ALLA BERÄTTELSER

KNALLEN SOM DOG UTAN BYXOR

KNALLAR PÅ VÄG HEM

Gårdfarihandlare

Sven Svensson och Jan Jansson var båda knallar från Rångedalatrakten i Älfsborgs län. Som så många gånger förr hade de varit på gemensam handelsresa till Jösse härad och knallat runt i Gunnarstorp socken ett par mil från Arvika.

Nu var de väg hem från Värmland till sina hemman i Ås härad. Resan hem skulle ta drygt 8 dagar och resvägen gick över Dalboslätten, till Vänersborg och vidare genom Västergötland till hemgårdarna i Rångedala. En av de båda skulle dock aldrig få se sitt hem igen och vila ut i dess trygga famn och den andra skulle sluta sina dagar på ett brutalt sätt ett tiotal år efter denna deras sista gemensamma resa.

Litet torp i Ormåsa, Rångedala socken

Sven Svensson från Stora Ormåsa i Rångedala socken, Älvsborgs län, ägde hästen de åkte efter och Jan Jansson, från Smedsgården i Bredared, fick skjuts av Sven.

Det var vår i luften och flyttfåglarna spelade för de båda handelsmännen som i flera år rest tillsammans utan osämja.

Gårdfarihandlare besöker Oxåsen vid Säffle

Jan, som var 53 år, hade tagit över Smedsgården mellan Rångedala och Toarps socknar efter sin far. Han hade rest i över 30 år till sin handelsort i Arvikatrakten, men till den här vinterresan hade han inte fått borga för några varor eftersom han hade för stora utestående fordringar. Han gick därför för fot hela vägen till Värmland utan att ha med sig något att sälja. Innan han kunde skaffa nya varor var han tvungen att driva in fordringarna på de varor han redan levererat.

Knallen Oskar Johansson från Klockaregården i Rångedala Foto 1893

Sven Svensson hade däremot kört upp ett helt hästlass med varor till samma handelsdistrikt i Jösse härad. Han hade borgat egna varor men sålde även för Asmund Persson i Sundholmen i Äspered.

GRÄL MED ETT BRUTALT SLUT

Under hemresan började de båda gräla. Jan var otålig över att han fått vänta i tre veckor på att Sven skulle sälja slut på Asmunds handelsvaror som han åtagit sig att sälja åt Asmund. Sven å sin sida var irriterad på Jan för hans i Värmland inköpta vävnader, som han tänkte ta med hem för att sälja senare, eftersom han hade velat vara delaktig i denna affär. Sven bråkade dessutom med Jan om kostnaden för fodret till hästen, en utgift som han tyckte att Jan skulle vara med och dela. Det som dock mest låg och grodde under den relativt lugna ytan var Svens snikenhet efter den ganska stora kassa som Jan bar på sig efter att ha drivit in en stor del av sina fordringar.

Ormåsa Rångedala Foto Karin Lundberg

Jan var en tyst och stillsam person som blivit bedragen av sina gäldenärer, men ändå aldrig beklagade sig. Han verkade ha varit alldeles för beskedlig för att kunna göra sig gällande som resehandlare.

Den 2 maj anlände de båda till Fristad och efter en del bråk hade de gjort upp om sina mellanhavanden. Klockan var 11 på kvällen när de passerade Gingri kyrka och det var för sent för att fortsätta färden, så de begärde husrum i Bosgården. De fick bäddat åt sig på köksgolvet, men Sven vägrade ligga intill Jan, som fick ligga på en bänk i stället. Sven påstod att Jan hade ohyra i kläderna.

Gretlanda i början på 1900-talet

Dagen efter stannade de till i Gretlanda för att visa upp en häst som någon i sällskapet hade köpt i Bosgården. Sven och Jan skiljdes från det övriga sällskapet och fortsatte ensamma mot Falskog.

Här slutade resan på ett brutalt sätt för Jan Jansson. Han skulle aldrig mer få återse sitt hem. Efter åtta dagars mödosam resa tog den slut bara några timmar därifrån.

Sven Svenssons resa genom livet skulle fortsätta ytterligare ett tiotal år, men han skulle prövas hårt och så småningom skulle han få betala dyrt för sitt oerhörda habegär och psykopatiska sinnelag.

Den 53-årige Jan Jansson upptäcktes mördad och Sven Svensson anklagades för mordet vid Falskog. En rättegång som varade i tre år skulle följa och trots starka bevis blev ingen rättvisa skipad.

Det var Johannes Carlsson i Ekeslunda nära Gretlanda som hittade Jan sittande under en ek ett tiotal meter från vägen just där den går över åsen mellan Gretlanda och Falskog. Han satt på en liten tuva med ett svinhårsrep om halsen och på bara rumpan med neddragna byxor, blodig skjorta och ansiktet färgat rött av blod. Johannes sprang till Olof Håkansson i Falskog och gemensamt uppsökte de komminister Wennerdahl som bodde alldeles i närheten på Mada Storegården, söder om Falskog.

RÄTTEGÅNGEN

 Tingssal från 1700-talet. Foto Britta Saunders

Nu påbörjades en rättsprocess som pågick i 3 år fram till hösttinget den 7 november 1823. Sven fick reseförbud, men genom att han var på fri fot kunde han styra vittnesmålen från familjemedlemmarna. Förvånansvärt nog blev Sven aldrig häktad under rättsprocessen.

Komminister Wennerdal som var en av de första som sett den döde Jan Jansson skrev en redogörelse till Ås härads tingsrätt:

Memorial til domarembetet uti Åhs härad. Den 4:de innevarande månad kl 2 vid eftermiddagen fanns en man af Rångedala socken, Jan Jansson i Bredared Smeagården vid vägen mellan Falskog och Gretlanda byar hängande uti en ekegren; likväl på det sätt at han satt på marken med rep om halsen, död, söndrig i ansiktet, benkläderna uprifne och skiortan blodig. Ställningen synes misstänkt hvarföre anhålles dels om kroppens besigtning uti Smeagården, dels och af ransakning vid domstolen öfver händelsen.

Mada Storegård den 5 maj 1820

Nils Wennerdahl comminister ”.

Sven berättade vid förhören: ”Att jag blev skitnödig och gick av vägen in i skogen. Jan tog då tömmarna och fortsatte vägen fram. Jag gick sedan ifatt ekipaget, men då hade Jan kört förbi avtagsvägen fram till Ormåsa, och jag vände hästen. Jan steg då av kärran och gick lite vid sidan av vägen, han skulle göra samma förrättning som jag”. Sven framför sin berättelse harklande och stammande, skriver tingsnotarien om vittnesmålet när det relateras i tingsrätten.

En piga råkar komma förbi på vägen när Sven står ensam vid sin kärra. Hon vittnar i rätten att Sven var blodig på kläderna, men han skyller på att han blödde näsblod när de for från Gretlanda.

Tingshuset i Väby. Foto Ylva Blank

Rader av vittnen kallades till tingshuset i Väby i Hällstad. Svens far, Sven Hansson, är inkallad till rätten att vittna och gubben, rörd till tårar, bedyrar att han förmanat sonen till bekännelse ”svarade denne likväl med sin vanligt nekande och bedjande om oskuld”.

Pigan Catharina Dahl i Ormåsa säger i förhören att Sven sagt att han själv överlämnat repet till Jan: ”Det var hans rep, jag kunde inte neka honom”. Catharina kommer också med det starkaste vittnesmålet mot Sven och berättar att Sven blötlade och tvättade blodiga ullstrumpor, vilket rätten kommenterar med orden: ”detta är kvinnfolksgöra”.

En lång rad vittnen från Värmland framträder och intygar att Jan och Sven varit mycket goda vänner varhelst de visat sig i Jössebygden. Natthärbärge tog de alltid tillsammans hos någon bonde i kundkretsen. Alla de här vittnesmålen vittnar om hur väl folket i bygden kände sina knallar från Västergötland och att handlarna väl visste var de kunde få husrum om nätterna.

Även Svens minderåriga syskon kallas in att vittna i rättegången. Systern Eva var sju år och tingsnotarien skriver: ”Eva tycktes vara af blödigt sinnelag och kunde för gråt icke afgiva vidare hvad på den henne framställde frågor”. Gossen Peter Svensson, som är 10 år, ”blev äfven förekallad samt uppmanad att upriktigt omtala alt hvad han ägde sig bekant angående Jan Janssons dödshändelse och utbrast Peter Svensson härvid i en häftig gråt derunder han på fråga yttrade att pigan Anna Eriksdotter för honom först berättat afledne Jan Janssons dödshändelse”.

Modern, Britta Svensdotter, tvingades i förhören att förklara sina gråtattacker och hävdar att orsaken till dessa var sonens hemkomst som påmint henne om ”den fattiga belägenhet hvaruti hon med de sine då befann, sedan flere utmätningar dem ågått och att medvetandet häraf samt att de ej långt tillförne ägt förmögenhet”.

Äspereds- och Rångedalahandlarna brukade resa i sällskap till Värmland och ända in i Norge på sina resor och det berättades att Sven allmänt tilltalades ”Task-Erik” av sina handlarkollegor. Per Bengtsson i Äspered påstods ha hittat på öknamnet, men han ville inte stå för det i rätten och berättar: ”Att han under hela resan icke hört Jan Jansson, men väl de öfvrige resekamraterna tilltala Sven under en sådan benämning”. I protokollet är öknamnet utskrivet ”taskerik” så det är inte gott att veta rätta uttalet eller den underliggande meningen med Svens öknamn.

Pär Pärsson i Mögsjö i Värmland kommer med ett intressant vittnesmål. Han berättar att Sven Svensson till honom sagt: ”At när han rigtigt blef ond på en menniska, kunde han slå ihjäl den”.

Målet mot Sven Svensson kommer upp en sista gång vid hösttingen 1823. Rätten finner att Sven uppträder halsstarrigt och kallt i anseende på åtalet, att han inte låter sig beveka till bekännelse eller visar ånger och försoning. Tingsrätten förefaller uppträda ”vördnadsfullt” genom att inte pressa honom till bekännelse även om rätten hade mycket starka indicier från de olika vittnesmål som avgivits.

På våren 1823 medan rättegången fortfarande pågår dör modern Brita i ”blodgång” (ihållande blödningar från näsa och tarm) vid 49 års ålder, möjligtvis förorsakad av stressen från sonens öden. Fadern Sven dog ett par år senare av ”kolik”. Han var då 62 år.

DOMEN

I brist på bevis frikändes Sven Svensson eller som det heter, saken ställdes på framtiden. Samtidigt kom domen om Jan Janssons begravning. Hans familj skulle få vänta i över tre år med att begrava make och fadern. I väntan på kristlig begravning grävdes kroppen ned utanför kyrkogårdsmuren, eftersom det först skulle utredas om det kunde handla om självmord.

10 ÅR SENARE

Hökerums slott

Händelsen på vägen mellan Gretlanda och Falskog år 1820 fick sitt rättsliga efterspel 10 år senare. Då kom sanningen om mordet på Jan Jansson till allmän kännedom. Sven hade blivit anklagad för mordet på Tönnes OxehufvudHökerums slott och förhördes intensivt av länsmannen. Vid dessa förhör erkände Sven även mordet på Jan Jansson och han berättade med egna ord: ”Att jag på vägen med en sten slagit Jan Jansson emellan axlarna så att han omkullfallit och att jag därefter sparkade Jan i ansiktet, då Jan Jansson härvid avsvimmade och drog honom av vägen och hängde honom därstädes i ett träd och mycket blod flöt från Jans näsa och mun och kom även någon del på mina kläder”.

Sven kunde inte förklara varför Jan funnits med nedknäppta byxor medan kläderna i övrigt var i reda och normalt tillstånd. Däremot erkänner Sven att han tog omkring 30 riksdaler banco ur Jans börs.

Upprinnelsen till mordet på Jan Jansson var troligen en stigande irritation gentemot Jan och grälen under hemresan. Hemkommen till Rångedala beklagar sig Sven ”över att Jan fuskar”. Jan förhåller sig till Svens vrede som det heter: ”som han alltid plägade göra, tyst och stilla.”. Dessutom hade Sven kort före värmlandsresan iklätt sig betalningsansvaret för ett lån från faderns gamle affärspartner Anders Carlberg, ett lån som det fanns allt sämre utsikter att kunna betala efter de svaga vinsterna från handelsresorna.

Tingsrätten uppehöll sig under rättegången ofta vid att Jan Jansson återfanns med neddragna byxor och återkommer gång på gång till Sven med den frågan. Under alla dessa rättegångsdagar vägrar Sven att svara på frågan. När Sven skällde på Jan för att han körde i väg med hästen kan man anta att Jan gjorde som brukade och vände ryggen till, blev nödig drog ned byxorna inför Sven (för 200 år sedan var det fullt normalt att man gjorde naturbehov till sällskapsnöje). Så dog han hängande från ett träd med byxorna nere.

EFTERMÄLEN

Den mördade Jan Janssons son Johannes tog ett tiotal år efter mordet på fadern efternamnet Nyström, möjligtvis efter länsmannen Jan Nyström som var inkopplad i utredningen om Jans handel i Jösse härad i Värmland.

I bygdens finns det många berättelser om ”Klämma-Sven” som saknas i domstolsprotokollen. En av myterna lyder som följer: ”Domaren frågade om inte Sven ångrade sina illgärningar”, varpå Sven svarade: ”Det är bara två saker som jag ångrar. Det ena är att jag våldtog en flicka och band fast henne i en myrstack och det andra är att jag inte körde gaffeln i halsen på en gästgivare när han satt och åt”.

35 år gammal miste Sven Svensson huvudet och livet på galgbacken vid Nitta inte särskilt långt från fäderneshemmet.

Till minne av mordet låg under många år ett stenkummel, även kallat varp eller offerkast, uppkastat på mordplatsen ovanför Falskog vid vägen till Gretlanda.

Läs om mordet på Tönnes Oxehufvud och avrättningen av Sven Svensson här: www.iglabo.se/b155

OM SVEN SVENSSSONS FAMILJ

Rångedala kyrka Foto Vänersborgs museum

Sven Svensson var äldste son till Sven Hansson, som genom gårdfarihandeln blivit välbeställd och kunnat flytta från enkla omständigheter i Varnum socken till den vackra och högt belägna gården Ormåsa i Rångedala.

Gingri Bräckås

Men 1810 upphörde Sven plötsligt att ta på sig förmyndaruppdrag. Det året fick han tillsammans med Daniel Persson i Bräckås i Gingri en stämning på halsen i ett förmyndarmål i Brämhult. Det blev den unge riksdagsmannen och sonen till Daniel Persson, Andreas Danielsson, som var hemma på ledighet från riksdagen, som fick medla i tvisten i vilken det sen blev förlikning.

Sven Hansson hade sina handelsresor i första hand i bolag med Anders Olofsson Carlberg i Klämmestorp, som en tid varit handelsborgare i Ulricehamn, samt Gustaf Svensson i Eskilsryd i Brämhult.

Sven blir alltmer ansatt av sina kreditorer vilka framför allt var allmogehandlare i och omkring Rångedala, handelsmän i Borås och förläggare i Mark.

Gemensamt hade även de tre bolagsmännen borgat varor för stora belopp och det skulle komma att ta flera år i tingsrätten att reda ut affärerna dem emellan.

Sven Hansson var på obestånd när sonen Sven 1819 skickas till Anders Olofsson Carlberg i Klämmestorp för att låna pengar, men fadern var inte betrodd så Sven får låna pengarna på villkor att själv skrev under lånehandlingen.

Några år in på 1820-talet är även Carlberg på obestånd och flyttar bort från Klämmestorp. I hans ställe flyttar Sven Hansson med sin familj in i den tomma gården. Kort efter flytten till dit dör både Sven och hans hustru och sterbhuset lämnade då in en konkursansökan.

Alla barnen förutom sonen Sven, som var äldst i barnaskaran på 7 barn, hade vid det här laget bildat egna familjer. Sönerna var gårdfarihandlare eller handelsdrängar. Sven hade gift sig och fått två barn och var kvar på Klämmestorp som torpare samt arbetade som handelsresande i sällskap med en grupp andra handlare från Äspereds socken och de åkte mestadels till Gunnarsjö socken i Jösse härad i västra Värmland för att göra affärer.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.7 / 5. Omdömen 12

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

DAGBOK 1889

16 September Måndag
"16 M. Klart, lugnt, något nattfrost. Termometern visade på m. 1 gr. blidt. Vid in. t. 13 gr. blidt. Rydberg körde bräder från Krutg. Jag var hos Skomakaren Nils Peter Andersson med ett par stöflar åt Rydberg, för att halfsulas. Vid m. t. 13 gr. blidt. Potatis togs...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu