LJURSKAMJÖLNAREN

Ovanstående bild skall föreställa Ljurskamjölnaren enligt en sentida teckning. 

Man går genom vacker skog förbi Iglabo gamla säteri och efter ett par kilometer svänger man av mot Gundlered. Skogen växer tät på båda sidorna. Den mossbeklädda skogsvägen för snart över en liten bäck och efter ett par hundra meter tar man vänster.

Den gamla ladan vid Ekelund

Strax är man framme vid en liten långsmal äng med en och annan ungbjörk som sticker upp lite uppkäftigt. Här låg torpet Ekelund och den gamla hölogen står fortfarande motstretigt kvar.

Torpen runt Iglabo 1829. Klicka på kartan för en förstoring

Bara några hundra meter därefter öppnar sig skogen upp i där mitt på öppningen ser man en manshög jordkulle. Man anar sig till att det en gång har varit en boplats för ett litet torp. Detta hette Ekeberget och här bodde Anders Andersson och Inggerd Eriksdotter med sönerna Johannes och Andreas. Johannes var 6 år gammal och Andreas bara 2 år.

Vintern 1829 var en sådan där riktig vinter som vi nu så sällan upplever. Snön har fallit både dagar och nätter och efterhand hade snö lagt sig i ett tjockt lager, inte bara på marken utan även på torparstugans tak. Inggerd var havande och väntade sitt barn vilken dag som helst

En dag i slutet av januari blev tyngden på taket allt för stor för att det skulle stå emot detta tryck. Taket störtade in. Familjen i torpstugan befinner sig plötsligt i en fruktansvärd situation.

De flydde till jordkällaren för att åtminstone får tak över huvudet och kunna värma sig något.

Den 29 januari 1829 föddes i denna jordkällare ett gossebarn som fick namnet Anders Petter Andersson, idag känd som ”Ljurskamjölnaren”.

Uppväxten för Anders Petter skulle komma att bli svår och mödosam. Redan i 12-13 årsåldern var han anställd som dräng, med ett arbete som ibland kunde börja med uppstigning klockan 4 på morgonen och med arbete ända in på kvällarna.

När Anders Petter växte upp och själv kunde bosätta sig så flyttade han till ett ställe som bar det vackra namnet ”Lyckorna”. Det låg på det stora säteriet Iglabos mark söder om Iglabosjön.

Ljurs kvarn. Foto Gustaf Ewald

Senare kom han att överta den kvarn som fanns i närheten och låg vi Ljurs damm. Kvarnen låg i Ljurs socken och här kom alltså Anders Petter att bedriva kvarnverksamhet. Med tanke på detta börjar vi förstå varför han kom att kallas Ljurskamjölnaren.

Det är dock inte som mjölnare som denna man kommit att bli ihågkommen. Istället är det som predikant och väckelsepionjär i detta område som man idag minns honom. Om det var under egendomliga förhållanden som Ljurskamjölnaren kom att födas, så är det också en märklig bakgrund som finns med i bilden när det gäller hans andliga födelse, pånyttfödelsen till det nya livet i Kristus.

Vi kan faktiskt ta del av Ljurskamjölnarens egen berättelse om detta tack vare att en man, G. F. Nordqvist i boken ”Läseriet i Nårunga” (1900), återgett hans ord om detta. Så här är skildringen om Ljurskamjölnaren och om bakgrunden till hans andliga uppvaknande:

”Jag som många andra på den tiden, skulle försöka att förbättra min ekonomiska ställning genom att smygbränna. Fördenskull inrättade jag ett bränneri under köket och lagade så, att dess spispipa (rökgång) gick upp i kökspipan.

I det ena hörnet av köksgolvet gjorde jag en lucka, genom vilken jag gick ner till bränneriet. Efter det jag gått ned, sattes en balja med vatten över luckan; sedan lades något bränntorv i spisen som rök duktigt – allt för att förvilla länsmannen ifall han skulle komma.

Men under allt detta hade jag ett ont samvete. Och hur jag bar mig åt, vare sig söp, skämtade eller spelade kort, samt i sällskap sökte att dämpa oron därinne, så var allt förgäves. Jag insåg att jag måste omvända mig, om jag skulle undkomma den eviga fördömelsen.

En natt, då jag satt därnere i det usla kyffet (bränneriet), kom jag att tänka på, huru de hade det i helvetet. Kanske är det icke så fasligt, som de säga, tänkte jag.

För att försöka. Om det kunde vara möjligt att uthärda helvetets eld, beslöt jag sticka mitt finger under elden i pannan, och kunde jag hålla det där, då beslutade jag att icke omvända mig.

Ögonblickligen stack jag fingret i elden, men hann knappast att få dit det, innan det sved alldeles förfärligt. Häröver förskräckt, började jag genast ropa till gud, sprang därpå ifrån alltsammans upp till min hustru och svärmoder, samt utbrast: `jag far till helvetet!

Mitt i kolsvarta natten som detta timade, blevo de ytterst förskräckta och gamlamor frågade mig: `du blir väl inte galen?

Från denna stund kunde jag aldrig bli lugn, utan istället blev det allt hemskare för mig; hur jag än bar mig åt, hade jag mitt onda samvete kvar.”

För att göra en lång historia något kortare, kan vi bara nämna att Ljurskamjölnaren fick utkämpa en svår kamp innan han kom till visshet om sin frälsning och att Gud älskade honom. Hans första uppvaknande i sitt kyffe under köksgolvet vid bränneriapparaten, skulle förvandlas i stor tacksamhet till Gud.

En sommardag 1858 omkring kl 9 på morgonen berättar Ljurskamjölnaren själv om hur han kom fram till frälsningsvisshet och frid:

”Solen sken och allt var så skönt omkring mig, men, ack, om jag ändå visste huruvida gud älskade mig, skriade det i mitt inre. Jag böjde mina knän vid stenen och bad så här: ”Herre Gud, om du älskar mig och vill vara mig nådig, så låt det regna nu, medan solen skiner, bara över min lilla lycka (gärde), ty jag vill verkligen veta, om du har kärlek till mig och vill frälsa mig från helvetet; men älskar du, kära Gud, mig inte, och vill du inte frälsa mig, så låt det inte regna heller.”

Så bad jag, och till min stora glädje började det regna riktigt stora droppar, så snart jag stigit upp från bönen. Att jag nu kände mig glad och lycklig, då gud så tydligt visat, att han älskade mig, det var ju alldeles naturligt. -sedan fick jag lust och mod att ropa på syndare, att de skulle omvända sig.

Men ack, hur svårt kände jag det icke, när de icke ville höra och tro, vad jag sade.”

Anders Petter kom med klara och tydliga budskap: ”Om i icke omvänden eder skolen i alla förgås… Bär du icke god frukt, så varder du avhuggen och kastad i den eviga elden.”

Förändringen och förvandlingen hos Ljurskamjölnaren var tydlig, människor både såg detta och hörde det när han talade och manade folket till omvändelse. Detta var ett banbrytningsarbete för ett andligt skeende i detta område och det ledde till väckelse och förändring.

Ljurskamjölnarens predikstol från Nårunga gamla missionshus På bordet framför Ljurskamjölnarens bibel som han fört med sig på sina predikoresor

Ljurskamjölnarens uppmaningar till folk att omvända sig, utvecklades till predikningar. Även hans verksamhetsfält utökades och han fick också besöka trakter utanför sina hembygder.

För att färdas till olika platser och frambära Guds ord så hade han ett åkfordon, en karriol. Denna hade han själv gjort och den finns ännu kvar och visas på Nårungabygdens missionshistoriska museum.

Ljurskamjölnarens kariol

När han färdades fram i denna vagn så berättas det (Väckelse och frikyrkoliv i Nårungabygden av Evald Widéll, 1960) att det var ingalunda riskfritt. Det var dödsfällor som gillrades för honom, stenar rullades i vägen.

Ljurskamjölnaren klarade sig dock ur farorna och motståndarna fick stå där med skam. Med skam fick också en av de allra värsta motståndarna stå, då han utmanade Ljurskamjölnaren och den Gud han tjänade. Den episod som åsyftas finns i uppteckningar som en man vid namn J. Frejrud gjort. Denne har gett ut en skrift som heter ”Ljurskamjölnaren” (1933).

”Mjölnaren, som var händig i litet av varje, hade en smedja intill kvarnen. Vid ett tillfälle då han stod i smedjan, fick han besök av sin medarbetare Kasper Andersson och om en stund inträder en av bygdens vilda sällar, aug. Lod, allmänt benämnd ”Losse”. För sin förföljelselusta mot väckelsefolket har han ock kallats ”läsarnas gissel”.

Eftersom det nu var skördetid och regnet var ihållande säger ”Losse” hånfullt: ”varför kan ni icke be till edra gudar att det blir solsken och vackert skördeväder?”

Mjölnaren svarade i det han vänder sig till Kasper Andersson: ”Det kan vi göra omedelbart.”

Och så böjer de två sina knän vid smidesstädet och frambär sitt ärende i allvarlig bön inför Gud.

Därpå frågar den nämnde gycklaren: ”Nå, när får vi vackert väder?” Mjölnaren svarar: ”I morgon kl 8 slutar det att regna!”

Med ett hångrin avlägsnar sig den ökände otroshjälten. Då de två övriga voro ensamma säger den bestörte Kasper Andersson till mjölnaren: ”min käre Anders Petter, hur kunde du våga utlova vackert väder på en så bestämd tid?” Svar: ”du skall få se, att det sker som jag sagt!”

Då Kasper Andersson berättade härom för den person, som var Frejruds sagesman, tillade han: ”då jag var på hemväg från mjölnaren var jag så orolig, att jag gång på gång måste böja knän i det våta gräset för att bedja om, att Anders Petters tro ej måtte komma på skam.

Av oro kunde jag ej heller sova på natten. Alltjämt flödade regnet, ända framåt halv åtta regnade det, och allt oroligare blev jag, sade Kasper Andersson, och på mina knän i bön avvaktade jag utgången. Men då klockan slog åtta, upphörde regnet och solen började åter skina.”

Denna händelse vittnar om den övertygelse och tro på Gud som Ljurskamjölnaren bar på. Med detta som drivkraft tjänade han honom som så totalt förändrat hans liv och gett det mening och innehåll.

Livet blev emellertid inte så långt, i en ålder av 49 år avled han år 1878.

Några av hans sista ord var ”Tänk vad det skall bli stort att få komma hem!”

Detta uttalades av den som föddes i en jordkällare och alltså fick börja sitt liv i största ringhet, men som såg fram mot en bättre tillvaro, det himmelska hemmet.

Jordkällaren där Ljurskamjölnaren föddes 1829

Idag när man blickar över den här platsen där Ljurskamjölnaren föddes, så lägger man märke till en upphöjd kulle vid skogskanten och en liten äng framför kullen. I kullen finns det en meterhög öppning med ett galler. En i källaren står det fortfarande ett par stearinljus. Fram till för ett tiotal år sedan kom ortsbefolkningen hit och höll ett ljus levande.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.3 / 5. Omdömen 8

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGENS BERÄTTELSE

DAGBOK 1889

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.
"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter