BARNAMÖRDERSKAN ELIN JONSDOTTER

Bjurum Foto K Cajmatz 1856 Västergötlands museum

1650

En försommardag begavs sig kyrkoherde Olof i Vilske-Kleva till ett av Mårbys* frälsehemman tillsammans med sin hustru och två andra hederliga kvinnor. Det var Kristi Himmelfärdsdag den 23 maj 1659.

I byn spreds det rykten om att en ogift kvinna vid namn Elin Jonsdotter hade fött ett barn och bragt det om livet. Ryktena hade nått kyrkoherden, som kände sig nödsakad att ta reda på sanningen.

Väl framme vid gården där Elin bodde frågade kyrkoherden Elin rakt på sak om hon fött ett barn, men hon nekade till detta.

Kyrkoherde Olof bad därpå kvinnorna i sitt sällskap att undersöka Elin för att hitta tecken på barnafödande. När de såg de typiska tecknen som en födsel får på en kvinnas kropp, tvingades Elin att erkänna.

Kyrkoherden ville förstås veta vad hon gjort med barnet och då tog den förtvivlade kvinnan med sällskapet till sin faders ladugård och visade dem stället där hon grävt ner barnet.

De fick fram spadar och grävde upp den grunda gropen. Däri låg en livlös kropp efter det döda barnet. Det visade sig vara ett väl framgånget och fullkomligt gossebarn.

Elin berättade att hon fött pojken fredagen innan och omedelbart efter födseln grävt ner det. Nu hade det legat sex dagar i sin makabra grav i ladugården. Hon kunde komma undan med lögner om att hon fött ett barn och dödat det så hon började att berätta.

Sittande på ugnen inne i stugan hade hon fött barnet vid middagstid. Därefter hade hon burit den lille i sin famn till ladan där hon grävt ner det. Hon hade märkt att gossen tog ett par andetag men för övrigt fanns det inget liv i den lilla kroppen.

Kyrkoherden försökte få henna att berätta hur hon dödat barnet, men hon påstod att hon inte visste hur det dött.

Karin Olofsdotter som var med i kyrkoherden sällskap vid den hemska upptäckten gjorde rent barnet efter att det grävts upp. Hon upptäckte då att det hade en blå rand runt halsen och utmed det vänstra örat.

Detta fick kyrkoherden att pressa Elin på ytterligare bekännelser, men hon fortsatte att hävda att hon inte visste hur barnet dött.

Kyrkoherden blev då aggressivare i sitt utfrågande och pressade Elin att bekänna. Till slut måste hon erkänna: ”Jag må så gärna bekänna, Gud bättre mig, ty jag har syndat mot min herre och Gud. Jag var rädd att barnet skulle gråta och röja mig. Därför stoppade jag snippen på mitt förkläde i barnets mun. Snart var det lilla live som fanns i honom borta.”

Göta Hovrätts dom var hård och obönhörlig: ”Elin kan inte benådas till livet, utan ska halshuggas utan uppskov och i jord grävas ner bortom kyrkogården, andra till sky och varning.”

Minnessten för Mårby kyrka

Elin fick alltså inte begravas på kyrkogården eftersom hon var en mördare. I stället fick hon en plats utanför kyrkogårdens murar.

* Mårby var en socken i Gudhems härad i Västergötland. Dess område tillhör nu Falköpings kommun i den del av Västra Götalands län som tidigare ingick i Skaraborgs län. 1768 sammanslogs Mårby och Hångers socknar och bildade Bjurums kyrkosocken.

Förutom spridda gravar från bronsålder och äldre järnålder märks ett stort gravfält från yngre järnåldern vid Mårby, där också en märklig vapengrav från keltisk järnålder påträffats.

Mårby kyrkoruin

Mårby Kyrka låg på åsen, den gamla vikingatida gravplatsen, på vilken nu en minnessten är rest. Redan vi en inventering 1583 omtalas att “takitt var slett föruthitt”, vidare nämns gängse inventarier men de synes vara gamla redan då. I gamla sockenstämmoprotokoll omtalas tornet, som var täckt med spån. Kyrkans enda klocka sägs nu tjänstgöra som lillklocka i Bjurum kyrka.

Bjurums kyrka. Falbygdens museum

Mårby kyrka hade sakristia, troligen på långsidan, samt vapenhus, sannolikt på södra sidan, som fallet brukar vara i andra gamla kyrkor i trakten. Det fanns bänkar på vardera sida om altaret och altardisk med pall runt om. En ”långsläktare” fanns sedan 1685, troligen utmed norra långsidan. Förutom de båda bänkar som voro reserverade för herrskapet på St. Bjurum, fanns på norrsidan 7 och på södra 12 bänkar, vilka var fördelade på de olika gårdarna. Kyrkan har varit byggd på ett gravfält från vikingatiden med ännu synliga gravhögar.

Ett klockaretorp har tydligen funnits i Mårby. Anders fiskare nämns här 1685 vid bänkdelningen i Mårby Kyrka. Fiskartorpet låg strax norr om kyrkan. Klockaretorpet låg nere vid randen av Mårbysjön enligt gamla kartor.

1786 ersattes den gamla kyrkan av en ny och de båda romanska stenkyrkorna i Hånger och Mårby revs.

 

Betygsätt sidan!

Betyg 4.6 / 5. Omdömen 19

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter