”TASSE” OCH INTE EN ”HÖNN”

Varg i snö

Ännu i mitten av 1800-talet fanns det gott om vargar i vår bygd. De gjorde stor skada på böndernas boskapshjordar och därför fanns det omfattande regler och förordningar om hur man skulle skydda sig och djuren. Att inte följa dessa kunde ge mycket kännbara straff-

1925 berättade en 85-åring i Herrljungatrakten om sitt möte med ”tassa”, som vargen kallades:

En gång — ja va inte mera än sådaringa omkreng 4 eller 5 år gammel — sälle ja gå te våra, söm va nere i Intaka å slo, å på den lelle gångstegen, som geck dit ner, mötte jak en tasse, söm ja trodde va en hönn. Jak sprang imot’en å locka på’n, men då vände’n å löfsa iväg gångestigen rakt fram änna te dä han kom ner te Intaka, men då, när han feck se våra å di ga säk te å stöja på’n, då lae han bena i värt å skala varre. A ändå tänger sina tarte di gamle om att dä fanns björna också. — Södda djur finns inte länger nu för tia.”

Björnjakt Foto Nordiska Museet

1851 sköts den sista björnen inom länet i trakten av Hunneberg och 1873 utrotades de tre sista vargarna inom samma område. Järven iakttogs på 1840-talet nära Alingsås. Vargen jagades där så sent som på 1860-talet.

1862 beslutade häradsallmänningen Brevikshults bolagsstämma att anslå 200 riksdaler till byggandet av en varggård på allmänningen.

I slutet av 1700-talet omnämnes från Alingsås: ”Vargar hava till en myckenhet utom staden visat sig. En bonde, som hade ett par oxar spända för en städa, blev nyligen ganska bestört vid mötet av några av dessa ohyggliga djur, som voro i begrepp att angripa både honom och hans tröga travare. Till all lycka kommo några resande, vid vilkas anskri odjuren blevo häpna och mätte fältet.”

Vargnät vid Bertilshult

För att så mycket som möjligt minska vargarnas antal anställdes sommartiden i skogsbygderna täta skallgångar. I Byggningabalken fastslogs att:

Varganät skall hvart helt hemman håla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och de mindre så mycket, som däremot svarar: det skall färdigt vara, då skallbud kommer, och så starkt, att det ej brister, då man klifver därå upp. Skallbud skola ock alla lyda som kreatur hafva: ingen vara där fri före, utan prost å prestegård, därå han sjelf bor, så ock klockare bol, och inhyses kvinna.

Nu varder det till häradsrätt bodat, då bör en man ifrån hvart matlag, och af sätesgårds torpare hvarannan komma, med bössa, jaktspjut, eller yxa så tidigt, som han kallad varder; men då skall sker inom socknen, får ingen sig därifrån unver. Hvilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugeligt nät och jaktyxa, eller blifver ej stående där han ställes, och gör hvad honom betalt blifver, eller visar sig otidig eller gör oljud, eller går ifrån skallet förr än manskapet är uppropat, och lof gifves; böte en daler. Blifver han alldeles ute; böte två daler, och annan gång dubbelt; utan domaren pröfvar, att han laga förfall haft. Förtiger den, som skallet förestår, någon, som borta varit, eller sig förbrutit, som sagt är. eller gifver han, eller annan, någon lof, att blifva förfallelös ifrån skallet; böte två daler.”

Vargflock Vänersborgs museum

Vid ett vargskall, som hölls omkring 1830 i kronoskogarna vid Fagerlid i Alingsåstrakten, berättas, att en av de båda män, som blivit ställd vid varggarnet, endast var försedd med en trädgren. Då mannen skulle slå till en varg, som sprang mot garnet, gick grenen av och vargen undkom. Personen fick sedan böta för det han icke haft stadgade redskap med sig.

Varg som fastnat i en vargsax

Det berättas, att ett byalag en gång gav i uppdrag till en av bönderna att uppsätta en så kallad vargstock eller vargsax. Såsom ersättning för detta arbete skulle han få den första fångsten. En ”käring” i socknen försökte stjäla fårlåret som var utlagt som lockbete för vargen i saxen, ett försök, som emellertid icke avlöpte bättre än att hon blev sittande där, och på morgonen, då bonden kom för att vittja fångsten, var hon död. Det påstås, att han avstod från alla anspråk på den första fångsten.

Varggrop

Tidigt på våren, innan djuren släpptes på bete, skulle varggarnen provas, och det första skallet, det så kallade skrämskallet, skulle företas. Någon dag före skallgångens början, vanligen den 1 maj, gick skrämskallet av stapeln. Då gick man igenom socknens skogstrakter, där man försökte åstadkomma ett så skrämmande buller som möjligt genom att blåsa, hojta och skjuta med mera. Det hände ändå, att skrämskallet inte fick den åsyftade verkan, att skrämma bort vargarna, utan att det hände att fogden meddelade att något djur hade blivit rivet. Då fick man samlas till riktigt vargskall, vilket var illa omtyckt av ortsbefolkningen, eftersom man var tvungen att genomlida milslånga dagsmarscher i kärr och moras och kanske i de flesta fall inte få se ens svansen av en ”tasse”.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.5 / 5. Omdömen 2

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

DAGENS BERÄTTELSE

DAGBOK 1889

J. W. A. YLLANDERS DAGBOK 1889: Februari D. 19 T.
"D. 19 T. halfklart, starkt töväder, slädföret bortskämt. På morgon gick Rydberg till Wårgårda. På e. m. klart. Högg jag ved åt mig. På afton 2 gr. k. Kl 10 kom Rydberg hem. Emil var i Wårgårda med potatis och fick der 6 kronor per tunna. Fredr. Gustafsson på Iglabo...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter