VÄRRE ÄN DÖDEN

Ett litet torp

Berättelsen som följer är hemskare än någon mordhistoria. Den handlar om det käraste vi har: våra barn och deras välbefinnande. Inget är så viktigt som att våra barn mår bra och får ett gott liv. På den tiden var drömmen om ett gott liv förstås en överdrift för de flesta. De fick nöja sig med ett drägligt liv.

September 1857 blev den värsta tänkbara mardrömmen för några familjer i Ljur och Ornunga. På bara två veckor slogs deras existens i spillror.

Ledet var ett litet, enkelt torp söder om Iglabosjön i Ljurs socken. Framför stugan gick den gamla Kyrkovägen, från Gundlered förbi säteriet Iglabo och Frälsegården, fram till Ljurs gamla kyrka. Här bodde torparen Anders Bengtsson och hans hustru Maja, dotter till soldaten Johan Krus från Ryatorpet i Ornunga. De hade flyttat hit från Skanterna i Nårunga omkring 1850. Anders hade en gång ägt en gård där, men ekonomiska bekymmer tvingade honom att lämna den och flytta till det lilla torpet för att försörja sig genom dagsverken på Iglabo.

Torpet hade ingen egen brunn. Vatten fick de bära från den lilla ån som rann ut ur Iglabosjön, ett hundratal meter nerför den branta kyrkbacken, hink för hink, dag för dag. Maten räckte sällan till. Barnen, som växte och behövde mer än de fick, led ofta av tomma magar.

Familjen bestod av Anders, 43 år, hustrun Maja, 36 år, och fem barn: Johanna Christina, tretton år, August, tio år, Ulrika, sju år, Mathilda Josefina, fyra och ett halvt år, och lilla Wilhelmina Charlotta, bara ett och ett halvt år.

De var en fattig torparfamilj som så många andra. Vissa dagar var bra, andra var sämre. Hungern var ständigt närvarande och fattigdomen var en självklarhet, men med hjälp av den enda kon på torpet och den lilla plätten överlevde de, men livet skulle snart ändra sig och ta en katastrofal väg.

I mitten av september klagade ett av barnen på ont i magen. Ingen fäste sig särskilt vid det — ont i magen var inget nytt i den stugan.

Men redan nästa dag var smärtan värre. Snart hade fler av barnen ont. Kolik grep tag i deras små kroppar. Febern steg. De skakade av frossa, tänderna skallrade mot varandra trots filtarna man bredde över dem. Ansiktena blev allt blekare, kinderna sjönk in.

Så upptäckte Maja blod i avföringen. Då förstod hon: det var något riktigt farligt.

Anders och Maja hade hört ryktena. Den fruktade rödsoten hade redan nått socknarna runt omkring. Nu hade den kommit till Ledet.

De gjorde det de kunde. Lavemang, gång på gång, men det torkade bara ut de redan uttorkade kropparna ännu mer. Barnen blev livlösa, apatiska, tysta i timmar — tills smärtorna i magen for igenom dem och de skrek ut i det tomma intet. Gråpapper indränkt i brännvin och senapsdeg mot magen skulle hjälpa, sades det, men sådant hade familjen inte råd med. Kräkrotspulver, som apotekare kunde få tag på, var lika otillgängligt. Och en doktor — det fanns inte att tänka på. Ingen häst, inga pengar, och ingen doktor i närheten som skulle ha kommit ändå, för ett fattigt torp som Ledet.

Interiör i ett torp

Stugan var liten, ett enda rum där alla sju sov, åt, och nu låg sjuka tillsammans. Snart orkade inte ens Anders och Maja att stå upp. Sjukdomen tog också på deras krafter. De låg bland sina barn, lika svaga, lika febriga, och kunde inte längre ge den hjälp som ändå inte hade räckt. Luften i stugan blev tung av stanken av avföring, spyor och blod. Ingen orkade längre städa undan. Flugor sökte sig in genom springorna i väggarna. Filtarna var fläckade och våta, och ingen orkade byta dem.

Efter bara ett par dagar tynade Ulrika bort. Hon dog tre dagar innan hon skulle ha fyllt sju år.

Anders och Maja förstod nu att fler av barnen kunde dö. De valde att vänta med begravningen — kanske i hopp om att kunna begrava flera samtidigt, kanske för att de själva var för svaga för att göra något annat. Ljurs kyrka hade rivits sex år tidigare. Skulle Anders tala med prästen, fick han gå ända till Nårunga prästgård, en väg han i sitt utmärglade tillstånd inte längre orkade.

Tre dagar senare dog fyraåriga Mathilda.

Nu låg två barnlik i den trånga stugan, tillsammans med tre sjuka barn och två utmattade föräldrar, i samma rum, i samma stank, under samma tak.

Dagen efter dog minstingen, Wilhelmina Charlotta. Hon fick aldrig se sin andra födelsedag.

På fyra dagar hade Anders och Maja mist tre barn. Nu levde bara August, tio år, och Johanna Christina, som om en månad skulle fylla fjorton. Föräldrarna var utom sig av sorg, själva febriga och svaga, och kunde inget annat göra än att be till den gud som redan övergivit dem, medan de såg livet lämna kropparna, ett barn i taget.

De hade fortfarande inte begravt de tre döda. I hopp om att rädda de två som ännu levde, beslöt de sig för ta de döda barnen till kyrkogården. Anders skickade bud till kyrkoherde Florén, och den 27 september begravdes Ulrika, Mathilda och Wilhelmina Charlotta tillsammans på Nårunga kyrkogård.

Dagen efter begravningen blev Johanna Christina svagare. Den 29 september 1857 dog också hon, tretton år gammal.

August verkade må lite bättre. Kanske skulle han klara sig, tänkte Anders och Maja — och beslöt att begrava Johanna Christina redan dagen efter hennes död, utan dröjsmål den här gången.

När de kom hem från kyrkan i Nårunga möttes de av ett hem som ekade tomt. Fyra av deras fem barn saknades. De skulle aldrig komma tillbaka.

Epilog

Farsoten drabbade inte bara familjen på Ledet. Flera torp i Ljur hemsöktes av rödsot samma höst, och många dog under september och oktober 1857.

Dysenteri — förr rödsot, eller "bållsjuka" — är en akut tarminflammation. Bakterier eller amöbor tar sig in i kroppen via infekterad mat eller vatten. Väl inne i tarmarna gör de sitt förödande arbete: en inflammation som snabbt bryter ner hela kroppens tillstånd. Vattnet i ån vid Iglabosjön, som familjen bar hem hink för hink, kunde bära smittan lika lätt som maten. Sjukdomen spred sig också direkt mellan människor, i samma trånga rum, via samma händer, samma kläder, samma sängkläder.

De första tecknen var magkramper och feber. Snart följde den intensiva diarrén, blodig, ständig, som tömde kroppen på vätska snabbare än den kunde ersättas. Smärtan i ändtarmen kunde bli outhärdlig. Kroppen torkade ut, kraften försvann, och för de allra minsta gick förloppet ofta fort.

Rödsoten härjade i tre stora vågor i Sverige: 1772–73, 1808–09, och 1857 — samma år som drabbade Anders och Majas familj. Sjukdomen var farligare och mer smittsam än koleran, men fick långt mindre uppmärksamhet av läkare och myndigheter.

Huskurerna som fanns — lavemang, senapsdeg, brännvinsindränkt gråpapper på magen, oljedekokter, kräkrotspulver — kunde hjälpa den som fick tillgång till dem och följde anvisningarna rätt. Men förebyggande åtgärder mot själva smittspridningen tycks knappt ha intresserat vare sig läkarkåren eller myndigheterna vid den här tiden.

Koleran, som nådde Europa i början av 1830-talet, väckte desto större skräck. Karantäner infördes. Sanitära reformer diskuterades i tidningar och bland läkare. Men rödsoten, som under 1800-talet tog livet av över 100 000 människor i Sverige — mer än dubbelt så många som koleran under samma period — väckte aldrig samma oro.

Hade Anders och Maja levt i dag hade deras barn troligen fått antibiotika och överlevt. På 1800-talets Sverige var döden ofta resultatet av sjukdomar som i dag är utrotade, eller som enkelt botas och förebyggs med läkemedel och vaccin.