SKÄNDLIG KÄRLEK

Anna Månsdotter, född 28/12 1841, avrättad 7/8 1890 Kristianstads länscellfängelse

(rekonstruktion från ett foto /RL)

Möllegården låg vid kapellet i Yngsjö, en liten by söder om Åhus vid den skånska östkusten. Nils Nilsson hade byggt upp den med egna händer. Han hade varit dräng i sin ungdom, men arbetat sig uppåt tills han till slut kunde köpa en kvarn och ett eget hemman. Han var tretton år äldre än sin blivande hustru Anna Månsdotter, och när de gifte sig hade Anna räknat med ett bekymmerslöst liv. Det blev inte så. Nils gård gav mindre än han hoppats, och paret levde i stället på krediter och lån. Fattigdomen gjorde Anna bitter, och med åren kom hon allt längre ifrån sin man.

Trots alla bekymmer fick de tre barn. Tvillingarna Per och Karna föddes i februari 1862, men Karna dog redan efter en vecka. Fem år senare föddes ännu en son, som fick namnet Nils efter fadern, men även han dog som liten, elva månader gammal. Kvar hade Anna och Nils bara sonen Per.

Med åren blev Anna alltmer bunden till pojken. Hon talade sällan väl om sin man, men om Per kunde hon inte säga nog. Han var hennes stolthet, hennes tröst, den enda hon hade kvar sedan de andra barnen hade gått i graven. Grannarna i Yngsjö la märke till hur nära mor och son stod varandra, och hur lite Anna och Nils tycktes ha att säga till varandra vid köksbordet.

Per Nilsson, född 16/2 1862 Yngsjö, död 15/7 1918 Kristianstads lasarett

När Per var femton år och konfirmerades av kyrkoherde Andersson, blev fadern sjuk. Det var lungsoten som tog tag i honom, och hostan blev så svår att Nils och Anna inte längre kunde dela säng. Anna flyttade ut till kökssoffan. Nils sov kvar ensam i dubbelsängen, allt svagare för varje månad som gick.

En natt vaknade Per och gick ut i köket för att dricka vatten. Anna låg vaken på sin soffa. Hon kallade på honom. Han satte sig hos henne, som han gjort så många gånger förut när hon behövde tröst, och den natten stannade han kvar hos henne till gryningen. Det skulle inte bli den sista gången. Medan fadern hostade sig igenom sina sista år i livet, växte något annat fram i köket, natt efter natt, något som ingen i huset talade om.

Nils blev aldrig frisk igen. Han dog år 1883, femtiofem år gammal. I bygden gick det snart rykten om att Anna hade hjälpt sjukdomen på traven, att hon hade gett honom något som gjorde slutet snabbare. Anna själv nekade alltid bestämt, och hävdade att hon och Nils hade haft ett gott äktenskap ända till slutet.

Efter faderns död behövde Anna och Per inte längre smyga i sitt eget hem. De delade säng öppet, år efter år. Snart började det viskas i bygden om det syndfulla livet på Möllegården. När någon vågade fråga Anna rakt på sak svarade hon alltid detsamma: hon var mörkrädd och kunde inte sova ensam.

Hanna Johansdotter, född 1867 Norra Björstorp, Brösarp, mördad 1889 Yngsjö

En dag kom en bekant förbi gården och slog sig ner för en pratstund med Per. Samtalet kom in på giftermål, och besökaren nämnde att det fanns ett gott parti bara några mil bort, i Björstorp. Där bodde häradshövding Jonas Olsson med sin familj, och hans dotter Hanna, tjugoett år gammal, var giftasvuxen.

Anna tog emot nyheten med kluvna känslor. Gifte sig Per rikt kunde hon äntligen komma ifrån fattigdomen som tyngt henne hela livet. Men tanken på att dela sonen med en annan kvinna var svår att bära.

Per for till Björstorp för att fria. Han skrev brev till Hanna, långa och svärmiska, fyllda av löften om evig kärlek:

"Yngsjö den 14 juli 1888. Dyra Hanna! Ömt och av hjärtat älskade vän! En härlig sommardag har ingått, hela trakten strålar i förnyad fägring. Jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver dessa rader. Nu såsom alltid är du min första tanke vid allt skönt som jag skådar, allt påminner mig om dig, det är så glättigt och gott, att påminna mig om din själ, älskade Hanna! Ack, snart hoppas jag skall även en morgon randas, då jag får sluta dig i min famn, för att blicka in i dina ögon och från dina läppar höra bekräftelsen på min lycka, att du är min, för evigt min. Ja, jag vill högeligen försäkra, att jag ingen kvinna i världen skall älska så högt som dig, ja, du är min utkorade brud.

Du är min ty hoppet talar, 

Hjärtat drömma bara om dig, 

Minnets ljuva näktergalar 

Sjunga blott om dig. 

Du blir min!

I saknans smärta 

Säger hoppet:

Du blir min. 

Och som gensvar i mitt hjärta 

Svaras evigt:

Jag är din!

Per Nilsson"

Ingen som läste dessa rader kunde tvivla på hans hängivenhet. Hanna, som till en början tvekat och känt dystra aningar inför giftermålet, lät sig till slut övertygas, sedan hennes föräldrar besett gården och funnit Pers ekonomi tillfredsställande.

Bröllopet stod i november 1888. Men innan Per fick gå till altaret hade modern avkrävt honom ett löfte: han skulle aldrig dela äktenskapssängen med sin blivande hustru. Per gav sitt ord, och han höll det, trots Hannas alla senare försök att locka honom till sig om nätterna.

Hanna flyttade till Möllegården som nygift hustru. Till en början tycktes allt gott. Men snart märkte hon att något inte stod rätt till. Varje gång Anna varit på besök, blev Per tystlåten och kall, ibland talade han inte ett ord till henne på flera dagar. Hanna grät ofta av bekymmer och skrev till sina föräldrar om sin oro. En gång skrev hon:

"Kära föräldrar! [...] jag kan inte följa dem ut på gården, då kom svärmor in och begynte skälla på mig [...] Jag har aldrig talat ett ont ord till henne [...] Per han kan inte trösta mig; han tiger stilla när jag gråter. Jag har kommit i ett fasligt elände [...] jag gråter både natt och dag så jag tror jag gråter mig till döds."

Hanna sökte till slut hjälp hos en klok gumma i bygden, kallad Grafve-Karna, som troddes kunna mer än andra människor. Med två örngottsvar som makarna sovit på, om än var för sig, försökte hon göra Per mildare stämd mot sin hustru. En kort tid blev det bättre. Sedan var allt som förut.

Till slut orkade Hanna inte längre. Hon flydde hem till sina föräldrar och svor att aldrig återvända. Fadern, häradshövdingen, talade henne till rätta och skickade henne tillbaka till Per.

Anna fortsatte sina täta besök på Möllegården. Hon lämnade sällan de nygifta ifred, och Hanna såg med egna ögon hur mor och son smög omkring och viskade med varandra, tystnade när hon kom in i rummet. En dag orkade hon inte hålla tyst längre. Hon slungade ut anklagelsen rakt i ansiktet på sin svärmor: att hon hade ett förhållande med sin egen son.

Från den dagen bar Anna på en enda tanke.

Det var natten mellan den 27 och 28 mars 1889.

Hanna sov i sängen på Möllegården. Klockan var någonstans mellan två och fyra på morgonen. Dörren öppnades tyst. Någon hade kommit in i huset, och Hanna vaknade av ljudet.

En gestalt kastade sig över henne i mörkret. Händer grep tag om hennes armar, höll henne fast mot madrassen så att hon inte kunde röra sig. En annan hand, hård och bestämd, lade sig om hennes strupe. Hanna kämpade emot så gott hon kunde, men greppet höll fast, tumme och pekfinger tryckta mot luftstrupen.

Hon hann viska en bön om att bli släppt. Ingen lyssnade. Trycket höll i sig, sekund efter sekund, minut efter minut, tills kroppen under händerna slutade göra motstånd och blev alldeles stilla.

Handen som strypt henne höll kvar greppet ytterligare en stund, för säkerhets skull. Sedan lyftes ett hårt föremål, en kavel eller en mangelrulle som stod bredvid sängen, och slog till mot den livlösa kroppens huvud och panna, så att blodet flöt.

Därefter började arbetet med att dölja vad som skett, den döda kroppen kläddes, plagg för plagg, med en omsorg som vittnade om en intim kunskap om kvinnans klädsel. Sängen bäddades och elden i rummet tändes, som om ingenting hade hänt. Den tunga kroppen släpades ut ur sovrummet och nerför den trånga källartrappan, och där lades den till rätta för att det skulle se ut som om Hanna ramlat nerför trappan av sig själv.

Den som gjorde detta arbete lämnade några spår av tvekan. Handen som klädde liket var van vid sömnad och plagg. Handen som bar den tunga kroppen var stark.

Morgonen därefter, vid sextiden, for Per till skogen för att hämta en stock, som vanligt. Han skötte kreaturen sin vana trogen. Klockan nio var han hemma igen och gick in i stallet för att hämta ett rep och for sedan med sin stock till sågen.

Vid samma tid på morgonen hade en granne sett en kvinna på Möllegårdens gård, upptagen med att mata hönsen och hämta vatten. Grannen kände igen rösten som lockade på hönsen. Ytterligare ett par personer såg en kvinnogestalt gå från Möllegården mot vägen, med huvudduken neddragen över ansiktet, redan vid femtiden och sextiden den morgonen. De kände igen henne på gången, på kläderna, på figuren.

När Per kom hem från sågen mitt på dagen besökte grannen Anders Olsson honom och frågade efter Hanna. Nycklarna satt i alla dörrar, men ingen hade sett henne. Per svarade att hon nog hade gått ut någonstans. På grannens uppmaning genomsökte de huset tillsammans, och när de kom till källaren, vars dörr stod öppen, ropade Per i förtvivlan att hon låg där.

Några personer tillkallades för att bära upp kroppen. Ingen av dem trodde det som Per antydde, att hon hade fallit och slagit ihjäl sig. Kläderna satt för väl, huset var för städat. Läkarens obduktion, utförd några dagar senare, visade det som ingen ville tro: Hanna Johansdotter hade dött av kvävning.

Några dagar senare, när han var ensam med sin svärfar, berättade Per sanningen. Ganska omedelbart häktades han. Hans mor, Anna Månsdotter, som misstänktes vara inblandad, häktades kort därefter.

Det blev rättegång inför Villands häradsrätt och Per fördes in i rättssalen. Domaren frågade om han var skyldig. Per svarade lågt: "Ja."

Han berättade om natten, men på sitt eget sätt. Han sade att han hade handlat helt ensam. Ingen annan hade varit i huset. Han beskrev hur han strypt sin hustru mellan klockan tre och fyra på morgonen, hur han sedan slagit henne i pannan med en kavel, klätt henne och burit ner henne i källaren.

Domaren frågade om motivet.

"Jag tyckte, att jag ej hade någon kärlek till henne, jag kunde ej älska henne", svarade Per.

Han förnekade bestämt att någon annan hade hjälpt honom eller ens känt till hans planer. Han förnekade lika bestämt att modern hade varit i huset den natten. Enligt honom hade hon lämnat gården redan sent på eftermiddagen dagen innan och tillbringat hela natten hos sin egen mor, en halvmil bort.

Sedan fördes Anna in. Hon var blek och tärd i ansiktet, men höll sig lugn. Hon nekade till allt. På domarens fråga svarade hon endast: "Jag har ingen del i'et."

Vittne efter vittne hördes. Grannar berättade att de sett en kvinna som liknade Anna gå på vägen mellan Möllegården och hennes mors hem, tidigt på morgonen efter mordet. En granne, Jöns Persson, vittnade att han hört Anna säga om sin sonhustru, någon vecka före mordet: "Det finns ett hus, dit skall jag köra henne, och där skall hon nog bli sittande." Han berättade också att han sett mor och son misshandla Hanna en gång tidigare, utan att våga gå in.

Anna nekade till allt som vittnena sade. Rannsakan sköts upp, gång på gång, medan fler vittnen kallades in.

Vid nästa rättegångstillfälle framkom nya detaljer. Per uppgav nu ett motiv som saknats tidigare: han sade sig vara kär i en annan flicka, och det var därför han velat bli av med sin hustru. Vem flickan var ville han inte säga.

Fler vittnen kallades. Hannas väninnor berättade hur hon hade gråtit och vridit sina händer av förtvivlan över svärmoderns hårdhet. En kvinna som besökt Hanna dagen före mordet berättade att Anna sett ovanligt ond ut den dagen, och att Hanna sagt: "Jag har liksom en aning om, att hon kommer att bli svår i dag [...] Men när hon härnäst blir elak, går jag till mitt föräldrahem."

Blodiga kläder som tillhört Hanna hittades gömda på vinden. När åklagaren frågade vem som hade gömt dem, svarade Per i förhastande: "Det gjorde inte vi." Åklagaren la genast märke till det ord han valt. Per rättade sig snabbt: han hade menat jag, inte vi.

Anna Månsdotters egen mor, en gammal kvinna på nästan åttio år, kallades in som vittne. Hon berättade att hon somnat vid tiotiden kvällen före mordet, medan Anna höll på att göra upp eld, och att hon inte visste något om vad som skedde senare på natten. Med bävande röst bad hon sin dotter att bekänna om hon var skyldig. Anna svarade henne halvt hånfullt: "Jag var ju hemma, mor, i mata, ni måtte ju komma ihåg det."

Rättegången drog ut i veckor, sedan i månader. Vittnesmål lades till vittnesmål. Sju personer hade nu vittnat om att de sett Anna på vägen mellan gårdarna, morgonen efter mordet. Enligt Per och Anna ljög alla sju.

Efter flera rättegångstillfällen, utspridda över våren och sommaren, föll den första domen. Villands häradsrätt fann Per Nilsson skyldig till mord på sin hustru genom kvävning, i enlighet med hans eget erkännande. Rätten fann Anna Månsdotter skyldig till medhjälp och anstiftan till mordet, trots hennes bestämda nekande.

Båda dömdes till döden genom halshuggning.

Cell med tredubbelt galler

Mor och son fördes från häradsrätten till länsfängelset i Kristianstad, där de suttit häktade sedan bara någon vecka efter mordet. Som en markering av hur farlig myndigheterna ansåg Anna vara, placerades hon i en cell med tredubbla galler.

Månaderna gick. Domen skulle underställas hovrätten, men innan dess skrev Anna ett brev till kungen och till hovrätten. Hon ville nu ge, som hon skrev, hela sanningen.

Hon berättade att Per talat med henne om sina mordplaner, att hon inte avrått honom, och att de tillsammans kommit överens om att utföra dådet natten efter. Hon sade sig ha varit på plats när Per utförde dådet, sett honom göra det utan att hindra honom, och sedan hjälpt till att klä liket och bära det till källaren.

Målet återförvisades till häradsrätten. Per, när han hördes om moderns nya erkännande, blev till en början villrådig, men erkände till slut att hennes berättelse var riktig.

Men Anna ändrade sig igen. Inte länge efter det nya erkännandet drog hon tillbaka delar av det. Nu sade hon i stället att det var hon själv som utfört strypningen, medan Per hållit fast Hanna för att hon inte skulle göra motstånd. Hon berättade i detalj hur hon gripit tag om Hannas hals med en hand, hur hon känt Hanna försöka värja sig, och hur greppet till slut tog livet av henne.

Denna gång erkände Per också samma version. Under tårar sade han att han önskade att han själv fick dö i sin mors ställe.

Anna erkände nu också något annat: att förhållandet mellan henne och sonen varit av det slag som byhistorien länge viskat om, och att det pågått redan innan hennes man dog.

Med de nya erkännandena föll en ny dom. Anna Månsdotter dömdes för överlagt mord på sin sonhustru till döden genom halshuggning, och för otukt med sin egen son till livstids straffarbete. Per Nilsson dömdes för delaktighet i mordet till några månaders fängelse, och för sitt förhållande till modern till flera års straffarbete.

Men saken var ännu inte avgjord. Vid ytterligare ett förhör, inför fängelsedirektören, ändrade Anna sin berättelse en sista gång. Nu sade hon att Per hållit fast Hanna medan hon själv strypt henne, att Hanna hunnit viska en bön om att få leva innan greppet tog hennes andetag, och att de tillsammans därefter klätt på henne och burit bort kroppen.

Per bekräftade även denna version.

Rätten dömde för tredje och sista gången. Anna Månsdotter dömdes till döden för mordet på Hanna Johansdotter, och till livstids straffarbete för otukt med sonen. Per Nilsson dömdes till döden för mordet, och till fyra års straffarbete för sedlighetsbrottet.

Båda sökte nåd hos konungen. Sonens nådeansökan bifölls: hans dödsstraff omvandlades till livstids straffarbete. Sextio grannar från Yngsjö hade skrivit under en ansökan där de intygade att Per i grunden var en god människa, och att skulden borde läggas på hans mor. Annas nådeansökan avslogs. Dödsdomen mot henne skulle verkställas.

Anna Månsdotter satt häktad i Kristianstads länsfängelse i över ett år medan rättsprocessen pågick. Hon var, enligt fängelsedirektören, en ovanligt inbunden kvinna. Hon visade ingen sinnesrörelse, varken över de olika domarna eller över konungens beslut. Hon ansåg det orättvist att sonen benådats men inte hon, och lät sina släktingar förstå det, med förebråelser mot dem för att de inte kämpat hårdare för hennes sak.

Den unge fängelsepredikanten Malte Hasselqvist, bara tjugoåtta år gammal, tog på sig uppgiften att förbereda henne inför döden. Han besökte henne dag efter dag, tillbringade timmar i hennes sällskap, i tron att han skulle kunna nå fram till hennes själ. Men Anna satt tyst vid deras möten. Hon visade ingen ånger, ingen skuld. Mot slutet, ett par dagar före avrättningen, brast hon plötsligt ut i häftig gråt när prästen uppmanade henne att förlåta sina fiender, men hon sade ingenting. När han frågade henne om hon önskade nattvardens sakrament svarade hon kallt: "Det kan vara detsamma; jag kan få nattvarden hos Gud i himlen."

Fängelsedirektör Schneider skrev en artikel i Kristianstads Tidning och beskrev Anna:

"Hon var ytterst svår att bli klok på, då hon var en fullkomligt inbunden natur. Hon tycktes vara okänslig för allt, för de vänligaste ord såväl som för meddelandena om sin dödsdom. Till och med då konungens stadfästelse av domen berättades för henne, visade hon en min av inre rörelse. Hon ansåg det orättvist, att sonen Per benådades men inte hon. Hennes tidigare moderskärlek var som bortblåst. När hon tog avsked av Per var hon kall och känslolös.

Även mot sina släktingar var hon bitter, eftersom de inte hade arbetat för hennes benådning eller visat henne tillräckligt med medlidande.

Prästen bar med sig skulden själv, skulden över att inte ha lyckats rädda en förtappad själ. Han blev, enligt dem som kände honom, aldrig mer sig själv efter denna tid. Han slöt sig inom sig, drabbades av talfel, och kom senare att predika över alltmer bisarra ämnen.

Den 7 augusti 1890, klockan åtta på morgonen, samlades omkring sjuttio särskilt inbjudna åskådare på den trånga fängelsegården i Kristianstad. Bland dem fanns tidningsmän, läkare, tjänstemän och en professor från Lund, som skulle utföra en vetenskaplig undersökning av kroppen efteråt.

Anders Gustaf Dahlman 17/2 1848 – 30/7 1920

Skarprättaren hette Anders Gustaf Dahlman. Det var hans allra första avrättning. Han hade tagit tjänst som Stockholms läns skarprättare några år tidigare, efter hård konkurrens med sexton andra sökande, och blivit skarprättare i ytterligare sex län sedan dess. Nu skulle han för första gången i sitt liv svinga bilan på riktigt.

Anna Månsdotter, prästen Hasselqvist, den långe mannen till vänster är bödeln Dahlman

(rekonstruktion från ett foto/RL

Anna hade klätt sig i en vit klänning, pyntad som till fest. Hennes ögon var stora och lyste oroligt, sökande, medan hon fördes ut på gården. Prästen Malte Hasselqvist gick vid hennes ena sida, fängelsedirektören vid den andra. Man kunde se hur hon nervöst flätade sina fingrar, hur hennes högra hands fingrar krampaktigt for över vigselringen på den andra handen.

Prästen viskade lugnande ord i hennes öra hela vägen fram till stupstocken, som var uppbyggd på ett enkelt underlag av bräder. Framme vid stupstocken sjönk hon ner på knä. En medhjälpare, en så kallad rackare, band ett kläde för hennes ögon. Snyftande lät hon sig läggas ner, med huvudet i fördjupningen i det grova träet.

Skarprättare Dahlman stod redan vid hennes vänstra sida med den lyfta, halvmånformade bilan i händerna. I samma ögonblick som hugget skulle falla lyfte Anna på huvudet och började jämra sig, som ett barn. En medhjälpare grep tag i hennes huvud och tryckte ner det igen.

Man hörde henne snyfta en sista gång. Sedan for bilan genom luften med ett mjukt ljud, och huvudet skildes från kroppen. Det rullade fram genom sanden, ända fram till åskådarnas fötter.

Hugget hade trots allt inte träffat helt rätt. Det gick in genom nedre delen av bakhuvudet och ut genom munnen, så att en del av hakan och tungan blev sittande kvar på kroppen i stället för vid huvudet. Blodet sprutade ut i tjocka strålar från halsen. En medicinare tog genast upp det avhuggna huvudet och granskade ögonen, som fortfarande blänkte. I ansiktets muskler kunde man se svaga ryckningar ännu några sekunder efteråt.

Kroppen fördes in till professor Lindgren och hans läkarkandidater för obduktion, innan den lades i en enkel likkista.

Anna Månsdotter förbjudna kärlek och åtrå till sonen tog äntligen slut.

EPILOG

Anna Månsdotter blev den sista kvinnan som avrättades i Sverige.

Anna Månsdotters dödsmask

Anna Månsdotters dödsmask är ett av de mest makabra och unika föremålen i svensk kriminalhistoria. Den bär på en direkt och blodig fysisk dokumentation från Yngsjömordet och den sista avrättningen av en kvinna i Sverige.

Det mest anmärkningsvärda med dödsmasken är att den visar spåren efter ett misslyckat eller snett hugg av bödelsyxan. När Anna Månsdotter skulle halshuggas av skarprättaren Anders Gustaf Dahlman den 7 augusti 1890, rörde hon på sig i sista sekunden. Det ledde till att bilan inte träffade rent över nacken. I stället skar bladet snett, klöv tungan och gick rakt genom munnen. Detta innebar att hennes underkäke blev kvar på kroppen, medan resten av huvudet skildes av. Det är därför dödsmasken saknar just hakan och underkäken.

Efter avrättningen på fängelsegården i Kristianstad överlämnades huvudet till en konstnär som tog ett gipsavtryck av hennes ansikte. Det gjordes för att masken skulle användas som en historisk och antropologisk dokumentation, men också för offentlig underhållning

Medan hans mor avrättades satt Per redan på Långholmen i Stockholm, dit han förts några veckor tidigare för att avtjäna sitt livstidsstraff. I fängelset lärde han sig bokbinderi, ett hantverk han visade sig skicklig i, och som gav honom både sysselsättning och ett litet sparkapital. Han hade en god sångröst, och ledde ofta sången vid gudstjänsterna i fängelset.

Per Nilsson vid frigivningen från Långholmen 1913

De flesta som dömdes till livstids straffarbete på Långholmen klarade sig högst tio till femton år innan de gick under, av misshandel, spöstraff, dålig mat och sjukdomar. Per överlevde. Efter tjugotre år, sedan ett antal Yngsjöbor skrivit under en ansökan om hans frigivning, benådades han. På julafton 1913 lämnade han fängelset som fri man.

Möllegården, som han renoverat och satt i ordning strax innan mordet, hade stått öde i alla år. Ingen ville köpa den eller flytta dit. I folkmun kallades den bara för Mördaregården.

Per bosatte sig i stället i ett litet hus med trädgård i Härnestad, inte långt från sin gamla hemtrakt. Han försörjde sig på bokbinderi och trädgårdsarbete, och fortsatte att sjunga och spela orgel vid frikyrkliga gudstjänster, precis som han gjort på Långholmen. Då och då tog han tåget till Brösarps station och gick ner till kyrkogården, där han kunde stå länge med knäppta händer framför Hannas grav. På hennes gravsten stod skrivet:

"Den arma kvinnans böner och tårar rörde dem alls intet."

Fem år efter frigivningen, sommaren 1918, dog Per Nilsson på Kristianstads sjukhus, i njursjukdom.