BARNAMORDET I KROK
Fosterkista i trä. Foto Karolina Kristensson. Nordiska Museet
Bonden Erik Larsson föddes 1766 på Brasegården i Hemsjö socken utanför Alingsås. Han och hustru Britta bosatte sig på en av de båda gårdarna i Krok i Hemsjö, i början av 1800-talet. De fick tre barn: dottern Kerstin, född 1798, dottern Karolina, född 1800, och sonen Lars, född 1803.
En kväll i slutet av maj 1826 blev Kerstin illamående. Hon var då 28 år. Modern Britta följde henne upp till kammaren. Där, i det flackande ljuset från en talglampa, såg Britta på dottern med en frågande blick som inte lämnade henne i fred, och förstod: Kerstin var höggravid.
Britta blev arg. Hon frågade rakt ut vem fadern var. Kerstin svarade motvilligt och antydde att det var en dräng från en gård i närheten.
Ingen mer sades den kvällen.
Redan nästa morgon födde Kerstin en pojke.
Britta stod vid sängen och såg på barnet. Kerstin var inte gift. En dotter med en oäkting var en skam Britta inte ville bära. Hon sa det rakt, utan omsvep: ”Vi måste göra sig av med barnet”. Kerstin, förtvivlad och matt efter förlossningen, svarade svagt: ”Ja mor.”
De hämtade gamla trasor och tryckte dem mot den skrikande gossens mun. Höll kvar. Skriket ebbade ut. Han slutade andas.
Britta gick ut i ladugården och hämtade en spade.
Med den styckade de kroppen i sju delar. De blödande bitarna virade de in i trasorna och bar ut dem i en korg, ut mot skogen. Där grävde de en grav med samma spade som dödat honom, lade ner delarna i den lilla hålan och täckte över med jorden de själva hade grävt upp.
Dagarna efter kom kvalen. Inte över dådet. Inte över spaden eller trasorna. Det som tärde på dem var att pojken låg i ovigd jord, utan präst, utan bön, utan en gudfruktig begravning.
De återvände till graven i skogen och grävde upp honom på nytt. Lade de invirade kroppsdelarna i korgen igen. Om natten bar de honom till kyrkogården. Där grävde de en liten grop, alldeles intill de kristna gravarna, och stoppade ner de blodiga trasorna med bål, huvud och lemmar.
Ingen såg dem den natten. Men i byn hade folk räknat månaderna. Kerstins mage hade vuxit, och sedan var den borta, utan att något barn synts till. Grannarna viskade, drog sina slutsatser, och till slut vände de sig till länsmannen.
Han grep både Kerstin och Britta och förde dem till häktet i Alingsås.
Förhandlingarna hölls i Kullings häradsrätt. De erkände båda två ganska snart. Häradsrätten dömde dem till halshuggning.
Domen skulle fastställas av Göta hovrätt, och det gjorde rätten den 11 augusti 1826. Kerstin fick nåd. Hon slapp att dö men blev dömd till fängelse på vatten och bröd i 20 dagar. Detta var maxstraffet för en man. För en kvinna var det tolv, men likväl blev hon straffad som en man. Det kan låta som ett lidrigt straff, men brödet var mögligt, vattnet orent, och kroppen orkade sällan bära den kosten mer än några dagar. En del dömda fick välja: halshuggning eller vatten och bröd. Flera valde det snabbare sättet att dö.
Britta ansågs vara den som drivit på. Hennes dödsdom stod fast.
Hon fördes från häktet i Alingsås till Vänersborgs fängelse.
Norr om Alingsås, inte långt från landsvägen, låg Härsberget — Häradsberget kallade man det förr. Där, på den öppna platsen väl synlig för alla som färdades förbi, hade Alingsås sin avrättningsplats. Så var det tänkt: avrättningar skulle synas, skrämma den som såg på.
Den 29 januari 1827, ett knappt halvår efter att hovrätten fastställt domen, fördes Britta Larsdotter upp mot Härsberget. Där, inför dem som samlats vid vägen, föll bilan. Hennes huvud rullade nerför backen. Kroppen brändes sedan på bål, men askan fick ingen grav — de dödsdömda vilade aldrig i vigd jord.
I kyrkoarkivet skrevs det kort och nyktert:
"För hvilken brott Missgerningsmän lidit dödsstraff: År 1827 d: 29 Januarij halshöggs och brändes Hustru Britta Larsdotter ifrån Köck, 61 år gammal för det hon mördat d: 20 Juni 1826 sin Dotters oägta Barn."
Än i dag rinner en liten å förbi Brasegården. Den heter Barnabäcken.
Om personerna
Britta var född den 15 februari i Färjenäs, Hemsjö, dotter till Lars Andersson och Karin Olofsdotter.
Kerstin föddes 1798 på Krok i Hemsjö och dog den 23 november 1871, i samma socken. Sex år efter moderns avrättning gifte hon sig, år 1833 i Alekärr, med Sven Andersson från Nedergården i Kärragärde, också i Hemsjö. De fick två barn tillsammans.
Dottern Anna Christina föddes 1833 — samma år som bröllopet, bara sju år efter att Kerstin och hennes mor grävt ner pojken i skogen och sedan i vigd jord. Två år senare föddes en son. Honom döpte de till Erik, efter sin farfar.
