KLOKA GUMMOR OCH GUBBAR

En “klok gumma” Foto Richard von Hofstein

”Det fanns personer förr i tiden, som kunde mer och visste mer än andra, inte tu tal om den saken. Och sådana finns det allt än, men inte vill de och inte får de ge sig tillkänna, för då blir de förföljda och förlöjligade och i många fall även straffade. Folk, som ingenting förstår, kallar deras kunnande för häxi och kvacksalveri och gu’ vet vad namn de har på’t allt. Humbugsmakare finns, det får en inte neka till, och sådana finns på alla områden, men ingen förmenar väl ärligt folk att utöva sin praktik och sitt yrke för det. Om de kloke finge ställa sig till sina medmänniskors förfogande, skulle det lända både dem och många fler till gagn. Detta är min fulla övertygelse, och sedan må andra ha vad mening, de behagar.”

Dessa ord härleder sig från en berättare, som fullt och fast trodde på de klokes förmåga att ingripa och hjälpa, där hjälp var av nöden. De kloke var, enligt denne berättare, sin tids verkliga läkare. Ja, de var mer än så, de var människovänner och välgörare. Många av dessa kloka förvärvade sig under sin levnad folkets förtroende så helt och fullt, att deras namn fortfarande lever ej blott i friskt utan även tacksamt minne.

Olle-Maja i Sparlösa

Den klokes förmåga att se och veta mer än andra människor förklaras i en del fall med att han eller hon varit i beröring med den vita ormen. Om ”Britta i Sparlösa” berättas, att hon en dag under arbetet på en äng lade sig ned för att dricka ur en källa. Då hon reste sig upp, uppmärksammade hon en vit orm i källan. Hon hade alltså, ehuru ovetande, druckit av det vatten, i vilket ormen låg. Efter den dagen visste hon mer än andra.

En variant av samma sägen berättar om en kvinna, som lyckats fånga en vit orm, vilken hon kokade för att äta upp. Elon hoppades nämligen att på så sätt undfå de klokes vetande. Men under det att kvinnan var ute i ett ärende, kom en flicka in i stugan. Hon undrade vad moster hade kokat för gott i grytan, som stod på spishällen för att svalna av, och så stoppade hon som hastigast ned ett finger i grytan och slickade av detta. Efter den dagen ägde flickan just de egenskaper, den äldre eftersträvade. Gumman åt upp hela ormen, men det båtade till inget, ty kraften gick endast till en, nämligen den, som först smakade anrättningen, även om det ej var mer än vad som följde med ett i grytan doppat finger.

Många underverk, som tillskrives den eller den kloke, har naturligtvis sin förklaring i folks övertro, men å andra sidan kan man ej bortse från att kloka gubbar och gummor verkligen kunde en hel del, hur det än skall förklaras. En god del av deras kunnande grundade sig givetvis på gångna släktleds rön och erfarenheter. Men i ordet kunnande inlägger berättarna även den klokes medfödda eller på annat sätt förvärvade förmåga att se och förstå mer än andra.

Britta Lena Andersson ”Kungsbackagumman” född 1824 i Fjärås död 1904 i Hanhals

Mer än en gång fick de, som sökte städernas läkare för fallandesot, ”skivert” (engelska sjukan eller rakitis som är en bristsjukdom) och många andra svåra sjukdomar, det rådet: ”Vänd er till någon klok gumma eller gubbe. Sådant kan de bota, men inte jag.” Det hände till och med att läkarna själva nödgades söka de kloka för sina barn, då dessa led av ”skiverten”. En sådan var ”Kungsbackagumman” (Britta Lena Andersson född 1824) som var ofantligt skicklig, och hon var lika högt hållen av läkare som av gemene man. Hon kunde vad ingen annan kunde, även om han var aldrig så högt lärd.

Sådana kloka, vilka först och främst ägnade sig åt att bota sjukdomar och som därvid använde mediciner, har man hedrat med namnet ”dakterskunnia” (doktorskunniga) eller ”hemmadaktara”.

Medicinalväxter

Vilken vikt man lade vid bruket av mediciner, framgår av följande:

”Göta-Lena, ja det var en led trollkäring.” ”Nej, hon kunde väl inget, men se hon hade den, som hjälpte sig, själve den lede, som en förstår.” Hennes dotter Johanna, som var en förfaren och kunnig kvinna, när det gällde att bota sjukdomar, använde uteslutande mediciner; utan sådana kunde hon ingenting uträtta, det sade hon.

Enahanda berättas om ”Kommavalla-gubben”. Han gav mediciner, som hjälpte. Bruket av sådana betraktades som en garanti för att hjälpen förmedlades på naturlig väg. Skillnaden mellan den klokes och den verklige läkarens mediciner var emellertid den, att den förres hjälpte ofelbart. I en del fall är berättaren något tveksam. Om ”Vässinga-Kristin” utlät sig en berättare så här:

”Hon använde mediciner, så någon vanlig trollkäring var hon inte, fast nog kunde hon en hel del, som en annan inte kan fatta eller förstå. Första gången, jag sökte henne, gick jag fel, för jag hade aldrig varit på ort och ställe förr, men det kunde hon säga mig, när jag kom fram. Hur kunde hon veta att jag gått fel?”

​Denna berättelse grundar sig i mycket på Linnar Linnarssons skrifter. Fortsättning följer de närmaste dagarna.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.4 / 5. Omdömen 8

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

FÖRSLAG BERÄTTELSER

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson “Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: “Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: “Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter