VON SCHWARTZENHOFFS RING

 Hällstads kyrka

När Hällstads kyrka uppfördes i början av 1800-talet var det som ersättning för en tidigare liten medeltida kyrka.

Den äldsta graven på norra sidan är den von Schwartzenhoffska familjegraven. Här vilar majoren och riddaren av Kungliga Svärdsorden Carl-Gustav von Schwartzenhoff (död 1806), hans fru Charlotta Björnberg, dotter Hedvig Maria och son Ulric Crispin (Christoffer) von Schwartzenhoff.

Släktens alla manliga medlemmar hade samtliga varit officierare allt sedan Ulrics farfars far Bengt Schwarts adlats 1682 och Ulric ville inte vara sämre han utan skrevs in som volontär vid Västgötska kavalleriets regemente redan som nioåring.

Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff Tavla målad I Tyskland 1807

Att medlemmar ur ätten von Schwartzenhoff ligger begravda på norra sidan av kyrkogården, den som förr betraktades som ”mindre helig”, föregås av en märkvärdig dispyt kyrkan, sockenbor och Ulrik Crispin von Schwartzenhoff emellan. Den senare önskade helt enkelt sig och sin familj en bättre plats, längre fram, i kyrkan. För detta var han villig att skänka kyrkan bland annat pengar till en ny orgel och Påvagården, som i sådant fall skulle bli boställe för socknens organist. Det här gick inte kyrkan med på utan refererade strikt till jordebokens bestämmelser som då förespråkade att von Schwartzenhoffs rättmätiga plats i kyrkbänkarna låg under början av läktaren i långhuset. En rad dispyter följde, varpå majoren snart inte ens ville bli begraven med andra Hällstadbor utan istället jordfästas i ett stenröse han låtit sammanställa på sin gård i Hov. Ej heller detta godkändes utan den gamle majorens familjegrav hamnade till slut på den norra sidan av kyrkan. Den som förr bara tjänade som gravgård för självspillingar och brottslingar.

Gården Hov i Hällstad

Ett udda öde som kanske mildras något av att Ulric, jordfäst vid den sidan om kyrkan, åtminstone skulle få skymta sin älskade gård Hov vid färden från jorden till himlen.

VON SCHWARTZENHOFFS RING

Riksarkivet (statsheraldikern) kunde i brevsvar den 22 december 2004 svara på en fråga från Gunnar S H Munthe i Åhus om vem ägaren var till en signetring som idag finns i hans ägo.

Ägaren var av allt att döma överstelöjtnanten Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff, född 1755 och död 1821). Skölden visar nämligen adliga ätten von Schwartzenhoffs sköldemärke med tre svarta morianhuvuden i fält av guld och ordenstecknet för Svärdsorden, som Ulrik Christoffer var den ende innehavaren av inom sin ätt.

På insidan av ringen anger Munthe att det är graverat ”Stroilsund” eller dylikt.

Signetringen har varit i släkten Munthes ägo åtminstone från och med Gunnars farfar, professor Henrik Munthe (1860–1958).

Betygsätt sidan!

Betyg 5 / 5. Omdömen 2

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter