SVEDJANS HEMLIGHETER

Risveden, nära byn Skår i Skepplanda socken

Risveden är västra Sveriges största sammanhängande skogsområde, som var i stort sett helt orört fram till 1950-talet. Området, som ligger mellan Trollhättan och Alingsås, är unikt på grund av sin sjörikedom och sitt småskaliga bondeskogsbruk, som har gynnat den biologiska mångfalden. Här finner man ännu stora orörda gammelskogar och ett rikt djur- och växtliv. Här finns numera tolv naturreservat. 1542 omvandlade Gustav Vasa Risveden till kronoallmänning.

Håkan Sandstedt beskriver lyriskt en vandring i Risveden: ”I den tidiga majmorgonens daggvåta friskhet ljuder fågelsången i stigande styrka inne i den ljuslummiga blandskogen. Det är soluppgångens timma. Från en grantopp flöjtar koltrasten ut sin ljuva folkvisa. Från en annan grantopp hörs den glada skämtaren taltrasten med några underliga tongångar parodiera sin kusins melodiska sång. Givetvis finns också rödhakens spröda silverklocka och lövsångarens vemodiga melodi med i fågelkören. En ekorre morgongymnastiserar med några våghalsiga skutt mellan grangrenarna men upptäcks snart av en nötskrika på dåligt morgonhumör som skrämmer bort den lille brunpälsade lustigkurren.”

Håkan Sandstedt fortsätter sin berättelse om en vandring i Risveden: ”Av det forna torpet Svedjan, finns nu endast stenfoten kvar. Några mosskäggiga och förvridna aplar har än en gång gått i blom. Uppemot skogen finns ett snärjigt hallonsnår. Mandelblom, vårfingerört, ängsbräsma och hundloka prunkar på de igenväxta små tegarna. Kabbelekan strör djärvt och ymnigt ut sina smörklickar i fuktmarkerna kring bäcken. Snart skall baldersbrå, prästkrage, tjärblomster och midsommarblomster göra sitt hektiska intåg här på de förvildade ängslyckorna.

Det vilar en förunderlig stämning över ödetorpsruinens glömda värld. Ett sovande förgånget, som aldrig mer kan väckas till liv. Inte ens av en sådan här försommarmorgons sprakande livsbrunst. Jag ligger på rygg och låter tankarna följa ett litet farande ulligt sommarmoln. En humla frukosterar från blomma till blomma. En citronfjäril följer flirtigt hans väg. Det förändrar sig från stund till stund i naturen. Så är dess ständiga kretsgång. Och i varje ögonblick lever allt lika intensivt. Det ger sig fullt i nuet. Det är bara ögonblicket som existerar.

Det förändrar sig också i människornas värld. Som nu denna öderuin, en gång människors boning.

Man vill gärna tro, att de människor som levat här en gång skall ha varit goda, förnöjsamma och glada. Man vill gärna ställa likhetstecken mellan naturens skönhet och människans godhet. Att människor blir goda i skön natur.

Men det ligger en mycket allvarsam och mörk historia bakom dessa ruiners tunga minne. Det handlar om dystra människors svarta handlingar. Om små människosjälars ödslighet och mörka vånda.”

Blackekärr, litet skogstorp beläget några hundra meter S om Valsjöns östra ände, ett av de äldsta torpen i Risveden, med anor från minst tidigt 1700-tal.

Under 1880-talet bodde skogvaktaren, ”Svedje-Karl”, på torpet Svedjan med sin mor, ”Svedje-moran”, och sin supande halvbroder, ”Sven i Svedjan”. Alla tre var ständigt osams och det rådde oreda i hemmet. Fylleri, träta och avundsjuka lär ha varit dagordningen. Sven hade aldrig gjort något ordentligt dagsverke i hela sitt liv utan bara ställt till slagsmål och andra besvärligheter i bygden. Han försökte på alla sätt få bort ”Svedje-Kalle” från torpet och detta med moderns gillande.

Torpet Svedjan var ett fruktat ställe som ingen gick förbi oombedd när mörkret lagt sig. ”Svedje-Karl” trodde sig äga trollmakt. Det berättas hur han kunde rita upp sina ovänner på ladugårdsväggen och sedan med sitt gevär skjuta på dessa fantasifigurer. Han trodde sig på detta sätt kunna göra sina ovänner mycket ont.

Alingsås i slutet på 1800-talet. Rådman Ericsons stora bostadshus i småstadsmässig schweizerstil, uppfört 1891 vid Lilla torgets västra sida. Alingsås Hembygdsförening

Någon vecka före jul 1887 var ”Svedje-Karl” i Alingsås för att köpa ut sitt julebrännvin. Man såg honom på hemväg under kvällen. En vecka senare, på själva julafton, kom ”Svedje-Sven” ner till bygden och varskodde att Karl aldrig hade kommit hem från sin stadsresa. Det ordnades skallgång i all hast.

Svedje-Karl” hittades död nedanför stupet vid Brudsängen. Klippan, som ligger på västra sidan av Ålandasjön, mittemot Brobacka Naturum och jättegrytorn, hade fått sitt namn av en gammal sägen.

En fattig bonddräng och en rik bonddotter från Mellbydalen fattade tycke för varandra. Deras föräldrar var dock inte förtjusta i parets romantiska relation och hade andra planer för dem. På den tiden var det ju inte kärlek huvudskälet för äktenskap, så de förälskade flydde till Östad för att gifta sig, men eftersom de saknade lysningsbevis vägrade prästen viga dem. Bedrövade hamnade de på hemvägen på denna klipphylla, där de hade sin brudsäng. Dagen efter fann de efter vad de gjort ingen annan utväg än att kasta sig utför stupet ner i sjön och sedan dess har klipphyllan i folkmun hetat Brudsängen.

Det stod snart klart för alla, att Karls död rörde sig om ett mord. Man fann tydliga spår där mördaren, eller mördarna, dragit den ihjälslagne nedför slänten och sedan brutit kvistar och lagt över den döde. En brännvinsflaska, som ”Svedje-Karl” hade i sin ficka, var hel. Vilket den näppeligen hade varit om han fallit nedför tjugometersstupet. Det blev landsfiskalförhör. ”Svedje-Sven” och hans mor tillhörde de misstänkta. Allmänt var det ju känt de ideliga trätorna och slagsmålen mellan halvbröderna. Men några säkra bevis kunde inte ställas och någon dom blev aldrig fälld i detta mord.

”Svedje-Sven” försvann från bygden. Det ryktades om att han emigrerat till Amerika. Hans mor hittades död i sin säng något år senare.

Hjärtat hade stannat under hennes sömn. Den kvinna i bygden, som enligt sed brukade tvätta de döda innan de sveptes, tvagningen måste ske inom ett dygn, annars blev själen lika smutsig som sitt hölje, troddes det, skall ha yttrat när hon fick bud att hon skulle tvätta ”Svedjemoran”:

”Det finns inget jordiskt tvättmedel som biter på den smutsen.”

Enligt Karl Helgesson på Hjällnäs, så bodde aldrig något mer folk i Svedjan. Ett nygift par köpte stugan, men när den unga kvinnan fick reda på torpets sorgliga historia, vägrade hon flytta dit. Så blev torpet Svedjan ett ruggigt ödetorp, där vinden tjöt in genom de sönderslagna rutorna och där dörrarna slog och gnisslade på sotiga gångjärn. Folket som bodde i skogen skyggade för att gå den vägen när mörkret kommit. Det ansågs vara ett tillhåll för spöken och annat hemskt från Risvedens ogudaktiga skogar.

Håkan Sandstedt minns vidare en natt han övernattade i Risveden: ”Men inte har dessa gastar stört min sömn i natt, när jag legat här under polstjärnans klara himmel. Suset från djupa skogar sövde mig till medvetslöshet och bofinkhanen väckte mig till en ny förunderlig dag. Vad som tilldragit sig däremellan vet jag ej något om.

Och det är kanske bäst så…”

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 25

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter