DERAS BROTT VAR HUNGER
Vid kanten av Trollö mosse, nära säteriet Stora Långared i Ljur, finns en plats som kallas Alfs grav. Det är en sann och sorglig historia, som än i dag väcker skam och bedrövelse i bygden. Berättelsen handlar inte bara om hunger och död, utan också om kyrkans hårda syn på brott och synd.
Böstebock mot vilken säden böstades
Året var 1847. Skörden året innan hade slagit fel helt och hållet. På Alfs små, magra tegar var den lilla säd han skördat sedan länge slut. Han gick runt i både hemsocknen och grannbyarna för att söka mat, men utan pengar fanns inget att få. De rika kunde köpa säd till höga priser av köpmän som tjänade grova pengar på svälten, men de krävde kontanter. Alf ägde ingenting. Hans enda magra ko hade länsmannen redan tagit och sålt på grund av en gammal skuld.
För Alf och hans hustru Katarina gick hungern att uthärda. Men att dag efter dag höra barnens förtvivlade gråt efter mat var omänskligt.
I ren desperation gav sig Alf ut i natten. Han tog sig till ett avmejat rågfält på kaptensbostället Åsen för att se om han kunde hitta några kvarglömda korn åt sina svältande barn. Men han blev upptäckt. Drängarna på gården grep honom på bar gärning när han plockade korn ur jorden.
Gustaf Bogislaus von Segebaden (5/1785 – 5/7 1856) Major och postmästare i Borås
Alf leddes fram till kaptenen, friherre Gustaf Bogilaus von Segebaden. Kaptenen var inte bara ägare till säden, utan också Alfs överordnade. Han visade ingen nåd. Han ordergav drängarna att hämta böstebocken och pryglade själv Alf med spö mot bocken.
När Alf omtöcknad reste sig upp tvingades han tacka för spöstraffet och lova att aldrig stjäla mer. Kaptenen spände ögonen i honom: – Nu har du fått vad du får här. Men i morgon skickar jag bud till länsmannen, och sedan blir det prygel på galgbacken vid Mörlanda!
Det blev ingen sömn för Alf och Katarina den natten. Fyllda av ångest rådslåg de om framtiden. Alf var ertappad som tjuv, hade hamnat i kaptenens onåd och hotades nu av länsman och galgbacke.
När solen gick upp var beslutet fattat. Socknen fick ta hand om barnen. Värre svält och elände än de redan levde i kunde det knappast bli för de små. Och för Alf fanns bara en utväg.
– Det är bäst att du går med det samma, sade Katarina. Det blir bara värre när barnen vaknar och skriker efter mat.
Hon följde sin make ner mot Trollö sjö. Väl nere vid stranden tycktes krafterna och modet svika Alf. Men Katarina manade på honom: – Skynda dig, det blir värre om länsman tar dig!
När Alf var död gick Katarina till en närbelägen gård och berättade vad som hänt.
Kort därefter uppsökte en av grannarna församlingens kyrkoherde, Anders Hultberg, för att anmäla dödsfallet och fråga var på kyrkogården Alf skulle begravas. Prästens svar var iskallt: – Hade han varit endast tjuv eller endast självspilling, då hade ni kunnat gräva ner honom i södra hörnet av kyrkogården. Men en sådan som är både tjuv och självspilling kan ni gräva ner i en mosse var som helst.
Alf begravdes i den kalla mossen.
Katarina blev kvar i eländet och överlevde den svåra tiden. Hon livnärde sig på att måla möbler och fläta förningskorgar av piltelningar. Barnen tvingades så småningom göra som många andra under denna tid – de lämnade sitt fädernesland och utvandrade till Amerika.
När Katarina, kallad ”Alvesa”, var omkring 80 år gammal beslutade hon sig för att återförenas med sina barn. Hon köpte en biljett till Amerikabåten för att tillbringa sina sista år i livet på andra sidan Atlanten. Men resan blev för hård för den gamla och brutna kvinnan. Efter en tid till sjöss somnade hon in, utan att ha fått återse sina efterlängtade barn. Hon begravdes i havet.
Tragedin var fullbordad: Alf fick sitt vilorum i Trollö mosse och hans hustru i Atlanten.
EPILOG
Nästan 130 år senare hade kyrkans syn på självmördare ändrats och det bestämdes att Anders Alf skulle få en anständig vila och begravas på kyrkogården. Hans grav var lätt att hitta i mossen och den grävdes upp. Liket, som var välbevarat tack vare mossen, kremerades och stoftet lades i vigd jord 1976.
