VAD SOLDATER FRÅN 1813 BERÄTTAT

Napoleons slag vid Leipzig 1813

Länge kvarlevde i minnet namn på soldater som deltog i Napoleonkrigens slutstrider i Leipzig 1813. Vid hemkomsten blev en av dem, Skruv, tillfrågad vad han tyckt om att vara med i krig? Härtill hade Skruv svarat: ”Dä va bra. Den som velle va i fre’ så feck’ en.”

Fläck som deltagit i ”tredagarsslaget”, hade därom berättat att när stadsportarna nedskjutits stod gatorna packade med franska soldater, som där inrymts, samt att dessa massakrerats. Om sig själv och kamraterna hade Fläck sagt: “Klang, Kling å Ring di betyder ingenting. Men Sprätt å Fläck di sätter folk i skräck”. Men den gamle veteranen var åtminstone på äldre dagar ej skräckinjagande, när han fattig och arbetsoduglig för sitt torftiga uppehälle gick från dörr till dörr och bad om några brödbitar.

Carl von Cardell, litografi av Alexander Wetterling (1764-1821)

Bland officerare från 1813 har omnämnts Cardell. Denne, en artilleriöverste hade under pågående strid ridit till kungen och begärt få befäl över ett kavalleriregemente. “Ja, men med huvudet är du ansvarig”, blev svaret. Därpå hade kavalleriet fått rida framför artilleriet, döljande detta för motståndaren, som trodde att det var fråga om rytteriangrepp, bildat sluten ordning med andra ledet stående och främre på knä. Vid lagom skotthåll fick kavalleriet svänga och rida tillbaka, medan artilleriet “bröstade” av och de slutna franska leden utsattes för en mördande artillerield. Då Cardell såg verkningarna hade han slagit sig på knäna och storskrattat. Vid återkomsten till Stockholm hade hovet dock vägrat ta emot denne råe officer.

Slaget vid Bornhöft 1813, dit soldaterna fördes efter att ha skeppats till Stralsund, visar svenska husarer som tagit ett danskt fälttecken. Målaren är okänd. Tavlan har tillhört Svea Livgarde, men finns nu inom Armémuseum samlingar

I likhet med 1808 års lantvärn var de trupper som 1813 överfördes till Stralsund, illa utrustade, åtminstone med proviant, som de själva fått inskaffa. De hade sagt, att om de påträffade ett fält med rovor, var matfrågan säkrad den gången. Om de på sina fälttåg uppbringade en gris lades den, efter att in och utvändigt ha bestrukits med lera, in i en stockeld, och på Wallhallavis stektes den hel. Efter en stund drogs den ut. Leran “böstades” av, varvid borsten följde med och anrättningen var färdig.

Deras gamla bordsbön lydde:

“Mat i Guss namn, fat i Tusklann,

Skea i Skåne,

jag har inte sett mat

på en måne.”

Smärre djur lades av ryttarna under sadeln. Och efter ett dygns ritt var köttet mört.

Branting vid Västgöta Ryttare sade, att när soldaterna närmade sig fienden, fäste de lövruskor vid hästhuvudena. Han har omtalat hur ryttarna gjorde sig kvitt hästar, som ej var uthålliga nog, genom att vid hinderhopp knäcka ryggen på hästen. Han har även berättat, hur han själv hade en kraftig häst, men att denne vid första skottväxlingen på nära håll reste sig rak som ett ljus. Ryttaren hade med karbinen, det hårdaste han förmådde, slagit hästen i huvudet och denne hade sedan ej gjort om manövern.

Från fälttåget till Norge har det berättats om ett intermezzo vid genommarschen av ett norskt samhälle. En kvinna hade genom ett öppet fönster lutat sig ut och överröstat dem med en skur av skällsord. Då hade en dragon ridit till och för ett sabelhugg rullade kvinnans huvud ned på marken. Därefter kallade norrmännen svenskarna “svenska blodhundar”.

VAD JONAS GRIP OCH KORPRAL BRA BERÄTTADE OM SMÖRGÅSKRIGET.

När Mollberg, som rekryt åtföljde kommenderingen 1848, påstod denne, att det var för kung och brännvin de gick att slåss. Men det blev inga krigiska bedrifter i Danmark, där de på alla vis välkomnades. Men under flera år i följd efteråt förekom på de svenska kronskattsedlarna en utgiftspost benämnd krigskostnader, men vars rätta benämning var: “barnuppfostringsbidrag till Danmark“. Grimberg säger att en ny skandinavisk ras då uppstod.

Gustaf (Gösta) Arvid Lilliehöök (1829-1922)

Bland officerare för de 4500 knektarna, som skeppades från Skåne till Danmark var dåvarande majoren G. Lilliehöök, som förblev ungkarl, vilket sades ha berott på, att han hade så många barn på Fyn att försörja. Soldat Grip var en av dem, som deltog i det så kallade “smörgåskriget” (krig 1848 mellan Danmark och Tyskland där man stred om Schleswig-Holstein. Svenskar och norrmän kom då till Danmarks hjälp).

Om den gästfria förplägnaden av starkvaror kunde ha gjort sitt till att denne såg allting dubbelt, må vara osagt, men han påstod att allt i Danmark var större.

”A um inte aent så var biflugera som gäss.”

”Hurudana va fluster å kuper då?”

”Di va som här.”

”Hur kom bina in då?”

”Dä feck dom se sek om”, menade Grip.

Oskar Liden återger i boken om Svältorna hur korpral Bra berättar att för att få ostbehovet tillgodosett, blev det nödvändigt anlägga en stor bassäng, som fylldes med mjölk. För att få ostlöpet inblandat måste man rida omkring på en dräktig märr. Denna begagnade tillfället att “föla” där, utan att någon lade märke till det. För att få ostmassan ur bassängen, måste ett helt kompani biträda. Sedan fick osten ligga till sig något. Då blev det ”kalas”. Knektarna gick löst på det stora ”oståböket”, grävde sig ned djupare och djupare, ända tills de stötte på fölet.

”Kunde Ni verkligen äta den osten?”, var det någon som frågade.

” Tror’ a dä. Inte va dä nåt fel på osten. Men fölungen fick vara.”

DÖDSMARSCHEN” FRÅN BACKAMO TILL AXVALL.

Soldat Borg från Elgarås rote, Vedens kompani vid Elvsborgarna, berättade om en överste, som skulle ha gått så hårt åt sitt regemente att hälften av detsamma var oförmögna att följa med på grund av överansträngning, och måste lämnas efter. Då skulle kungen ha yttrat: “En överste kan jag få på vad dag jag vill, men inte ett regemente“. Bergstrand vid Västsvenska Folkminnesarkivet säger, att det var detta regemente, som utförde den ohyggliga marschen. Regementet skulle till Axvall, och under förflyttningen, som skedde till fots, hade dess överste (C. G. Naukhoff) i den fruktansvärda sommarhettan ej låtit de törstiga soldaterna få rast för att ens släcka törsten. Följden blev att en stor del av regementets personal kom på trossen (släpade efter och färdades framåt tillsammans med kvinnor och barn) till Axvall. Kungen blev häröver omåttligt förargad och ryckte till sig överstens värja som han bröt tvärt av med orden: “Hur har Du hanterat ditt regemente? Halva truppen på trossen! Kom ihåg att jag har lättare få en överste än en väl övad soldat! Gör du om detta blir du avskedad!”

Bergstrand berättar vidare i en uppteckning från Torsby att korpral Toft var med på dödsmarschen från Backamo till Axvall. Då kom kungen fram till Toft och frågade:

”Hur har marschen varit?”

”Det har varit ett helvete”, sa Toft.

”Hur så? Jag har också gått.”

”Det tror jag nog, men Ers Majestät har ingen packning haft”, sa Toft.

INDELTA I TJÄNST OCH HEMMA PÅ ROTEN.

Uddetorp Säteri

Någon gång efter hemkomsten från regementsmötet mötte 6:e korpralskapet upp med korpral Snäll i täten till gemensamt samkväm därvid alla rotar inom korpralskapet besöktes. Det tog en vecka. Och först när brännvin och mat tröt i samtliga knektstugor, upplöstes sammankomsten.

En för länge sedan död gumma, vars far varit soldat, berättade om en sådan sammankomst hur hon som liten flicka åtföljde sin mor bort i något ärende och hur de vid hemkomsten fann stugan full med dansande knektar. Det var snöslask och av det myckna stöveltrampet blev golvet halkigt. varför knektarna tog aska i spisen och strödde ut. Men när soldathustrun fick se hur de gjort med hennes vitskurade stuggolv körde hon hela sällskapet på dörren. Något befäl fanns ej närmare än på säteriet Uddetorp och så långt hördes ej ekot från de festande knektarna.

Hemma på roten var knekten väl känd och var vid festliga tillfällen självskriven deltagare. Det var ägarna till viss jord, som höll den indelte soldaten. Lönen var ringa. Så hade till exempel knekten för roten nr 428 på Elfsborgs Regemente, på 1880-talet, utom torp och vedbrand, en kontantlön av 100 riksdaler. Och därmed skulle han försörja sin familj samt själv ha något öre med till regementsmötet. Men dessa soldater var nöjda med sin tjänst, vars hårda disciplin mer än väl uppvägdes av glatt soldathumör och den öppna kokgropens vidbrända men hungerkryddade gröt, som smakade bra.

När på de ändlösa dammiga vägarna ”renseln” (packningen) kändes tryckande tung i uppförsbackarna, då kunde Vallgren, kompaniets rolighetsmakare, trösta kamraterna med att de fick ha den här på ryggen. ”Värre va dä för Vallgrens Lotta, som hade “packinga” fram.”

Samme glade Vallgren blev av en löjtnant Onsbäck tillfrågad hur många barn han hade. Svaret blev: “Ta, besetta me om ja kan säja dä så noga, för de kryper på golvet precis som en hade ‘röst’ ut en hop kräveker”. “Men”, tillade han, “ja har tänkt be om permission te söndag för te å fara hem å räkna dom.” Vallgren fick sin permission och kom tillbaka. “Nå”, frågade löjtnanten, “hur många barn hade Vallgren?”

”Dä va som vanligt. Ja kunde inte räkna dem, men jag fråga mor och hon sa att dä skulle vara ett och ett halft dussin.”

”Ja, då vet jag hur många det är. Ett, och så ett halvt dussin, det blir sju.”

”Ja, kunde ja inte tro dä, att dä inte var attan,” sade Vallgren.

En annan gång frågade samme löjtnant hurudant boställe Vallgren hade.

”Jo, löjtnant, dä ä inte å klaga på. I goda år föder ja e höna å en tupp te jul. Men blir dä dåliga år så måste ja slakta tuppen ve häljamässe.”

”Häljamässe, när är dä?” frågade löjtnanten.

”Jo dä ä tiden när dom brukar klöppa svina”, svarade Vallgren.

Carl XVs favorithäst ”Gentleman”

Carl Ludvig Eugen, född 3 maj 1826 på Stockholms slott i Stockholm, död 18 september 1872 på Residenset i Malmö, var kung av Sverige och Norge från 8 juli 1859 och fram till sin död 1872

Att Carl XV låtit kalla fram den starkaste soldaten för att ta livtag med denne, ha soldater berättat om, säger Bergstrand. Regementet stod i fyrkant på heden. Då sa kungen: “Hör nu överste, har du någon stark gosse på regementet så kalla fram honom!” Då ropade översten fram soldaten Spetz. Denne steg fram, gjorde honnör, efter vilket kungen frågade om de skulle pröva på ett livtag.

Soldaten skulle bryta först, men var förlägen, så han tog inte i så mycket han orkade. Då sa kungen: “Varför lirkar du så där? Tag som du kan!” Strax lyfte soldaten kungen från marken, lade honom raklång i backen och sig själv ovanpå. Då de rest sig räckte kungen soldaten handen, gav honom femton kronor och sa: “Dä va bra gjort! Roligt om översten har fler sådana gossar! Hurra för Spetzl”

I fält levde kungen soldatens enkla liv. Vid de marscher på flera mil, ofta i tryckande sol och med de korta raster, som förekom, gick kungen ofta till fots i täten, språkande med soldaterna och tog en klunk ur deras fältflaska med en bit kommisbröd som tilltugg. Soldaterna funno sig väl häri. Och ingen ville vara sämre än kungen.

Källa: Tidskrift N:o 31 70/1894.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.6 / 5. Omdömen 9

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter