BOÅS-BEATA

Säteriet Ekensberg i Överhörna socken

EN KVINNA MED FÄRG

Nils Nilsson fick Iglabo i donation av drottning Kristina år 1646 i samband med att han adlades och tog namnet Stiernflycht och senare intogs på Riddarhuset med nummer 332. 1658 ärvde sonen Christian Iglabo efter fadern.

Troligtvis tillföll Iglabo Christian Stiernflychts hustru Sigrid efter hans död 1669. Sigrid var en mycket färgstark person, vars levnadsöde det kan vara av intresse att följa.

Sigrid Ekehjelm var dotter till Karl X Gustavs forne lärare, underståthållaren i Stockholm Bengt Baaz, adlad Ekehjelm (Nr 380), och hans hustru, Maria Eggertz.

Den 19e augusti 1669 gifte Sigrid sig med hovjunkaren och kommissarien Christian Stiernflycht, född 10 maj 1664, men blev tidigt änka när han dog den 19e december 1669, bara fyra månader efter bröllopet. Sju månader efter faderns död föddes dottern Eva Christina. Hon blev emellertid bara 11 år gammal, då hon dog 1681.

RÄTTEGÅNG OM BARNSBÖRD.

Två år efter Christian Nilsson Stienflychts död gifte Sigrid om sig med generalinspektören Chrispin Flygge, av den adliga ätten Flygge (Nr 621). Bröllopet stod på Ekensberg i Överenhörna socken i Södermanland den 3 september 1671. Egendomen Ekensberg hade Sigrid ärvt efter sin far Bengt Baaz-Ekehielm. Vid denna tid hade hon även blivit ägare till godset Friggetorp.

Inte heller detta äktenskap blev av någon längre varaktighet. Den 19 juli 1673 avled Chrispin Flygge, endast 45 år gammal. Om dödsorsaken finns inga uppgifter. Flygge ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Äktenskapet med Flygge var vid dennes död barnlöst. Sigrid kallade därför hans släkt till Stockholm, men arvsskiftet uppsköts, sedan hon förklarat sig vara havande. Omkring åtta månader efter mannens död födde hon den 11 (eller 14) mars 1674 i Stockholm en son, Crispin. Det rika arvet gick därmed Flyggesläkten förbi.

Redan ett par månader efter Flygges död skall hans syster Emerentia Flygge, gift med borgmästaren i Kristinehamn Olof Persson (stamfar för släkten Jernfeltz (Nr 1676)), ha utfarit i grova smädelser om sin svägerska med anledning av hennes påstådda havandeskap (»det har fuller fanen gjort, icke min broder; den dyngemärran, fanen tage henne»). En skriftlig attest (22 okt. 1673) om smädelserna framlämnades till Sigrid av en person, som påstod sig vara sänd av Emerentia Flygge.

Biskop Johan Carlberg

De anklagade henne för att inte vara mor till barnet, utan påstod att hon köpt gossen av en korpralshustru på Södermalm som var änka. Vid ett samkväm hos en gemensam släkting i Kristinehamn beskyllde slutligen kyrkoherden Birger Carlberg, bror till biskopen Johan Carlberg, och borgmästaren Olof Persson öppet Sigrid för att ha anskaffat barnet i syfte att utestänga dem och övriga släktingar från arvet. Det blev en uppslitande rättegång om saken. Den som visste bäst hur det hela förhöll sig var naturligtvis Sigrid själv.

Förhållandet mellan Sigrid och mannens släkt förbättrades endast tillfälligt genom förlikning 8 juli 1674. Ett försök av släkten att vid Göta hovrätt tillvälla sig förmynderskapet över hennes son misslyckades.

Hovrätten frikände i sin dom 17 mars 1682 helt Sigrid. Rättegången slutade med att borgmästaren Olof Persson i Kristinehamn och kyrkoherden Börje Carlberg dömdes “från äran och livet”, d v s dödsstraff, men fick genom kunglig nåd dödsstraffet omvandlat till landsflykt och böter på 2000 daler. Börje Carlberg hamnade i fängelse och blev sjuk och avled, innan bud kom att han befriats från böterna och utnämnts till kyrkoherde i Göteborgs stift. Precis före sin död författade han psalmen Den vedervärdighet som mig eländan trycker. Kunglig. Majestät gav icke rätt till benefitium revisionism; målet kunde av denne endast upptagas till prövning, om hovrätten anklagades hovrätt tillvälla sig förmynderskapet över hennes son misslyckades.Hon väckte process mot Olof Persson i Kristinehamn, men fullföljde ej sin talan. Olof Perssons måg, generalauditören i Göteborg Theodorus Bertram, igångsatte emellertid ingående undersökningar för att erhålla vittnen.

Flyggesläkten varnade Sigrid för att begrava sonen under namnet Flygge och instämde henne att inför Svea hovrätt bevisa barnets börd. Målet kom på Sigrids yrkande att handläggas som kriminalmål. Rättegången väckte ett oerhört uppseende. Svea hovrätt förstärktes med tvenne riksråd och kallade samtliga hennes motparter, Th. Bertram, Börje Carlberg, Olof Persson och Emerentia Flygge samt rådmannen i Kristinehamn Fr. Engelbrecht att personligen inställa sig. En mängd vittnen hördes, först vid rannsakning inför norra förstadens kämnärsrätt, delvis under tumultuariska uppträden, därefter vid själva hovrätten.

Det framgick dock klart och tydligt, att beskyllningarna mot Sigrid voro helt grundlösa, att Flyggesläkten själv kraftigt bidragit till att ge ryktena spridning och att vittnena mot Sigrid utgjordes av ökända horor och löst patrask, som vid flera tillfällen beslogos med tvetalan och i några fall erkände sig ha fått kontant ersättning eller löfte om sådan för sina vittnesmål. Korpralshustrun, som skulle ha sålt barnet, förnekade bestämt detta och kunde med fullgoda vittnen redogöra för alla sina barns öden. Sigrids barnmorska tog på sin ed, att hon hade förlöst henne; läkaren och flera andra trovärdiga personer avgåvo bekräftande vittnesmål.

FÖRMÖGEN ÄNKA

Efter andra makens död blev Sigrid en mycket förmögen änka. Hon kom nämligen att bli ägare till flera gårdar i Värmland och Stockholm. Bl a tillföll henne följande gårdar:

Gustafsviks herrgård i Varnum socken

Västervik (Gustafsvik) med 26 hemman. Lassegård (Posseberg), Niklasdam, Spjutsbäcken och Älvbro i Varnums socken, Värmland. Dessutom tillföll henne Bofors och Björkborns hamrar, Tvärå och Hollsjöhyttan i Karlskoga socken samt andelar i Persbergs och Toskebäcks gruvor i Västra Färnebo. Utöver dessa gruvor och gårdar, blev hon ägare till hus i Kristinehamn och Stockholm.

Efter sin far ärvde Sigrid bland annat. Ekensbergs säteri i Södermanland. Redan 1666 anlade hon Niklasdamms hammar i Varnums socken. Det var kanske hennes intressen i den värmländska bruksrörelsen, som sammanförde henne med hennes andre man, Crispin Flygge, ägare till en mängd gårdar i olika landskap samt bruk, hyttor och hamrar i Värmland, bl. a. Västervik med 26 underlydande hemman och Lassegård (nu Posseberg) samt hamrarna Älvbro och Brattfors (Spjutbacken) i Varnums socken, Matlång och Ackjär i Lungsunds, Bo (Bofors) och Björkborn (Backa) i Karlskoga socken, andelar i Persbergs och Torskebäcks gruvor, Kymmermåla gård i Småland samt hus i Kristinehamn och Stockholm. 1657 hade han köpt egendomarna efter Johan Nicodemii Lilllieström, vilka bl.a. omfattade Bofors, Björkborn, Bredgården, Bregårdstorp och Stolpetorp.

TREDJE GÅNGEN

Man kan anta att Sigrid Ekehielm var ett begärligt byte på äktenskapsmarknaden på 1670-talet. Rik var hon och ännu relativt ung. Dessutom var hon en kvinna som visste vad hon ville. Den myckna rikedomen krävde dock sin förvaltning. Det kanske därför inte var så underligt, att hennes tredje man blev en jurist.

Marcus Danielsson Kock 1585-1657 Kunglig myntmästare

Den 12 augusti 1675 stod Sigrid för tredje gången i brudstol. Den utvalde denna gång var assessorn vid Svea hovrätt, Markus Cronström. Tidigare hade han hetat Kock, men vid adlandet 1667 antog han namnet Cronström (Nr 786). Markus var sonson till Marcus Danielsson Kock, som kommit till Sverige 1626 och blivit kunglig myntmästare.

Paret fick barn, som alla dog i mycket späd ålder, ett barn begrovs 22e december 1676 i Jakobs kyrka i Stockholm, alltså drygt ett år efter giftemålet. Sen fick de en son, men även han dog, 1e februari 1678, alltså drygt ett år efter det första barnet. Även det tredje barnet dog som spädbarn och liköppning gjordes den 12e december 1679. Sen fick hon en dotter, men även hon dog som spädbarn 1681. Samma år dog också hennes dotter, Eva Christina, som hon hade med sin första man Christian Stiernflycht.

Även det tredje äktenskapet blev av relativt kort varaktighet, närmaken dog den 14e augusti 1679, alltså endast 4 år efter brölloppet.

Efter att ha följt tre män och sex barn till graven, stod Sigrid nu åter ensam. Hon levde sen i ytterligare 21 år efter att ha överlevt tre makar och sex barn.

RIK – MEN UTFATTIG

Det finns en uppgift om Sigrid Ekehielm som säger, “hon var ganska rik — men blev till sist utfattig”. Vi vet inte vad citatet syftar på, men förmodar att det har med Karl XI:s reduktion att göra. Vi vet, att kungen genom reduktionen 1682 drog in en massa gods och gårdar till kronan. Många av dem har säkert tillhört Sigrid Ekehielm. Ett vet vi med säkerhet, nämligen säteriet Iglabo.

Sigrid dog den 7 augusti år 1700 på egendomen Västervik d v s nuvarande Gustafsvik i Värmland, och ligger begraven på kyrkogården i Kristinehamn.

Ett växlingsrikt liv, fyllt med sorger och bekymmer, men också av förhoppningar och framstegstro, var till ända. Hennes stora rikedom hade inte gett henne någon bestående glädje. Allt hade till sist tagits ifrån henne.

Sterbhuset sålde år 1703 för en summa av 120 000 daler kopparmynt allt vad hon ägt inom Karlskoga bergslag och således även Bofors och Björkborns hamrar till brukspatronen Jakob Kristianson Robsahm.

Sigrid Ekehjelm framstår i handlingarna som en märklig kvinna med rika gåvor även i fråga om intellektuell utrustning. Hon beskylldes dock för att vara föga nogräknad i fråga om medlen att hävda sin vunna ställning. Historier om Sigrid och hennes affärer har florerat i bygden allt sedan hennes död och nedan följer ett prov på berättelsen om Sigrid Ekehjelm!

BERÄTTELSER OM SIGRID

Sigrid var känd som driftig affärskvinna, särskilt intresserad i den värmländska bruksrörelsen. Värmlandsforskaren E. Fernow berättar, att »knappast någon rikare har bott i Värmland än fru Sigrid». Ännu långt in på 1700-talet hade också den värmländska folktraditionen mycket att förtälja om Sigrids rikedomar, om hennes bittra fejd med Flyggesläkten och om hennes fattigdom på ålderdomen, sedan hon hårt drabbats av reduktionen; hon skulle till slut blott ha ägt Västervik och en backstuga samt varit tvungen att av sin svägerska och förutvarande dödsfiende, Emerentia Flygge, låna dödssärk och svepning.

BOÅS-BEATA

Det var väl ungefär 50 à 55 år sedan jag första gången hörde historien om “Boås-Beata”, ehuru detta namn torde ha senare ursprung. Vem som berättade historien för mig, minns jag inte, men det var antagligen min mor eller möjligen någon äldre ortsbo.  Jag återger här historien, som jag minns den.

 

Bofors järnverk. Foto omkring 1900. Järnvägsmuseet

För si så där 200 år sen ägdes Bofors och Björkborn samt flera gårdar i Karlskoga av fru Sigrid Ekehielm. Förutom järnbruken i Karlskoga ägde hon även flera andra gårdar och bruk på andra ställen i Värmland. Ja, hon hade så många gårdar och bruk, att aldrig tillförne någon person i Värmland varit så rik som Fru Sigrid.

Tre gånger var fru Sigrid gift, och med varje man hade nya rikedomar tillkommit henne. Med sin andra man hade hon fått en son, men då denne föddes så långt efter mannens död, att sonens äkta börd kunde betvivlas, försökte mannens släktingar att skilja fru Sigrid och sonen från arvet, men misslyckades därmed. Den tredje mannen dog ej långt efter äktenskapets ingående, så att fru Sigrid ensam styrde och ställde med alla de gårdar och bruk hon erhållit genom sina tre äktenskap.

Nu kunde man ju tycka, att fru Sigrid skulle ha varit nöjd med vad hon ägde, men så var alls inte fallet. Hon var mer än ivrig i att förmera vad hon hade, och försökte med all makt att utvidga sina gårdar och bruk på vad sätt det nu kunde ske.

Bönderna på gårdarna runt om Backa och Bo voro skattskyldiga under fru Sigrid, och skatten skulle enligt gällande lag utgå i kol och tackjärn. Fru Sigrid bestämde enligt samma lag “skäligt pris” på tackjärn och kol, och att det ej blev något överpris kan man förstå. Om bönderna trilskades, kunde frun på Bo taga från dem deras gårdar och sätta villigare åbor i deras ställe.

Vid denna tid gick rågången mellan Bo och Backa å ena, och den så kallade bondskogen å andra sidan i nära nog rak linje mellan gården Elgåsen och Möckeln. Den gör så än i dag, med undantag av den sista sträckan mellan Örebrovägen och sjön. Här viker rågången av och följer gamla Örebrovägen österut till “Näbben”, där den sidan viker av ned mot sjön. Det område som berörs av denna ändring av rågången, är den så kallade Sandängen.

Jorden på Sandängen var, till skillnad från jorden på Backa, lätt sandjord, som var lättbrukad och gav bonden i Sandtorpet goda skördar.

Fru Sigrid såg, trots all sin rikedom, med avund på vad Sandtorpsbonden kunde ta från Sandängen, och till sist skaffade hon sig, på vad sätt vet ingen, äganderättshandlingar på ängen och körde bort bonden från denna.

Stor var respekten för den stolta och stränga frun på Bo, men ändock stämde bonden på Sandtorpet fru Sigrid inför tinget med yrkande, att han måtte återfå Sandängen, som han förut ägt och brukat. Vid tinget hävdade fru Sigrid, att hon var i sin fulla rätt, och hon företedde sina åtkomsthandlingar.

Vad orsaken kan har varit är okänt, men rätten fann måhända att fru Sigrids åtkomsthandlingars äkthet kunde betvivlas.

Eller också var hennes sätt att med vad medel, som stod henne till buds, berika sig på andras bekostnad så känd av rätten, att denne fanns sig ha fullgod orsak att betvivla äktheten. Hur som helst, rätten dömde fru Sigrid att på av rätten fastställd dag ute vid Sandängsstugan med ed bekräfta, att hon vore rätter ägare till denna stuga och Sandängen.

Huruvida fru Sigrid genom överklagande av rättens dom eller på annat sätt försökte att komma från den för henne obekväma edgången, därom är inget känt, men att hon under tiden mellan domens avkunnande och edgången ute på Sandängen haft mer än nog av bryderi, torde vara säkert. Fru Sigrid visste fuller väl, att hon ingen rätt hade till Sandängen, men så stolt som hon var, kunde hon inte inför rätten erkänna detta och ej heller ville hon, med tanke på vad skördar hon kunde få från ängen ifråga, avstå från denna. En falsk ed var dock något, som kunde bringa olycka både i denna och den kommande världen, varför saken tålde att tänka på. Fru Sigrid grubblade dag och natt på ett sätt att komma från en falsk ed och ändå behålla, vad hon med orätt tagit. Natten före den dag, då eden skulle avläggas, fann hon råd, som hon trodde skulle duga.

Fru Sigrid slängde en mörk kappa över sin nattdräkt och gick ut i trädgården på Bo, där hon fyllde en lerkruka med fin trädgårdsjord. På morgonen, då hon klädde sig för att fara ut till Sandängen, för edgång, strödde hon ett tunt lager av jorden i sina skor och så rustad for hon ut till Sandängen.

Ryktet om den karska fruns edgång hade gått vida omkring i bygden, och mycket folk hade kommit tillstädes för att bevittna den. Det var en ovanlig handling, som kunde vara värd en del omak för den, som ville ha något att berätta. Det kunde även förväntas, att fru Sigrid skulle rygga tillbaka inför edgången.

Utanför Sandängsstugan väntade domare och nämndemän då fru Sigrid kom. Menigheten höll sig på respektfullt avstånd. Fru Sigrid steg ut ur sin vagn och gick fram till rätten, till synes fullt oberörd. Domaren och hon växlade några ord, varvid domaren torde ha understrukit edens vikt för fru Sigrid. Hon visade dock ingen tvekan, utan vidrörde den framsträckta bibeln med högra handen och försäkrade med fast och tydlig röst vid allt vad heligt var, att den jord hon stod på var hennes rättmätiga egendom.

Inför detta fick Sandtorpsbonden uppge sina anspråk på Sandängen och rågången mellan Backa och Sandviken fick den sträckning, den i dag har.

Vinsten för fru Sigrid blev dock mindre än ingen. Den världsliga rätten hade hon lyckats kringgå, men den gudomliga rätten kunde hon ej komma undan, hur fyndigt hon än tyckte att hon betett sig.

Straffet för den falska eden kom snarare än fru Sigrid kunnat vänta sig. Kort tid efteråt dog hennes lille son, och på hennes gårdar och bruk kom nästan allting i olag. Skördarna blevo sämre än tillförne, kor och hästar sjuknade och dogo, järnet vid hennes bruk blev så dåligt, att det var närapå osäljbart, och välfyllda kolhus brunno ned. På grund av alla olyckor, som frun på Bo råkade ut för, måste hon sälja flera av sina gårdar för att åtminstone kunna hålla hamrarna vid Björkborn och Bo igång. Nu var inte fru Sigrid längre den rikaste frun i Värmland, även om hon inte var bland de fattigaste. Sägnen förtäljer också att hon, då hon dog, inte hade pengar till sin egen svepning, men detta torde vara överdrift.

Gård på Boåsen

Skogen på Boåsen var en av de ägor som fru Sigrid under sin välmakts dagar satt mest värde på. Där nändes hon aldrig driva någon avverkning; endast gallring och tillvaratagande av vindfällen var tillåtet. Hur svårt hon än hade det, efter det att olyckorna kommo över henne, rörde hon dock ej skogen på Boåsen. Därför var det alltid sed, att en bonde som ville framhålla sin skogs förträfflighet, sade som så “det är skog, som på Boåsen“. Fru Sigrid kunde ej ens på sin dödsbädd glömma sina omsorger om Boåsskogen. Hennes sista ord lär ha varit dess:

Det är snart slut med mig, men så mycket mäktar jag ännu, att om man efter min död fäller skogen på Boåsen, då skulle Bo brinna“.

Så dog fru Sigrid, men någon ro i graven fick hon icke på grund av edgången vid Sandängsstugan. Hon går igen, och den som har ögonen med sig kan under skumma höstkvällar se henne vandra omkring ute vid Sandängen eller uppe på Boåsen, där hon tycks vakta sin skog.

Att hennes sista ord inte var något tomt hot, ha vi då och då kunnat se. Jag minns särskilt, då man i början av seklet kalhögg ett rätt så stort område från järnvägen upp mot åsen och Bleckbergsstugan, då brann de stora kolhusen vid hyttan ned och samma år brann även stålgjuteriet. Det torde därför ännu i dag vara välbetänkt, att inte låta såg och yxa komma alltför nära Boåsen.

De gamla sade alltid fru Sigrid, “Boås-Beata” är ett påfund av fåkunnigt folk med ringa aktning för gammal hävd och övernaturliga saker

Betulander /pseud för Helge Björk/

(Publicerad i B-pilen 10 (1955) häfte 4 sid. 28–30)

Betygsätt sidan!

Betyg 0 / 5. Omdömen 0

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter