MORDET PÅ POSTDILIGENSEN
Postdiligens på 1860 talet på sträckan Lidköping Skövde Hjo Foto 1860 till 1869 Järnvägsmuseet
Klockan var nio på kvällen den nionde februari 1772 när postdiligensen rullade fram på vägen från Skara mot Göteborg. Vid hemmanet Åstorp, där vägen mot Vånga grenar av, väntade rånarna i mörkret. De hoppade fram och stoppade vagnen. En av dem kastade sig över postridaren Daniel Svensson med kniv i hand och skar honom djupt över strupe och nacke. Blodet forsade, och rånaren, övertygad om att mannen var död, släpade undan kroppen och kastade den bakom en buske i snön.
Redan nästa dag greps förövaren. Han hette Jonas Svensson och drev den lilla krogen i Gennevad, en av de många rastplatser som låg utmed den viktiga transportleden genom Västergötland. Här stannade resande med häst och vagn för vila, mat och skjuts. Krogen var enkel: förutom utskänkning av brännvin och öl höll Jonas ett litet jordbruk och tog emot resande som behövde tak över huvudet för natten. Genom hans stuga passerade också rykten — om vem som färdades vart, och vad de förde med sig.
Jonas hade länge sett hur grannortens krog i Sollebrunn tog över som den självklara platsen för skjuts och gästgiveri i Mellbydalen. Konkurrensen var hård, och Jonas ekonomi stod på ruinens brant. Det var troligen denna trångmål som drev honom till det yttersta: att råna postdiligensen och med våld ta det han inte längre kunde tjäna ihop på ärligt vis.
Efter gripandet fördes Jonas till häktet på Marieholm, en ö i ån Tidan mitt i Mariestad. Marieholm var en ståtlig anläggning, uppförd 1733 i karolinsk stil, och tjänade både som landshövdingens residens och som länets kronohäkte. Häktet låg i en av ekonomiflyglarna, alldeles intill landshövdingens eget kontor — vanligt på den tiden, då domstol, förvaltning och fängelse ofta låg vägg i vägg.
Förhören hölls i landskansliets lokaler. När man genomsökte Jonas och fann 16 000 riksdaler i hans ficka erkände han brottet på plats. Pengarna fick han aldrig glädje av. I stället sattes han i järn och fick vänta på rannsakning, dom och straff. Under förhöret uppgav han att en garnisonssoldat vid namn Magnus Schmidt hjälpt honom vid dådet, och myndigheterna satte genast efterspaning på mannen, som hittades den fjärde mars och sattes i buren tillsammans med Jonas Svensson, misstänkt för att ha rått Jonas att begå rånet.
Den 6 mars 1772 hölls urtima ting i Mariestad, med häradshövding Lindecrona som ordförande och en nämnd inkallad från Skånings härad. Domen blev hård: Jonas Svensson dömdes att mista sin högra hand, halshuggas och steglas. Schmidt blev dock frikänd och fick lämna häktet. Eftersom Jonas Svenssons dödsdom måste underställas Kungliga Göta hovrätts prövning fördes han tillbaka till Mariestads kronofängelse för att där hållas under sträng bevakning i väntan på hovrättens beslut. Den 24 mars fastställde hovrätten domen. Jonas hade nu inget kvar att hoppas på.
Resten av sitt liv tillbringade Jonas i fängelset på Marieholm, i väntan på att domen skulle verkställas. Förhållandena var fasansfulla. Häktet bestod av bara ett par–tre gemensamma fångrum, kallade fångkistor eller "hål", där ett tjugotal fångar trängas samtidigt — män, kvinnor och barn, alla i väntan på sina domar.
Maten var minimal och avsiktligt usel: grovt rågbröd, tunn välling, korngrynsgröt eller kålsoppa, ibland lite saltsill. Kött fick man sällan eller aldrig. Att dricka fanns bara vatten eller svagdricka. Många fångar klarade sig bara tack vare matpaket som anhöriga bar dit. Ingen rastning gavs — ingen tanke fanns på att fångar behövde frisk luft — och de som ansågs farliga eller var dömda för grova brott hölls ständigt inlåsta, ibland fjättrade i fot- eller handbojor av järn.
I ett hörn av rummet stod en tunna för naturbehoven, en så kallad skarnbytta. Den tömdes sällan, kanske en gång om dagen eller varannan dag, rakt ut i Tidan eller på en gödselstack. Stanken, kylan och fukten i cellen den där våren var outhärdliga.
När fängelseprästen kom för att förbereda Jonas inför döden, fann han honom inte redo. Prästen skrev till landshövdingen och bad om uppskov, och landshövdingen gav sitt tillstånd: avrättningen sköts upp till den 20 juni.
När den dagen kom, klockan tio på förmiddagen, fördes Jonas Svensson den sista sträckan från Marieholm ut till Långeskogen. Runt avrättningsplatsen stod spetsgården uppställd — rader av beväpnade soldater som formade en mur mellan de dömda och åskådarna, och som slöts samman bakom Jonas när han förts fram.
Halshuggning. Bild gjord efter samtida teckningar av RL
Domen lästes högt för folkhopen. Jonas, som fått sina sista veckor att göra upp med döden, var nu lugn. Han vände sig till de församlade och bad dem be för hans själ. Sedan lade han sig frivilligt ner vid stupstocken och sträckte fram halsen och händerna mot urgröpningarna i det grova träet.
Skarprättaren steg fram ur ledet. Han höjde bilan högt över huvudet, och med ett första, snabbt hugg skar han av Jonas högra hand — samma hand som fört kniven mot Daniel Svenssons strupe fyra månader tidigare. Utan att tveka höjde han bilan på nytt och lät den falla med full kraft mot den liggande mannens nacke. Huvudet skildes från kroppen i ett enda hugg.
Stegling. Bild gjord av RL efter samtida teckningar.
Men avrättningen var långt ifrån över. Skarprättaren fortsatte att hugga, gång på gång, tills kroppen låg styckad i flera delar på marken. Hans medhjälpare samlade ihop kroppsdelarna och flätade in dem mellan ekrarna på ett par tunga vagnshjul av trä. Hjulen restes sedan upp och fästes horisontellt på höga pålar — ett stegel, den tidens mest offentliga straffanordning. Jonas huvud spikades upp för sig på en egen påle intill hjulet, och eftersom domen även gällde handen spikades den upp bredvid huvudet, som en tydlig, obarmhärtig påminnelse om brottet han begått.
Där, uppe på pålarna i sommarluften, blev det som återstod av Jonas Svensson kvar. Fåglarna kom och tog för sig av kropp och huvud, dag efter dag, medan resande på vägen förbi kunde se vad som hänt den man som en gång drivit krogen i Gennevad. Kvarlevorna fick aldrig vila i vigd jord. De lämnades kvar på galgbacken för att förmultna och ätas upp i det fria — en makaber syn, men en som staten medvetet lät stå kvar, som en påminnelse till alla som for förbi om vad som hände den som trotsade lagen.
EPILOG
PLATSEN FÖR RÅNET
MARIEHOLM
Marieholm i Mariestad. Byggt 1733. Rekonstruktion av RL utifrån modernt foto.
Jonas och de andra fångarnas tillvaro präglades av mörker, kyla och sanitär misär. Häktet var inhyst direkt i anslutning till det gamla landshövdingeresidenset.
Marieholm bestod av en huvudbyggnad i karolinsk stil (uppförd 1733) samt flera tillhörande flyglar och ekonomibyggnader arrangerade i en strikt, symmetrisk gårdsmiljö.
Häktet – som kallades kronohäktet eller länshäktet – låg inhyst i en av de timrade eller stensatta ekonomiflyglarna på residensområdet, helt nära landshövdingens eget kontor och bostad. Detta var vanligt förr, då domstol, förvaltning och arrest ofta delade väggar.
Det fanns oftast bara 2 till 4 gemensamma fångrum (kallade fångkistor eller "hål"), samt eventuellt något enskilt rum för rannsakning eller för mer välbärgade fångar. Beläggningen varierade kraftigt. Eftersom det fungerade som rannsakningshäkte för hela Skaraborgs län, trängdes här allt från ett tiotal upp till runt 30 fångar samtidigt. Män, kvinnor och ibland till och med barn kunde sitta i samma utrymme i väntan på sin dom. Jonas Svensson delade sannolikt rum med flera andra rannsakningsfångar under sin tid där.
Maten tillhandahölls av en profoss (fångvaktare) eller en lokalt anställd husmor, och standarden var minimal:
Det absolut huvudsakliga livsmedlet var grovt rågbröd och en tunn välling, korngrynsgröt eller kålsoppa. Ibland serverades saltsill eller strömming, men kött hörde till extrem sällsynthet. Det som dracks var vatten eller svagdricka. Maten var medvetet usel för att inte kosta staten pengar, och många fångar var helt beroende av att anhöriga kom med matpaket för att inte drabbas av bristsjukdomar.
Fångarna fick inte gå ut på gården för rastning. På 1700-talet fanns det ingen humanitär tanke om "frisk luft". Fångar som var dömda för allvarliga brott, eller som ansågs flyktfarliga, hölls ständigt inlåsta bakom bommade dörrar och timrade väggar. De kunde dessutom vara fjättrade i fot- eller handbojor av järn.
Alla naturbehov uträttades direkt i rummet i en gemensam nattbytta eller trätunna (ibland bara kallad "skarnbyttan") som stod i ett hörn. Denna tömdes sällan – ofta bara en gång om dagen eller varannan dag – direkt ut i ån Tidan eller i en gödselstack på gården.
Detta innebar att stanken, fukten och kylan i Marieholms häktesrum under våren 1772 var extrem.
SKJUTSNING OCH GÄSTGIVERI
1636 blev det en skyldighet för bönderna att befordra postgången från en ort till en annan. I början på 1800-talet blev det en nödvändighet att organisera persontransporter och då uppstod det så kallade skjutsväsendet.
Den kungliga Gästgiveriordningen förordade att det skulle finnas gästgivaregårdar och krogar med jämna mellanrum, ungefär på två mils avstånd, längs de stora vägarna.
1831 var starten för en diligensrörelse i postverkets regi. Denna gick under namnet Paketposten och trafikerade linjen Stockholm–Ystad, sedermera utbyggd till Malmö och Helsingborg. På grund av olönsamhet drogs emellertid linjen in redan 1835. I stället föredrog postverket att anlita den enskilda diligens-trafiken, som delvis var understödd av statsmedel och som uppehölls från 1830-talet.
Först 1850 återupptogs, till en början försöksvis, postverket en egen diligens-trafik som efter hand utvidgades och under 1860-talet nådde sin storhetstid. Ännu år 1867 tillryggalades cirka 60 procent av all post per landsväg med postdiligens. Fler personer än två per häst fick inte medföras, dock kunde, om de resande så medgav, ett barn av högst sex års ålder få följa med mot halva avgiften.
Med diligenserna befordrades förutom passagerare och brev även paket.
För att läsa mer om hur man reste förr i tiden gå till:
