A P LARSSON

Anders Petter Larsson föddes på hemmanet Trollö i Ornunga socken år 1837. Fadern, Lars Andreasson dog när Anders Petter endast var 14 år gammal och från den dagen fick han överta hemmet och ansvaret för gården.

Innan jorden skiftades (dvs delades upp mellan gårdarna) fick vem som helst, bara han hade hemortsrätt i socknen, lägga till så mycket närliggande mark han ville, utan skatt eller arrendeavgift, De hemman som låg enstaka hade därför stor möjlighet att utvidga sina gränser. De marker man lagt till före år 1836 fick utan vidare ingå i hemmanet som inägor och därmed hägnas in, medan de intag som gjorts senare återgick till socknen. Att gränsen sattes till år 1836 berodde på att ifrågavarande marker tillhört förre kronoallmänningen Ornungen och skänkts av kronan till Ornunga socken det året. På grund av detta hade Trollö, som trots att gården bara var 1/8 mantal, fått en areal av omkring 100 tunnland. Att arealen var stor betydde dock icke så mycket då den mest bestod av ofruktbar mark, som inte lämnade någon annan avkastning än det magra betet. Bland annat ingick den stora mossen vid Trollö i denna areal.

Vid denna tid fick de flesta Ornungabönderna leva vid svältgränsen, varför framtidsutsikterna för den unge ”Trollen” var mindre ljusa.

Under skråväsendets tid, före mitten av 1800-talet, fick det inte finnas någon lanthandel på mindre avstånd från närmaste stad än tre mil. När denna bestämmelse upphävdes 1864 beslutade Larsson sig för att bli handlande. Som Trollö låg ganska illa till, långt ifrån vägen, så var det inte tänkbart att ha någon affär där. Larsson fann dock på råd. Han byggde en affär vid Stora Långared i Ljur, intill stora vägen mellan Tämta och Ljur. Larsson jämte ett biträde och hushållerska bodde vid affären, under det att hustrun stannade i Trollö, där hon med biträde av två pigor skötte såväl det stora hushållet som ladugården. På den tiden gjorde inte karlarna något arbete i ladugården.

Affären i Ljur den så kallade ”Ljurksaboa” låg bara några kilometer från Långaredsboden

Affären vid Långared blev genast den merkantila medelpunkten för över ett dussintal socknar. Affären har haft sin kundkrets från Ljur, Nårunga, Skogsbygden, Ornunga, Asklanda, Kvinnestad, Tämta, Vänga, Bredared, Vesene, Gunde, Horla och Siene. Liggaren över affärens skuldkonton finns fortfarande kvar och den kan berätta en hel del om kunderna Med hänsyn till den stora brist på penningar som var rådande under 1860-talet var det inte lätt att vara handlande. Icke nog med att Larsson fick lämna varorna på kredit, utan därtill har han ganska ofta lämnat kontanta lån. Alla litade på Larsson och han tycktes även ha litat på alla. Patron på herrgården och hjonen i fattigstugan är uppskrivna. Man kan göra sig en föreställning om kredithandelns omfattning då det i genomsnitt torde ha varit över 20 kunder per dag som ”kritat”. Det mesta är dock småposter, mycket ofta förekommer ”rest på varor” vilket visar att vederbörande lämnat sina sista slantar.

Bland gäldenärerna träffas prästerna i Asklanda och Nårunga. På den sistnämna platsen synes både kyrkoherden och hans vice pastor på 1870-talet, levat under stort ekonomiskt betryck. Den senare har, utom sin konsumtionsskuld fått ett reverslån på 50 kr, allt dock slutligen likviderat. Kyrkoherden hade att dras med en år efter år ökad eftersläpning och fick finna sig i att Larsson årligen krediterade med sin egen lagstadgade tribut till prästerskapet. Vidare finnes bland gäldenärerna folkskollärarna i Asklanda, Nårunga och Tämta, samt småskollärarinnorna i Asklanda, Ornunga, Ljur och Nårunga.

Det är tydligen den stora och hastiga omsättningen jämte en ärlig betalningsvilja hos flertalet gäldenärer som möjliggjorde en så omfattande kreditgivning. En del torpare och backstugesittare, som inte kunde betala på annat sätt, fick arbeta av skulden genom nyodlingar i Trollö.

En jämförelse mellan affärsböckerna i mitten av 1870-talet och tio år senare är av stort utvecklingshistoriskt intresse. Där möter övergången från den gamla i det mesta självförsörjande bondekulturen till en av industrialismen påverkad livsföring. Gränsen synes falla ungefär mitt emellan 1870- och 80-talen. Under det äldre stadiet tillhandahöll handelsboden endast vad bonden själv inte kunde producera, men senare sålde man även varor från bygden.

Under 80-talet utgör fabrikstygerna en år från år stigande storsäljare. Härmed följer nya konton för tjänstefolk, hemmasöner och hemmadöttrar. För bonden själv blev handelsgödseln en allt viktigare artikel för varje år.

Affären i Asklanda

Vid 80-talets ingång fick affären ifråga många konkurrenter. Det blev affärer i alla de omgivande socknarna. I det område där Larsson förut varit ensam fanns det nu över dussintalet handelsbodar. Larsson behöll länge övertaget, han hade större sortering än någon annan. Nästan allt vad man kunde behöva fanns där, till och med kyrkornas behov av oblater och vin fick han tillgodose. Den kyrkliga vinförbrukningen i Nårunga var år 1887 8 kannor (1 kanna=2,62 liter, Red. anm). Priset på Malaga var kr 2:50 per kanna eller 94 öre per liter.

Att Larsson utom föregående praktik och utan annan utbildning än den bristfälliga undervisningen som bestods i folkskolan på den tiden, kunde sköta en så omfattande rörelse, visar att han ägde en ovanlig begåvning och att han idkat självstudier.

Larsson hade en överdådig handstil. Hans affärsböcker är rena skönskrivningsprov. Det förekommer inga raderingar eller strykningar. Han var noga och samvetsgrann i allt. Små konton, om några kronor, som inte blev betalda förde han över år efter år, med tillägg av uträknad ränta, Sina kunder uppdelade Larsson i sådan som hade rätt till epitetet ”Herr” framför namnet och övriga.

Herrar är prästerna och kyrkoherdens söner. Vidare hörde till herremännen folkskollärarna i Asklanda, Nårunga och Tämta, ett par fanjunkare, kronojägaren, ägaren av Iglabo och dennes inackorderingar, – ett par äldre avsigkomna gentlemän men inte frikyrkopastorerna. Betecknande är att en avsatt kyrkoherde, med sin avsättning, genast förlorade både sin titel och sitt ”Herr” i Larssons affärsböcker. Garvaren och soldaterna hade titlar efter sina yrken, men vanliga bönder, torpare och backstugesittare var ingenting.

Affären syns ha gått mycket bra de första åren, trots oundgängliga förluster. Larsson hade därför ekonomisk förutsättning för att kunna kosta på Trollö åtskilligt. Även i fråga om jordbruk och boskapsskötsel blev Larsson föregångsmannen. På 1870- och 1880-talen var det gott om billigt arbetsfolk. Detta förhållande utnyttjade Larsson. I Trollö hölls ständigt tre drängar och två pigor. Ett halvt dussin arbetare hade ackordsarbete med nyodling, stenmursläggning och dylikt. Dessutom kom det tjogtals med arbetare vid ”andstider” (brådskande tider), slåtter, skörd och potatisupptagning.

I början av 1880-talet inköpte Larsson gården Sjölid, som låg åt norr på andra sidan Trollö sjö. Då blev det plats för än mera arbetsfolk. Larsson hade föresatt sig att göra Trollö till ett mönsterjordbruk, ehuru betingelserna härför inte var de bästa. Först gjordes vägar både till stora vägen Ljur-Tämta vid Stora Långared och till vägen Ljur-Asklanda vid Ornunga by.

Mangårdsbyggnaden på Trollö byggd 1870

I början av 1870-talet ombyggdes alla husen i Trollö. Efter en tillbyggnad några år senare hade ladugården plats för 20 bundna nötkreatur och tre hästar samt smådjur. Inredningen i stallarne var mycket påkostad och ansågs vara det bästa som då kunde åstadkommas. År 1874 byggdes ett överdådigt boningshus. De nybyggda husen målades, vilket på den tiden ansågs vara en onödig lyx. Om målningen av Trollö lär en torparhustru ha yttrat: ”I Trollö målar de sina hus med de fattigas blod”.

I sluttningen mot Trollö sjö planterades en vacker trädgård. Samtidigt gjordes stora nyodlingsarbeten. De stora mossarna genomdikades med många och stora diken, varjämte stora arealer fastmark uppodlades. Fastmarksodlingarna och de uppodlade dykärren bar goda skördar, men vitmossarna visade sig vara stenrika. På dem växte varken säd eller skog, varför de nerlagda dikeskostnaderna var bortkastade pengar. Visserligen gjordes det stora arbeten i Trollö, men inte i proportion till de många arbetare som gick där. Som ägaren aldrig gick med i arbetet och sällan var hemma mer än om söndagarna kunde ha inte göra något för att få bättre fart på de slöa arbetarna. Larssons halvbror, som skulle vara fördräng fordrade ganska litet av både sig själv och andra. Arbetarna fick inte mera betalt än på andra ställen, men de fick bättre mat och behövde inte anstränga sig med arbete, varför de hade riktiga sötebrödsdagar. Man behövde aldrig be arbetarna att komma till Trollö, dessa tog reda på när andstiden skulle börja i Trollö och på den dagen kom hela traktens torpare och backstugesittare dit.

Mosse

Karl Eriksson som bodde på närbelägna Korpås berättade att då han som barn skickades till torpställena för att be om arbetsfolk fick hanofta beskedet: ”Jag skall komma såvida de inte börjar i Trollö”. Det var naturligtvis svårt att kunna placera alla arbetarna på den relativt lilla gården, varför en del inte kom åt att arbeta, utan gick i vägen för de andra, men det gjorde ingenting för mat och betalning vankades ändå. Larsson var i vissa avseenden ganska konservativ, men ifråga om jordbruket och ladugårdsskötseln var han inte rädd för nymodigheter. Han inköpte bättre djur från herregårdar och skaffade nya utsädessorter. Potatissorten Magnum Bonum gick länge under namnet ”Trollöpotäter”.

De andliga väckelserna som på 1870-talet drog över trakten gillade Larsson inte. Han var rädd för allt som avvek från den kyrkliga ritualen. Då kyrkoherde G. Landzén provpredikade för komministertjänsten i Asklanda läste han Linderots sång, ”Ingen hinner fram till den eviga ron”. Efteråt yttrade Larsson: ”En kan la inte ta en präst som läste ena sånga på prädikstolen”. Larsson gick aldrig in i något missionshus.

Var Larsson rädd för läseriet så var han mycket trogen mot statskyrkan och dess präster. I kyrkan var Larssons plats sällan tom. Med sin goda sångröst var han en bra hjälp för klockaren. På grund av vägens längd och den tunga kroppshyddan åkte Larsson alltid till kyrkan. Ofta var kyrkskjutsen förspänd med två vackra hästar.

På Kyrkostämmorna hade Larsson alltid samma åsikt om kyrkoherden. Med sina många fyrkröster (röster i förhållande till inkomst) fällde han vanligen utslaget. För sina tjänster mot kyrkoherden fick Larsson honom till trogen kund, fastän det fanns två affärer på närmare håll. Kyrkoherden skulle ha en smörklick från varje hemmansägare i pastoratet. Detta smör fick Larsson ta emot och detta ökade även hans kundkrets.

Det var tydligt att det inte kunde bära sig att ha så mycket arbetsfolk och lägga ner så stora kostnader på den relativt lilla gården. Den allmänna meningen var att Larsson tjänade så mycket i affären att detta väl täckte förlusten på jordbruket.

Anders Petter Larsson  och hans hustru Maja Stina Andreasdotter hade tre barn, Ida, Johan och Oskar.

Dottern Ida, född 1867, gifte sig med en lantbrukare och övertog föräldrarnas gård Sjölid. Ida dog barnlös.

Hulda Rydberg

Sonen Johan föddes 1870 och kom att bli en synnerligen generös person. På den tid som Johan hämtade handelsvaror från Vårgårda station till butiken till faderns butik hade stationskarlarna skaffat en servis dricksglas som förvarades i stationsmagasinet. När Johan Larsson kom rekvirerades ”dricka” från den närbelägna gästgivaregården. Vem som helst, som kom inom räckhåll fick delta i festligheterna. Johan menade så väl men det var tydligt att hans godgivenhet menligt inverkade på faderns kassa. Johan dog dock snart och efter några år även änkan. 1888 gifte sig Johan med Hulda Rydberg från Iglabo, där även bröllopet firades i tre dagar. Läs om bröllopet här). 

Lilla Långared

Makarna övertog gården Lilla Långared, sedan först behövliga hus nybyggts.

Anders Petter Larssons son Oskar föddes 1880 och reste till Amerika, där han och hördes aldrig av igen.

Larsson var inte intresserad av kommunala uppdrag, men en så begåvad och skrivkunnig man kunde dock inte undgå att bli vald till åtskilliga uppdrag. Sålunda var han kyrkorådsledamot, ordförande i kommunalstämman, mångårig revisor, ledamot av taxeringsnämnden och nämndeman. Det berättades att Larsson, då han blev vald till nämndeman och fick veta utgången, yttrade: ”Ble de ja de va ett förbaskat urschelhet”.

På grund av att det blivit så många affärer inom det område där Larssons affär förut varit ensam minskade kunderna betydligt.

I början av år 1900 dog Larsson hastigt träffad av slag. Vid bouppteckningen efter honom visade sig att ställningen inte var så god, som man tidigare räknat med. Boutredningsmannen gjorde upp en bouppteckning som visade att skulderna betydligt översteg tillgångarna. När så stärbhuset bjöd 75% ackord godtogs detta av fordringsägarna. Då egendomen sedan realiserades visade det sig emellertid att tillgångarna väl täckt skulderna, varför sterbhuset fick betydligt mera över än vad fordringsägarna efterskänkt oaktat att utredningsmannen betingat sig ett väl tilltaget arvode.

Betygsätt berättelsen!

Betyg 5 / 5. Omdömen 8

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

DAGBOK

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.

"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 18 M.

"D. 18 M. Mulet, lugnt, 2 gr. blidt. På f. m. voro A. Johansson i Eggvena Håkansg. med 2 hästar och A. Eriksson i Hoberg Postg. med 1 häst här och köpte virke. Rydberg körde hem bräder från Krutg. På e. m. var Rydberg i Norunga Prestg. hvarest förrättades auktion å de...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 17 S.

"D. 17 S. Mulet, nästan lugnt på m. 6 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen, en rätt tröttsam promenad, emedan snön största delen af vägen räckte till knävecken, på återvägen mötte jag kommunalnämndsordföranden Fredrik Andersson i Kättlingabo, som promenerande var på väg...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 16 L.

"D. 16 L. Strömoln, lugnt, på m. 6 g. kallt. På f. m. voro Rydberg och Emil ute och skottade upp vägen från Iglabo förbi Tolsg. till Ljur stom. Jag skottade vägar på gården, samt sågade och högg ved åt mig. Frun och Hulda hade tagit sig bak före (eller rättare)...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 15 F.

"D. 15. Fr. klart, lugnt, på m. 7 gr. kallt. På f. m. var jag i Långaredsboden, vid Ljurs bod mötte jag Ljurs snöplog förspänd med 4 hästar, hvars snöskottningsdistrikt räcker från Öna till Stommen. Strax hitom Långared mötte jag Långareds snöplog, äfven förspänd med...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 14 Th.

"D. 14 Th. Mulet på m. 5 gr. k., blåst och starkt yrväder, På e. m. 3 gr. blidt, starkare blåst och snöyra. Jag har hela dagen arbetat med att sätta skaft på skedar och knifvar. Hulda hjelpte Emil med tröskning. På afton, frun är orolig öfver att Rydberg ej hemkommer...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 13 O.

"D. 13 O. Strömoln på m. 11 gr. kallt. Något blåsigt. Hulda blef hastigt illamående under natten, men är nu på morgon kry igen. På f. m. satte jag skaft på 3-ne afbrutna metallskedar, den ena skänkte jag till frun, den andra till Alma och den 3-dje till Hulda. På e....

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 12 T.

"D. 12 T. Klart, på morgon 17 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen med tidningar, samt återtog äldre tidningar. Rydberg körde hem ved från skogen. Vid m. t. 10 gr. kallt. På e. m. gjorde jag blanksmörja, Rydberg sålde sitt lilla gula sto till J. H. Österberg, och reste...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 11 M.

"D. 11 M. Första rättegångsdagen med Gäsene härad. 18 gr. kyla, strömoln, narigt. Voro Rydberg och jag vid tinget i Ljung. Några handlingar emottogs ej från någondera af parterna, utan saken dem emellan kommer att vid detta tinget afslutas. Jag slapp att vittna, men...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 10 S.

"D. 10 S. På m. halfklart nästan lugnt 12 gr. k. vid m. t. 10 gr. På e. m. klart var Petersson uppe hos mig. Karl Andersson i Gundlered var hos Rydberg. Flickorna Hulda och Nanny voro äfven en stund uppe hos mig och sågo i mina böcker." Hulda...

 

BookBeat

Över 200.000 ljudböcker på lager

Prova på GRATIS i två veckor. Klicka här.

ALLA BERÄTTELSERNA

KÄLLOR

Abraham Winka: En Gårds Historia

Linnar Linnarsson: Bygd By och Gård

Karl Eriksson: Gårdsägarn Torparn och Knekten

J. W. A. Yllander: Min dagbok året om 1889

Stig Svenssons memoarer: Bondeminnen

Stefans Hemsida

Svältornas Fornminnesförenings: årskrifter

Kyrkoböcker