ALLA BERÄTTELSER

DE TROLLKUNNIGA OCH DERAS KONST

Som av det föregående redan framgått, brukar folkliga berättare skilja på doktorskunniga kloka och trollkunniga. De förstnämnda använde sina kunskaper till att hjälpa och bistå sina medmänniskor, de senare åter använde sin förmåga till både ont och gott. De anlitades ofta av folk, som ville ta hämnd på någon, och ställde sig alltså villigt i det ondas tjänst. Följaktligen var de allmänt fruktade. Så var även fallet med folk, som drog omkring på landsvägarna. När dylika personer kom och anhöll om mat eller husrum för natten, villfor man nästan alltid deras begäran, ty man fruktade för hämnd, därest man nekade dem. Det vandrande folket kunde sådant, som var fördolt för andra, troddes det. Särskilt fruktade man finnarna; det är dock ej alltid namnet finngubbe eller finnkäring gäller nationaliteten. Rätt ofta åsyftar berättaren en främling, som var trollkunnig.

Bygdens egna trollkunniga gick vanligtvis under namnet ”kusmare”, detta namn användes om såväl män som kvinnor. Man talade alltså om ”kusmegubba” och ”kusmekjaringer”. Andra namn är trollgubbe och ”trollkjaring”. I samband med trolldom i påskveckan nämnes häxa och ”påskakjaring”.

Själva handlingen eller verksamheten benämndes trolldom, ”kusma” eller ”tete”. I Gäsene uttalas det sistnämnda ordet även ”tajte”.

En gubbe, som kunde åtskilligt, var ”Johannes i Slättås” i Larv. Han kunde stilla blodflöde, bota tandvärk, ställa tjuvar och återställa stulet gods. Och blev det fråga om det, kunde han förlösa barnsängskvinnor utan värkar. Det kunde även ”Göta-Lena”; för övrigt var det få, som besatt den konsten.

Det var en hustru, som låg i svår barnsnöd. När man inte visste sig någon annan råd, skickade man bud på Johannes. Så snart han kom tillstädes, upphörde värkarna, och om en stund var kvinnan förlöst.

Värkarna måste emellertid ställas på någon eller något. Gubben i Slättås kunde ställa dem på vem han ville och vad han ville. Rätt vanligt var att han ställde dem på gamla gärdesgårdar. Då gnall (gnällde) det i gärdslet, alldeles som när det blåser om höstarna, och hankarna hoppade upp och ned. Den här gången ställde Johannes värkarna på en gammal bultvagn, som stod ute på ladugårdsbacken. Ifrån den stund, då Johannes kom till gården och intill dess hustrun var förlöst, kunde drängarna, som hade sitt arbete utomhus, se hur vagnen rullade bort och fram under ideligt knarkande. Se, det var den, som fick kännas vid plågorna.

Det var en piga, som vart med barn, men fästmannen, sonen på stället, där pigan tjänade, ville inte kännas vid henne, sedan hon kom i omständigheter (blev gravid). Då gick hon till ”Johannes i Slättås och berättade för denne, hur hon hade det ställt och att fästmannen övergivit henne. När den dagen kom, att hon skulle föda, gjorde hon det fullkomligt smärtfritt. Plågorna fick barnafadern kännas vid. När de begynte ansätta honom, sprang han in i slöjdboden och famnade om den stora huggkubben, som stod där. Och där fick han ligga hela kvällen och pinas. När barnet var fött, låg han där fullkomligt utmattad.

August på Brännet” hade en ko, som led av benröta. En vår var kon så dålig, att hon inte förmådde resa sig upp själv, utan man måste häva och lyfta henne allt emellanåt, för att hon inte skulle stelna till helt och hållet. Och inte blev det bättre, bara sämre. Så en dag ville kon inte ens smaka hårdvallshöet. Då visste August sig ingen annan råd än att skicka bud på Johannes. Han hade konsten att bota sjuka djur, men han använde medel, som en annan inte förstår sig på.

Neke eller kärve som man gav till fåglarna

Johannes kom, han gick in i fähuset och tittade på kon ett slag, och så sade han:

”Hör, du August, gå upp ätter spervaneka (sparvneken), som du har på fähusgaveln, så sa vi ge koa dän.”

”Ja”, sade August, ”män dän ä ju tommer å mer än halvråten. Koa vell ju inte smaka hårdvallshöt, som du ser.”

”Gå upp ätter neka bara!” befallde Johannes. Och då gick August.

”Ja, här ser du”, sade han, när han kom med neken, ”dä här ä inte mö å bju ena sjuker ko på.”

Men nu inträffade det besynnerliga, att när kon fick se neken, så sprang hon upp själv, och det hade hon inte kunnat göra på flera veckor dessförinnan. Och inte nog med det, utan hon vände sig dubbel i båset och räckte ut tungan så långt hon kunde för att få fatt på neken. Hon fick den allt, och var viss om det, att hon åt upp vartenda strå.

”Ser du”, sade Johannes då, ”dä jeck allt i’na. Å nu sa du få se att koa di blir bra.”

Och verkligen, efter den dagen kunde ingen märka det ringaste sjukdomstecken på kon.

Men det var väl för besynnerligt!

Det var en bonde där på bygden, som hade en sjuk häst. Då skickade han bud på ”Johannes i Slättås”. När denne kom, gjorde han en lov omkring hästen, det var allt.

”Seså, gå upp nu!” sade han till hästen. ”Du är bra nu!”

Då sprang hästen upp på stunden. Förut hade han legat där med benen utsträckta och huvudet bakåt, som de brukar ligga, när de ger upp (dör). ”Ja, som sagt, sådant kunde den här Johannes.”

En finne kom en kväll in på ett ställe och bad om något att dricka, ty han var törstig. Hustrun, som stod vid spisen och kokade mat, svarade ovänligt.

”Gå er väg!” sade hon, ”jag har minsann annat att göra än att befatta mig med strykare.”

Anmärkas bör att kvinnan ifråga var känd för sitt stolta och högmodiga sinnelag och att det ingalunda var första gången, som hon med hårda ord avvisade en stackars vandrare. Vid detta tillfälle var hon dessutom i grossess.

Finnen öppnade dörren för att gå men vände sig om än en gång, och så sade han:

”Det barn, du bär under ditt hjärta, skall aldrig bli otörstigt.”

I sinom tid födde hustrun sitt barn, en gosse, och märkvärdigt nog var han alltid törstig. Jämt och ständigt bönföll han sin mor om något att dricka. Som äldre slog han sig på dryckenskap och förföll.

Så hämnade sig obarmhärtigheten den gången.

En finne kom en kväll till en gård i skogsbygden och bad att få ligga där över natt, och det fick han. Senare på kvällen gick husbonden ut till sina sysslor i ladugården. Åter inne, sade han:

”Det var rysligt vad odjuren tjuter i denne kväll.”

”Vad säger de då?” frågade finnen.

”Det kan väl ingen höra vad de säger”, invände bonden.

”Jo”, sade finnen, ”det kan en, och då ska jag gå ut och höra efter.” När han kom in igen, sade han:

”De säger att de ska ha ryttarmärren till frukost i morgon.”

”Hå, det ska de slippa”, mente husbonden. ”Märren kan jag allt freda.”

”Jaja, jaja”, tyckte finnen, ”men så säger de emellertid.”

Följande morgon ledde bonden som vanligt ut märren för att vattna henne. Men just som han kom fram till brunnen, rusade ett par vargar fram från ett bakhåll. Märren, som blev rädd, ryckte sig loss och sprang. Vargarna följde naturligtvis efter hack i häl. De lyckades ej döda henne men de slet loss stora stycken ur bakparten. Så sin frukost tog de allt från märren, som finngubben förutsagt.

Om en trollkunnig person kom över hår eller avklippta nagelkanter, kunde han sätta ner den personen, som håret eller naglarna tillhört. Det tillgick vanligtvis så, att den trollkunnige stack håret eller naglarna i en stubbe. Att en person var ”nedsatt” visade sig däri att han förlorade livsmodet. Liksom stubben multnade i skogen, tärdes han bort så småningom. Det var alltså ej utan orsak, som äldre personer var så rädda för att avkammat hår eller avklippta naglar skulle komma med ut på sophögen, ty då visste ingen var det hamnade. Allt sådant kastade man på elden med detsamma.

Kom någon ut för svår dian& trodde man att den var på-skickad. Det kunde ske på flera sätt. Ett sätt var att ta av den personens avföring, som man ville åt, och lägga in den i en klut, varefter den sattes ned i en bäck eller annat rinnande vatten. Så länge det fanns något kvar av avföringen i kluten, var personen ifråga besvärad av utsot. För att den skulle räcka en tid, valde den trollkunnige en tät och stark klut. Likaså var det en given sak att han knöt till ordentligt.

Det var en tös, som gjorde slut med sin fästman, ty när det kom allt därtill hade hon en annan, som hon tyckte bättre om. Och det gick den förre fästmannen hårt till sinnes. En gång, då folket trängdes på gången i kyrkan efter gudstjänstens slut, så som ofta hände, passade han på och drog till sig en nål och ett hårstrå från tösen. Sedan gick han ned till ån, och där stack han in nålen med håret virat omkring den i ena ”sävj” (säv). Efter detta blev tösen svårt sjuk, hon tyckte att hon låg i forsen.

”Vattnet tar mig!” skrek hon. ”Jag drunknar, jag drunknar!”

Då förstod föräldrarna att det var någon, som satt ner henne i vatten. Och när de lade det ena till det andra, så förstod de likaså, att det inte kunde vara någon annan än tösens förre fästman. De sökte upp honom för att ställa det väl mellan honom och dottern, men det var för sent, ty då hade han allt bundit sig för en annan. När han hörde hur sjuk tösen varit och fortfarande var, ångrade han sig. Han försökte nog, men han kunde inte göra om sin onda gärning, ty han kunde inte finna säven, där han satt in nålen. Den hade förstås sjunkit ned på åbottnen, och där stod det inte i mänsklig makt att finna den.

Efter detta blev tösen litet bättre, och om något år kunde hon gifta sig, hon också, men riktigt bra blev hon aldrig. Sjukdomen kom tillbaka, och hon dog en förtidig död.

Det var farligt för en fästekvinna att svika sitt löfte, och detsamma gällde naturligtvis även fästmannen. Den, som det gjorde, kunde bli nedsatt, om så var att den bedragne ville hämnas.

Min far hade en manlig släkting i Asklanda, berättade en äldre kvinna, född år 1846. Han hade en fästmö, och de hade redan bestämt sig för gifte, men hur det var gick han och tog en annan. Då ställde den försmådda fästmön om, att den otrogne fästmannen blev nedsatt (sjuk). Under en lång tid låg han svårt sjuk, sedan blev han visserligen något bättre, men han blev aldrig fullt bra, och han fick aldrig någon lust för världen mer än han hade haft.

En man som var nedsatt, kunde aldrig få någon fästmö, den ville ingen ha. Detsamma gällde kvinna.

Det fanns trollkunniga personer, som kunde skjuta trollskott; de kunde skjuta ut ögonen på sådana, som de ville hämnas på av en eller annan anledning. Råkade någon ut för trollskott, vart han blind.

Ett ekipage ”forar” betor

På den tiden slättbönderna ”forade” (körde) sin spannmål till Borås, fanns ett ställe i Molla socken, där en del av dem brukade övernatta. Så en gång, då ett lag ”forbönder” bänkat sig i stugan, ställde gubben på stället till med ett fasansfullt bråk. Saken var den att han haft en daler som gått isär, en pappersdaler vill säga, och därför hade han klistrat ihop den och lagt den i ugnen, medan den torkade, men när han en stund senare skulle ta vara på sin daler, var den försvunnen. Gubben misstänkte att någon av for-bönderna hade tagit den och frågade:

”Vem av er har tagit dalern?”

Alla nekade.

”Jo, någon av er måste ha tagit den”, mente gubben. ”Säg nu ifrån bara, för eljest går ögat på den, som har’n.”

Men alla nekade på nytt till stölden.

”Ja, då får den, som har’n, skylla sig själv”, avgjorde gubben. I detsamma kom katten ut ur ugnen med det ena ögat hängande långt ned på näsan och gav sig så eländigt så.

Gubben hade klistrat ihop sin daler med gröt, och katten, som var hungrig, hade slickat i sig både gröten och dalern.

En marknadsafton kom några utbor till Onsjö gästgivargård och anhöll om kvarter över natten, men upptaget som det var intill sista plats, måste de ge sig av till Knutsgården, där en del av marknadsbesökarna brukade övernatta. Knutsgården var nämligen kronogård. Här var det inte värre upptaget än att de resande kunde få rum för sig själva, men hästar och lass kunde de inte få in under tak.

”Ja, vart ska vi då ta vägen”, sade de, ”för lassen med våra handelsvaror kan vi inte lämna utan tillsyn på öppen gata.”

Då sade Sven, som innehade Knutsgården på den tiden:

”Bind I hästarna här vid väggen och täck över dem väl, så de begår (klarar) sig för kölden. Vad lassen beträffar svarar jag för att ingenting skall komma bort.”

Handelsmännen tog för givet, att Sven ämnade hålla vakt under natten. De tackade alltså för tillbudet, spände ifrån och band sina hästar vid ladugårdsväggen. Trötta som de var, gick de in och lade sig att sova.

När de kom upp och ut nästa dag på morgonen, fick de se en karl stå invid ett av åken med fånget fullt av tygstycken och andra saluvaror. I detsamma kom också Sven ut ur huset, det var han som hade gett tygstyckena till mannen och ställt honom på plats.

”Jaså, sade han, I hälsar på här, men den här gången har I allt gjort er besvär förgäves. Lägg nu ifrån er det I har i fånget, och gör inte om’et.”

Då först blev mannen fri, så han kunde lägga ifrån sig bördan och gå sin väg.

Efter den dagen vågade sig aldrig någon på att stjäla från de handelsmän, som tog logi i Knutsgården (kallades även Knut Svensgården).

En gång stal de en häst för Johannes i Kvarnåsen i Valberg. När Johannes kom upp och ut på morgonen, stod spiltan tom. Själv gav han allt förlorat, ty det var marknad i Lidköping samma dag, och han visste, att innan han hann dit, skulle hästen vara såld och tillvägs. Men hustrun visste råd.

”Hit med selen och det fort ändå!” sade hon. Och så stoppade hon in selen i bakugnen och murade för ugnsöppningen.

Lidköpings torg med rådhuset

I samma stund blev hästen stående på Lidköpings torg. Man fick honom inte ur fläcken vare sig med lock eller pock, utan där han stod, där blev han stående. Men tjuven hade allt hunnit sälja honom, så han lagade sig naturligtvis ur vägen fortast möjligt, men han, som köpt hästen, fick stå där, till dess rätte ägaren kom.

Ett år på 1830-talet hade de så fruktansvärt med råttor vid kvarnen i Brotorp, så de visste sig ingen levandes råd för dem. Men så fick mjölnaren höra talas om en gubbe, som de kallade ”Halvaenfot” och som bodde i Balstorp i Edsvära. Då skickade han bud på denne. Gubben kom, och när han tittat sig omkring litet, sade han:

”Vill du bli av med råttorna, så skall du slå ut tre halvskäppor säd här på berget i åkanten, råg eller korn.”

”Jo men, vill jag så, sade mjölnaren, och kosta vad det kosta vill, bara jag blir av med packet.”

Och så gick han efter tre halvskäppor korn och slog ut på berget i ån. När han det gjort, kom råttorna kilåndes från alla håll och kanter för att kalasa på säden.

Gamle Säll, som är den som berättat det här var tillstädes vid tillfället, fast han var helt ung då, bara pojken. Och så hade mjölnaren en egen pojke, som var ungefär lika gammal. Pojkarna undrade allt, om gubben från Balstorp verkligen var den, han gav sig ut för. Som de satt där i stugan, kom en råtta fram ur ett hål, och då passade pojkarna på och stjälpte en malmgryta över henne, så hon vart fången. Och för säkerhets skull sköt de in ett spjäll under grytan, ty det var inte annat än jordgolv i stugan. Ingen mer än de båda pojkarna hade någon vetskap om att råttan hölls fången.

Det vart en hisklig mängd råttor på berget, när de kom samman alla. Mot slutet kom de bara en och en. Det var sådana, som haft litet längre väg. När ingen mer syntes till, sade mjölnaren:

”Är de här alla nu då?”

”Vi ska se efter”, sade gubben och gjorde ett ögonkast på högen. ”Nej, än fattas det en, men den ska fram, den ock.”

I samma stund small det till som ett skott inne i stugan. Det var malmgrytan, som flög mitt itu. Och dörren upp. Därmed var vägen fri för råttan, så hon kunde kila ut till de andra på berget. När säden var slut, och det dröjde inte lång stund, så många som råttorna var, frågade gubben, om han skulle ”vita” (trolla) dem till någon annan.

”Nej, det vill jag inte”, sade mjölnaren då. ”Jag har haft så ont av råttorna i detta år, så jag vet vad det vill säga att hysa dem. Och så mycket ont vill jag inte förorsaka någon, vore det också min ovän.”

”Då får de gå i ån då”, avgjorde gubben och befallde råttorna att ge sig i. Så skedde, de störtade ned i ån och försvann.

Mjölnaren väntade att råttorna skulle flyta upp, men inte så mycket som en enda död råtta syntes till vare sig här eller där. De var spårlöst borta, vilket förvånade honom mycket.

Stora Bjurums herrgård

Namnet ”Halvaenfot” syftar på ett lyte. Mannens ena fot var nämligen missbildad och liten. Namnets innebörd är alltså halvannan fot. Berättaren av ovanstående var född i Tråvad 1858. Gamle Säll, vilken han anförde som källa, var född 1819. Denna sägen lokaliseras vidare till en del större herrgårdar. I stället för att samla råttorna på en av vatten nästan helt och hållet kringfluten berghäll berättas, att den trollkunnige drog en cirkelformig ring, till vilken han dock lämnade fri ingång. Inom denna ring församlade han därpå alla gårdens råttor. Sedan gick han till en avskild plats i skogen, dit råttorna följde honom som hungriga tamdjur. Här drog gubben en liknande ring, vilken han dock slöt helt och hållet. Råttorna kunde inte komma över den dragna ringen utan måste svälta ihjäl. I närheten av Stora Bjurums gård finns en kulle i skogen, vilken kallas Svältkullen, ty här har en gång alla gårdens råttor måst svälta ihjäl.

Denna dosa har tillhört en klok gubbe, “Gösta i Sjöli”, och ingår i Ornunga hembygdsmuseums samlingar. Dosan innehåller bl.a. några sammankopplade metallknappar, rovdjursklor och en träbit, förmodligen au rönn. Foto G. Ewald 1920-talet

Gösta i Sjölihette egentligen Gustav Nilsson och bodde på en backstuga i Ornunga kronopark. När kronoallmänningen upphörde på 1830-talet fick torparna som bodde i området erbjudandet att få sina torp mantalsatta. Gustav Nilsson antog erbjudandet och torpet kom att 3/32 mtl Sjölid. Gustav Nilsson hade övertagit torpet efter sin far. Han var vida omkring känd som trollkarl och kallades ”Gösta i Sjölid”. Han botade sjuka, både människor och djur, med stor framgång och han blev mycket anlitad. Han var också känd för att kunna sätta sjukdom och annat ont på folk. Han var något av en fjärrskådare som kunde ta reda på försvunna djur och andra ting. Det sägs också att han hade förmåga att förställa synen på folk så att de såg vad han ville att de skulle se.

Det berättas bland annat om en person i Landa som hade blivit av med ett par hästar. Hur han än letade kunde han inte hitta dem. Han gick då till ”Gösta i Sjöli”. Denne ritade en skiss som visade hur han skulle gå för att hitta dem. Han gick sedan som Gösta ritat och fann hästarna betande på en äng. Göstas trolldosa finns numera att beskåda på Ornunga hembygdsmuseum.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.5 / 5. Omdömen 4

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

DAGBOK 1889

19 September Torsdag
"D. 19 Th. Halfmulet nästan lugnt, på morgon 10 graders blidt. Rydberg hjelpte Slättgren med stenfoten till verandan. Frun, Alma och Hulda bakade. Emil hade hjelp att taga upp potatis. Jag arbetade på mitt lilla skåp. Mot aftonen regn. Vid m. t. 14 gr. blidt. på afton...

FÖRHANDSBESTÄLL "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

20% rabatt vid förhandsbeställning senast 30/9 2021 315 kr, plus frakt 65 kr. Total 380 kr.

Använd koden ORIGINAL20 när du betalar för att få rabatten eller Swisha med namn till 0735392030 eller maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu