får jag sluta min slarviga skrivelse för denna gång för brevet ämnar jag avsända med bud och det väntar efter detsamma.

Många kära hälsningar från mig till dig samt eder alla.

Tecknad i hast Per Nilsson.

Du är min ty hoppet talar, Hjärtat drömma bara om dig,
Minnets ljuva näktergalar Sjunga blott om dig.

Du blir min! I saknans smärta
Säger hoppet: Du blir min.
Och som gensvar i mitt hjärta
Svaras evigt: jag är din!

Per Nilsson

P.S. Vi äro friska och krya, jag hoppas du äger detsamma.’

RÄTTEGÅNG 3/8 1889

Den sjunde dagen för rättegången hålls inte hos Villands häradsrätt utan på platsen för mordet, Möllegården i Yngsjö. De anklagade hålls här i skilda rum.

Efter att ett flertal vittnen hörs tilltalas Kyrkoherde Andersson.

Kyrkoherden, vars förnamn inte nämns i protokollen, talar gott om Per när denna konfirmerades av Andersson själv. Han beskriver honom som en godhjärtad och gudfruktig man men som var allt för styrd av sin mor vars rykte var av mycket dålig art. Det gick till och med rykten på byn om att Anna Månsdotter ska ha förgiftat sin make Nils Nilsson så pass att denne miste livet.

Anna Månsdotter förnekar bestämt inblandning i sin makes död och säger sig aldrig ha haft motiv för att skada Nils Nilsson då deras liv ihop var mycket bra.

Anna Andersson arbetade hos Nils Nilsson från sommaren fram till oktober 1883 när hon var 13 år gammal. Hon hävdar att de gånger som Nils var bortrest hade Anna Månsdotter bett sin son, Per Nilsson, att sova hos henne då hon kände sig rädd om nätterna. Något som var vanligt förekommande på Möllegården under den tid hon arbetade där.

Anna Månsdotter bekräftar Anna Anderssons berättelse men menar på att det inte var så ofta som Anna säger. På frågan om det hände efter det att Anna Andersson slutat på gården svara hon att det kanske hände en och annan gång. Hon kan inte berätta varför men förnekar bestämt alla anklagelser om otukt.

RÄTTEGÅNG 21/9 1889

Fjälkinge tingshus där Anna Månsdotter och sonen Per Nilsson satt fängslade några dagar i september 1889

Per Nilsson nekar till att han ska ha bedrivit otukt med sin mor samt hennes inbladning i mordet. Åklagaren lyfter misstanken om att Anna Månsdotter tagit emot en ”helig ed” av Per Nilsson i fängelset i Fjälkinge då de spenderat natten ensamma där. Per förnekar misstankens riktighet och menar att de inte pratade med varandra i Fjälkinge.

Under åklagarens slutplädering klarlägger han att oavsett om otukt bedrivits är det i hög grad opassande och oanständigt för mor och son att dela säng. Han menar även på att då de både anklagade gett osammanhängande uppgifter och ibland rena osanningar är det tydligt att de både sökt dölja någonting mer än bara att de delat sovplats. Han fastslår att de på grund av den otillåtna kärleken till varandra försökt hitta en hustru åt Per Nilsson men att de tvingats söka längre och längre bort på grund av Anna Månsdotters dåliga rykte. När Per slutligen gifte sig med Hanna Johansdotter upphörde dock inte hans kärlek till sin mor. Ett tecken på detta är att per Nilsson och Hanna Johansdotter aldrig fullbordade sitt äktenskap, något åklagaren utpekar Anna Månsdotter för att ha avrått honom att göra.

Åklagaren lyfter även misstankarna om att Hanna Johansdotter ska ha kommit på dem då de bruket sin ”skändliga kärlek” då hon uttalat oro och farhågor för flera av de hörda vittnena. Det är detta som skulle vara motivet för att de båda skulle beröva henne livet. Han utpekar Anna Månsdotter som den drivande i beslutet om mord på grund av hennes svartsjuka och beryktade temperament samt Per Nilssons rykte som snäll och beskedlig inte vara en person som skulle kunna vara drivande till mord.

Att Per Nilsson hävdar att han själv klätt Hanna Johansdotter efter hennes död är ett orimligt skeende.

Han ger även skäl till varför Per Nilsson lämnat osammanhängande och osanna bekännelser då han för det första känner skam för sin relation till sin mor samtidigt som han hyser en obegränsad kärlek till henne. Det är även därför som Per Nilsson ensam tagit på sig brottet.

Dock kvarstår faktum att Per Nilsson står skyldig för mord och åklagaren yrkar därför att Per Nilsson döms till döden för sitt handlande. Detsamma straffet bör, enligt åklagaren, falla på Anna Månsdotter.

VILLANDS HÄRADSRÄTTS FÖRSTA UTSLAG

Per Nilsson och Anna Månsdotter frias från anklagelserna om att de bedrivit otukt med varandra. Rätten finner att bevisbördan inte är tillräckligt stark för en fällande dom.

Rätten finner Per Nilsson i enlighet med sitt erkännande skyldig till planerat och utfört mord på sin hustru Hanna Johansdotter genom kvävning.

Rätten finner även Anna Månsdotter skyldig för planering och medhjälp till mord och dömer henne mot sitt nekande

ÅTERFÖRVISNING 26/10 1889

Anna Månsdotter skriver i ett brev till kungen och hovrätten över Skåne och Blekinge att hon där vill ge hela sanningen. Hon nämner att Per Nilsson berättade om sina mordplaner för henne. Hon avrådde honom inte utan när de igen talade om planerna kom de överens om att utföra mordet följande natt.

När hon kom till Per Nilssons stuga den natten och säger sig då bevittna Per utföra dådet utan att hon kunde eller försökte hindra honom. Hon säger sig därefter ha hjälpt Per med att klä Hanna Johansdotter samt placera kroppen i källaren. Hon ska efter det städat och ställt iordning för att undanröja bevis för att sedan återvända hem till sin mor där hon låtsades ha tillbringat hela natten.

Anna Månsdotter hörs angående det nya erkännandet. Hon säger att tankarna på mord uppstod i henne vid julen 1888 med anledning av att Hanna Johansdotter ska ha känt till Anna Månsdotters och Per Nilssons kärleksrelation. Hon nämner att Per till en början var negativ till mordplanen men att han snart ändrat uppfattning. Hon nämner också att det slutgiltiga beslutet fattades av Per och Anna i stallet den 27:e mars.

Mangelrulle

Hon nämner i rättssalen att det var hon som ströp och slog Hanna Johansdotter med mangelrullen medan Per Nilsson fodrade hästarna i stallet. Per ska senare hjälpt till att klä kroppen samt förflytta den till källaren.

Hon erkänner också att hon och Per bedrivit otukt och att det är hennes kärlek till Per tillsammans med Hanna Johansdotters misstankar om den samma som fick henne att utföra brottet. Hon tar dessutom på sig skulden för deras brottsliga kärlek och säger sig ha förlett sonen till incest.

Hon ändrar dock sin erkännelse och tillbakavisar uppgiften om att hon berättade för Per Nilsson om planerna utan menar på att Per under tiden som han fodrade hästarna inte visste om att hon själv var i full gång med att mörda Hanna Johansdotter. Uppger nu istället att förutom påklädning och förflyttning av kroppen var Per Nilsson inte delaktig i mordet.

Per Nilsson fortsätter däremot att bestämt neka till anklagelserna om otukt samt moderns inblandning. När rätten därefter läser upp Anna Månsdotters nya erkännande blir han villrådig och erkänner till slut hennes erkännande som riktigt.

ÅTERFÖRVISNING 4/12 1889

Efter domen skriver Anna Månsdotter ytterligare ett brev till kungen och hovrätten över Skåne och Blekinge. Hon skriver där att hon några dagar innan mordet pratat med Per Nilsson om att ta Hanna Johansdotter ur daga och att de då överenskommit om att mörda hans fru. Hon säger sig själv vara den som kommit med förslaget och Per Nilsson vara den som gott med på det.

Per hade lagt sig över Hanna Johansdotter och höll fast henne samtidigt som Anna Månsdotter tagit ett stryptag om Hannas hals och hållit kvar tills hon var övertygad om att hon dött.

De hade sedan klätt kroppen och Per hade slagit Hanna Johansdotter i huvudet med mangelrullen. De lade henne sedan i källaren. Motivet bakom mordet var att Hanna Johansdotter och hennes far, Johan Olsson, visste om förhållandet mellan Per Nilsson och Anna Månsdotter.

Per Nilsson tar plats i rättssalen och uppger att mordplanerna smeds mellan den 23:e och 25:e mars då Anna Månsdotter var på besök på Möllegården. I stallet den 27:e bestämdes när mordet skulle ske. Han uppger att han på mordnatten släppte in Anna Månsdotter utan att hans fru vaknade och att han då tände ett ljus som han kort efter släckte. Han sedan höll fast Hanna Johansdotter medan moderns ströp henne.

Åklagaren upplyser bristerna i vad han kan ha sett då det den natten utan tända ljus ska ha varit helt beckmörkt i rummet. Per Nilsson verkar inte kunna svara. Han säger sig ha känt smärta och sorg efter att Hanna Johansdotter dött. Han uppger att slaget med mangelrullen efter att Hanna Johansdotter dött var för syns skull.

Åklagaren förklarar då att skadorna av mangelrullen, enligt obduktionen, inte kan ha skett efter Hanna Johansdotter dött. Han blir då osäker på om slaget med mangelrullen skedde innan eller efter att de klätt kroppen men hävdar bestämt att det var efter hon dött.

När åklagaren frågar om erkännandet av incest hävdar Per Nilsson att det inte skedde innan faderns död.

Anna Månsdotter säger att de inte talade om mordet i stallet den 27:e. Hon hävdar också att det var släckt i huset när hon ankommit till Möllegården varpå hon snabbt ändrar sig och säger att det visst var tänt. Hon menar på att Per Nilsson slog före det att hon ströps. Under strypningen hävdar hon först att båda ströp men efter att åklagaren informerar att märkena efter enbart en hand synts på halsen ändrar hon sig och säger att Per Nilsson höll henne medan Anna Månsdotter ströp.

När åklagaren frågar om hennes erkännande vad det gäller hennes och sonens otukt hävdar hon till en början att det inte skedde förrän hennes make, Nils Nilsson dött men efter längre utfrågning bryter hon ihop och erkänner att det även hände innan maken dött.

VILLANDS HÄRADSRÄTTS TREDJE UTSLAG

Häradsrätten utpekar Anna Månsdotter som den som förlett Per Nilsson till att bedriva otukt med henne redan några år innan hennes makes, Nils Nilssons död den 23: juni 1883. Detta brottsliga förhållande ska ha fortsatt även efter det att Per Nilsson gift sig med Hanna Johansdotter den 15: november 1888. Anna Månsdotter utpekas vidare som den som utformat planen och föreslagit den till Per Nilsson. De ska båda därefter fattat beslut om att mörda Per Nilssons fru, Hanna Johansdotter, och tillsammans utfört dådet natten mellan den 27:e och 28:e mars. Anna Månsdotter ska med ena handen gripit tag om Hanna Johansdotters hals och strypt henne tills Hanna Johansdotter mist livet. Under tiden ska Per Nilsson legat tvärs över Hanna Johansdotter för att hindra henne att göra motstånd. Per Nilsson ska sedan varit behjälplig med att klä Hanna Johansdotter för att sedan lägga kroppen i källaren.

Anna Månsdotter döms för otuktsbrott i förening med hor till livstids straffarbete och för mord till döden genom avrättning.

Per Nilsson döms för otuktsbrott i samband med hor till straffarbete i fyra år och för mord till döden genom avrättning.

FÄNGELSE

Kristianstads Länsfängelse

Både mor och son kom till Länsfängelset i Kristianstad den 3 april 1889, alltså en vecka efter mordet.

Cell med tredubbelt galler

Som en slags markering av hur ”farlig” Anna Månsdotter kunde vara sattes hon i en cell med tredubbla galler på Kristianstads fängelse.

I en högre instans skärptes dock Pers straff för sedlighetsbrott till fyra års fängelse och för mord till dödsstraff. Anna Månsdotters dödsstraff fastställdes.

De olika turerna och varierade påföljderna berodde bland annat på att Per först tog på sig allt och försökte skydda sin mor. Till slut hade dock Anna Månsdotter trots allt erkänt att det var hon som hade strypt sonhustrun.

BEGÄRDE NÅD

Både Per och Anna begärde nåd från dödsstraffet och Per fick sitt straff omvandlat till livstids fängelse. Anna Månsdotters dödsstraff kvarstod dock, något som hon ansåg vara oerhört orättvist. Skulle hon avrättas så skulle samma sak gälla för sonen, menade hon. I strikt juridisk mening kanske hon hade rätt i det.

Men nåd, som under den här tiden avgjordes av konungen, var då som nu inte en juridisk fråga. Nåd ges av humana skäl. Att Per benådades berodde sannolikt på att han inte sågs som den som legat bakom mordet på hustrun. Det som dock framför allt hjälpte honom var att ett 60-tal grannar skrev på hans nådeansökan och omvittnade att han egentligen var en god människa och att ”allt borde lastas hans mor”.

AVRÄTTNINGEN

Albert Gustaf Dahlman 17/2 1848 – 30/7 1920

När skarprättare Albert Gustaf Dahlman skulle avrätta Anna Månsdotter på fängelsegården i Kristianstads fängelse den 7 augusti 1890, var det hans första uppdrag som bödel. Han hade blivit antagen som Stockholms läns skarprättare 1885 i hård konkurrens med 16 andra sökanden. Åren därefter blev an antagen som skarprättare i sex ytterligare län.

Malte Hasselqvist och Anna Månsdotter

Den unge fängelseprästen Malte Hasselqvist förde ut Anna Månsdotter på fängelsegården. Han var uppenbart omskakad då han enligt referaten var likblek. Han blev efter den här avrättningen ”aldrig mer sig själv”. Han hade besökt henne dag efter dag och varje gång tillbringat flera timmar med henne i övertygelse om att han skulle kunna rädda hennes själ, men hon förblev bara tyst vid deras möten. Hon kände uppenbarligen ingen skuld. Skulden fick i stället den blott 28-åriga prästen Malte bära, skuld över att inte lyckas rädda denna förtappade själ. Han kom för alltid att ”sluta sig inom ett pansar hårt som skal”, och drabbades av talfel samt predikade över allt mer bisarra ämnen.

Anna Månsdotter var ”klädd i vit klänning, pyntad som till fest, med stora lysande oroligt sökande ögon”.

Den sista bilan som använts för avrättning i Sverige

Ett 70-tal åskådare, som är speciellt inbjudna, väntar där på fängelsegården tillsammans med skarprättare Dahlman. De ser hur Anna Månsdotter oroligt flätar sina händer hela tiden, medan prästen varsamt för fram henne till stupstocken och bräderna som bildar det enkla underlag där hon ska läggas ner. En av åskådarna ska sedan beskriva hur han fortfarande kan ana en skönhet hos denna nu ”48-åriga halvdöda kvinna”.

Anna Månsdotter i vit klänning förs fram till avrättningen den 7 augusti 1890. Dahlman är den långe mannen till vänster

Bilden ovan togs i smyg och ingen har lyckats förklara hur det gick till. Men det var så kontroversiellt att en tecknare fick rita av fotot och först då kunde det publiceras, trots att teckningen, se nedan, var en kopia av fotot.

Det avritade fotot

Prästen klappar henne på axeln och leder henne fram till stupstocken samtidigt som han hela tiden pratar lugnande med henne. En av bödelns medhjälpare, en ”rackare”, binder för hennes ögon. Snyftande går hon ner på knä och får hjälp att lägga sig tillrätta med huvudet i stupstockens fördjupning.

Om det beror på skarprättare Dahlmans ovana och eventuella nervositet, eller att Anna Månsdotter lyfter på huvudet precis då han ska hugga, må vara osagt, men hugget träffar för högt och snett. Det går in genom nedre delen av bakhuvudet och ut genom munnen.

Avrättningen som den illustrerades i filmen om mordet

Avrättning beskrevs så här av ett ögonvittne:

”I samma nu som hon lades ner stod bödeln Dahlman vid hennes vänstra sida med en lyft, halvmåneformad, bila. Då, just som hugget skulle falla, lyfte Anna Månsdotter huvudet och började jämra sig som ett barn. En medhjälpare fick ta tag i hennes huvud och pressa ner det.

Åter hördes hon snyfta när den glänsande bilan for genom luften, ett mjukt ljud av hugget och huvudet som rullade fram i sanden, ända fram till åskådarnas fötter. En medicinare tog upp huvudet och granskade ögonen som fortfarande blänkte. Han konstaterade att hugget tagit snett och därför satt hakan och en del av tungan kvar på kroppen.”

DEN SISTA KVINNA SOM AVRÄTTADES

Anna Månsdotters dödsmask

Anna Månsdotter blev den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

Det stämmer dock inte, som det ofta påståtts, att Dahlman var tvungen att hugga tre gånger för att få av huvudet. Detta är en historia som härrör från en avrättning på Gotland ett tiotal år tidigare då bödeln var berusad och därmed inte riktigt klarade av sitt uppdrag.

Dock resulterade detta Dahlmanska misshugg i att hans äldsta son, Gustaf Albert, som sedan kom att assistera honom, konstruerade en anordning med en lina som löpte över nacken på den dödsdömde. Den drogs åt alldeles före hugget och därmed hindrades att huvudet kunde förflyttas.

LÅNGHOLMEN

Per ankom till Långholmen den 19 juni 1890 efter att ha suttit på Länsfängelse i Kristianstad, där modern också satt fram till sin avrättning, sedan i början av april året innan. När modern avrättades den 7 augusti 1890 satt Per alltså på Långholmen.

Per Nilsson ankom till Långholmen den 19 juni 1890 för att avtjäna sitt livstidsstraff.

I fängelset arbetade Per som bokbindare, vilket gav honom både hantverksskicklighet och ett visst sparkapital att lägga undan.

Rastgården på Långholmen

1913 benådades han, efter att ett antal Yngsjöbor ansökt om att han skulle släppas fri och på julafton 1913 kunde han lämna fängelset som en fri man. Därmed blev han en av de få som överlevde så lång tid på Långholmen under den här tiden. De flesta klarade maximalt 10-15 år innan de gick under av misshandel, spöstraff, usel mat och sjukdomar.

Pers fädernegård, Möllegården, som han hade renoverat och försett med trädgård året före mordet och som ansågs som en av de mera välskötta i trakten, hade stått öde sedan rättegången. Ingen ville köpa den eller bosätta sig där. I folkmun kallades den för ”Mördaregården”.

Per bosatte sig i ett enkelt hus med trädgård i Härnestad, en by inte långt från hemorten. Under fängelsetiden hade han lärt sig bokbinderi, ett yrke som han påstås ha varit mycket skicklig i, och bokbinderi samt trädgårdsarbete blev de sysselsättningar han ägnade sina sista år åt. Begåvad med en god sångröst som han var, ledde han ofta sången och spelade orgel vid gudstjänster (frikyrkliga), något som han också gjort på Långholmen. Då och då tog han tåget till Brösarps station, varifrån han gick ner till kyrkogården i Brösarps by, där man kunde se honom stå med knäppta händer framför Hannas grav.

På hennes gravsten står det att läsa:

”Den arma kvinnans böner och tårar rörde dem alls intet”.

Fem år efter frigivningen, den 15 juli 1918, avled Per på Kristianstads sjukhus i njursjukdomar.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.6 / 5. Omdömen 28

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGENS BERÄTTELSE

DAGBOK 1889

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.
"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter