BREVET SOM ALDRIG KOM FRAM

E

Anders Möllers lidelsefulla brev till Sara Stiernflycht år 1716

Efter 15 års bortavaro återkom Karl XII till Sverige den 13 december 1715, slog sig ner i Ystad och började ofördröjligen förbereda sig för det krigsföretag som skulle bli 1716 års fälttåg mot Norge.

Den 25 februari 1716 ryckte svenskarna in i Norge, den 14 april utrymde norrmännen Kristiania, men hade fritt skottfält på svenskarna från fästningen intill Akershus som förblir ointagligt eftersom Karl XII saknar belägringsartilleri. Kungens målsättning med detta korta men dåligt förberedda krigståg var att krossa den numerärt överlägsna norska fälthären och måhända också avvärja danska och ryska tankar att gemensamt invadera Skåne.

Men i det 56 dagar långa fälttåget gick ingenting svenskarnas väg. Ockupationen av Kristiania gav inget annat än försörjningsbekymmer och staden utryms den 12 april.

SOLDATENS RÖST

Ur “Breven som aldrig kom fram: Karl XII soldater i Norge 1716-1718” (Peter Ullgren, Norstedts) saxar vi följande lidelsfulla berättelse.

Genom karolinska soldaters fältbrev från framför allt Karl Xll:s fälttåg i Norge 1716 och 1718 tränger soldaternas röster från stormaktstidens sista krig fram, brev som aldrig nådde Sverige. Skrivelserna fångades upp av dansk-norska bönder, diplomater och soldater.

Breven som inte kom fram bär vittnesbörd om krigets fasa, glädje och sorg. De myllrande krigshorisonter som skildras vittnar om soldater och anhöriga som skapade sin egen krigsnormalitet genom att leva i nuet med en brännande vetskap om att varje brev kunde vara deras sista kommunikation med varandra.

ANDERS MÖLLER

Sekundkaptenen vid Närkes och Värmlands regemente, den trettioårige Anders Möller sticker ut bland brevskrivarna i Norge 1716 därför att han har en fantastiskt vacker handstil.

Brevet är i det avseendet ett konstnärligt mästerstycke. Hur han kunde hålla gåsfläderpennan stilla och vara lugn utan att bläcket spilldes eller flöt ut får vi förstås aldrig veta.

Anders var vid mycket gott mod i Norge och han inledde brevet till sin fru med en kort hälsningsfras: ”Min allrakäraste vän”.

SARA STIERNFLYCHT

Hustrun Sara Stiernflycht var jämngammal med Anders och de var alldeles nygifta. Giftermålet hade ägt rum i brudens hemsocken Snavlunda i Örebro län. Äktenskapet ingicks på säteriet Tjälvesta. Det var ett sätt att snuva kriget och att inte beröva paret eller samhället normalitet. Livet måste gå vidare till varje pris och att ingå äktenskap skapade hopp och framtidstro även om riskerna var stora.

Saras far Nils Stiernflycht ägde säteriet Iglabo, men sålde det bara ett par år efter Saras födelse. Hennes farfar Nils Stiernflycht fick Iglabo i donation år 1646, året efter att han blivit adlad.

När Anders skrev till Sara var det som om han i brevet glömde av själva dödandet. ”Sara lilla”, som han i sköra ordalag kallade henne, var allt som betydde något. Krigslandskapet och infernot i Kristiania glömdes bort. Verklighetsflykten från kriget var förbunden med att Anders var förälskad långt upp över öronen.

Vi får i hans brev veta att han skrivit flera brev till Sara, men hade de kommit fram undrade han? Halva brevet handlar om flammande känslor för de två kvinnor Anders höll högst i livet: hustrun Sara och modern Anna. Han framhävde i brevet hur de måste sparas från all farlighet och skada.

Sedan kommer vi till en sådan där gripande formulering där Anders inför Sara förklarade att han ”förbliver min allrakäraste väns trognaste man i döden”.

EN KORT FÖRÄLSKELSE

Det var den 20 mars 1716. Belägringen av Kristiania pågick för fullt. Några veckor senare var Anders död. En fiendekula tog hans liv i danska Norge, som många soldater kallade landet man kommit till.

Sara Stiernflycht blev änka och hon visste redan vid giftermålet att döden tvärt kunde ta makens liv. Ändå hade hon vågat, eller hon och Anders tillsammans.

Sara var med dåtidens ögon inte någon ungmö vid giftermålet och att vänta ut kriget hade inte varit något alternativ. Hon hade dessutom prövats hårt av kriget redan 1709. Då miste hon sin yngsta broder Johan som tjänat som kornett vid livdragonregementet och dött av skador han fått i slaget vid Poltava.

I samma drabbning hade även Sara haft brodern Nils med. Han stupade inte och fick heller inga blessyrer. Det tog dock lång tid, tretton år innan han återsåg hemlandet, eftersom han gått i rysk fångenskap och förts till Tobolsk.

Giftermålet med Anders Möller blev Saras enda i livet. Hon levde i ytterligare 12 år och gick bort i augusti 1728.

Betygsätt sidan!

Betyg 4 / 5. Omdömen 2

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter