ALLA BERÄTTELSER

DRÖMMEN OM AMERIKA

Fotografiet visar avrättningen i Malmköping av Gustav Adolf Eriksson Hjert 18 maj 1876.

Gustav Adolf Eriksson Hjert,

född den 5 september 1844 i ett soldattorp i Högsby socken i Kalmar län, död 18 maj 1876 (avrättad), son till soldaten Erik Hjert (1804–1897) och Brita Hemmingsdotter (1805–1869), var tillsammans med sin kumpan Konrad Tektor de sista som blev offentligt avrättade i Sverige.

Gustav Adolf Eriksson Hjert

5/9 1844 – 18/5 1876

Gustav Adolf Eriksson Hjert var född den 5 september 1844 i ett Huseby soldattorp (nr 86) i Högsby socken, Kalmar län.

Fadern var soldaten Erik P. Hjert (1804 – 1897) vid Kalmar regemente (Livkompaniet). Moder var Brita Hemmingsdotter (1805 – 1/7 1869).

Redan som ung hamnade han i brottsregistren för ett antal småstölder på olika håll i landet. I april 1864 dömdes han i Stockholm till “första resan stöld“.

I oktober var han ute igen och bestämde sig för att pröva på den militära banan och värvades vid Svea Artilleriregemente. Fängelsestraff antecknades i prästbetygen och efter som han var dömd lät han förfalska sitt prästbetyg för att kunna bli antagen. Hjerts militära bana blev dock kort. Att ta order och följa disciplinära regler var inte Hjerts starka sida.

Hjert straffade ut sig genom en stöld och våren 1865 dömdes han vid Krigsrätt till 8 månaders straffarbete och avsked. Julen 1865 var han åter ute på gatorna. I september 1867 döms han igen, nu till “andra resan stöld” för inbrott och förfalskning. Han fick 5-års straffarbete på Långholmen.

I november 1868 ertappas han vid ett rymningsförsök. Rymningsförsöket resulterar i påbackning av strafftiden. Han skulle ha frigivits i november 1872 men datumet skjuts nu fram till juli 1873.

Den 2 september lyckades han rymma, men friheten blev ganska kort. Redan den 3 februari 1871 var han tillbaka på Långholmen. Under rymningstiden begick han flera brott och hans strafftid utökades med 7 månader. Det nya frigivningsdatumet sätts till februari 1874.

KONRAD PETTERSON LUNDQVIST TEKTOR

Konrad Petterson Lundqvist Tector var äldre än Hjert, född den 30 april 1838 på Rehnstads säteri, Svanshals socken, Östergötland.

Hans far var Peter Tector (1797 – 19/5 1876) och modern var Brita Lena Wattenström (1798 – 1881). Fadern var statardräng på Rehnstads säteri. Stugan de bodde i låg mellan Lindekullen och Sättra.

Konrad växte inte upp under särskilt ordnade förhållanden. Även fadern hade en brottslig bana. Hans bror Alfred Leonard var dömd för stöld.

Konrad gifte sig i Vadstena den 7 november 1860 med Ulrica Charlotta Andersdotter (1830 – 1878). Ulrica var 8 år äldre än Konrad och antagligen efterbliven. Strax efter bröllopet fick Ulrica och Konrad en son, Carl Fabian. Han föddes den 15 januari 1861.

Den 23 september 1862 får paret en flicka, Jenny Wilhelmina. Hon avlider dock redan efter 2 månader.

Samma datum som Jennys födelsedag, fast året efter, föddes ytterligare en son, Walfrid Justianius, 23 september 1863. Han blev endast 6 år.

Konrad Tektor var en bråkstake och en notorisk brottsling. Han hade en lång rad med rån och stölder bakom sig, inklusive stölder i kyrkor. Man beräknar att han stulit för inte mindre än 957 000 kr under sin karriär, en oerhörd summa på den tiden.

På Gotland döms Konrad tillsammans med brodern Alfred år 1864 till fängelse för stöld, Alfred till “tredje resan stöld” och Konrad till “första resan stöld”.

Den 16 juli 1869 döms han för förfalskning, stöld och mordbrand till 5-års straffarbete på Långholmen.

LÅNGHOLMEN

Konrad Tektor avtjänade sitt fem-åriga straff på Långholmen samtidigt som Hjert. Det var här på Långholmen de båda kumpanerna träffades.

Till skillnad från Hjert höll sig Tektor i skinnet under fängelsetiden. Tektor hade anhöriga i USA och ville resa dit. Tektors bror Alfred emigrerade till USA år 1873.

Tektors fru Ulrica hade tydligen svårt att ensam ta hand om deras son Carl Fabian. I februari 1874 skickas sonen till en svägerska i USA. Antagligen hade Alfred gift sig därborta. För att få ihop tillräckligt med pengar till resan planerade han ett större rån. Han invigde Hjert i planerna. Hjert, som var den mer framåt och drivande av de två, började planera.

Hjert lämnade fängelset i den 7 februari 1874. I maj befann han sig i Malmköping och utanför postanstalten hittade han en turlista för postdiligensen mellan Sparreholm och Eskilstuna. Av den framgick att diligensen passerade nattetid på vissa turer från Sparreholm mot Eskilstuna. Den 16 juli 1874 släpptes även Tector från Långholmen och de båda förenades åter.

FRIGIVNA

Hjert hade en bostad på Norrlandsgatan 27, Stockholm och antagligen vistades de här de närmaste dagarna efter Tektors frigivning.

Redan den 21 juli begav de sig ner till Jönköping. I trakterna av Vadstena och Motala gjorde de ett stort antal inbrott, bl.a. hos kamrer Jacobsson där de natten mellan den 31/7 och 1/8 kom över några överrockar, som kunde komma väl till pass när de skulle dölja sig i skogarna.

I början av augusti (natten mellan 4 – 5 augusti eller mellan 5 – 6) bröt de sig in hos löjtnant August Forsbeck på Ekeby söder om Mjölby. Här fick de tag på två jaktbössor. Tektor tog en tvåpipig mynningsladdare för kula och hagel och Hjert tog en liknande bössa men en bakladdare.

Pistoler hade de redan fått tag på tidigare. De hade redan då planer på att råna postdiligensen. Alla ombord på diligensen skulle mördas för att inte lämna några vittnen. För detta behövdes även tyngre vapen.

Torsdagen den 20 augusti 1874 anlände de till Sparreholm med tåg. Därifrån tog de sig för fot till trakterna av Malmköping. Bössorna gömde de utanför samhället. Därefter gick de in till Malmköping men gjorde inga större försök att hålla sig dolda.

Här fortsatte nu planerna på rånet. Den lämpliga turen att råna passerade tre gånger per vecka. På en vägsträcka genom en tät skog cirka 5 km nordväst om Malmköping hittade de ett lämpligt ställe att utföra rånet på.

Platsen de valt hade en grind som skulle tvinga diligensen att stanna för att öppna den. På båda sidor om vägen fanns gärdsgårdar vilket skulle hindra diligensen att vända. Inte långt från grinden låg Navesta gård som innehades av kyrkvärden Anders Ersson.

I skogen intill byggde de en riskoja där de stöpte kulor och övade prickskytte. Konstigt nog upptäcktes de inte under dessa förberedelser. Rånet planerades till torsdagskvällen den 27 augusti. Fram till dess fortsatte de sin inbrottsvåg både i Malmköping och på kringliggande gårdar. De till och med bröt sig i en jordkällare hos länsman Gustaf Jäderholm på länsmansbostället i Malmköping, där de stal mat och dryck.

På kvällen torsdagen den 27 augusti tog de postering på båda sidor om vägen på platsen de valt för rånet. Vid 23-tiden hörde de ett hästekipage närma sig. De gör sig beredda att slå till.

Det som dyker upp på vägen är dock inte postens fyrhjuliga gulfärgade diligens utan en enspänd kärra. De ligger kvar dolda intill vägen utan att agera. Vad de dock inte visste var att detta var posttransporten. När mängden post inte var så stor kördes den på en tvåhjulig kärra med enbart en häst framför. Detta var mer ekonomiskt.

De beslutar nu att göra ett nytt försök lördagen den 29 augusti. De byter ställe för tillslaget till en vägsträcka 5 km längre norrut, nära Hagtorp. Men även denna gång tvingas de avstå då postdiligensen hade sällskap med en annan vagn. De vågade då inte utföra rånet.

De började misströsta och insåg att tiden började rinna ut för dem. De kunde inte längre trycka i skogen mycket längre utan att undgå upptäckt. De beslutar dock att göra ett sista försök på kvällen måndagen den 31 augusti. Denna gång skulle rånet ske vid det ursprungliga stället, vid grinden intill Navesta gård.

Denna kväll fick de också bättre skydd av vädret då det regnade. Strax innan tidpunkten då postdiligensen skulle passera anländer en häst med vagn till grinden. Det var kyrkvärden Anders Ersson som var på väg hem till Navesta. Han lägger märke till två skuggfigurer intill vägen och skyndar sig därifrån.

När han försvunnit tar de båda kumpanerna position vid vägen, på var sin sida om grindhålet. Med sig hade de sina laddade bössor och pistoler. Klockan var nästan midnatt.

CIVILINGENJÖR HERMAN MAURITZ UPMARK

Civilingenjör Upmark och kusken Larsson närmar sig i en kalesch. Herman Mauritz Upmark var född den 12 oktober 1845 på Hammargården i Västerhaninge utanför Stockholm. Hans far var revisorn G. Mauritz Upmark (f. 1811). Modern var Matilda Wilhelmina Molien (f. 1819).

Upmark arbetade med järnvägsbygge i Södermanland. Han var anställd vid det nyligen startade Oxelösund-Flen-Westmanlands Järnväg (OFWJ) som distriktsingenjör. Den 19 augusti 1873 gifte han sig med Julia Elisabeth Rosenqvist och paret var bosatt i Eskilstuna.

Julia var född den 8 januari 1851 i Kelna, Kristianstad. Julia hade nyligen förlorat sin mor (24 mars) och nu fem månader senare skulle hon förlora även sin make. Julia avled den 7 oktober 1933.

Civilingenjör Herman Mauritz Upmark var född den 12 oktober 1845 på Hammargården i Västerhaninge utanför Stockholm. Hans far var revisorn G. Mauritz Upmark (f. 1811). Modern var Matilda Wilhelmina Molien (f. 1819).

Upmark arbetade med järnvägsbygge i Södermanland. Han var anställd vid det nyligen startade Oxelösund-Flen-Westmanlands Järnväg (OFWJ) som distriktsingenjör. Den 19 augusti 1873 gifte han sig med Julia Elisabeth Rosenqvist och paret var bosatt i Eskilstuna. Julia var född den 8 januari 1851 i Kelna, Kristianstad.

Julia hade nyligen förlorat sin mor (24 mars) och nu fem månader senare skulle hon förlora även sin make. Julia avled den 7 oktober 1933. Upmark hade varit på tjänsteresa och måndagen den 31 augusti 1874 var han på väg hem till Eskilstuna. Han hade tagit tåget från Stockholm till Södertälje och antagligen tänkt fortsätta med ångbåt därifrån.

Av någon anledning tog han inte ångbåten utan fortsatte med järnväg till Sparreholm. För att komma vidare därifrån fick han av en god vän, åkeriägaren Jonas Gustaf Lundqvist, låna 2 hästar och vagn med kusk för hemfärden. Kusken var åkardrängen John August Larsson.

Ekipaget väntade på Upmark på stationen i Sparreholm när Upmark anlände dit.

Bilden visar en postkalesch. Upmarks ekipage var av samma typ.

Då det regnade fällde de upp lädersuffletten på kaleschen till skydd för Upmark. Han hade tre rockar på sig till skydd mot vädret samt bar handskar.

De lämnar Sparreholm vid 21.30 tiden. Från Sparreholm var det en mil till Malmköping. Därifrån återstod 3,5 mil till Eskilstuna. De rastade vid gästgiveriet i Malmköping. Klockan var då cirka 22.30.

Där fick Upmark reda på att det varit ett antal ouppklarade inbrott i trakten under den sista tiden. Gästgivare Almkvist varnade Upmark från att fortsätta. Han hade dock bråttom och ville fortsätta så snart som möjligt. Strax efter Upmark anlände även postdiligensen med postiljonen Anders Petter Broberg (1831 – 1878) och skjutsdrängen Carl August Lätt (18 år 1874).

Då Upmark även förde en större summa pengar erbjöd postiljonen Broberg att de kunde slå följe med postdiligensen. Broberg var beväpnad med två pistoler till skydd. Postiljonerna bar uniform och sabel och år 1839 beväpnades de med dubbla pistoler till skydd mot det ökade antalet landsvägsrån. Från 1875 utrustades de med snabbskjutsrevolvrar.

Upmark ville dock inte dröja längre utan han och Larsson fortsatte ensamma. När de fortsatte låg de nästan exakt på postdiligensens tidsschema. Klockan var runt 23 när de fortsatte.

Upmarks kusk Johan August Larsson vad född den 14 april 1850 på Björnkärr under Rockelsta, Helgesta socken, Södermanland. Han far var statardrängen Lars Peter Larsson (f. 1811) och modern var Anna Greta Pehrsdotter (f. 1817). År 1860 flyttar familjen till Eskilstuna. År 1871 börjar han sin anställning hos åkaren Jonas Gustaf Lundqvist i Eskilstuna.

MORDEN

Vid grindhålet på skogsvägen vid Navesta, norr om Malmköping ser Tektor och Hjert ett fyrhjulig vagn dragen av två hästar närma sig den 31 augusti 1874. Klockan var då cirka 23.40. Utan att tveka utgick de från att detta var postdiligensen.

Framför grinden stannar kusken Larson sitt ekipage och förbereder sig för att stiga av och öppna grinden. Tektor rusar då fram på höger sida av vagnen och avfyrar sin bössa mot Larsson.

Hagelsvärmen missar dock Larsson. Hjert avfyrar då sin bössa mot Larsson som träffas i halsen av hagelsvärmen. Han faller livlös bakåt över kuskbocken där han blir liggande.

Upmark försöker komma åt tömmarna i ett försök att ta sig därifrån men träffas samtidigt av Tektors andra salva. Upmark faller, allvarligt sårad, ned på vagnssätet.

Hjert skjuter på måfå mot vagnen men träffar inte Upmark. Hästarna blir skrämda av skottlossningen och skenar iväg. Tektor lyckas dock få tag på hästarna och stoppar dem.

Hjert börjar undersöka vagnen och upptäcker först nu att de gjort tillslaget mot fel vagn. Återigen hade de missat postdiligensen.

Nu återstår bara flykt. Medan de står kvar på platsen hör de ytterligare en vagn närma sig, denna gång postdiligensen.

De gömmer sig intill vägkanten med sina tomma bössor. När postkusken Lätt och postiljon Broberg ser den tillsynes tomma vagnen förstår de att allt inte står rätt till. Dessutom hör Lätt ett varningsrop “det finns mördare i närheten“. Varningen kom från Upmark.

Utan att stanna sätter postdiligensen av med högsta fart norrut genom den öppna grinden. De fortsätter ända till Mortorps krog, cirka en halv mil norr om brottsplatsen.

Under tiden försvinner Tektor och Hjert mot Flenshållet där de gömmer undan sina bössor i en hage. De hann inte ens undersöka om Upmark hade något som de kunde stjäla innan de försvann från brottsplatsen.

Framme vid Mortops krog slår postiljonen Broberg larm.

Snart kunde man organisera ett stort uppbåd med bland annat folk från Skogshalls skogsvaktarskola som låg ett par kilometer från Mortorp. Rättaren på Skogshall, Carl Engström tar med sig 8 lärlingar samt drängen Carl Gustav Törnblom.

Bild av hur Mortorp ser ut idag. Foto Hans Högman, 2002.

Uppbådet sätter av mot brottsplatsen dit man anländer vid tre-tiden på morgonen.

Upmark lever då fortfarande men är mycket allvarligt sårad. Man tar honom till den närliggande Navesta gård där kyrkvärden Ersson samt drängen Törnblom genast åker till Malmköping för att hämta en läkare och informera Länsman. Läkaren Karl Fredrik Edvard Braun anländer tillsammans med länsman Jäderholm till Navesta vid 5-tiden på morgonen.

Dr Braun påbörjar genast undersökningen av Upmark med inser ganska snart att hans liv inte går att rädda. Upmark har förlorat mycket blod av skottskadorna i bröstet och på överarmen och får morfin mot smärtorna.

Jäderholm gör ett första förhör med Upmark. Jäderholm ombesörjer även att ett telegram angående händelserna skickas till landsfiskal Åberg i Nyköping. Upmark blir allt svagare och han avlider vid fyra-tiden på eftermiddagen den 1 september.

Dr Braun (f. 1828 i Stockholm) var 2. bataljonsläkare vid Södermanlands regemente mellan 1864 och 1866 samt 1. bataljonsläkare mellan 1866 och 1878 och tillika provinsialläkare i Malmköping åren 1864 – 1878. Södermanlands regemente hade sin övningshed, Malma hed, i Malmköping.

FLYKTEN

Efter dådet flyr Tector och Hjert mot Flen. Vid 4-tiden på morgonen övernattar de på en höskulle en bit utanför staden. De håller sig dolda under dagtid och fortsätter sin vandring på nätterna. De passar dock på att göra ett antal inbrott för att få mat och respengar.

De anländer till Hallsberg den 8 september där de tar tåget till Motala. Natten mellan den 9 – 10 september försöker de råna banken i Motala.

De hade kvar sina drömmar om Amerika och för att kunna resa dit behöves ett stort kapital. De avbryter dock inbrottsförsöket, antagligen skrämde något dem varvid de avbröt det hela.

Natten mellan den 13 – 14 september stal de en häst och vagn av kyrkoherde E. W. Boström i Kvistberg. Försedda med transportmedel beger de sig till Oskarshamn dit de anländer den 16 september.

Här avser de råna Smålands Enskilda Bank. Natten mellan 18 – 19 september bryter de sig in i banken och lyckas få upp kassavalvet. Här finner de ett antal kassakistor. Den första de tar är för tung så de väljer en annan i stället. Innehållet visade sig dock helt värdelöst för dem då den enbart innehöll lånehandlingar och reverser. Återigen ett stort misslyckande.

Nu beger sig de båda kumpanerna till Kalmar dit de anländer den 26 september.

Redan följande dag tar dig sig över till Gotland med ångaren Wisby. De båda anlände till Visby under eftermiddagen den 27 september 1874. Med sig hade de sitt tjuvgods från fastlandet. Detta gömmer de undan i en halmstack strax utanför staden.

På Gotland utför de ett stort antal inbrott både i gårdar och kyrkor. De tar både mat, kläder, pengar och värdesaker.

Natten mellan den 29 och 30 september bröt de sig in i Tofta kyrka där de kom över både pengar, vin och en tennljusstake. Flera kyrkor blev föremål för deras intresse, bl.a. kyrkan i Sproge där de natten mellan den 3 och 4 oktober stal 50 Rdl.

Natten mellan 5 och 6 oktober var det Grötlingsbo kyrkas tur.

Mellan den 28 september och den 9 oktober hann de med att göra minst 18 inbrott.

Hjert och Tektor återvänder till Visby den 9 oktober med en stor mängd tjuvgods. De beger sig till den halmstack där de gömt sitt stöldgods från fastlandet men upptäcker, innan de kommer fram, att någon varit där. De vågar då inte gå fram för att undersöka saken.

Alla inbrotten hade gjort att det var fullt pådrag på ön för att fånga in tjuvarna. De insåg snabbt att det inte skulle vara särskilt hälsosamt för dem att stanna kvar på ön.

I hamnen bevakade dock polisen alla avgångar med båt så det var inte tal om att ta en ångbåt till fastlandet. Natten till den 11 oktober stal de en fiskebåt, en sk. “tremänning“, som de använde för att själva ta sig från Gotland.

Natten till den 13 oktober anländer de till en ö i Östergötlands skärgård. De avsåg att ta sig till Norrköping men de blir anropade av tullare. De beslutar då att snabbt sänka de mer skrymmande delarna av sitt tjuvgods i havet. Detta gör de vid kanten av en berghäll där det inte var alltför djupt.

De 14 oktober sänker de även den stulna fiskebåten utanför Nävekvarn.

Hjert och Tector hade inte direkt tur på sin brottsbana. Först tar de fel på postdiligensen och Upmarks vagn, sen misslyckas de med två bankrån, både i Motala och Oxelösund. De blir dessutom av med sitt tjuvgods från fastlandet på Gotland. Nu blev de även av med merparten sitt stöldgods från Gotland.

Huruvida de verkligen tog sig till Norrköping är inte helt klart, men senare tog de tåget till Stockholm.

Vid denna tidpunkt fanns det en belöning på 1000 kr utfäst för infångandet av de två mördarna. Huvudansvaret för jakten på dem hade landsfiskal A. Åberg i Nyköping. Hjert och Tector var starkt misstänkta för dåden.

De anlände till Stockholm den 15 oktober och stannar där i en vecka. De bor bl.a. i Hjerts bostad på Norrlandsgatan 27.

Polisen fick genom stöldgodset de hittade i halmstacken i Visby ganska god bild av förövarnas stöldturné och denna turné kunde spåras ända till Malmköping och därmed till morden där. Man fick därmed klart för sig att mördarna var desamma som gjort de många inbrotten på fastlandet och på Gotland.

Polisen spårade nu upp det resterande stöldgodset genom att bevaka och besöka kända hälare. Överkonstapel Öberg lyckades pussla ihop Hjert och Tector med både stölderna och morden i Malmköping. Kommissarie Cederborg vid Stadsfiskalen i Stockholm startar nu en omfattande spaning efter dem.

Det börjar nu osa om fötterna på Hjert och Tektor och de lämnar Stockholm den 22 oktober. Med en ångbåt tar de sig till Västerås men redan efter 5 dagar beger de sig tillbaka till Stockholm.

Den 3 november gör polisen ett tillslag på Norrlandsgatan 27 där Hjert hade sin bostad, men de båda hade strax innan lämnat bostaden.

Eftersom polisen nu visste var de båda bodde så kunde de inte återvända dit. I stället tar de in på ett hotell på Norra Smedjegatan 20. Polisen hade dock begärt att hotellen skull hålla ögonen öppna efter de två brottslingarna.

Den 4 november får polisen in ett tips från hotellet att de har två gäster som stämmer in på signalementet. När polisen anländer till hotellet har dock de båda redan lämnat stället.

INFÅNGANDET DEN 5 NOVEMBER 1874

Tidigt på morgonen den 5 november dyker de båda upp på Liljeholmens tågstation, antagligen för att ta tåget söderut. Personalen på stationen misstänkte att de båda kunde vara Hjert och Tector och larmade polisen, som reagerade direkt.

Överkonstapel Öberg tog sig till Liljeholmen medan konstaplarna Risberg och Grundström tog det tåg från Centralstationen som man beräknade att de kumpanerna väntade på i Liljeholmen.

När Öberg anländer till Liljeholmens station känner han igen Hjert.

Även Hjert känner igen Öberg genom sina tidigare möten med polisen.

Samtidigt kommer tåget in på stationen och Hjert rusar ut på perrongen.

Risberg och Grundström ser nu Öberg jaga Hjert. Innan tåget stannat hoppar de av och förenar sig med Öberg i jakten efter Hjert.

Hjert som ser tåget komma in på stationen hoppar ned på spåret och springer söderut.

Tektor som uppmärksammat uppståndelsen på stationen avlägsnar sig snabbt därifrån.

Jakten på Hjert går vidare och efter 10 minuter hamnar han i en inhägnad. De båda yngre poliserna, Risberg och Grundström, är nu nära och Hjert tar upp en sten som han kastar mot dem.

Hjert som bl.a. är beväpnad med en kniv drar upp den och hotar de båda poliserna.

Grundström tar då av sig sin rock och använder den som skydd mot Hjerts kniv. Grundström träffas dock av ett knivhögg över ena ögat men samtidigt kastar sig Risberg över Hjert och klipper till honom med en sten i pannan. Hjert faller till marken och kan nu övermannas.

Hjert var även beväpnad med en pistol men av någon anledning använda han sig inte av den för att förhindra fängslandet. Hjert hade även arsenik på sig och då man vid förhöret frågade vad han hade detta till svarade han “hade för vana att förtära sådant“. Det var inte helt ovanligt att vid denna tid ta arsenik i små mängder för att orka mer då man var trött, ett slags doping.

De tre poliserna arresterar Hjert och tog honom till Liljeholmens station där fler poliser slutit upp.

Tektor var dock borta men man förstod att även han funnits på stationen. Hjert förs in till polisens detektiva avdelning inne i Stockholm.

Poliser sätter igång en intensiv jakt över hela Stockholm för att även få fast Tektor. Man bevakar alla avgående tåg, hamnen, landsvägarna etc. Tre poliskonstaplar, Gardtman, Persson och Björkander skickas till Södertälje för att där spana efter Tektor.

Vid 17-tiden den 5 november kommer en person som uppträder allmänt misstänkt till järnvägsstationen i Södertälje. Denna person köper en biljett till Gnesta. Personalen misstänker att han är den brottsling som polisen efterlyst och larmar polisen.

De tre stockholmspoliser som befann sig i Södertälje kommer snabbt till stationen. När Tektor får syn på poliserna tar han sig snabbt över bangården och ut på landsvägen där han med språng sätter av söderut.

De tre poliserna följer springande efter honom. Plötsligt stannar Tector och tar fram sin dubbelpipiga pistol som han hotar poliserna med. Han hotade skjuta om de kom närmare.

Poliserna närmar sig ändå Tektor som då spänner hanarna på pistolen. Gardtman tar upp en käpp och anfaller Tektor och lyckas slå pistolen ur hans hand. Tektor får samtliga tre poliser över sig. Snart är han övermannad och satt i fängsel.

De tre poliserna tar med honom på tåget till Stockholm dit de anländer vid 20-tiden.

POLISEN

Både vid infångandet av Hjert och vid infångandet av Tector gjorde de obeväpnade “detektiva poliserna” en mycket modig insats när de med risk för sina liv övermannade de beväpnade förövarna.

Från 1840 fick polisbetjäningen rätt att bära vapen. Vapnet var en kort sabel buren i liv eller axelgehäng. Först 1927 utrustades polisen med pistol och den skulle bäras i hölster fäst vid livremmen.

Olika special avdelningar kan dock utrustas med skjutvapen före 1927. Redan 1850 fanns en slags kriminalavdelning vid polisen. Den hade till ansvar att hålla uppsikt efter misstänkta personer och efterspana brott och brottslingar. Dessa “kriminalpoliser” kallades vid denna tidpunkt för säkerhetspoliser.

År 1864 byter man namn på säkerhetspolisen till detektiva avdelningen. År 1866, dvs 8 år innan jakten på Hjert och Tector, fanns vid detektiva avdelningen 5 överkonstaplar och 17 konstaplar. Avdelningen stod under ledning av en polisintendent men den direkta ledningen sköttes en kommissarie.

År 1871, dvs strax innan tiden för Hjert och Tector, började man fotografera de häktade samt i övrigt att ta fram ett system för signalement för att lättare kunna identifiera förbrytare.

RÄTTEGÅNGARNA

Morden i Malmköping skedde inom Villåttinge härad och därför kom mordrättegången att hållas i Nyköping, Södermanland.

Rättegången inleddes den 22 december 1874 vid Villåttinge Häradsrätt. Förhandlingarna skedde på länsfängelset i Nyköping. Åklagare var landsfiskal Åberg. Ordförande vid rättegången var i början Thure Wallin, därefter häradshövding Bror Geijer.

Tektor visade ånger över sina dåd medan Hjert var helt oberörd. Båda erkänner dock morden.

Den 18 februari 1875 var häradsrätten klar med sitt utslag. Av utslaget framgår att Hjert och Tector skulle få sina slutliga domar av den instans där de sist skulle lagföras.

Häradsrätten dömde dem till livstids fängelse för mord (inte till dödsstraff). De dömdes även att “för alltid förlora medborgerligt förtroende“.

Rättegången hanterade även skadeståndsfrågorna. I utslaget fanns även en dom från Oppunda häradsrätt där de den 18 februari dömdes för ett inbrott de utfört inom detta härad natten till den 2 september 1874.

Nästa rättegång hölls i Oskarshamn där de anklagas för inbrottet i Smålands Enskilda bank. Rättegången inleds den 25 mars. Åklagare var t.f. stadsfiskal Cederberg.

Efter rättegången skickas de till centralfängelset i Kalmar. Därifrån förs de över till Visby Länscellfängelse inför rättegången på Gotland.

Den 3 maj inleds förhandlingarna på Södra Gotlands Häradsrätt. Rättegången hölls på övervåningen i Länsfängelset.

Vid denna rättegång får Tector sin slutdom. Utslaget kom den 12 maj 1875.

Han hade redan dömts för morden vid Villåttinge Häradsrätt. Nu döms han till att mista livet. Domen skall dock bekräftas av Svea Hovrätt.

Fram till domens verkställande skulle Tektor förvaras på Visby Länscellfängelse. Här skall han ha suttit i cell nr 30.

Efter rättegången på Gotland skickas Hjert den 15 maj till Stockholms Länscellfängelse där han skrevs in som fånge nr 118 den 16 maj. Länscellfängelse låg då där Kanslihuset finns idag.

Hjerts sista rättegång var vid Öknebo Häradsrätt, Södertälje. Slutdomen kommer den 29 juni 1875 och Hjert döms till samma straff som Tektor, dvs att i ena bot mista livet.

Hans hela dom var: Tredje resan stöld, mord samt vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig.

Nu var alla underrätter klara med sina domar. De skall nu bekräftas av Svea Hovrätt.

Hovrätten bekräftar dödsdomarna den 15 september 1875.

Den 9 november inkom Hjerts nådeansökan hos Konungen. Ansökan var undertecknad av honom den 21 september.

I januari 1876 lämnar även Tektor in en nådeansökan. I deras nådeansökan försöker man få dödsdomarna omvandlade till livstids fängelse.

Avslaget på de bådas nådeansökan kom den 17 mars 1876. Hjert delgavs utslaget den 28 mars och Tektor den 30 mars. Kung vid denna tid var Oscar II.

Avrättningsdagen sattes till den 18 maj 1876. Tector skulle avrättas på Stenkumla backe på Gotland och Hjert på Villåttinge härads gamla avrättningsplats Lidamon utanför Malmköping. Avrättningarna skulle ske med halshuggning och vara offentliga.

AVRÄTTNINGARNA

Klockan 07.00 den 18 maj 1876 avrättas de båda, Tektor vid Stenkumla backe, utanför Visby och Hjert på Villåttinge härads gamla avrättningsplats Lidamon, Malmköping i Södermanland.

Skarprättare i Malmköping vid Hjerts avrättning var Johan Fredrik Hjort och vid Tektors avrättning på Gotland, Peter Steineck från Vadstena. Både Tektor och Hjert avrättades med handbila.

Hjerts avrättning i Malmköping

Tidigt på morgonen torsdagen den 18 maj förs Hjert från Länsfängelset i Stockholm till Centralstationen. Med honom finns 2 fånggevaldiger, fängelseprästen Isak Hellstedt samt fängelsedirektören Behrencreutz.

Hjert var försedd med både fot- och handboja. Bojorna var dessutom sammanfogade med en kedja.

Det specialchartrade tåget lämnade Stockholm vid två-tiden på natten och anlände till Sparreholm vid halvfem-tiden.

På stationen i Sparreholm väntade en kusk med häst och vagn för att föra Hjert med sällskap till Malmköping och Villåttinge härads avrättningsplats Lidamon.

Avrättningen skulle ske kl. 07.00. På Lidamon fanns redan en schavott på plats. Schavotten var konstruerad som en scen och mätte 12 x 14 fot och var 2 fot hög. En bred träbrygga ledde upp till schavotten. Mitt på schavotten fanns en stupstock placerad. Den var fyrkantig och 2,5 fot lång och 8 tum hög. Runt hela schavotten fanns ett räcke.

Redan under natten strömmade folk till avrättningsplatsen för att få så bra platser som möjligt. Andelen minderåriga barn bland åskådarna var relativt stort med tanke på den händelse som skulle äga rum.

Ansvaret för ordningen på platsen hade kronolänsman L. Göthman. Han hade organiserat en spetsgård runt schavotten för att hålla åskådarna på avstånd. Spetsgården bestod av 150 män som uppbådade med budkavle i Dunker, Malma och Lilla Mellösa socknar. Männen var utrustade med långa störar och formerade i en cirkel runt schavotten.

Ingången till avrättningsplatsen var dessutom bevakad av med gevär beväpnade uniformerade elever från den intilliggande skogsvårdsskolan Skogshall.

Skarprättare var Johan Fredrik Hjort (f. 1814, d. 1882) från Stockholm. På plats fanns även kronofogden Damberg. Kronofogden hade det högsta befälet vid avrättningar och under honom sorterade länsmannen som ansvarade för ordningen på platsen. En kronofogde var vid denna tid detsamma som en länspolischef, dvs högsta polismyndighet i länet.

Klockan 06.30 steg Damberg och Göthman upp på schavotten varvid Damberg läste upp K. M:ts dom samt H. M:t Konungens avslag på Hjerts nådeansökan. Som brukligt skedde detta innan den dödsdömde anlände till avrättningsplatsen. Den dödsdömde fick det hela uppläst i fängelset.

Fångtransporten med Hjert passerade mordplatsen på väg till Lidamon, avrättningsplatsen. Strax före klockan 7 använder de till Lidamon. Vagnen körde igenom spetsgården och man tog av Hjert bojorna. Han bar vid tillfället en överrock, vit halsduk och en filthatt.

Uppe på schavotten faller Hjert på knä varefter pastor Hellstedt läser två böner, bl.a. Fader Vår.

Efter bönerna tog Hellstedt av Hjerts hans överrock, halsduk, väst och krage samt vek ned skjortlinningen så att halsen blottades.

Hjert tar därefter farväl av prästen och lägger sig med obundna ögon på golvet med halsen i stupstocken.

Prästen läste därefter välsignelsen.

Skarprättare Hjort har hittills stått med ryggen mot Hjert. Han tar nu av sig sin kappa, vänder sig om och tar upp handbilan.

Med ett enda snabbt hugg skiljer han Hjerts huvud från dess kropp.

En ström av blod sprutar ut ur Hjerts hals:

Hjorts handbila var 42 cm över egget och skaftet 62 cm.

Strax rusar ett flertal bland åskådarna fram för att med sked och glas samla upp blodet. Det ansågs nämligen att man kunde bli botad från fallandesjuka om man drack blodet från en avrättad brottsling.

Kronobetjäningen lyckades dock mota bort de flesta.

Därefter klädde man av Hjert alla kläder och lade honom i en kista. En obduktion skulle därefter utföras på Hjert. Den avrättades kläder tillföll av gammal hävd skarprättaren.

Efter obduktionen, som verkställdes på Hårdetorp, gravsattes Hjert utanför kyrkogårdsmurarna vid Lilla Malma kyrka i Malmköping. Avrättade brottslingar hade inte rätt att begravas i vigd jord.

Efter en ombyggnad av kyrkogården år 1920 kom Hjerts grav att hamna innanför kyrkogårdsmuren. Någon gravsten finns inte vid graven men däremot en skylt på en järnstång med inskriptionen “Stråtrövaren Hjert offentligen avrättad 18 maj 1876 för mord“.

Foto Hans Högman, 2002.

Avrättningsplatsen Lidamon, Malmköping

Villåttinge härads gamla avrättningsplats på Lidamon ligger 8 km nordväst om Malmköping intill byn Bäckåsen längs vägen mot Eskilstuna. Om man åker från Malmköping så ligger platsen på högersida intill en såg. Sörmlandsleden passerar platsen. På Lidamon finns en skylt som tyvärr har blekts för mycket av solen (2002). På skylten står följande text: “Lidamon avrättningsplats för Villåttinge härad. Här skedde den sista offentliga avrättningen i Sverige då mördaren Hjert halshöggs 18 maj 1876.” Gärdet där avrättningsplatsen låg är idag igenväxt med sly.

Foto Hans Högman, 2002.

Tektors avrättning i Visby

Medan Hjert satt på Länsfängelset i Stockholm fram till avrättningen satt Tector på Länsfängelset i Visby.

Tektor skulle avrättas vid samma tidpunkt som Hjert, dvs kl 07.00 den 18 maj 1876. Tektor hade knappt en mil till avrättningsplatsen Stenkumla backe så hans transport lämnade fängelset först klockan halv sex på morgonen.

Fängelseprästen O. A. Westöös följde med på Tektors sista resa i livet. Som bevakning medföljde även två uniformerade vaktkonstaplar, Carl Lindqvist och J. Bolin. Enligt uppgift skall Tektor inte ha varit iförd fot- och handbojor.

Ute på avrättningsplatsen fanns 400 man i Spetsgården. Dessa var uttagna från de närmaste socknarna. Det ansågs vara ett hedersuppdrag att bli uttagen att ingå i spetsgården.

Cirka 600 åskådare hade samlats för att se avrättningen. Avrättningsplatsen Stenkulma backe låg strax norr om Stenkumla kyrka.

Strax före klockan 7 anländer fångtransporten till avrättningsplatsen.

Till skillnad från Hjert var Tektor märkbart tagen av stundens allvar. Innan han stiger ur vagnen ber han fängelseprästen om ögonbindel.

Därefter leds Tektor av prästen och vaktkonstapel Lindqvist fram till stupstocken som fanns på marken mitt i spetsgården. Stupstocken var cirka 50 cm lång och är enbart grovt tillyxad. Någon urfasning för hals och händer, som var brukligt, fanns inte.

Framme vid stupstocken faller Tektor ned på knä och prästen läser ett par psalmer samt Fader Vår.

Därefter får Tector hjälp av Lindqvist att lägga sig över stupstocken.

Skarprättare vid Stenkumla backe var Per Petter Christiansson Steineck (f. 1822) från Vadstena. Steineck stod en bit avsides då Tektor fördes fram. Han går nu fram till stupstocken med bilan bakom ryggen.

Lindqvist måste, innan avrättningen kan ske, rätta till Tektors kropp så att han låg med halsen över själva stupstocken.

Steineck höjer handbilan och hugger till, men hugget tar snett och träffar ryggen.

Han hugger därför ännu en gång men denna gång utan tillräcklig kraft för att skilja huvudet från kroppen.

En tredje gång höjs den nu blodiga bilan som med kraft avskiljer huvudet från kroppen.

Bilan tränger långt in i virket på stupstocken.

Många av åskådarna svimmade vid denna makabra avrättning.

Efteråt läggs Tektor med kläder i en kista och allmänheten får tillfälle att beskåda liket.

Avrättningen blev en blodig tillställning då Steineck behöver hugga tre gånger för att fullgöra sitt uppdrag. Han lär ha haft fallenhet för starka drycker och kan ha varit onykter då han avrättade Tektor.

Stupstocken saknade dessutom urfasning för halsen och man underlät att ta av Tektor ytterkläderna för att halsen skulle blottläggas som i Hjerts fall.

Allt detta försvårade avrättningen men det var skarprättarens ansvar att se till att allt var klart innan han verkställde avrättningen.

Enligt lag skulle huvudet helt avskiljas från den avrättades kropp.

Efter avrättningen fördes Tektors kista till Stenkumla kyrka där han blev gravsatt på norra sidan av kyrkogården. Till skillnad från Hjert, begravdes Tektor inne på kyrkogården.

Mördare och “självspillningar” fick normalt inte begravas i vigd jord, dvs inte begravas inne på kyrkogården men Tektor hade under fängelsetiden blivit djupt religiös och omvänd till gudstro att det räckte för att han skulle få bli begravd inne på kyrkogården.

En gravsten utmärker fortfarande Tektors (felstavat på stenen) grav idag.

MINNESSTEN VID MORDPLATSEN I MALMKÖPING

Vid platsen där Upmark och Larsson mördades restes en minnessten. Det skedde relativt snart efter morden, bl.a. för att de boende i trakten skulle slippa att hela tiden behöva peka ut brottsplatsen. På stenen har man dock felaktigt stavat Upmarks efternamn med två “p” (Uppmark). Idag finns minnesstenen vid nuvarande Eskilstunavägen cirka 5 km norr om Malmköping (denna väg fanns inte vid tidpunkten för morden). Våren 2002 restes även ett minne över kusken Larsson.

Minnesstenar över Upmark och kusken Larsson.

Minnesstenarna syns till höger om vägen på denna bild. Foto Hans Högman, 2002.

SKARPRÄTTARNA

Johan Fredrik Hjort var född 1814 och avled den 25 oktober 1882.

Avrättningen av Hjert var hans 12:e avrättning. Han blev skarprättare 1859. Totalt hann han med 15 avrättningar, den sista samma år som han dog.

År 1864 gifte han sig med änkan Ulrika Johanna Hansson.

Per Petter Christiansson Steineck var född den 10 juli 1822 i Skåne. Han blev skarprättare 1861. Mellan åren 1864 och 1887 utförde han 6 avrättningar.

Den 6 juni 1887 emigrerar han med hustrun Sara Kristina Håkansdotter till USA. Paret emigrerar från Kristine fs, Jönköping via Göteborg till New York, USA. Deras söner fanns då redan i USA.

Tektors blodiga avrättning bidrog säkert till att man senare förbjöd offentliga avrättningar. Efter fadäsen fick Steineck gliringar av sin far om det inträffade. På detta lär Peter Steineck ha svarat: -” Jag hugger väl så många gånger jag vill….“.

DE SISTA OFFENTLIGA AVRÄTTNINGARNA I SVERIGE

Avrättningarna vållade en intensiv riksdagsdebatt om bl a dödsstraffets avskaffande, men resulterade endast i att straffet i fortsättningen skulle ske intermuralt d v s innanför fängelsemurarna.

Hjerts o Tektors avrättningar blev alltså de sista offentliga avrättningarna. Det verkställdes närmare halvdussinet halshuggningar innan den siste avrättades, Johan Anders Andersson-Ander, huvud föll för giljotinen 1910, vilket för övrigt är den enda gång giljotinen använts i Sverige.

De sista dödsdomarna avkunnades 1920, och gällde den s k ryssligan i Norrviken, men verkställdes aldrig. Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921.

Händelserna låg till grund för filmen ”Drömmen om Amerika” av Christer Abrahamsson 1976 med Janne ”Loffe” Carlsson. Se ett samtal med Janne och utdrag ur filmen här.

https://www.youtube.com/watch?v=vEDc6kGYa30

 

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 14

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

DAGBOK 1889

19 September Torsdag
"D. 19 Th. Halfmulet nästan lugnt, på morgon 10 graders blidt. Rydberg hjelpte Slättgren med stenfoten till verandan. Frun, Alma och Hulda bakade. Emil hade hjelp att taga upp potatis. Jag arbetade på mitt lilla skåp. Mot aftonen regn. Vid m. t. 14 gr. blidt. på afton...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu