VÄRRE ÄN DÖDEN
Ett litet torp
Berättelsen som följer är hemskare än någon mordhistoria, ty den handlar om det käraste vi har; våra barn och deras välbefinnande. Inget, inte ens vår egen dödlighet är så viktigt som att våra barn mår bra och får ett gott liv.
September 1857 kom att bli den värsta tänkbara mardröm för några familjer i Ljur och Ornunga. Dessa familjers existens slogs i spillror på bara två veckor.
LEDET
Lotta vid Ledet vid sin Backstuga i Ljur Foto Paul Hernqvist
Ledet var ett litet enkelt torp söder om Iglabo sjö i Ljurs socken. Det låg på den gamla kyrkovägen som ledde från Gundlered på andra sidan Iglabo sjö och förbi säteriet Iglabo. I detta torp bodde torparen Anders Bengtsson och hans hustru Maja, dotter till soldaten Johan Krus från Ryatorpet i Ornunga. Anders och Maja hade flyttat hit från Skanterna i Nårunga runt 1850. Anders hade haft en gård där och alltså varit hemmansägare, men på grund av ekonomiska bekymmer hade han tvingats att flytta därifrån och till det lilla torpet Ledet.
Familjen bestod vid detta tillfälle av Anders 43 år, hustrun Maja 36 år och barnen Johanna Christina 13 år, August 10 år, Ulrika 7 år, Mathilda Josefina fyra och ett halvt år och Wilhelmina Charlotta, som var endast ett och ett halvt år gammal.
Ledet 1857 klicka bilden för förstoring
I mitten av september 1857 klagade ett av barnen på ont i magen, men det var i och för sig inget ovanligt. Det fattiga hemmet som inte hade en egen brunn fick hämta vatten i den lilla ån som var utlopp från Iglabo sjö. Dit var det ett hundratal meter nerför den branta kyrkbacken. Det var ofta ont om mat och barnen som behövde mycket näring för att växa klagade ständigt över den tomma magen.
Det tog dock inte mer än någon dag så blev den lilles smärtor värre. Även de andra barnen började få ont. När deras ansikten blev blekare och mamma Maja upptäckta blod i avföringen förstod hon att det var något allvarligt. Barnen skakade av frossa och febern steg snabbt. Snart fick de även kolik och mycket blodig avföring.
De förtvivlade föräldrarna misstänkte att det kunde handla om rödsot eftersom denna fruktansvärda farsot hade kommit till socknarna i närheten. De försökte hjälpa barnen genom att ge dem lavemang men det torkade bara ut barnen ännu mer och de blev livlösa och apatiska, förutom när magsmärtorna fick dem att skrika i smärtor. Att kalla på en doktor var inte att tänka på. Gråpapper och senapsdeg skulle visst också hjälpa men det hade de inte tillgång till, än mindre ”kräkrotspulver” (kräkrot är en blomväxt som infördes till Sverige från Brasilien 1672).
Efter bara ett par dagar tynade dottern Ulrika bort, tre dagar innan sin sjuåriga födelsedag. Föräldrarna som nu även blivit orkeslösa eftersom de även drabbats av sjukdomen, kunde inte hjälpa sina stackars lidande barn. Stugan luktade fruktansvärt av avföring och blod.
Anders och Maja förstod att det var en stor risk att det skulle sluta lika illa även för de andra barnen och valde därför att vänta med begravningen. Om inte Ljurs kyrka hade rivits sex år tidigare hade Anders kanske orkat gå dit för att prata med prästen, men nu skulle han vara tvungen att gå ända bort till Nårunga prästgård och det var längre än han kunde gå i sitt utarmade och sjuka tillstånd.
Snart besannades deras farhågor. Tre dagar senare dog fyraåriga Mathilda. Sorgen var oändlig i den lilla stugan. Nu hade de två barnlik liggande hemma i det trånga hemmet. På bara ett par dagar hade två av deras små barn ryckts ifrån dem och de andra tre led av oerhörda plågor och själva var de utmattade av sjukdomen.
Dagen efter dog även minstingen, Wilhelmina Charlotta. Hon fick aldrig uppleva sin tvåårsdag.
På fyra dagar hade tre av Anders och Majas barn dött i oerhörda smärtor och nu hade de endast två barn i livet; August, 10 år gammal och Johanna Christina som skulle fylla 14 år om en månad. Föräldrarna var utom sig av förtvivlan och sorg och själva försvagade av sjukdomen. De kunde inte göra något för barnen utom att be medan de såg livet försvinna ut ur de små kropparna.
De hade ännu inte begravt sina tre döda barn, men beslöt att göra det i hopp om att de båda som fortfarande var i livet skulle klara sig. Anders skickade bud till kyrkoherde Florén och den 27 september begravde de sina tre små barn på Nårunga kyrkogård.
Dagen efter begravningen blev den trettonåriga Johanna Christina svagare och den 29e september 1857 dog även hon.
Den 10-årige August mådde lite bättre och kanske skulle han klara sig varför Anders och Maja bestämde att låta begrava Johanna Christina redan dagen efter att hon dött.
Nårunga kyrka 1892
När de återvände hem från Nårunga kyrka var det till ett tomt hem, där fyra av deras fem barn saknades och aldrig skulle komma tillbaka.
YTTERLIGARE DÖDSFALL
Den hemska farsoten drabbade barnen hårt, men inte bara dem. Flera av torpen i Ljur drabbades av rödsot och många dog under september och oktober 1857.
Därefter la sig epidemin för denna gång….
Bilden nedan är både vacker och skrämmande. Den är vackert arrangerad, men det finns inget mer skrämmande än att se ett dött barn. Jag tvekade länge om jag skulle ta med den eller inte, men jag valde att göra det till slut eftersom det jag berättat om ovan var verklighet och hade en omfattning som är omöjlig att förstå. För oss ligger det långt bak i tiden, men faktum är att sådana här händelser utspelar sig på andra ställen i världen ännu i dag.
Vi kan dock anta att Anders och Maja på Ledet inte hade råd med en så här fin kista till sina döda barn.
EPILOG
DEN FRUKTANSVÄRDA RÖDSOTEN
Dysenteri, förr rödsot eller ”bållsjuka”, är en akut tarminflammation. Den kan orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat. I tarmarna uppstår då en inflammation som allvarligt försämrar allmäntillståndet. Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor.
De tre största utbrotten av rödsot inträffade 1772–73, 1808–09 och 1857. Sjukdomen var farligare och smittsammare än kolera, men fick ändå relativt liten uppmärksamhet.
HUSKURER
Kyrkogård för 100 år sedan. På den tiden fanns det inga gräsmattor på kyrkogårdarna
I huskurerna ingick lavemang, senapsdeg eller brännvinsindränkt gråpapper som skulle läggas på magen, oljedekokter och kräkrotspulver. Följde patienten läkarnas direktiv bedömdes hen ha goda chanser att överleva. Preventiva åtgärder för att förhindra smittspridning tycks inte ha intresserat vare sig läkarkåren eller myndigheterna vid den här tiden.
Även om rödsoten var både vanlig och orsakade stort lidande fanns det andra åkommor som oroade mer. När de första koleraepidemierna bröt ut i Europa i början av 1830-talet innebar sjukdomen ett för denna världsdel nytt och skräckinjagande hot.
Massiva åtgärder vidtogs. Först införde myndigheterna karantäner, senare under 1800-talet vidtogs främst sanitära åtgärder. En omfattande debatt flammade upp, både inom läkarkåren och i den framväxande tidningsbranschen, om hur man bäst stävjade epidemierna.
Rödsot gav aldrig upphov till samma genomgripande intresse – ändå kan vi i efterhand se att sjukdomen för Sveriges del skördade långt fler dödsfall än kolera. Under 1800-talet registrerades drygt 100 000 avlidna i rödsot, medan knappt 40 000 dog i kolera under samma tid.
Viktiga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Andra vanliga symptom är magkramp, feber och smärta i ändtarmen. Mindre ofta förekommer också blodförgiftning och njursvikt. Rödsot var en vanlig sjukdom före 1900-talet.
