LUKTEN AV HÖ

Stegen var gammal och sliten av många händer och fötter som tagit sig upp till loftet. Jag klättrade efter henne, ett steg i taget, och tittade uppåt.

Hon var redan halvvägs. Kjolen gled upp över knäna när hon lyfte foten till nästa pinne. Benen var bara, solbrända vid vaderna och vita högre upp. Jag stannade med handen på pinnen och kunde inte röra mig. Kinderna brände, och jag skämdes för att jag tittade så ivrigt, men jag kunde inte ta blicken från hennes vita ben.

Hjärtat slog hårt. Det pirrade i magen, i armarna, ända ut i fingertopparna. Jag var nitton år, och hon var arton. Hela sommaren hade jag väntat på den här kvällen utan att våga säga det.

Hon vände sig om där uppifrån och såg ner på mig. Hon log, och jag förstod att hon visste.

“Kommer du?” viskade hon. Hon räckte en hand mot mig och jag tog den.

Jag svalde. Höet luktade sommar överallt omkring oss, och längre in på loftet väntade mörkret under taket och det jag aldrig gjort förut.

Men jag börjar från början. För att förstå den kvällen måste man först veta hur det var att vara en liten grabb på landet.

—--

Höslåtter Foto STS

Det är något alldeles speciellt med hö. Lukten är annorlunda än allt annat, och höet kliar överallt. Ändå ger det ett välbehag av sommar, sol, öppna fält och surrande flugor. Förväntan. Den som har fått åka med på ett hölass förstår vad jag menar.

Jag var en liten grabb när jag lärde mig vad hö var.

Slåttern kom när gräset stod högt men ännu inte hade fröat sig. Far gick ut på ängen flera dagar i rad och såg på gräset. Han tog ett strå mellan fingrarna och tittade på himlen. En kväll sa han att det var dags. Mor vända sig mot honom, nickade och sa: ”Ja, nu är det dags.”

Nästa morgon gick vi ut medan daggen låg kvar. Vått gräs skärs lättare, sa far. Han och grannen ställde sig i kanten av ängen med varsin lie. Far drog brynet längs eggen, fram och tillbaka, och det ringde i stålet i den tysta morgonen. Sedan svängde de liarna i jämn takt och gick framåt, steg för steg. De arbetade rytmiskt, nästan dansande fram på ängen. Gräset lade sig i långa raka strängar efter dem. Det susade för varje sving med lien.

Jag stod vid dikeskanten och såg på. Humlorna brummade i klövern. Gräset var mjukt och varmt under mina barfota fötter.

Mor kom med korgen när solen stod högt. Vi satte oss i ängskanten. Det fanns smörgåsar, kaffe och surmjölk i en flaska. Smörgåsen med stekt ägg smakade bättre ute på ängen än hemma vid bordet.

Fru Sofia Karlsson född 1885 vänder hö. Foto K. G. Pettersson

Dagen efter gick vi över ängen med räfsor och vände höet, så att solen nådde ända ner. Det var mitt jobb. Jag räfsade och räfsade. Svetten rann, och höstråna kittlade i nacken. Jag hade hellre badat i ån, men far bestämde, och far bestämde också när höet var färdigt för hässjan. Gräset fick ligga och torka i solen.

Tom hässja

Hässjorna reste han själv. Han tog spettet och slog hål i marken, ett hål för varje stolpe, och vred spettet fram och tillbaka tills hålet var djupt nog. Sedan ställde han ner stolpen och stampade jord runt den. Jag bar fram pinnarna till honom, en armfull i taget, rad efter rad över ängen. Mellan stolparna spändes rostiga järntrådar som rev i fingrarna.

Hässjan såg ynklig ut första gången jag såg den. Några stolpar och ett par trådar. Mager och övergiven. Men det skulle snart ändra sig.

Höet fick bara hässjas när det var riktigt torrt, efter flera varma och soliga dagar. Hässjades det fuktigt surnade det och fylldes av råttor. Därför väntade far. Han tittade på himlen, tog en näve hö och kramade den, och först när det prasslade torrt i handen sa han att vi kunde börja.

Bärgning av hö Foto Sverker Stubelius

Nu gick det fort. Far och grannen lyfte höet med gafflar och hängde det över trådarna, lager på lager. De spetsade det fast mot stolparna så att det satt kvar. Jag sprang med räfsan och samlade upp det som tappades. Hässjan blev tjock och full, och höet bildade ett tak. Regnet rann av ytterst, sa far, och inuti hölls höet torrt. Näsan fylldes av små frön som kittlade. Nacken kliade. Solen brände, och flugorna surrade över armarna. Det var jobbigt och varmt, och ändå var det en av sommarens höjdpunkter.

Sedan fick höet stå på ängen i flera veckor. Varje morgon gick jag ut på gårdsplanen och tittade på himlen, precis som far. Sol betydde att vi snart kunde köra hem. Kom det regn kunde höet förstöras, eller bli stående ute en lång tid innan det gick att bärga.

Höet körs in på gården Plogskog i Eriksbergs socken. På hölasset står Gustaf Andersson till vänster och hans farbror Levin Andersson till höger. Foto Gustaf Ewald 1905

Det allra bästa var när lasset skulle hem till logen. Hästen drog vagnen ut på ängen. Far och grannen lastade, gaffel efter gaffel, tills berget av hö stod högt över vagnen. Sedan lyfte far upp mig. Jag klättrade till toppen och satte mig mitt i höet. Därifrån såg jag över hela ängen, över taken i byn och långt bort. Det gungade i varje grop på vägen. Det var spännande, och lite farligt. Ibland hände det att ett lass välte, och då hamnade den som satt uppe under en massa hö. Jag höll mig hårt.

Höslipa och Anton Leander Gustafsson i Spakarp född 1884 Foto August Christian Hultgren

å de sanka markerna nere vid ån kom varken häst eller vagn fram. Där drog man höet på en slipa. Den gjordes av två störar som bands ihop med några tvärslåar, och tvärslåarna bildade ett golv. Längs sidorna höll ett par bågar höet på plats.

Höloge

Vid logen lastades höet av, gaffel efter gaffel in i mörkret. När det började bli fullt därinne blev det tungt att få upp höet längst in under taket. Luften var het och full av damm. Men konstigt nog slutade höet att klia och kittla så fort det kom inomhus.

När vintern kom och snön låg tjock på taken gick far till logen och hämtade hö till korna. Då luktade det sommar i hela ladugården. Korna titta upp på far när han kom med famnen full av hö. De log inte men man kunde se att de vara nöjda och glada. Sen kunde de idissla i evigheter.

Där inne i logen lekte vi kurragömma, så snart det fanns en bondpojke eller en bondflicka i närheten. Vi var många barn i byn, och sommaren efter slåttern hörde logen till oss. Vi kröp in i hålrum mellan högarna och grävde gångar i höet. Någon räknade högt vid dörren, och vi låg stilla med hjärtat i halsen och höstrån i håret. Det luktade torrt gräs och sol. Dammet dansade i strimmorna av ljus mellan brädorna.

Åren gick. Leken fortsatte, men den blev något annat. När vi var femton och sexton fanns det plötsligt en flicka vi helst gömde oss tillsammans med. Man var tyst, och det var ingen som räknade längre.

Den sommaren jag fyllde nitton kom hon till byn för att hjälpa till med höskörden hos grannen. Hon hette Elsa och var arton. Hon hade en ljus fläta och en nacke som blänkte av svett i solen, och ett skratt som hördes över hela ängen. Jag räfsade bredvid henne hela dagen. Jag sa nästan ingenting. När vi bar de sista pinnarna till hässjan rörde hon vid min hand, och jag kunde inte tänka på något annat på hela vägen hem.

Hon ville gärna köra med på lasset. Jag hjälpte henne upp. Vi satt tillsammans uppe på hölasset, och det gungade i varje grop, så att hon tog tag i min arm för att inte ramla. Hon släppte den inte, inte ens när vägen blev jämn.

Vid kvällen lastades höet av i logen. De äldre gick in till kvällsmaten. Elsa stannade kvar. Hon stod i dörren med solen bakom sig och sa: “Visa mig var du helst gömmer dig.”

Jag pekade på stegen till den översta höhyllan, längst bort under taket. Dit hade ingen orkat bära höet än, men lite av fjolårshöet låg kvar. Där hade jag gömt mig många gånger och fantiserat om äventyr långt bort från gården. Och så förstås om flickor och det där. Där fanns en mjuk, tom plats mellan bjälkarna. Hon klättrade först, och jag följde efter.

Det var varmt under takåsarna och luktade starkt. Hon satte sig i höet och drog mig ner bredvid sig.

Vi pratade först, viskande. Hon berättade om sin syster och om gården hemma. Jag berättade om hästen. Sedan blev vi tysta. Hon sneglade på mig, och jag förstod att hon väntade. Jag la min hand på hennes kind. Den var het. Hon blundade, och jag kysste henne.

Det var den första kyssen i mitt liv, och den smakade sol och smör. Hjärtat slog så hårt att jag tyckte att hon måste höra det. Hon skrattade lågt mot min mun, tog tag i min skjorta och drog mig närmare. Höet prasslade under oss. Det kliade i nacken och på armarna, men jag brydde mig inte om det. Hon var nyfiken och ivrig, och jag var nervös och ivrigare än jag någonsin varit. Vi hade väntat hela sommaren. Hennes fingrar letade sig in i mitt hår, och mina händer darrade när jag knäppte upp den översta knappen i hennes blus.

Under oss hördes hästen rassla i stallet. Långt bort ropade någon efter henne. Hon höjde huvudet en sekund, lyssnade, och la sedan ner det igen.

“Det kan vänta”, viskade hon.

Utanför gick solen ner bakom åkern och färgade logens brädor röda. Därinne i mörkret, uppe i det nya höet, fick vi veta vad all den där leken, de där gömslen och den där väntan hade handlat om.

Det är en annan historia, och den är bara vår.