ALLA BERÄTTELSER

NÄR KEJSARINNAN KOM TILL TORPET KLINTEN

Gräfsnäs slott, Erska sn strax före 1834 års brand Konstnär Tora Thersner Vänersborgs museum

Det är sensommarmorgon. Folklivsberättaren Linnar Linnarsson sitter på utsiktsberget ovanför gården Strömliden, strax söder om Gräfsnäs vid sjön Anten. Det lovar att bli en vacker dag, som ännu ligger “oskårad” framför honom. Augustimorgonens sista lätta dimslöjor sveper norrut lågt över sjön Anten och solen härskar alltmer och ger glans över den bygd som han här uppifrån milslångt överblickar. Ja, det råder redan trygg dag över gårdar och byar. På gårdarna runt omkring har folket tidigt börjat en ny dag.

Långareds kyrka 1922 Foto Gustaf Ewald

Bortom sjön Anten ser han genom de ännu dröjande dimtrasorna Långareds kyrka, som lyser så strålande vit i morgonsolen. Omkring kyrkan och utefter sjön ligger de förnämsta gårdarna i sin vita kaxighet. Här råder en rik och bärande jordbruksbygd, som sköts med reda och förstånd.

Söderut och på västra sidan sjön börjar det stora skogslandet, som mest liknar en mångmila grön matta, som barmhärtigt gömmer och skyler de små skogstorpen. Det sas alltid förr att skogen är fattigmans tröja. Det var en sanning med en viss modifikation. Den kanske värmde och skylde nödtorftigt men tog igen med livslångt slit.

Tvärreds sista torpare fd prästgårdsarrendatorn Ernst Johansson med familj (Gunnar Anna Birgit och Ernst) framför torpet Mossen under Gärsbo

Ernst gjorde ett dagsverke i veckan 1927 – 1947

De hade hemsömnad av så kallade stoppvästar

Många av dessa skogstorp kom till under ett mörkt och fattigt 1800-tal. Städerna hade då ännu inte fått sina människoslukande industrier, och amerikabåtarna hade ännu inte börjat bygga broar över den väldiga Atlanten.

Karl Johansson och hustrun Adolfina Bengtsdotter, Norra Torp Södra Råda, med sina tio barn Gullspångssamlingen Bilder från Gullspång med omnejd Foto Axel Lundbäck 1900-1920

Torparfamiljernas barnmyller gav upphov till en överbefolkad landsbygd, vars jord redan ägdes, bevakades och exploaterades av få utvalda. Men livet hade sin gång, nya hem skulle bildas och munnar mättas, och så fick skogen tjäna som avlastningsplats för människors nöd. Skogen blev och var den tidens enkla socialhjälp. Far i skogstorparhemmet var oftast bygdernas vandrande snickare, målare, skomakare, smed eller urmakare och var hemifrån i veckotal, alltmedan mor hemmavid fick försöka hålla barnskaran vid liv med potatis och sillake.

Linnar uttryckte sina känslor för platsen så här: ”När vi i dag så romantiskt och idylliskt möter ödetorpen i skogens gläntor, så kan vi stanna i vördnad för dem som levat och verkat här. Men vi kan inte vara så hårda, att vi önskar något tillbaka. Frihet och frid finns aldrig, där nöd och fattigdom existerar och där fruktan och svält har blivit ett med vardagen.”

Auguste Victoria von Schleswig-Holstein och kejsarE Vilhelm II

Några hundra meter västerut från utsiktsberget ovanför gården Strömliden låg ödetorpet Vintergapet, eller Klinten som de gamla kallade det. Här bodde på 1800-talet “Blind-Jonas“, en mycket känd och skicklig fiolspelare, som oftast spelade till dans borta i skogsbyarna. ”Blind-Jonas” hade en son, Johannes, som också blev en skicklig fiolspelare, men som religiös spelade han aldrig upp till dans i lekstugorna eller på logarna.

Gräfsnäs 1500-talet. Från Sueciaverket

En sommardag på 1870-talet kom dåvarande ägaren av Gräfsnäs, hertig Fredrik Christian av Schleswig-Holstein, med tonårsdottern Augusta Viktoria körande över gropiga stigar och åkrar i vagn till det slitna och fattiga torpet Klinten. Kusken och gårdsrättaren Anders Jakobsson hjälpte de båda passagerarna av vagnen. Försiktigt tog unga fröken Augusta små trippande steg fram mot torparna som stod utanför ingången till torpet med mössorna i handen och framåtböjda för att visa sin ödmjukhet inför det oväntade besökte och det fina folket.

Flickan och hertigen stod i den skarpast tänkbara kontrast till den grå och billiga vardag som torparna försökte göra till en dräglig vardag. Hertigen som var en självsäker och pompös man skyndade fram till torparna och då dessa bockade sig nästan ner till marken utan att se på den finklädde mannen, uppmanade han dem att resa sig upp. Han tog dem inte i hand, det gick över huvud taget inte för sig, och det skulle aldrig slagit honom in att över huvud taget vidröra någon som inte var av hans egen ställning.

Augusta kom fram till de vettskrämda, gråbleka och fullstän paralyserade torparna och så räckte hon över en bunt kläder till dem. Hon var säkert övertygad om att hon hade gjort en enormt viktig humanitär insats och att hennes välvillighet skulle hjälpa dessa eländiga människor ut ur fattigdomen.

Sanningen var nog att kläderna aldrig kom att användas. Det gick helt enkelt inte an att en torpare klädde sig i en fin kvinnas eller herremans kläder, eller så skulle de sparas till det där tillfället då det gick an att se fin ut, ett tillfälle som givetvis aldrig kom.

När bunten väl var överlämnad och torparna återigen bockade så djupt att de nästan slog pannan i marken, lämnade hertigen och Augusta torpet utan ett ord.

Augusta Viktoria blev sedan, Tysklands sista kejsarinna, då hon gifte sig år 1881 i Berlin med Tysklands dåvarande kronprins Wilhelm, senare kejsare Vilhelm II.

Föga anade hon, att hon senare skulle gifta sig med en man som skulle bli en av de huvudansvariga för ett världskrig som kom att lägga ett armt Europa i spillror och där miljontals människoliv skulle offras.

Det föreslagna äktenskapet med kronprins Wilhelm godkändes först inte av hovet eftersom Augustes far inte var monark, utan endast hertig, men det stöddes av Bismarck, som betraktade det som en lösning på konflikten mellan Preussen och hennes far, Fredrik av Schleswig-Holstein, och det fick slutligen hovets godkännande.

Slottet Doorn i Nederländerna

Hon blev dock i början ringaktad vid hovet på grund av att fadern endast var hertig och hon hade svårt att komma överens med svärmodern Viktoria.

Efter monarkins avskaffande gick hon och make i landsflykt och bodde i Nederländerna på slottet Doorn. Hon ska ha chockats svårt då monarkin avskaffades, och hennes hjärtbesvär klarade inte av att yngste sonen Joakim begick självmord 1920. Ett halvt år efter att sonen skjutit sig i huvudet med en armépistol dog flickan från Gräfsnäs, kejsarinnan Auguste Victoria von Schleswig-Holstein.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.4 / 5. Omdömen 14

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

DAGBOK 1889

24 September Tisdag
"D. 24 T. Strömoln, kyligt (samma gradtal) Hulda hjelpte Emil med potatisupptagning, jag var i Långaredsboden och köpte gasolja (En blandning av gasolin och bensin som förr i stor utsträckning användes till belysning) åt Rydberg. En och annan regnskur blandad med...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu