ALLA BERÄTTELSER

EN RESA GENOM SVERIGE PÅ 1500-TALET

(observera: inte alla orter är identifierade med nutidens namn. Om ni vet så skriv till mig!)

Kiechelhaus i Ulm där familjen hade sitt säte från 1583

År 1586 reste en förmögen tysk borgare och köpman som hette Samuel Kiechel, som då var 23 år gammal, tillsammans med två lybska köpmän genom Sverige. Färden gick vintertid från Helsingör genom det danska Skåne och norrut till Småland och upp till Stockholm och Uppsala. Samuel förde dagbok och här kommer en smakbit av hans ögonvittnesskildring från hur Sverige var och såg ut år 1586.

Den äldsta kända avbildningen av Helsingborg gjord i slutet av 1500-talet, alltså samtida med Samuel Kiechels resa genom Sverige

År 1586 den 9 februari träffade oss en synnerlig lycka, då ett fartyg kom från andra sidan af sundet över till Helsingör, med vilket vi kom över detsamma; vintertiden måste man nämligen ofta ligga stilla 3 till 4 dagar, innan något fartyg kan passera den enda milen för is, som utan att tillfrysa lägger sig emellan, ty då vinden blåser utåt havet, så driver den isen utåt, blåser vinden från havet, så driver han den tillbaka, och där är sällan alldeles lugnt väder. Vi hade besvär nog, innan vi kom över, drog upp seglet och rodde samt kunde med möda få fartyget genom isen. På andra sidan fanns en by, kallad Helsingborg invid ett fast slott högst upp på ett berg byggt likt en klippa, som svarar emot Helsingör, ty de ligger alldeles emot varandra, så att intet skepp utan stor fara kan gå emellan dem, emedan man kunde skjuta från det ena slottet på det andra. Nu skall likväl en gång ett skepp med fulla segel lupit igenom sundet, men vill inte råda till att det blir bekant och att det kommer tillbaka i Sundet, ty det kan kosta det dyrt. I Sundet ligger också om sommaren konungens skepp med kanoner och soldater, för att natt och dag passa på om något sig tilldrager, så att ej något fartyg utan att stanna eller oförtullat lätteligen går genom nämnda Sund.

Sedan vi frukosterat, fick vi 2 slädar, för den ena två och för den andra en häst, ty det var djup snö och obanade vägar; dessa slädar tingades för två mil, varefter vi bekom en annan, som förde oss vidare två mil, och var vägarna ofta så obanade, att hästarna hade svårt att dra de tomma slädarna. Vi kom mot natten till några hus, som kallades “Ruy” och ännu var belägna i Danmark, samt låg över natten hos en bonde, hos vilken vi hade ett magert härbärge, litet att äta och dåligt vatten. Vi förde dock med en kantin med dryckesvaror. Då vi skulle sova, redde vi vår sängplats på golfvet; icke allenast männen med hustru och barn ligga vintertiden i stugan, utan också hundar och kattor, samt ungboskap, såsom lam, kalvar, getter och duvor finnas därinne, och, vad som är olustigast, unga grisar, som ger en stark lukt från sig och gemenligen hålla till mitt i stugan, komma om natten och slicka en i ansiktet, så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än af den bästa måltid. Från Helsingör och hit är 5 mil.

Den 10 for vi med dagen härifrån och behövde gott 5 timmar för att fara 2 mil, ty ju längre vi kom in i landet, desto ymnigare och djupare var snön, och var vägen obanad, då härifrån finns föga samfärdsel med Danmark. Då vi tillryggalagt dessa 2 mil, kunde vi inte få nya hästar, och vår förra skjutsbonde ville icke köra oss längre, ty hans hästar orkade inte draga vidare. Nu var vi redan i en svensk by, som endast bestod af 3 hus, och gav oss ut att vara konungens tjenare, för att vi skulle desto förr komma vidare. Så är ordningen i konungariket Sverige, att det på halvannan eller två mils avstånd, vanligen från den ena socknen till den andra, finns en gästgivare – detta lands mil likna i längd schweitziska mil, vilken skall lämna främlingen vare sig en köpman eller något annat härbärge, mat och dryck; måltiden för 2 rundstycken, eller 4 kreutzer (tyskt myntslag på 1500-talet) i vårt mynt, och skall han också lämna den resande efter tidens lägenhet häst eller släde till nästa gästgivare, och skall han för varje mil ha i betalning 2 rundstycken. Men då någon reser i konungens ärenden, brukar han medföra konungens vapen, vilket bönderna genast känna igen, och skola de icke allenast för intet giva honom mat och dryck utan också genom dag och natt hjälpa honom med hästar, så att han kommer vidare; men om däremot det kommer en främmande, som gärna ville betala dubbelt upp – vilket var fallet med oss – är det icke så lätt att få dem att hjälpa en, även om de hade hästar i stallet, ty vad man ej kan med goda ord åstadkomma, kan man ännu mindre uppnå med trots och pock.

Ulfsbäcks prästgård i Markaryd

Slutligen fick vi efter långvarig bönfallan 3 eländiga hästar och 2 slädar samt spände de två svagaste tillsammans och den tredje ensam för den andra släden. Nu var det sent på dagen, och hade vi att resa två mil, men vi kom på en bättre väg, än vi haft tillförene; på vägen över ett dike brast isen, och båda, hästarna föll intill buken ned i vattnet jämte släden; en af oss, som satt på släden blev jämte alla våra saker mycket våt. Jag var likvisst icke med på denna släde utan gick till fots. Vi hade mycket göra, innan vi fick hästarna, våra saker och släden ur vattnet. Nu överföll oss natten, och hade vi ännu långt att fara, innan vi kom till en by, vilket ej väl bekom vår reskamrat, ty det var mycket kallt och han genomvåt. Vi kom sent till en by Ulfsbäck i Småland, i vilken fanns den första kyrkan i Sverige och som låg avsides från vägen. Vi tog in hos kyrkoherden, ty den, som reser i Sverige och vill äta eller dricka efter landets lägenhet, tag in hos fogden eller prästen; oaktadt de ej har gästgiveri, så utestänga de dock ej gärna en ärlig gäst. Kyrkoherden härstädes bevisade oss all vänlighet, gav oss mat, dryck och bädd enligt sin förmåga samt ett eget rum, så att vi kunde torka våra saker. Ved sparades inte, då det fanns i överflöd. Då jag ej kunde tala med herr kyrkoherden, och prästerna vanligen äro lärde, så drog jag med mycken möda fram mitt latin, som i 10 år varit skåplagt. Vill någon vara välkommen i dessa trakter, så skall han förära husmödrarna muskat, nejlikor, kanelbark, ingefära och dylikt samt barnen mässingsringar, speglar, knivar eller andra leksaker, vilket gläder dem mycket och är ganska välkommet. Denna dag hade vi rest 4 mil.

Stora Åby prästgård i Ödeshög

Den 11 dennes for vi om morgonen härifrån i ett öde bergland, här och där en bondby eller gård, belägen i en vildmark eller dalgång, dit under åratal väl ej någon främmande och ännu mindre några tiggare kommit inom dörren. Denna dag for vi 3 håll, och då vi tog de sista hästarna, så skickade bonden blott med oss 2 små gossar om 7 eller 8 år, som skulle föra hästarna tillbaka. Natten överraskade oss, vi tog miste om vägen och for väl två timmar omkring, innan vi kom till folk; till slut kom vi till en kvarn, bredvid vilken låg 3 eller 4 bondgårdar, av vilka en gästgivare, som var ganska missnöjd, emedan vi kom så sent; vi blev här över natten; platsen hette Åby, belägen 7 mil från den prästgård, varifrån vi reste om morgonen.

Jönköping hovrättstorget sen 1600-talet

Den 12 reste vi tidigt före dagningen härifrån och kom till 5 håll, ty vägen var tämligen banad och sjöarna tillfrusna, samt gick vägarna vintertiden mest över dem. Då vi fick de sista hästarna, var det redan afton, och hade vi ännu 3 långa mil att fara över höga berg; ännu kunde man se i nejden de största furor, som svenskarna nedhuggit, då danskarna ryckte in i landet, och förskansade sig bakom dem med gevär och andra vapen.

Straxt efter midnatt kom vi till en liten stad i Småland, Jönköping kallad. Vi låg där hos borgmästaren och hade den dagen rest hela 11 mil.

Gränna

Den 13 låg vi där stilla till middagen, ty det var fastlagssöndag, på vilken invånarna mycket höll; och kokas på en gång så mycket kött, skinkor, svinhuvuden, rökt kött, tungor, fläsk och dyl., som länge håller sig, att efter en månad, ja väl sex veckor efter framsätts af samma kött, liksom det under vägen framsattes för oss sådant kött, som blivit kokt till julen. Då vi hos nämnde borgmästare intagit en tämligen grundlig frukost, ty vi förde med oss en kantin med 9 stora glasflaskor, som ofta kom oss väl till pass, ty på många ställen kunde varken vin eller öl, allenast dåligt vatten erhållas – reste vi vidare, och fastän staden ligger flackt, komma vi snart igen upp i bergen, där ännu fanns tämligen mycket snö, så att vi för två mil hyrde oss slädar, och har man till vänster en insjö, som är 1 mil bred och 18 mil lång. (Vättern) Då vi skickade hästarna tillbaka och fick andra, erhöll jag en liten modig och pigg häst; en gång uppehölls jag och blev efter, då ilade min häst efter de andra med en sådan fart att jag ej kunde hålla in honom; släden stötte då mot en sten samt stjälpte, och jag föll ur. Hästen fortfor att springa framåt med släden, och i denna fördes den omnämnda kantinen, som där var fastbunden med ett rep, i vilket han släpade efter; till slut gick repet af, och då föll 3 fulla flaskor ut och sönderslogs, så att allt utan nytta flödade bort, vilket bekom oss alla mycket illa; så snart hästen upphunnit de andra, stannade han. Kl. 1 på natten komma vi till en by kallad Grenna, som ligger 4 mil från Jönköping, där vi hade en mager fastlag.

Den 14 reste vi tidigt före dagningen och hade ännu till vänster den ovan nämnda långa sjön. Det var ganska kallt och fullt upp med snö, då vägen gick mellan bergen. Vid frukostdags kom vi till en ståtlig kyrkherre, som vid denna fest hade andra präster till gäster; även vi inbjöds och blev, enligt detta landets sed, ärligen och väl trakterade, att vi därefter väl värjde oss för kylan. Mot aftonen komma vi bort från rätta vägen, påträffade ett vattendrag, över vilket vi dock icke fann någon bro och vågade, då det redan börjat skymma, icke överfarten med hästarna och slädarna. Vi hörde likväl genast på andra sidan af vattnet hundskall, vilket angav att ett hus eller en by fans i närheten. Efter långt farande fram och tillbaka, som drog ut till kl. 3 på natten, ty det var ganska mörkt, komma vi slutligen till bron; icke långt därifrån låg en by, i vilken vi låg över natten hos en bonde. Vi for af vägen och komma en mil för långt till höger om den samma; det är svårt för en främling, som icke känner vägen, om han också kan språket, ty mycket sällan följer själva bonden eller hans dräng med, utan vanligen en så tunnklädd pojke eller ett litet barn, att det förvånat mig, att de ej omkommit af den förfärliga kölden. Vi reste denna dagen 9 mil och stället hette “Onsdau” (troligtvis Östad).

Gamla Linköping Foto Einar Jagerwalls ägs av Linköpings universitet

Den 15 reste vi tidigt vidare och jag fick för min släde en livlig häst. Då vi komma i en hålväg, for släden på hasorna på honom, och han satte af i full fart utför berget, så att synen förgick mig, ty jag kunde ej hoppa ur. Nedanför berget var en sjö, på vilken jag lät hästen löpa ut. En knapp fjärdedels mil därifrån kom jag på en krokig väg till en bro; fann för gott att glida ur släden, ty jag fruktade att eljest hästen skulle sprungit med mig i vattnet. Han skenade också af, slog sönder släden, så att jag icke mer kunde begagna den, och det var väl att jag icke hade kantinen på min släde, ty då hade vi förlorat allt vårt vin. Före kl. l på dagen komma vi till en liten stad Linköping, belägen icke mer än en mil från det ställe, varifrån vi om morgonen reste ut. Hade vi icke dagen förut varit på avvägar, så hade vi således kommit hit föregående natt.

Söderköpings brunn bostadsvilla

Sedan for vi denna dag ännu fem mil, komma i god tid till en öppen köping eller liten stad, Söderköping, belägen vid en arm af Östersjön, på vilken invånarna pläga skeppa säd till Lübeck.

Oavsett att detta land är mycket kallt, rått, ringa bebyggt, bergigt och klippigt samt mycket skogbeväxt, odlas mycket säd och rotfrukter, icke allenast till eget behov utan därifrån utskeppas även stora massor, bl. a. särdeles utmärkt spannmål, som är mycket mera härdig än den från Polen och Lithauen, och därför står högre i pris, samt lämpar sig bättre för att lägga på lager och utskeppa.

Norrköping kvarteret Dalkarlen

Den 16 och den 17 till eftermiddagen låga vi stilla, emedan mitt sällskap hade affärer att uträtta. Senare på eftermiddagen for vi därifrån till en icke mer än en mil avlägsen annan liten stad Norrköping, där vi övernattade hos en af deras bekanta. Staden har ett härligt laxfiske, ty straxt därinvid ligger en insjö, vilken är 28 mil lång och på sina ställen 2-3 mil bred, samt har vid nyssnämnda stad sitt utlopp, och bildar tämligen höga vattenfall, hvilka driva några kvarnar. Fallen tränga igenom klipporna, så att de jämte andra småbäckar bilda en vacker flod, som slutligen utfaller i Östersjön, från vilken laxen går upp i sötvattensströmmen, tills han kommer under fallen, där han fångas; enligt utsago skickas årligen till andra orter några hundra centner.

Den 18 omkring kl. 1 på dagen for vi därifrån. Då vi nu farit en halv mil, påstod den ena karlen, som rådde om den ena släden och en häst, att vi åkte för fort. Nu påträffades en bondgård, där vi hoppades bekomma andra hästar, vilket dock icke var förhållandet, och de skjutsbönder vi redan hade, ville icke fara längre. Då bondgårdens ägare bistod dem, måste vi vända om till Norrköping för att beställa andra hästar och slädar. Denna dag hunna vi alltså icke längre än 3 mil till en liten by “Birlingstau”.

Gamla Rådhuset i Nyköping byggt 1723 Foto Birgit Wallenberg

Den 19, före dagningen, for vi till största delen över en sjö; 2 mil därifrån var en koppargruva belägen, tillhörig hertig Karl. Mot middagen kom vi till Nyköping, där bemälte hertig höll sitt hov. Han är konungens av Sverige broder och gift med en grevinna från Heidelberg (Gift 1579 i Heidelberg med Maria af Pfalz, 1561-1589). Huset, i vilket han bodde, var ännu icke färdigt samt var till det yttre fult. För övrigt ligger staden öppen, är som andra städer i detta land icke innesluten af murar och är i sanning belägen i en olustig trakt, samt vill jag tro att icke många furstar eller främmande herrar komma att hemsöka den. En arm af Östersjön går fram till staden.

Önnersta gård Foto Dan Samuelsson

Efter middagen for vi härifrån. Då vi lämnat de första hästarna, drog det så länge om, innan vi fick andra, att vi, då vi icke följde landsvägen, måste resa hela natten och komma vid tretiden till en bondgård, 4 mil från Nyköping, Önnersta kallad, vars ägare var mycket glad, efter vi väckte den goda mannen ur hans sömn, och är det på dessa orter så beskaffat, att om någon vill ligga på en bädd, måste han föra den med sig eller sticka fjäderdunet på hatten.

Grassagården i Strängnäs är en av få borgargårdar i Sverige som finns bevarad på sin ursprungsplats. Gårdens äldsta byggnad härstammar från tidigt 1600-tal. Familjen Grass drev under 1700-talet en krog på gården, därav namnet Grassagården

Den 20 tidigt på morgonen for vi härifrån, nästan halva dagen över den frusna sjön, och komma vid middagstiden till Strängnäs, 4 mil från den by, varifrån vi avreste på morgonen; det är en liten öppen stad och har ett ärkebiskopssäte (!), där det just nu var årsmarknad, som brukar hållas på isen, och var just hertig Karl, vilken innehar denna stad, själv närvarande, och jag såg honom fara därifrån dagen därpå. Bemälte hertig gick omkring på platsen, där krämarna höll till, och uppmanade folket att i handel och vandel vara ärliga mot varandra. En gammal bonde – sådana får man se på en 100 år och därutöver – som bar två vackra mårdskinn, gick efter hertigen och förärade honom dessa, vilka även mottagas af honom; därefter fortfor bonden att följa efter nämnda herre. Slutligen då en af dennes följe frågade, varför han icke gick sin väg, trädde han åter fram för hertigen, upprepade anbudet af de två mårdskinnen och bad, att hans furstliga nåde för dem skulle skänka honom en häst, varvid hertigen skrattade och sade, att bonden någon gång skulle komma hem till hertigen, vilket jag nu icke förstod, emedan han talade svenska, men det översattes för mig på tyska. Hertigen är icke det minsta högfärdig, ty jag har hört, att han ofta tillbringar en halv dag hos någon gammal bonde, som har god reda på landets bruk, för att med honom samtala om dagens händelser.

Hästmarknad 1898

Den 21 och 22 stannade vi, ty mitt sällskap hade affärer, då allahanda handelsmän, synnerligen många från Stockholm, komma dit; även var ditförda till salu många starka och härdiga hästar. Om somrarna rids här mycket litet, ty för de djupa vägarna och sumpiga träsken är det svårt att komma fram till häst, vilket jag sedermera vid min hemresa fick erfara. Man påträffar väl 8 á 9 års gamla hästar, som ännu aldrig burit sadel, då de merendels varit brukade för slädar, och då dessa uppnått 9 á 10 år, är de bäst, emedan de ej brukas före sitt 5 år, vilket mycket stärker deras lemmar.

Den 23, kl. 1 på dagen, avreste jag och den ene köpmannen, med vilken jag rest från Köpenhamn, jämte andra i fem slädar, på en djup obanad väg, ty det hade snöat på natten. Hästen och släden tillhörde en stockholmare, som för att få sälja dem, lämnade oss dem på försök under en dagsresa, vilken gick över sjön. Jag antager att vi på hela dagen icke for över en halv mil på land. Mot aftonen kom vi till Stockholm, som ligger 7 mil från Strängnäs.

Stockholm K Lindholms 1600-panorama

Stockholm är konungariket Sveriges huvudstad, där också hans kungliga majestät har sin hovhållning. Den ligger på en ö, runt omkring omgiven af vatten, har två portar och över vattnet en bro till fasta landet; de hus, som ligga vid stranden nära sjön, är alla byggda på pålar; staden har också en så djup hamn, att stora lastade skepp kunna lägga till invid stranden. Skeppen har 18 mil att segla, innan de komma till öppen sjö, mellan klippor och berg, där vägen icke är mer än en mil bred. Denna stad är icke stor och ej befäst, har inga vallar, utan endast dåliga murar runtomkring. Slottet skyddas mot staden af en graf och ligger alldeles invid sjön, samt är väl försett med kanoner.

Gråmunkeklostret på Riddarholmen

Staden har också ett kloster, som ligger på en särskild ö, kallad Munkholmen (Riddarholmen, tidigare Gråmunkeholmen), till vilken man kommer från staden på en brygga. Här har förr en biskop haft sitt säte (!); stipendiater underhållas nu därstädes.

Stadsinvånarne bruka beta sina kreatur, såsom hästar, kor, får, svin, utom staden, ty utanför båda portarna ligga malmar. Dessutom är det ganska besvärligt att i husen – reverenter att säga – inga hemlighus finnas, utan måste man gå bakom porten eller andra därtill inrättade ställen, och är de belägna gent emot varandra, särskilt för manspersoner och för kvinnfolk, vilket jag en gång fick erfara, då jag blev ganska illa försmädad af en gumma (jag förstod dock ej vad hon sade), därför att jag gått på kvinnornas sida, vilket jag som främling ej visste.

För övrigt är det vintertiden ont om nöjen i staden, emedan alla sjöar är tillfrusna och skeppen infrusna. Man ser även några ganska stora fartyg, som kallas örlogsskep, hvilka konungen begagnat mot Danmark, då båda konungarna krigade med varandra. Bland dessa kallas det största den Stora Draken, ett starkt och fast fartyg, som har flera däck över varandra, och vilket, enligt berättelse, skall mellan båda skeppsborden vara fyllt med malm, sådan den kommer ur bergen, så att skyttet studsar tillbaka därifrån och inte lätteligen går igenom fartyget eller tillfogar det skada.

Karta Djurgården 1845 16 illustrationer Sirishof, Listonhill Alnäs, Rosendals slott, Framnäs, Manilla, Davidsberg, Weylandshof, Djurgårds brunn, Blockhusudden, Bellmans bys,t Blå porten, Waldermars udden, Wauxhallen, Byströms villa, Cassino.Stockholms stadsmuseum. Klicka på bilden för förstoring

På andra sidan om kanalen eller vattnet är en djurgård (dagens Djurgården som inrättades av Johan III i slutet av 1500-talet innan 1586 då Samuel Kiechel besökte Stockholm), i vilken finnes flera sorter vilt, såsom hjortar med ganska breda horn, vita hjortar, älgar, renar från Lappland, och ännu andra mindre sorter af hjortsläktet, med spräcklig hud. I landet finns det lodjur, samt svarta rävar, vilkas skinn skattas mycket högre än sådana af lodjur och sobel. Det finns också mycket älgar, vilka fångas på den tid, då snön börjar smälta, för vilken jakt konungens broder hertig Carolus har stor passion. Man äter köttet, fastän det är hårt och grovtrådigt.

Män med släde Foto Gävleborgs museum

Jag vistades här från den 23 februari till den 7 mars, och avreste då på släde jämte en nederländsk fru, vars man var guldsmed, och är det besynnerligt att se, hur man här vintertiden skjutsar kvinnor, ty slädarna är särskilt gjorda härtill, så att kvinnorna kunna ligga helt och hållet betäckta med undantag af ansiktet. För resten är slädarna överdragna med tillbundna fällar, så att de åkande ligga som barn i vaggan. Stjälper släden eller om hästen skenar, kunna de åkande icke hjälpa sig själva, ty även händerna är inlindade. Somliga betäcka också ansiktet, har ett litet glasfönster, varigenom de skydda sig mot den starka kylan. Och finns på varje kvinnosläde en särskild körsven, som står bakpå. På det sättet for vi denna dag 5 mil och tog in hos en fogde, som är styresman över en köping “Riisburg” (antagligen Rosersberg), och han trakterade oss mycket väl med mat och öl.

Rosersbergs slott byggt från 1634 Foto 1903

Den 8 mars kl. 1 på morgonen for vi därifrån, och hade jag med frun ännu en mil gemensam, men obanad och djup väg, så att hästarna på flera ställen sjönk ner till buken; vi komma till en annan fogde, där bemälta fru hade något att uträtta, och hon stannade där. Efter frukosten, och sedan min häst fodrats, for jag ensam därifrån och hade ännu en mil till Upsala, vilken väg tog två och en halv timma, för den djupa snöns och den obanade vägens skull, så att jag först framkom sent på eftermiddagen, oaktadt avståndet från den by, hvarifrån jag på morgonen utfor, icke var mer än 2 mil. På åtskilliga ställen hade min häst mycken möda att komma igenom snön; hade jag haft en lat häst, tror jag, att han fastnat.

Vy över Uppsala slott och domkyrka, målning av Carl Abraham Rothstén. Slottet började byggas av Gustav Vasa 1549, men det brann ner 1572 varefter Johan III började återuppbygga det. Domkyrkan invigdes 1453

Upsala är en öppen stad, liksom nästan alla i konungariket Sverige, och har omkring sig en tämligen flack trakt, vilket sällan ses här i landet, ty man kan annars icke resa en halv mil, utan att fara backe upp och backe ned. Här finns ett kungligt slott, som anses för en fästning, men är mera byggt till lust. Det ligger tämligen högt på ett berg, omges af en betydlig ringmur, och skall på detsamma byggts i 24 år, men är ännu icke på långt när färdigt. Åtminstone är mycket arbete därpå nedlagt, och inredas sköna, konstnärligt prydda rum, vilka är mycket höga, välvda och med stor kostnad försedda med bilder och konstverk, präktigt målade med färger, men kommer det inte att ha något bestånd, ty då det ena rummet eller gemaket är färdigt, rämnar väggarna på det andra, så att man måste oupphörligt bygga och lappa. Jag förmodar att dylikt beror på den förfärliga kölden; just då jag var där, byggde man på slottskyrkan, vilken redan var taklagd och försedd med fönster, och däri brändes dagligen en stor stockeld, för att murbruket icke skulle frysa och folket kunna uträtta sitt arbete med mura och annat. I bemälta stad finns även ett ärkebiskopssäte, och efter landets art en skön domkyrka, som jag ej väntat att här få se. I densamma har konungen och drottningen af Sverige sin grafplats, och finns överst i koret ett särdeles skönt epitafium över konung Gustavus i vit alabaster. Konungen ligger där, uthuggen i kroppsstorlek. Strax bredvid detta epitafium finns på vänster hand ett stort silverskrin, i vilket St. Eriks kvarlevor skola ligga; enligt vad mig sades, skall skrinet förut varit i samma storlek af gott guld, men blivit uppsmält under kriget och förvandlat sig till silver, och vill jag väl tro, att om folket icke hållit så mycket af St. Erik, som lär ha byggt kyrkan och inrättat ärkebiskopsdömet, så hade ett sådant skrin varit förvandlat till trä före detta.

Den 9 låg jag stilla och tillbragte denna dag med att bese kyrkan och slottet, och var slottsbyggmästaren en schlesier (Mäster Anton Watz från Breslau hade vid denna tid ledning av byggnadsarbetet i Uppsala) som visade mig mycken vänlighet och bjöd mig till gäst hos sig.

Isfiske. Foto Gustaf Ewald

Den 10 for jag i dagningen från Upsala jämte en annan tysk, som åkte med i min släde, och kom på aftonen tillbaka till Stockholm. Vägen är 7 mil och är dels mycket backig, dels far man över sjöar, vilka alla om vintertiden är hårt tillfrusna. Det är lustigt att se, hur bönderna denna årstid fiska under isen; de hugga nämligen i isen flera hål, icke större än de kunna få ned noten, och rikta den samma från ett hål till ett annat så långt, som noten räcker. Då den varit länge nog i vattnet och de vilja draga upp, hjälpa de varandra, så att ofta mer än 40 á 50 personer samla sig. De taga ett starkt tag och fånga mycken fisk, på vissa ställen en fisk, som kallas strömming, mer än hälften så stor som en sill, vilken de torka, och sedan äta rå.

Nu stannade jag 4 dagar i Stockholm och sökte lägenhet att åter komma ur landet, då jag redan var mätt på det samma, emedan det erbjöd så få nöjen. Hur det är här om sommaren vet jag icke, men enligt all anledning kan man endast spatsera ett stycke utanföre den ena eller andra porten mellan berg och klippor.

Jag köpte en häst, som jag haft med på prov till Upsala, för 9 riksdaler, och träffade en dansk, som för skuld lämnat Narva, vilket jag då likväl icke visste; denne ville resa hem. Den, som icke på vinterföre kommer ur landet, kan knappt för isens skull göra det före pingst. Då föret började gå bort, var det icke skäl att dröja. Dansken och jag kom överens; han hade på kredit köpt en häst med släde och tillbehör af en lübsk köpman, som därför troligen väl icke fått mycket betalt.

Teckning av ett gammalt trähus i Botkyrka

Vi reste den 12 mars ungefär kl. 2 på e.m. från Stockholm och var och en hade sin egen häst och släde. Vi hade icke kommit mer än en halv mil från staden, förrän vi redan for vilse, emedan vi höll för långt åt vänster, ty föret var mycket dåligt, så att man kunde inse, att det vore omöjligt att länge fortsätta på släde. Vi for sålunda långt in på natten, tills vi slutligen kom till en by, där vi hos kyrkoherden anhöll om härbärge, vilket han en lång stund icke ville bevilja, men till slut tillät han oss sätta in hästarna i stallet (min reskamrat såg så törstig ut, att jag själv icke hade trott honom allt för väl). Jag tänkte för mig själv, om det så nära staden händer att man icke vill härbärgera oss, hur skola vi då komma ur landet, när vi har 80 eller 90 mil att resa, och jag hade nästan i sinne att dagen därpå fara tillbaka till staden, då byn, som hette Botkyrka, icke ligger mer än 2 mil därifrån.

Forshems gästgivargård Kinnekulle ett av Sveriges äldsta

Den 16 dennes for vi tidigt före dagningen härifrån måna om att icke dröja, emedan snön mestadels smält bort på vägen, och isvattnet på somliga ställen gick in i släden. För övrigt var det ej så farligt att isen snart skulle brista, emedan isarna ännu var över en aln tjocka; om också regnväder infaller under åtta dagar, så bryta isarna ändå icke så snart upp. Ofta inträffar stor olycka, då människor för sent på året begiva sig över, och isen brister under dem, då häst och karl drunkna, liksom också då om hösten folk för tidigt vågar sig över sjön, innan den ännu är säkert tillfrusen. Vi reste vidare och kom vid middagstiden till en gästgivaregård, där vi fodrade våra hästar, och for strax därifrån, men råkade åter vilse, så att det var långt in på natten, innan vi åter kom in på banad väg, och det var så mörkt, att vi icke kunde se varandra. Till slut såg jag på en från landsvägen avlägsen kulle ljussken från en usel koja, i vilken bodde en fattig bonde, som vi väckte, och bad, att han ville härbärgera oss, vilket också skedde efter många böner. Han hade blott ett litet stall, i vilket han hade fyra eller fem kreatur och vars dörr var så låg, att min kamrats häst icke kunde komma in i stallet; min häst var däremot så liten, att den kunde ha gott av detsamma, under det att min kamrats fick stå utanför på gården. Med svårighet erhöll vi litet korn för hästarna, men för oss själva, fastän vi hade ganska god aptit, kunde vi af bonden för penningar få varken bröd eller annat, kanhända han själv ej hade mycket i buset, ej heller vatten eller mjölk till att dricka, och hellre än jag ville dricka snövattnet, lade jag mig därför på golfvet och sov över hunger och törst; detta ställe heter Lästringe och är 7 mil från den plats vi lämnade i morse.

Den 17 dennes vaknade vi i god tid, gjorde oss snart färdiga härifrån, ty hungern drev oss; på sjön stod vattnet högt, och på land fanns, utom i skogarna, ingen snö, så att vi mer gick till fots än åkte; jag tänkte emellanåt fortsätta vägen ridande och lämna släden, men ville icke gärna göra detta, dessutom hade jag ingen sadel. Efter långt strävande kom vi vid middagstiden till Nyköping, som jag förut beskrivit, och där vilade vi, ty vi var helt trötta. Nu blev min kamrats häst halt, så att han beslöt att stanna i staden och byta ut sin släde och seldonen mot en sadel, vilket också skedde; men jag ville icke stanna där utan önskade begiva mig till Söderköping 6 mil därifrån, emedan den ene köpmannen, med vilken jag rest från Köpenhamn, ännu var kvar där. För att få vara med förtroget folk lämnade jag min kamrat, som dessutom föga hade mitt tycke, och begav mig vid middagstiden därifrån, oaktadt jag icke kände vägen och var mycket okunnig i språket, jagade alltså på, så snart jag var på en sjö, för att icke bli försenad. På vägen kom jag till en liten sjö, där min häst genast trampade ned sig ända till buken, och vattnet strömmade in i släden, måste alltså vända om och fara runt omkring sjön. Nu kom jag senare på eftermiddagen till den havsarm, genom vilken fartygen om somrarna måste segla, då de vilja till eller från Söderköping. Havsarmen, som utgör en del av Östersjön, ett vilt hav, är en god halv mil bred, och vägen däröver var så dålig, att vattnet gick nära upp till knäna, varjämte fanns många hål, gjorda af fiskare, vilka, som ovan beskrivits, fångat strömming. Men jag satte i Guds namn över denna sjö. Jag blev visserligen ganska ängslig, emedan på isen fanns så stora råkar, att en häst lätteligen kunde träda ned foten däri. Jag kom mot aftonen till en bonde, hos vilken jag jämte min kamrat legat vid uppresan, varför han kände mig och ville tala mycket vid mig, som jag dock ej förstod och ännu mindre kunde svara på. Stället hette “Büerling”, tre mil från Nyköping. Denne gode man gav mig mat och dryck efter sin förmåga, liksom foder åt min häst, och tillät icke att jag sov på golfvet, utan visade mig den äran att låta mig sova på en bänk. Han lade också för mig en tung silversked för att därmed äta mjölk eller soppa. Jag måste berätta, att det i Sverige är en vanlig sed, att om man kommer till en fattig bonde, har han dock sina silverskedar, åtminstone för sig och sin hustru, om han också icke har någon bädd i huset. Och vad förmögna och ansedda bönder beträffar, skola många äga 50, flere eller färre, tunga silverskedar, som de akta för sin skatt. Jag förmodar, att de icke, om de få penningar, tro sig mäktiga att sköta desamma. Om de fått in penningar, som de kunna undvara, låta de göra sig en silversked, icke till köps utan så tung, att han väger omkring 3 eller 4 riksdaler. Och det har mig berättats, att före kriget, då folket varit mycket förmögnare och bönderna stundom haft del i bergverken, fanns de, som ägt en halv tunna full med silverskedar. Så berättade för mig konungens myntmästare, en nederländare, att han kände en bonde, som ännu ägde en halv tunna silverskedar, fastän kriget tämligen smält det tillsammans för dem. Dock fanns de, som ännu ägde någon liten förmögenhet, så att på flera ställen under vägen lades sådana skedar för oss på bordet, vari bönderna sätta sin stolthet.

Den 18 dennes tog jag avsked af bonden och begav mig tidigt i väg härifrån; ju längre jag kom, dess mindre snö och dess djupare vatten hade jag. Efter 2 mil kom jag till en rinnande bäck eller graf, jag ville fara över, men då jag kom på mitten, brast isen under min häst, så att han sjönk ned ända till bröstet och släden efter; jag hoppade ur och isen brast även under mig, så att jag till hälften stod i vattnet. Nu ville jag icke lämna remmarna på släden, var rädd att min häst skulle skena i väg, vadade alltså efter densamma, till dess jag kom över.

Stegling

Vid stranden stod två hjul, där två personer nyligen blivit avrättade, emedan de begått mord. Därifrån hade jag ännu en god mil till Söderköping, som jag till största delen sprang till fots, och dock kunde jag knappt värja mig för kylan, emedan jag var alldeles våt in på bara kroppen. Jag kom före frukostdags till staden, och hade jag då rest tre mil från mitt nattläger.

Denna dag liksom den följande den 19 låg jag därstädes stilla för att torka mina tillhörigheter, värma upp mig och låta min häst vila sig.

Den 20, som var söndagen Judica, (femte söndagen i fastan) bad mig den förut omtalade köpmannen från Lübeck, med vilken jag rest till detta land och här åter träffade, att jag skulle följa honom till ett slott, som låg två mil därifrån, och med vars fogde han hade affärer. Han satt jämte sin tjänare i en släde, och jag for ensam med min häst och släde, oaktadt föret på landbacken var alldeles borta. Slottet ligger på en klippa mitt i en arm av Östersjön, vilken de skepp passera, som segla till Söderköping, och är på alla sidor kringflutet, samt måste alla fartyg, som gå in eller ut, där erlägga tull.

Stegeborgs slott avtecknat ca 1690 och tryckt 1706 i ”Suecia antiqua et hodierna”

Vi hade en mycket besvärlig överfart, ty det var mycket vatten på isen, som var på många ställen mycket sprucken, emedan tövädret varat i åtta dagar; det var nu 14 dagar före påsk. Då vi kom fram, åt vi frukost med fogden, som var en adelsman. Detta slott heter Stegeborg, på vilket nu regerande konung Johannes är född. Efter måltiden förde fogden oss omkring, bland annat i stallet för att bese hans hästar, och köpmannen tillhandlade sig en af dem. Härefter tog vi avsked och for i våra slädar åter ut på sjön, men köpmannens dräng red efter på den nyförvärvade hästen. Då han var några steg ifrån oss, brast isen under hans häst, han själv föll på sidan, och hästen höll sig med stor möda med framfötterna över isen. Häröver förskräcktes vi mycket, vi vågade inte genast att med våld draga upp hästen, ty vi fruktade, att isen skulle gå ännu mer sönder. Slutligen reste sig hästen efter långt sprattlande. Därefter åkte vi på långt avstånd från varandra, och drängen ville icke rida utan ledde hästen. Jag var mycket rädd, innan vi komma över, ty sagda sjö är två timmars väg lång, och isen på långa stycken delvis sprucken, så att jag sannerligen icke skulle velat göra resan tillbaka, om jag även fått adelsmannens bästa häst till skänks.

Vi kom om aftonen åter till Söderköping, och var detta min sista slädfärd på detta år. Nämnda småstad är den förnämsta orten i Östergötland. Strax invid densamma ligger en klippa, som är så brant som en mur, och vilken heter Ramsberg; ingenting växer därpå eller däromkring.

Klövsadel Foto Nordiska museet

Den 21 och 22 låg jag stilla härstädes, tills jag fått utbyta min släde och seltyg mot en sadel, men kunde i hela staden ej få köpa en sådan. Till slut förbarmade sig min värd över mig och gav mig för släden med tillbehör en träsadel som man kallar klövsadel, utan läder, bukgjord och stigbyglar, och jag måste till och med tacka därför.

Stenvalvsbro i Hälla Söderköping

Den 23 kom konungens myntmästare och en annan nederländare jämte min förra reskamrat, som jag lämnat i Nyköping. De ämnade resa till Kalmar, där Kungl. Maj:t för närvarande befann sig. Oaktadt vägen för mig var hälften längre, beslöt jag, då jag inte hade sällskap på den raka vägen ur landet, att följa med. Jag for således från Söderköping med nämnda personer; vi avreste vid aftontiden, och visade sig min häst alldeles ovan vid ritt och sadel, ville hellre gå baklänges än framåt, och jag trodde först, att jag icke skulle få honom fram. Denna afton redo vi endast 1 mil och kom till byn Hälla.

Den 24 redo vi ut i god tid om morgonen på en ovanligt svår och obanad väg, ty här i landet reser man mycket litet annat än om vintern, då det inte finns ordentliga vägar. Vi redo på den dagen icke mer än 3 mil och stannade i byn “Degree”.

Den 25 for vi om morgonen härifrån, och fann på åtskilliga ställen djupt snövatten, som runnit ned mellan bergen, men vilket väl åter snart bortflyter. Min häst tycktes allt bättre vänja sig vid ridning, jag fick också stigbyglar och bortbytte den halmsäck jag lagt på sadeln mot en dyna för att sitta mjukare. På aftonen kom vi till byn Nygård, 4 mil från förra nattlägret.

Den 26 dennes for vi tidigt därifrån och reste 5 mil till en by, Wy (Vimmerby?), där vi blefvo över natten. Den 27 redo vi över 5 mil till en gästgivaregård, som hette “Anaby” (antagligen Eneby).

Den 28 var vi tidigt i väg och kom om aftonen till byn “Cadry” (5 mil), där vi över natten togo in hos fogden, som trakterade oss efter förmåga.

Den 29 reste vi i dagningen därifrån och hade en mycket djup och dålig väg och mycket vatten; under vägen anträffade vi en stenig, häftigt strömmande bäck, som nästan kullkastade min häst, ty vattnet gick honom över buken. På aftonen kom vi till en by Åby, sex mil.

Den 30 for vi därifrån och hade icke mer än 2 mil till Kalmar, men vi använde 6 timmar på denna väg, ty det hade frusit under natten och bar icke, så att hästarna jämt trampade djupt ned sig; steg man af hästen, så hjälpte det icke heller. Våra hästar tog under denna halva dagsresa mer skada än under de föregående åtta dagsresorna. Vi kom sent på eftermiddagen till Kalmar, då jag drog af mig stövlarna, som jag icke haft af fötterna på åtta dagar. Jag kunde icke få något stall åt min häst, varför det stackars djuret måste stå på gatan till om aftonen, och all vägsmuts frös fast på honom. Till slut fick jag för min och min kamrats häst hyra ett kök på nedre botten i en murares hus, och där ställde vi in våra hästar.

Staden Kalmar är den förnämsta orten i Småland, liten, men befäst, och skulle befästningen lätteligen kunna göras mycket stark och försvarbar, då den ligger på en slätt och på andra sidan alldeles invid Östersjön. Där finns även ett kungligt slott, väl befäst, och omgivet af en stark vall, späckad med kanoner. Oaktat sjön är på ena sidan, går dock vallen runt omkring slottet.

Sigismund (1566-1632) Kung i Sverige 1592-1599

Jag låg under den heliga påskfesten stilla och gick om morgonen, påskdagen den 3 april, till slottet för att höra predikan, som lästes på svenska i en stor sal; Kunglig Majestät med gemål och fröken höll sig i ett särskilt rum, så att allmänheten inte fick se dem. Och mitt emot den nämnda salen låg ett annat stort rum, där hertig Sigismundus för sig lät läsa mässan. Efter middagen gick jag dit på aftonen, då man där uppförde skön musik, och hade nämnde hertig i sitt sällskap sex jesuiter.

Kungens och hans familjs påskmåltid 1586 Rekonstruktion efter Samuel Kiechels dagboksanteckningar samt bevarade inköpslistor och menyer från 1500-talet. På bordet trängs rätter som fiskpastejer med ägg, lax med limoner, rismos med valnötter och hackad gädda formad som päron.

Den 4 april blev jag af en adelsman, till vilken jag hade ett rekommendationsbrev, insläppt i matsalen, då jag såg Kunglig Majestät sitta vid taffeln och äta. Nämnde konung satt vid övre ändan af ett långt bord, till vänster hans gemål, drottningen, till höger hans son, hertig Sigismund, bredvid honom fröken, konungens dotter, därefter hertig Magnus’ gemål, vilken var konungens syster, och en vacker ung herre, den omnämnde hertig Magnus’ son, ungefär 12 á 13 år gammal. (Prinsessan Sofia, g. m. hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg, och hennes son Gustaf) Bredvid drottningen satt hennes ogifta systrar, (Gunilla Bjelkes systrar Elsa, sedan gift med Klas Bjelke (friherre till Vik), och Brita, sedan gift med Sten Gustafsson, grefve till Bogesund, som numera heter Ulricehamn) stora skönheter, liksom drottningen, med vilken konungen gift sig för hennes skönhets skull, då hennes far endast var adelsman eller riddare där i landet.

Bemälte konung har ett vackert, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl.

Ölandshästar

Mitt emot Kalmar över sjön ligger en liten af Östersjön kringfluten ö, som skall vara en halv mil bred och 18 mil lång och kallas för Öland. Den har många byar och några socknar, och där uppfödas mycket hästar, som utföras; de är små, men uthålliga och billiga.

Under tiden sökte jag efter lägenhet att komma ur landet, fastän jag ännu hade 40 mil kvar till Köpenhamn, och om jag skulle rest sjövägen, hade jag väl måst dröja åtminstone en månad, innan isen alldeles gått bort. Samma avsikt hade också min förra kamrat, med vilken jag från Stockholm rest till Nyköping.

Söderåkra prästgård Foto Kalmar Länsmuseum

Den 5 dennes vid middagstiden lämnade vi Kalmar och redo samma eftermiddag 4 mil på en mycket djup och vattenfylld väg, ty landet är tämligen slätt, så att vattnet fördelar sig vida omkring; på aftonen kom vi till en kyrkoherde, hos vilken vi tillbringade natten; stället heter Söderåkra.”

Avaskärs kapell

Den 15 september 1563, under Nordiska sjuårskriget, brändes Avaskär ner av svenskarna. Staden återuppbyggdes men dess storhetstid var över. År 1598 anlände Sigismund med sin flotta till staden för att därifrån ta sig till Kalmar och hävda sin rätt till tronen av Sverige. Året därpå beslutade Kristian IV att grunda en ny betydligt bättre befäst stad med namnet Kristianopel och Avaskär försvann därefter från historien

”Den 6 dennes for vi tidigt härifrån, och kom vid frukosttiden till en liten stad, kallad Avaskär, 3 mil från vårt nattläger; där gränsa till varandra de båda konungarikena Danmark och Sverige, och tillhör denna stad Danmark. Detta landskap heter Blekinge. Landskapet från Kalmar och hit är tämligen flackt och har man Östersjön på vänster hand. På eftermiddagen for vi därifrån, och gick vägen genom en svår, stenig och obanad bergstrakt och kom vi om aftonen till byn Nättraby, som ligger 4 mil från förenämnda stad. I Nättraby åt vi frukost.

Ronneby vattenfall

Den 7 for vi därifrån på en krokig, obanad och mycket bergig väg och kom vid middagstiden till en öppen liten stad, Ronneby kallad, som är den förnämsta orten i Blekinge, och låg två mil från vårt nattläger. Efter måltiden for vi därifrån över vilda, steniga berg och klippor, som på somliga ställen var så glatta och jämna, att man kunnat tro dem vara gjutna eller konstslipade; det är både farligt och obehagligt att rida däröver.

Mörrums kyrka

På vägen skildes jag och min reskamrat från varandra, men stötte åter tillsammans en mil därifrån, redo därefter länge vilse under natten, innan vi påträffade folk. Slutligen kom vi till en präst och bad herren om härbärge mot betalning, men erhöll intet. Till slut begärde vi att allenast få ställa in våra hästar i hans stall; vi skulle nog hjälpa oss hos hästarna; men även därtill nekade han, och vi måste fara vidare. Ej långt därifrån kom vi till en gammal tysk krigsman, som mottog både oss och hästarna, men den gode mannen hade varken mat åt oss eller foder åt hästarna, hvilka måste nöja sig med hö. Prästen önskade vi sjukan, ty vår värd sade oss att han var rik, men mycket snål; orten heter Hästaryd (Mörrums socken) och ligger 3 mil från ovanbemälda stad (Ronneby).

Innan jag nu lämnar landet, måste jag nämna något om de båda landskapen, Småland, som tillhör konungen af Sverige, och Blekinge, som lyder under danska kronan, om deras hushållning, seder och bruk.

Jag red i dagningen från Hästaryd. Vi färdades denna dag på en mycket bred väg, som förde oss ut ur landet. På vägen gjorde hästen med mig ett farligt fall, dock utan att vi skadades. Vi kom om aftonen till en obefäst, väl bebyggd stad, Åhus, belägen i ett särskilt landskap, Skåne, ett slätt, bättre odlat och fruktbarare land samt bebott af ett i klädedräkt och hushållning renligare folk. Vi hade denna dag rest 9 mil, och låg staden vid en arm af Östersjön.

Den 9 reste vi i dagningen därifrån, och hade en tämmelig väg, for igenom ett väl odlat land samt kom till en präst, hos vilken vi åt frukost; där måste jag om igen bruka latin och framleta de glosor jag glömt, ty den gode herren ville fråga mig om allt möjligt.

Lund Berlingska huset Foto Viveka Ohlsson Kulturen

Då vi redo därifrån, hade vi under vägen ett ganska brett vad, så att vi måste länge rida i djupt vatten, innan vi kom över. Då vi var en halv mil nära den by, där vi blev över natten, mötte vi en bonde, som var på hemvägen ifrån marknaden och hade för sin tomma vagn två hästar, af vilka den ene var ung och vacker, samt till storlek och färg alldeles liknande den jag red. Jag lät min reskamrat fråga bonden, om hästen var till salu, och fick till svar, att den var fal för 13 riksdaler. Jag överenskom med honom om närmare beseende, om han ville vända om en halv mil tillbaka till vårt nattläger, och köpte jag hästen af bonden för 12 riksdaler, med villkor att han morgonen därpå skulle rida med oss till en stad Lund, där han skulle få sin betalning, ty jag tänkte probera hästen, men då han icke hade någon sadel, lät jag bonden rida hästen, men såg honom dock icke om morgonen sitta upp. Byn, där vi låg över natten, hette Veberöd i Skåne, 7 mil från Åhus.

Den 10 dennes på morgonen for vi därifrån och omförmälde bonde red med ända till staden Lund, där jag betalade honom hans häst, som jag nu övertog. På eftermiddagen redo vi därifrån och hade ännu två mil kvar till nattlägret. Så snart vi hade kommit ungefär en halv timme utanför porten, förde jag den nyköpta hästen vid tygeln; i detsamma slet han sig lös från mig och sprang bort över fältet; jag kunde icke följa honom med min häst, ty denne var trött, och jag tänkte att jag sett hästen för sista gången. Sedan jag länge ridit omkring, kom på en annan väg åkande en vagn, som tog af in på vår väg, och bredvid hans hästar sprang även min häst lös; jag kunde likväl icke fånga honom, ty han slet sig lös för andra gången, men följde likväl god villigt efter, till dess vi kom till Malmös stadsport, då fick jag fatt honom och förde honom vid tygeln till härberget. Vi hade nu rest 4 mil från vårt förra nattläger.

Malmö gatufasad 1692 Foto Percy Hultberg

Malmö är huvudstad i Skåne, en liten men tämligen befäst stad, belägen tätt intill sjön. Staden har förut haft god handel, beroende på den sillfångst, som där varit, men som nu drivs i Marstrand i Norge ; ännu fångas något litet sill, men intet jämförligt med fordom; det är ett särskilt Guds straff, att sillen gått förlorad. I Malmö måste jag ligga stilla i tre dagar, ty det var motvind att komma över till Köpenhamn, som ligger 4 sjömil därifrån. För att fördriva tiden beslöt jag probera min nya häst och rida ut på fältet. Då jag nu fört honom sadlad ur stallet, kunde jag icke sitta upp ensam, utan måste man hjälpa mig. Innan jag satt riktigt i sadeln, började hästen springa, så att jag icke kunde hålla in honom. Han sprang upp på en gödselhög och gick över med mig, så att jag störtade på nacken, vilket jag väl lär känna i flera dagar; det var en min lycka, att jag fallit så mjukt. Nu hade jag nog af hästen, och var det den första och sista gången, som jag satte mig upp på honom, emedan han var alldeles vild och otämd, som hästarna i Danmark pläga vara. Han var likväl ett vackert exemplar till häst.

Den 13 blev vinden så god, att åtskilliga fartyg avseglade. Jag och min kamrat inskeppade våra hästar, och under det jag gick upp till tullhuset för att betala tull för hästarna samt innan jag hann till hamnen, hade fartyget avseglat. Jag trodde nu, att jag förlorat båda mina hästar, liksom jag förut trodde att jag var af med den ena, då han slet sig lös på fältet, ty nämnda kamrat var utan pengar och jag hade försträckt honom 5 riksdaler; dessutom hade han rymt för skuld; dock visade han sig i denna sak ärligare än jag trott honom. På ett annat fartyg kom jag i sällskap med 30 personer, bestående dels af kvinnor, dels af män, hade en mycket god vind och kom på mindre än 3 timmar till Köpenhamn. Där hade jag länge att leta, innan jag träffade min kamrat med hästarna. Så snart jag funnit de senare, sålde jag dem till en köpman, som köpte dem af mig för 24 riksdaler eller lika mycket, som jag givit för dem, och hade jag ridit eller åkt med den ena väl 120 mil.

EPILOG

Samuel Kiechel, född 24 maj 1563 i Ulm i Tyskland, död där 30 januari 1619, var en tysk köpman och reseskildrare.

Samuel Kiechel var son till handelsmannen Matthäus Kiechel (1532–1599) och växte upp i en förmögen köpmannafamilj i Ulm som arvtagare till familjens handelshus tillsamman med sin äldre bror Daniel (1561–1627). Han tillbringade fem månader i Paris i Frankrike och gav sig i maj 1585 ut på resor utomlands under en fyraårsperiod till juni 1589. Han gav sig av via Böhmen, Brandenburg och Nederländerna till England. På grund av pestutbrott kunde han inte komma vidare till Irland och Skottland. Åren 1586–1587 besökte han Danmark, Sverige (februari–april 1586), Ryssland, Polen, Schlesien, Österrike samt Venedig, Rom och Sicilien i Italien. I september 1587 begav han sig till Syrien och därifrån till Egypten, Konstantinopel, Kreta och Venedig.

Tillbaka i Ulm inträdde Kiechel i faderns handelshus, efter dennes död som medägare tillsammans med brodern Daniel. Handelshuset hade sedan 1583 sitt säte i Kiechelhaus, numera Museum Ulms byggnad.

Berättelsen grundar sig på en översättning och publicering som gjordes av Historisk Tidskrift 1892

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 15

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

DAGBOK 1889

19 September Torsdag
"D. 19 Th. Halfmulet nästan lugnt, på morgon 10 graders blidt. Rydberg hjelpte Slättgren med stenfoten till verandan. Frun, Alma och Hulda bakade. Emil hade hjelp att taga upp potatis. Jag arbetade på mitt lilla skåp. Mot aftonen regn. Vid m. t. 14 gr. blidt. på afton...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu