PELUR – EN RÅBARKAD TJUV OCH MÖRDARE

Galgbacken, ”Kåkakullen” i Vårgårda

Den 25 maj 1859 klockan 12 på dagen avrättades på ”Kåkakullen” en straffånge med namnet Karlsson-Pelur. Han var dömd till döden för tre rån och ett mord.

Avrättningen var en offentlig händelse. och mycket folk hade tagit sig till Vårgårda för att se på spektaklet. Vårgårda hade fått järnvägsförbindelse med såväl Göteborg som Falköping bara ett par år tidigare och många nyfikna kom med tåget. Andra kom åkande med häst och vagn eller red eller gick från ganska avlägsna platser.

Avrättningsplatsen vid Kåkakullen var den sista av de fyra i Vårgårda det finns berättelser om. Den första lär ha funnits vid ”Hängen”, som är höjden strax till vänster när man kommer in på Kullingsleden från Boråsvägen. ”Hängen” var ett vanligt namn för galgplatser. Seden var att de avrättade fick hänga kvar i galgen för att straffas ytterligare och varna andra om faran med att begå brott. Denna sed irriterade prästen i Algutstorp, som hade fri sikt mot galgen. Han klagade därför och galgen flyttades till en plats ungefär i mitten av det blivande samhället Vårgårda (Vårgårda kom till först i och med att järnvägsstationen öppnade 1857).

Olstorps herrgård

Bergknallen bakom det så kallade ”Lutherska missionshuset” fick bli platsen för galgen och stigen dit fick namnet ”Galgaledet”. Av någon anledning, som vi inte vet, flyttades galgen sedan till högsta punkten på Kesberget, men där fick den stå endast en kort tid, eftersom ägaren till Olstorp herrgård klagade. Han fann det kusligt att se de avrättade och besvärades av dålig lukt om avrättningar ägde rum under varma sommardagar med vinden blåsande mot hans pampiga herrgård. Myndigheterna beslöt då att övergå till halshuggning och placerade stupstocken på ”Kåkakullen”, där man än i dag kan se gropen, i vilken huvudet skulle falla efter att bödelns bila avskilt det från resten av kroppen.

Fångtransport

Det som upprört folk och myndigheter var det hemska dåd, som Pelur gjort sig skyldig till den 14 april 1859, under transporten mellan Vänersborg och Alingsås, dit han fördes för att få ett straff för diverse brott, för vilka han blivit dömd till ”livstids fängelse å fästning”. Under transporten gjordes ett uppehåll vid Gräfsnässkogen för att Pelur behövde gå på toaletten. Han var iförd fotbojor och rörde sig med svårighet.

Medan Pelur gjorde sina behov väntade extra ordinarie fångvaktare från Ale häradsrätt Olof Wassenius, i vagnen på fången. När denna kom tillbaka till vagnen och sin väktare tog han hastigt fram en timmermansyxa som varit gömd under vagnen. Han högg med våldsam kraft mot Wassenius huvud. Blodet sprutade från ett stort sår i vaktmannens huvud, men trots detta lyckades han dra sin sabel med sin högra hand, medan han styrde hästen med tömmarna i den vänstra handen. Han högg med sabeln mot Pelur och lyckades träffa och såra honom både i huvudet och på armarna. Pelur försökte försvara sig med yxan men väktaren var honom övermäktig.

Wassenius lyckades ta ekipaget i säkerhet och Pelur omhändertogs och sattes omedelbart i länsfängelset. Väktarens skador var mycket allvarliga eftersom yxan gått igenom huvudsvålen. Han var mycket illa däran.

Pelur hade omfattande köttskador men inga av dessa var livshotande.

En dryg vecka efter dådet dog Wassenius på sjukhuset. Han lämnade efter sig änkan och sju små barn, varav det yngsta var bara en månad gammalt.

I början på oktober samma år erkänner Pelur dådet inför häradsrätten. Han sägs då ha ett rått sinnelag och man antar att det kommer att bli svårt att få honom att ångra sina synder. Häradsrätten dömer honom till döden genom halshuggning. Kunglig majestät stadfäste senare domen.

Tidning för Wenersborgs stad skriver den 19 maj 1859, en vecka före avrättningen:

”Aflidne fånggewaldigern Wassenii baneman, Olof Karlsson Pelur, kommer att afföras från härwarande cellfängelse nästa tisdag, för att påföljande dag den 25 i denna månad kl. 12 på dagen undergå dödsstraffet å Kullings härads afrättningsplats vid Skövde gästgifwaregård, straxt inwid Wårgårda jernwägsstation. Ehuru af ett rått obändigt lynne, finnes Karlsson likwäl nu få tillwida hafwa uppfattat sin belägenhet och wara undergiven sitt öde, att han, i hopp om ett bättre lif efter detta, säger sig längta efter den dag då hans jordiska lidanden skola ändas och han med döden får försona sina brott.”

Detta dåd skulle alltså denna dag, den 25 maj 1859, sonas genom halshuggning. Kåkakullen var röjd och prydligt iordningställd för tillställningen och en spetsgård var organiserad. Denna bestod av betrodda män med långa störar med vilka de skulle hålla den nyfikna allmänheten tillbaka. Män, kvinnor och barn hade kommit för att få sig en stunds underhållning, som var en sparsam vara på den tiden, så det gällde att passa på.

Fången förvarades på Skövde gästgivargård, som ligger väster om kyrkan, och skulle där få tillfälle att förbereda sig för sin bortgång. Prästen var alltså på plats men hade svårt att få kontakt med Pelur. Så småningom blev ha dock mera tillgänglig och begärde att få nattvarden.

På avrättningsplatsen mötte han skarprättaren som var klädd i uniform. Skarprättaren var ofta en tidigare dömd som fått sitt straff efterskänkt mot att han åtog sig att bli skarprättare. Instruktionen för honom angav, att han med ett hugg skulle skilja huvudet från kroppen. Missade han fick han göra ett hugg till men inte flera. Om han misslyckades med uppdraget kunde han själv bli straffad.

Bila, handfängsel och kärl för att lägga det avhuggna huvudet i

Bödeln uppfyllde dock sitt uppdrag perfekt och efter att huvudet rullat ner i gropen och blodet sprutade ur halspulsådern vidtog ett makabert skådespel. Folk, mestadels kvinnor, rusade fram till den stympade kroppen, för att få tag i en del av det sprutande blodet. Detta samlade de upp i medhavda koppar och andra kärl. Blod från avrättade ansågs vara en synnerligen verksam medicin vid botande av olika sjukdomar, bland annat fallandesjuka hos barn. Medicinen blev ännu verksammare om man kunde komma nära en kyrkklocka och skrapa några små spån och blanda i blodet. Med en sådan kur skulle det inte finnas några sjukdomar som inte kunde botas. Folk dog visserligen ändå men folktron menade att detta inte berodde på medicinen utan på Guds vilja, som man givetvis fick böja sig för.

Ur “De Gamla berättar” av Helge Gummeland (Eggvena bygdegårdsförening) finns även berättelsen med:

”jag var med när den siste avrättades vid Skövde kyrka. Det är en kulle, Kåkakullen. Folk var ditkallade från hela “gällt” (pastoratet) och stod i en rund cirkel kring hela backen. Varenda karl hade en käpp i näven. Det kalle de “spetsegård”. Gick han (den dömde) ut för någon skulle den få lida i stället. Länsman och kronofogden hade haft fram’en för prästen och klocka’n skulle skriftan innan och tala in hans om hans hädanfärd. Sedan åkte de upp till kullen i en öppen grav, där han skulle ligga. Så ledde de fram honom och tog av honom klär’a. De hade bundit ett kläe för öga på’n. Då han skulle avrättas hade de ett trä, som de la vid kanten på graven och som han fick lägga ner “tjåka” (hakan) på. Mästerman hade en stor bred yxa. Han huggde av huvudet med ett ända hugg, men han drog yxa lite. Jag stod nära och såg noga allt. Mästerman hade en mugg, och blo’n fick rinna i den. Den blon skulle senare användas för någon sjukdom. Jag gick i Skövde kyrka då. Folkskolläran sa, att vi inte fick gå dit utan att våra föräldrar hade lovat oss. Min far var med i spetsgården.”

Kullings-Skövde kyrka med gästgivargården till vänster 1900

Efterspelet till avrättningen utspelades på gästgivargården dit många gick för att fira med att ta sig en sup eller två och ställa till med ett ordentligt slagsmål. De som kom från andra byar fick akta sig extra nog eftersom de riskerade att få riktigt ordentligt med stryk. Misshandeln var ofta så grov att den efterlämnade men för livet. Det berättas att en av de festande gick upp till avrättningsplatsen och hämtade Pelurs huvud, som han stolt rullade ut på golvet i gästgiveriet. Han fick ett stop brännvin för bedriften men han måste lämna tillbaka huvudet före morgonen och placera det på sin rätta plats.

Veckan efter avrättningen skriver Handelstidningens Weckoblad:

”Afrättning. Olof Karlsson Pelur afrättades d. 25 maj kl. 12 på dagen på Sköfde hed, i närheten af Wårgårda jernvägsstation. Delinqventen, som under resan och i sista stunden visade mycken själsnärvaro, gick med stadiga och raska steg inom spetsgården fram till stupstocken. Först vid den sista presterliga välsignelsen märktes någon egentlig rörelse hos honom, och ögonblicket derefter hade lagen uträft sin rätt.”

Källor: Bror Norrman, Vårgårda Hembygdsförening, Tidningsartiklar från 1858 och 1859

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 21

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter