KUL OCH OKUL I HÖET

Fru Sofia Karlsson född. 1885 vänder hö. Foto K. G. Pettersson

Det är något alldeles speciellt med hö. Det är ingen behaglig lukt och framför allt kliar det överallt, men det ger ett välbehag av sommar, sol, öppna fält och surrande flugor. Den som har haft förmånen att få åka med på ett hölass förstår vad jag menar.

Tom hässja

Det var förstås inte alltid lika roligt att som liten grabb tvingas ut av far och räfsa ihop hö och bära fram pinnarna till hässjorna. Far själv skötte spettet så att hässjans stolpar kom ner ordentligt i marken. Visst såg den namna hässjan lite ynklig ut men det skulle snart ändra sig.

Bärgning av hö Foto Sverker Stubelius

Höet skulle upp på hässjan och helst spetsas ordentligt fast i stolparna eller hängas fast förankrade i de rostiga järntrådarna. Hässjan blev snart kompakt och näsan full av små irriterande frön från höet. Det var jobbigt och oftast varmt för höet kunde bara hässjas när det var riktigt torrt och det varit varmt och soligt väder, för annars surnade det och blev fullt av råttor.

Höslotter Foto STS

Trots jobbet och slitet och värmen och kliandet var det ändå en av sommarens höjdpunkter.

När hässjningen var klar fick höet står på ängen i några veckor. Förhoppningsvis blev det soligt väder och det kunde snart bärgas. Regnade det under den här tiden kunde höet förstöras eller inte bärgas på lång tid.

När höet var torrt skulle det köras hem till logen

Det allra bästa var när lasset skulle köras hem till logen. Då fick man åka uppe på toppen av höberget. Det var spännande och lite ”farligt” för det hände faktiskt att lasset välte och då hamnade man under en massa hö.

Höloge

Höet lastades av på logen och när det började bli fullt därinne var det jobbigt att få upp allt längst inne. Konstigt nog slutade höet att klia och kittla när det väl var omhändertaget och inomhus.

Där inne på logen kunde man leka kurragömma om man hade någon bondpojke eller rentav bondflicka i närheten. Och några år senare när man blev äldre kunde man jaga flickorna och om man var duktig få om kull dem i höet… men det är en annan historia.

Jag kan inte låta bli att känna man lite nostalgisk och önska att dagens barn fick uppleva något så enkelt, naturligt och ursprungligt. Det är minnen, lukter, ljud, känslor som aldrig går ur kroppen.

Stig Svensson i Ornunga berättar i sina memoarer:

I min barndom var slåttermaskiner tämligen vanliga men man gick och vände allt hö för hand. Det hände ofta att far, mor, drängen och pigan gick och vände hö. År 1924 köpte far en begagnad hövändare. Det minskade arbetet rätt bra. Allt hö hade förut gafflats upp på rännet för hand men 1924 köpte far också en höhiss, en släphiss som drevs av en häst med liggande hästvandring. Genom köpet av höhiss kunde den gamla typen av höhäck inte användas längre. Det var min första kontakt med rationaliseringen.

Tre år tidigare hade en dräng kört omkull med ett lass hö. Han fick då en spira till en högaffel rakt genom knäleden. Mor sade då att du får köra honom till lasarettet för annars blir det varbildning i såret. Karl på stommen, en svåger, kom och körde Birger till lasarettet, en färd på drygt två och en halv timme efter häst.

Vården där räddade inte knäet för inflammation, efter ett par månader kom han tillbaka men var strakbent, leden hade växt ihop med brosk. Far hade som tur var en olycksfallsförsäkring för anställda. Det räddade delvis situationen. På vårkanten 1922 ville han följa med till skogen. Far sade att det klarar du aldrig, men han följde med ändå. Under det att han gick i skogen råkade han trampa ner i ett gammalt stenhål och det blev en våldsam påfrestning på knäet så leden gick upp och han kunde gå riktigt, men det gjorde ont. Han blev kvar över sommaren och flyttade på hösten. Han gick då bra och man såg knappast att han haltade.

Under kriget blev det besvärligt att köpa konstgödsel, och därtill några torkår, så skörden blev dålig. År 1941 fick vi hugga löv för att ha till mat åt korna. Det var för mig något helt nytt.

År 1958 rev jag av taket på ladugården och höjde upp det ett par meter det blev bättre plats på hörännet och det behövdes.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.6 / 5. Omdömen 20

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter