LIVET SOM SOLDAT

Soldattorp nr 305 Sävsjöos

I Ornunga, Asklanda och Ljur

DEN INDELTE SOLDATEN

Vid indelningsverkets införande i slutet av 1600-talet bestämdes, att två oförmedlade hemman skulle bilda en soldatrote och hålla en soldat. En del av roten kallades stamrote och den övriga utrote. Stamrotens innehavare var, i första hand, ansvariga för allt som rörde knekten och hans boställe, å ena sidan inför myndigheterna och å andra sidan för knekten.

Stamroten var skyldig att hålla knekten med lagstadgat boställe. Boningshuset skulle innehålla ett större rum jämte kök och kammare. Alla nybyggnader samt allt underhåll bekostades av roten. Det ålåg roten att inhägna och uppodla så mycket jord som behövdes för ett normalt torp. Till knekttorpet skulle höra åker och om möjligt slåtteräng. Även någon betesmark skulle helst finnas. Om torpet var för litet, kunde knekten få sommarbete till sina kor eller stråfoder från roten. Före skiftet togs sommarbete på sockenmarken.

Soldaten Lars Dahl från Ryatorpen Ornunga 1859.

Läs om Lars Dahl och mordbranden på Mellomgården här www.iglabo.se/b40)

I Ornunga var soldattorpen tagna på dåvarande kronoparken Ornungen.

Soldattorpet nr 302 Osdal Oskar Blomgren och makan Ada hade 12 barn Här syns den näst yngsta som konfirmerats Foto 1926

Vid Ljur Tolsgården och Hjulsered hade stamrotarna släppt till jord för knekttorpet, men de flesta torpen i Ljur var upptagna på allmän mark.

En soldatrote bestod inte alltid av näraliggande gårdar. Det kunde vara svårt att få ihop till jämnt två oförmedlade hemman av alla fjärdingar och åttingar. Då fyllde man ut skillnaden från andra socknar där man fått någon hemmansdel över. I en rote i Ornunga var 1/4 mantal Ryagärde stamrote och 1 mantal Spångakil samt 1/2 mantal Korpås utrote. Som det fattades 1/4 mantal, hade Apelås i Grude tillförts roten. Avståndet till Apelås är omkring, en och en halv mil.

Då roten bestod av 8 fjärdingar, hade det varit lättast att fördela kostnaden efter mantal. Utgifterna för knekten beräknades istället efter roteringsdaler. På roten räknades 25 daler. Som det inte gick att dela 25 jämt med 8, så blev det en daler över, när varje fjärding fått tre daler. I den nämnda roten hade den överblivna dalern delats i två delar, varav en del lagts till stamroten och den andra delen till Spångakil.

FÖRMÅNER

Soldaten Anders Snygg vid 96 års ålder Rönnås Åsen hustrun hette Karsk

Soldatens förmåner bestämdes genom frivilliga överenskommelser. Vanligen fick knekten nöja sig med vad som torpet avkastade. Jämfört med torparnas förhållanden var detta en stor förmån. Torparen måste odla jorden och bygga husen själv och därtill göra dagsverken för torpet. Om soldattorpet var för svagt till att föda två kor, brukade knekten få något extra. En soldat, Karl Rapp, hade avtalat om åtskilliga förmåner. Tyvärr kunde inte Rapp läsa. En av rotebönderna var däremot en anlitad skrivare och bondadvokat. Denne skrev kontraktet, men utlämnade en del förmåner för soldaten. Rapp fick vad som var avtalat ett par år, men sedan upplystes han om att han fick rätta sig efter kontraktet. Att Rapp efter detta var förbittrad på sina rotebönder, kan man förstå.

När knekten var inkallad, skulle roten svara för de löpande göromålen på torpet. Det var vanligt att bönderna med sina dragare brukade torpet även när knekten var hemma. Varje gård hade därvid sitt bestämda skifte på soldatens åkrar. När knekten inte bodde på torpet, arrenderade han oftast bort torpet och tillgodogjorde sig arrendesumman.

Knekten brukade även arbeta åt bönderna. Vid slåtterhjälpen skulle knekten gå före och ta s.k. motskåren, d.v.s. första skäret i åkerns ytterkant. Om detta berodde på knektens högre rangställning eller på hans större arbetsförmåga är tvetydigt.

Före jul gick knekten ”på roten” för att ta upp ”julakost”. Denna bestod bland annat av ett fårlår, en kaka och ett talgljus samt den obligatoriska supen. I någon rote lades dock brännvinet bort under 1870-talet.

VISITATION

En rad gamla indelta soldater från Skaraborgs regemente i början på 1900-talet klädda i 1910 års grå uniformsmodell.

Med långa mellanrum hölls syn eller visitation. Då kom kompaniområdesbefälhavaren åtföljd av häradets länsman. Dessa stränga herrar var emellertid mera fruktade av rotebönderna än av knekten. Vid en visitation i Ornunga under slutet av 1800-talet efterlyste kaptenen starkvaror, men som rotebönderna själva inte använde sådana fanns inget att få. Kaptenen befallde då soldatens hustru att ta en hink med lock till, som på den tiden var vanliga, och ta reda på en myrstack och fylla hinken, varvid såväl myror som övrigt skräp skulle medtas. Som bekant sprutar myrorna ut en skarp vätska då de oroas. Kaptenen slog hinkens innehåll i vatten och rörde om, varefter han silade ifrån det grovaste och drack sedan spadet. Detta var nog en ganska stark dryck.

Till roten hörde en rotekista, som skulle förvaras av stamroten. I kistan skulle knektens mundering förvaras. Kistan för knekten i Spångakils rote försvann dock spårlöst. Omkring sekelskiftet efterlystes kistan, och då befanns det att ingen i roten hade sett kistan. Möjligen hade knekten förvarat kistan och tagit den med sig vid avflyttningen.

Soldattjänsterna var mycket efterfrågade. Blev man antagen, kunde man genast bilda eget hem utan skuldsättning. Även om lönen inte var så stor, hade knekten det betydligt bättre än torpare och backstugusittare. Det ställdes emellertid stora fordringar på vederbörandes fysik. Som roten inte ville riskera att få sitt knektämne underkänt vid rekryteringen, var man noga med att få tag i en som hade utsikt att lyckas.

SOLDATENS NAMN

Anders Petter Johansson Nätt född 1835 med tredje hustrun Matilda född 1852

I många fall gick tjänsten från far till son. En soldat, Barsk, hade fyra söner, som alla blev knektar, men endast en fick ta faderns namn. Efter förslag av rekryten, bestämdes dennes namn av kompanibefälhavaren. Endast i undantagsfall fick två vid kompaniet ha samma namn. Vid Gäsene kompani var samtidigt två knektar som hette Ekman, men den sist anställde hade haft namnet förut. Att namnet följde roteln förekom ofta. Som den avgående knekten fick ha namnet för livstiden, blev det ofta besvärligt att skilja på nuvarande och f.d. Oftast sade man unge eller gamle före namnet. En soldat Sax efterträddes av sin son, men denne tog inte faderns namn. Knektnamnen räknades som personliga, varför de vanligen lämnades vid innehavarens död. Endast ett fåtal namn har fortlevt som släktnamn. I en del fall har namnet följt med och angivit härstamningen, som till exempel ”Brasa Magnus” och ”Nätta Klara”, efter soldaterna Bra och Nätt.

SOLDATENS AVSKED.

Soldat Oskar Blomgren vid Osdal i Ljur avskedsbrev

Det var ganska svårt att få avsked från soldattjänsten om man inte hade godtagbara skäl. Det förekom att soldaterna ordnade så att de blev dömda för stöld, för att de skulle få avsked. Under 1800-talets myckna superi var det flera soldater som avskedades för onykterhet. Knekten Bohman i Ornunga hade blivit skadad i tjänsten och fick sitt avsked av den anledningen.

TROSSBODEN VID ÅSEN.

Trossbod från Mo härad

Mötesplatsen för Gäsene kompani fram till mitten av 1800-talet var kaptensbostället Åsen i Ljur. Där bodde då kompaniets befälhavare. Vid Åsen stod ett gammalt magasin, som kallades ”trossboa” (trossboden). I trossboden förvarades kompaniets förråd, sannolikt så länge som befälhavaren bodde på lönebostället. Vid trossboden samlades kompaniet och fick där sin utrustning för att sedan marschera till Fristad hed, där Kungliga Älvsborgs infanteriregemente under 1800-talet hade sin exercisplats.

På senare tid, då befälhavaren bodde i Borås, fick rotebönderna skjutsa knekten till och från mötet. Ofta fick då knekten några kronor för att han skulle färdas på egen hand. ”Trossboa” stod då öde och tom. Den revs på 1880-talet. Vägen mellan Ljur och Vänga kallades länge av de äldre för ”Trossbovägen”.

Förhållandena på regementsplatsen och i fält var för de indelta soldaterna samma som för beväringarna, vilket beskrivs senare.

KOMMENDERINGAR.

Kanalbyggare

Under 1700- och 1800-talen då staten hade stora arbeten med kanaler och järnvägsanläggningar med mera brukade knektarna kommenderas till dessa arbeten. De fick då vanlig betalning, men som de tvingats till arbete räknades detta som slavtjänst.

Det var vanligt att knektarna kommenderades till ”garnison”, bemanning på fästningen. Denna tjänstgöring brukade vara i flera månader. Knektar som oftast även var bönder och tillika hade en vanlig bondgård att sköta, var inte glada åt dessa kommenderingar, enär de givetvis förlorade betydligt mera än vad de erhöll som betalning.

Soldaten Erik Frost (1814–1906) med hustru Stina (1817–1895)

Ett fälttåg, som blivit mycket omtalat, var kommenderingen till Danmark år 1848. Svenskarna understödde då danskarna i strider mot Preussen. De sista resterna av det gamla nationalhatet till Danmark sopades bort den sommaren, ty de svenska gästerna blev mycket väl mottagna. Som Karl Erikssons farfar, Erik Frost i Kärtared, var med bland de utskickade, blev denna resa mycket kommenterad i hans hem. Farfadern var mycket belåten med förhållandena i Danmark. Han beundrade särskilt det högt uppdrivna, jordbruket och de vackra trädgårdarna på Fyn. När farfar Frost kom hem, hade han med sig en del växter och frön. Det visade sig emellertid vara stor skillnad på betingelserna för växtligheten på Fyn och på Svältorna, varför Frosts anläggningar till stor del misslyckades. Frost hade dock fått intresse för trädgårdar, vilket följde med under hela hans långa liv. Sålunda planterade Frost fruktträd efter fyllda 90 år.

FRUKTADE RYSSEN OCH OFFICERARNA.

Erik Gustaf Lilliehök (27/6 1807 Sällerhög – 17/5 1878 Sällerhög)

Man var bara rädd för Ryssen. Då man planterade skog på en ljunghed, yttrade en gammal soldat: ”när denna skog blir avverkningsbar, tar ryssen den”.

De i bygden boende officerarna uppträdde med samma översitteri och hänsynslöshet som de tillämpade i tjänsten, varför de var fruktade av sina underlydande och hatade av andra. Officeren regerade oinskränkt i socknen och skaffade sig fördelar på andras bekostnad. Bönderna vågade inte opponera sig mot de mäktige.

I Nårungabygden bodde många officerare. Säterierna Skällared (Sällerhög), Stora Långared och Iglabo innehades av militärer. Åsen var kaptensboställe och Lommared sergeantboställe. Lilliehöök på Sällerhög. Leijer på Stora Långared och kaptenerna på Åsen brukade prygla sina underlydande och andra misshagliga personer. Von Schwartzenhoff på Iglabo synes ha uppträtt på annat sätt. Det har inte nämnts något om att han varit hård mot sina underlydande. Tvärtom var han givmild bland annat mot kyrkan. Ljurs kyrkklocka var en skänk av honom. Schwartzenhoff donerade även några hundra kronor, varav räntan skulle utdelas till soldatänkor inom Nårunga pastorat. Donationen varar än, men änkorna har snart försvunnit, då det på 1950-talet bara var två kvar. Även den stränge Lilliehöök hade sina goda sidor. Han donerade några tusen kronor till välgörande ändamål i Asklanda och Ornunga.

Sven i Ramnaklev i Asklanda hade för tidigare meriter blivit befordrad till hövitsman. I denna sin egenskap förde han befälet över den garnison som skulle försvara Älfsborgs fästning. När danskarnas kulor började vina, blev Sven så förskräckt, att han gömde sig i hemlighuset medtagande nycklarna till ammunitionsförrådet. Snart hade svenskarna ingenting att skjuta med, varför man måste söka få tag på Sven. Denne anträffades av en fru, som hörde till försvararna. Denna gav Sven en grundlig uppsträckning för hans feghet.

Sven måtte inte alltid ha varit så ynkligt feg. För sina meriter i krig hade han som kunglig förläning fått gården Stenhögen i Ljurs socken. Sven var emellertid så hatad, så att ortsborna sammangaddade sig och rev ner hus och hägnader på Stenhögen. Det blev mycket kännbara efterräkningar för dem som tagit del i skadegörelsen. Att man förgripit sig på en kunglig förläning ansågs vara mycket försvårande.

Sven synes ha varit en stor bråkmakare. Enligt Gäsene härads dombok hade han ett mål mot sin granne Ambjörn. Sven tog då en bok på dombordet och slog därmed Ambjörn så att blodvite uppstod.

Av ett kyrkostämmoprotokoll från 1751 framgår att prästen Nordlind avrått Sven från att gå till nattvarden, enär hans svåger, Lars i Aspelund, hade åtskilligt emot honom. Sven hade blivit arg, för att han blivit utpekad i kyrkan. På vägen från kyrkan hade Sven förehållit prästen det olämpliga i hans handlingssätt och bl.a. yttrat: ”Dä spörjs dä, om jag släpper prästen mä dä, jag.” Stämman bestämde att Sven ”för Predikoämbetets förklenande och gifne förargelse i Församlingen borde gifva 2 Dr. Smt. till kyrkan, så framt saken kan förlikas och hans ärevördighet herr Nordling sin rättmätiga fordran finner kunna eltergifvas, hvarom vidare kommer att afslutas i vederbörandes närvaro.”

LÄRARE OCH LEKMANNAPREDIKANTER

Fristad hed Hovfotografer sw Svensson & son

Som knekten fått mer allmänbildning än folket i allmänhet och därtill tillägnat sig en viss smidighet och anpassningsförmåga var det vanligt, att soldaten anställdes som kyrkovaktmästare eller barnlärare. Före skolstadgans tillkomst tjänstgjorde soldaterna Mars i Ornunga och Sal i Kvinnestad omkring 1870 som barnlärare.

Under 1800-talets väckelserörelse var det åtskilliga soldater, som blev lekmannapredikanter. En soldat från Kvinnestad, Petter Topp, född 1787, hade varit i Svenljunga och där blivit påverkad av väckelseprästen Jakob Otto Hoof. Hemkommen började Topp att störa den djupa andliga sömnen i trakten. Han uppträdde som en sträng väckelsepredikant och ledde bönemöten. Topp fortsatte med att predika bättring, även då han gjorde sina regementsmöten på Fristad hed. Fastän det stod i första stycket på soldatens erinran, att soldaten skall frukta Gud, så passade inte Topps gudsfruktan för befälet, utan han skulle straffas för sin verksamhet. Topp blev dömd till att offentligt pryglas på heden. En officer som tyckte att detta var för ruskigt, lyckades i sista stund avstyra exekutionen. Topp blev emellertid befordrad till vice korpral, vilket visar att han inte ansågs vara oduglig som krigsman.

En annan soldat, som i likhet med Topp blivit gripen av den hoofianska förkunnelsen var Magnus Böhm i Äspered. Denne, som var född 1794, kom att betyda mycket för den andliga utvecklingen i trakten. Då Böhm gjorde sina möten på Fristad hed predikade han även där om omvändelsens nödvändighet för sina kamrater. I likhet med Topp blev Böhm dömd att offentligt pryglas. Denna dom gick i verkställighet. När Böhm blivit avbasad föll han på knä och tackade Gud för att han var värdig att lida för Jesu namns skull, samt bad för dem som hade misshandlat honom. Efter detta lär översten ha yttrat, ”Böhm får frukta Gud så mycket han vill. Jag slår aldrig mer någon för hans gudsfruktan.”

August Bäck lantbrukare soldat lekmannapredikant (1843-1919)

En som betytt mycket för utvecklingen i trakten var soldaten och predikanten August Bäck. Denne var född på torpet Bratteberg i nuvarande kronoparken år 1843. Hemmet var ytterligt fattigt, varför August tidigt fick arbeta för sitt uppehälle. Det berättas att August var så fattig att han saknade byxor och hade ändrat om en säck som han använde istället. Under Bäcks ungdomstid var det vanligt att man sökte få hänkomst genom att smygbränna, men som August inte hade någonting att göra brännvin av, tjänstgjorde han som langare och lönnkrögare. Då August inte kunde motstå frestelsen att själv använda av sitt lager gick affären med förlust. August blev emellertid soldat med namnet Bäck efter roten. Han bosatte sig då på soldattorpet vid Högabacka.

Bäck hade gott förstånd och god ledarförmåga, varför han blev ungdomens ledare vid deras tillställningar och upptåg. Han var särskilt intresserad av att förlöjliga och trakassera läsarna. När den andliga väckelsen under 1870-talet drog fram över bygden, blev Bäck radikalt omvänd. Han blev snart den självskrivne ledaren för läsarna. Hade Bäck förut trakasserat dem, så blev han nu utsatt för förföljelse och obehag från vissa element bland sina förra anhängare. Han tog dock allt med lugn. Under Bäcks målmedvetna ledning slog frikyrkligheten igenom på ett sätt som torde sakna motstycke.

Efter de andliga väckelserna på 1870- och 1880-talet var det många såväl stamanställda som beväringar som fått andliga intressen. Dessa brukade samlas till bönemöten och predikningar på en glänta i skogen nära heden. Dessa möten leddes av Bäck m. fl. Under de decennier som gått sedan Böhm och Topp trakasserades, hade stämningen bland officerarna ändrat sig, så att Bäck stod i ett gott förhållande till sina överordnade. Som bevis härför kan nämnas följande. Folkskolläraren hade påyrkat att en Bäcks son skulle studera. Bäck hade då ingen möjlighet att bekosta sonens utbildning, men Bäck fann på råd. Åtskilliga av hans gamla kaptener var bosatta i Borås. Till dessa gick nu Bäck och bad att hans son skulle få mat en dag under varje vecka. Då Bäck fått löfte om sju matdagar var sonens försörjning säkrad. Bäck och hans son fick dock vara ytterst sparsamma, Bäck hade bevistat en terminsavslutning i Borås. Därvid hade han inte råd att åka järnväg till Ljung, utan både gamle Bäck och sonen gick den 3 1/2 mil länga vägen till Borås.

INDELNINGSVERKETS AVVECKLING

Fd soldat August Vestergren med sonen Erik Algutstorp ca 1921. Foto Vänersborgs museum

Indelningsverket avvecklades med början vid sekelskiftet När indelningsverket upphörde, fick rotarna disponera knekttorpen. Det blev dock mycket krångel och många processer, för att få klarlagt vem som var ägare till torpet. I allmänhet gjorde stamroten anspråk på att ensam vara ägare. Om det kunde visas att stamroten släppt till jorden, blev denna tilldömd som ägare. Så blev det t.ex. vid Hjulsered i Ljur.

Även i Spångakils rote i Ornunga gjorde stamroten anspråk att ensam få torpet. Vid utredning om äganderätten framgick att torpet intagits på kronoallmänningen Ornungen. I utlåtandet stod att såväl stam- som utrote hade lika rätt till torpet enligt roteringcn. Apelås i Grude skulle dock undantas enär det inte hade rätt att göra intag på Ornunga mark. Apelås fick dock sin del av köpeskillingen.

Som nämnts hade de flesta torpen tagits på allmän mark och ansågs därför tillhöra hela roten. I Ornunga var alla torpen, utom ett, försålda och köpesummorna hade delats mellan rotebönderna. När det sista torpet skulle säljas, påstod lantmätaren att torpet var taget på kronoallmänningen och denna hade år 1836 skänkts till Ornunga socken, varför torpet måste tillhöra Ornunga skifteslag. Skifteslaget tog också hela köpeskillingen. Förhållandet skulle naturligtvis varit detsamma vid alla torpen.

Betygsätt berättelsen!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 20

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

DAGBOK

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.

"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 18 M.

"D. 18 M. Mulet, lugnt, 2 gr. blidt. På f. m. voro A. Johansson i Eggvena Håkansg. med 2 hästar och A. Eriksson i Hoberg Postg. med 1 häst här och köpte virke. Rydberg körde hem bräder från Krutg. På e. m. var Rydberg i Norunga Prestg. hvarest förrättades auktion å de...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 17 S.

"D. 17 S. Mulet, nästan lugnt på m. 6 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen, en rätt tröttsam promenad, emedan snön största delen af vägen räckte till knävecken, på återvägen mötte jag kommunalnämndsordföranden Fredrik Andersson i Kättlingabo, som promenerande var på väg...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 16 L.

"D. 16 L. Strömoln, lugnt, på m. 6 g. kallt. På f. m. voro Rydberg och Emil ute och skottade upp vägen från Iglabo förbi Tolsg. till Ljur stom. Jag skottade vägar på gården, samt sågade och högg ved åt mig. Frun och Hulda hade tagit sig bak före (eller rättare)...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 15 F.

"D. 15. Fr. klart, lugnt, på m. 7 gr. kallt. På f. m. var jag i Långaredsboden, vid Ljurs bod mötte jag Ljurs snöplog förspänd med 4 hästar, hvars snöskottningsdistrikt räcker från Öna till Stommen. Strax hitom Långared mötte jag Långareds snöplog, äfven förspänd med...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 14 Th.

"D. 14 Th. Mulet på m. 5 gr. k., blåst och starkt yrväder, På e. m. 3 gr. blidt, starkare blåst och snöyra. Jag har hela dagen arbetat med att sätta skaft på skedar och knifvar. Hulda hjelpte Emil med tröskning. På afton, frun är orolig öfver att Rydberg ej hemkommer...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 13 O.

"D. 13 O. Strömoln på m. 11 gr. kallt. Något blåsigt. Hulda blef hastigt illamående under natten, men är nu på morgon kry igen. På f. m. satte jag skaft på 3-ne afbrutna metallskedar, den ena skänkte jag till frun, den andra till Alma och den 3-dje till Hulda. På e....

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 12 T.

"D. 12 T. Klart, på morgon 17 gr. k. På f. m. var jag i Nolhagen med tidningar, samt återtog äldre tidningar. Rydberg körde hem ved från skogen. Vid m. t. 10 gr. kallt. På e. m. gjorde jag blanksmörja, Rydberg sålde sitt lilla gula sto till J. H. Österberg, och reste...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 11 M.

"D. 11 M. Första rättegångsdagen med Gäsene härad. 18 gr. kyla, strömoln, narigt. Voro Rydberg och jag vid tinget i Ljung. Några handlingar emottogs ej från någondera af parterna, utan saken dem emellan kommer att vid detta tinget afslutas. Jag slapp att vittna, men...

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 10 S.

"D. 10 S. På m. halfklart nästan lugnt 12 gr. k. vid m. t. 10 gr. På e. m. klart var Petersson uppe hos mig. Karl Andersson i Gundlered var hos Rydberg. Flickorna Hulda och Nanny voro äfven en stund uppe hos mig och sågo i mina böcker." Hulda...

 

BookBeat

Över 200.000 ljudböcker på lager

Prova på GRATIS i två veckor. Klicka här.

ALLA BERÄTTELSERNA

KÄLLOR

Abraham Winka: En Gårds Historia

Linnar Linnarsson: Bygd By och Gård

Karl Eriksson: Gårdsägarn Torparn och Knekten

J. W. A. Yllander: Min dagbok året om 1889

Stig Svenssons memoarer: Bondeminnen

Stefans Hemsida

Svältornas Fornminnesförenings: årskrifter

Kyrkoböcker