SOLDATEN JOHAN MAGNUS NEJ.

Johan Magnus Johansson Nej, född 14/3 1843, död 3/5 1925

Det var många som kom ihåg, den långe, kraftige, något framåtlutande mannen, som ofta sågs komma vandrande landsvägen från Borgstena mot Fristad. Under alla förhållanden kom han på söndags-morgnarna, ty hans plats i kyrkbänken stod sällan eller aldrig tom.

På huvudet bar han någon slags gammaldags mössa, på vintern en vanlig skinnmössa, som han kunde dra ner över öronen. Sommar som vinter var han iklädd en lång vadmalsrock, som tonade över i grönt efter att under många år ha varit utsatt för väder och vind. På söndagsmorgnarna bar mannen i ena handen ett vitt knyte. Det var hans näsduk i vilken han knutit in sin stora psalmbok. Vintertid sköt mannen en stor grön sparkstötting framför sig. När han i tidig morgonstund gav sig iväg till julottan brukade han binda en stor lykta i styret på sparkstöttingen för att kunna se vägen. Vid ena handtaget band han då sitt psalmboksknyte.

Mannen var förre soldaten Johan Magnus Nej. Han bodde på torpet Hagalyckan under Gärdstorp Västergården. Hans lilla stuga stod utmed vägen mellan Gärdstorp och Fagerås, i Borgstena, i vilken socken han också var född år 1843.

Johan Magnus Johansson ärvde soldatyrket av sin far, soldatnamnet Nej av sin föregångare och sitt förnamn av sin yngre bror Johan Fredric, som dog bara en månad gammal.

Fadern var soldat vid Kållands soldattorp i Borgstena och bar soldatnamnet Säll. Johan Magnus var det femte barnet i en barnaskara på sex barn. Alla hans äldre syskon var pojkar. Den enda flickan i familjen, Sara Maria, föddes tre år efter Johan Magnus.

Sitt första drängjobb fick han som artonåring hos den noble mannen Samuel Belfrage och hans hustru Eva Maja Pettersdotter på Kållared. På gården pratades det bland drängarna om det hemska mordet på Samuels far, Erik Gustaf Belfrage, som sköts till döds mitt på dagen den 4 september 1852 på Änets gärde i Kvinnestads socken. Trots en omfattande rättegång med 34 vittnen friades de misstänkta grannarna för själva mordet, men två av dem dömdes i stället till döden för att ha slagit sina egna föräldrar.

Från Kållared flyttade Johan August till Bengtsgården i Örlanda där han tjänade som dräng i två år innan han år 1864 blev antagen som soldat vid soldattorpet Slätten. Där kom han att tjäna i hela trettio år innan han tog avsked.

Trettiotre år gammal gifte han sig med den tjugo år äldre Lovisa Pettersdotter, även hon från Borgstena. Lovisa var femtiotre år gammal och hemmadotter när hon gifte sig. Paret fick aldrig några barn.

Soldater på Fristad Hed i slutet av 1800-talet

Johan Magnus tjänade K. M:t och kronan som indelt soldat på Fristad hed. Som sådan bodde han på soldattorpet Slätten i Borgstena. Han tog avsked från soldattjänsten 1894 då makarna Nej flyttade till Hagalyckan. Nejs hustru Lovisa Pettersdotter dog 1906 vid 83 års ålder. Sedan bodde Nej ensam i stugan, där han dog 1925, 82 år gammal.

Nej var något av ett original. Han var en allvarsam och mycket kyrklig man. Sitt stilla och gudfruktiga leverne torde han ha börjat med omkring sekelskiftet, under soldattiden kunde han ibland vara något av en vildbasare och under senare år kunde stundom något av hans forna sinnelag glimta fram. Det var dock endast om han blev retad, ty humör hade han. Men det var säkert icke någon som vågade gå för långt då det gällde att reta Nej för han var utrustad med stora kroppskrafter.

Fristads kyrka 1881 Teckning av Ernst Wennerblad

Nej var som nämnts mycket kyrklig och så gott som varenda söndag året om gick han den långa vägen till Fristads nästan nybyggda kyrka. Under första världskrigets dagar kom träbottenskorna i ropet. Det var varma och rejäla don. Även Nej skaffade sig ett par sådana. De var en tid hans enda skodon och användes därför även på söndagarna. Det hördes minsann när Nej i sina tunga skodon klampade fram i kyrkgången och gick till sin vanliga plats i högre främre kvarteret. Men ingen stördes av hans skodons buller, ty alla kände Nej och respekterade honom.

Till en början gick Nej till Borgstena kyrka, dit avståndet var något kortare. Men han var ingen passiv gudstjänstdeltagare utan tog aktiv del i vad som sjöngs och lästes. När prästen från altare och predikstol läste dagens texter, stod också Nej upp i sin bänk och läste mumlande med i ”vanjelet” eller predikotexten. Och som hans psalmbok var av äldre datum än prästens bok avvek orden i texterna ibland från varandra. Men det bekymrade inte Nej, som lugnt och andaktsfullt läste efter sin bok. Han gick helt och fullt upp i gudstjänsten.

Borgstena kyrka från 1100-talet

En gång, när Nej satt i kyrkan i Borgstena, var det någon bakomvarande, som sökte tysta Nej genom att ruska honom i axeln. Efter detta gick han inte mer till den kyrkan. I Fristad föreslog en gudstjänstbesökare vid ett tillfälle prästen, att stoppa Nejs högläsning såsom vara störande för prästen. ”Mig stör han inte, så han må gärna fortsätta att läsa högt”, svarade prästmannen, som förstod och respekterade sin trogne åhörare.

Nej var fattig på denna världens goda. Men han ville i alla fall vara med och delta i offren och kollekterna. ”Nej gav idag en stor summa till kyrkan – efter tillgångarna var hans gåva den största som gavs”.

Även hemma levde Nej efter sin tro. Varje morgon, när han stigit upp, tillbringade han en lång stund i bön, på knä vid sin säng eller en stol. Där liksom i kyrkan lät han sig inte störas av något.

En gång, när jag kom till Nejs, hörde jag honom bedja med kraftig röst, berättar en man, som kände Nej väl. Jag hörde inte vad bönen handlade om, men kunde av rösten förstå, att Nej var svårt ansatt, bl. a. hörde jag honom säga: ” Gå bort satan, gå bort, ja vell inte, jag kan inte”. En gång, när han inte svarade på min knackning, gick jag in och då låg han vid en stol och läste och bad. Först när han läst färdigt och steg upp, märkte han min närvaro och sa: ”Jag har det så svårt på morgnarna, innan jag får gjort min morgonbön, förstår du”.

En dag stod Nejs plats i kyrkbänken tom. Han hade somnat in för alltid i sin kära stuga. Efter detta var det något som saknades i kyrkan. Liksom på kyrkvägen. Den reslige mannen i vadmalsrocken och med psalmboken knuten i näsduken var borta. Han var förtjänt av ett vackert liktal av prästen och säkert fick han det också. Ty en trognare och ärligare kyrkobesökare har Fristads kyrka näppeligen haft.

Om anledningen till soldatnamnet Nej berättas att befälet vid anställningen av hans fader ”tog knektapenga”, föreslog honom det ena namnet efter det andra, utan att något passade den unge soldaten. Han svarade bara ”nej” till vartenda förslag. Slutligen sade befälet:” Då får du heta Nej”, och därvid blev det.

Som soldat torde vår Johan Magnus Nej ha hört till de snällaste. Han sa en gång på tal om soldattiden: ”Se jag var nog varst på hela regementet”. Men så grunnade han eftersinnande och tillade: ”Men S. i Borgstena var la varre”.

Nej var lång, kraftig och stark. Men större än hans styrka var hans humör. När det rann över kunde snart sagt vad som helst ske, ty han var impulsiv och tänkte sig inte nämnvärt för.

Dom sa, det sa han för resten själv också, att han i yngre dagar haft ett våldsamt humör. Jag sa te’n en gång. Du har la vart vådligt starker. Ja svart’en, så starker har ja la inte vart, men ja har haft ett så rusansvärt humör, uppger en sagesman.

När Nej fick order av befälet att göra något, t.ex. gå vakt och inte tillåta någon komma i närheten av det förbjudna området, uppfyllde han ordern till punkt och pricka, det var minsann inte lönt någon försökte göra honom emot.

En gång berättade Nej att var vi ute och hade övning i trakten av Ulricehamn. Vi slog läger på en kaj och jag skulle gå vakt. Som jag geck där kom det en karl med en flicka under armen. ”Du får inte gå här, ge dej iväg”, sa jag och tog tag i karlen uppe vid axeln. ”Du har inte med att göra var jag går”, menade han. ”Har jag inte dä, sa ja och så röckte ja te, så karln for långt åt sidan och fruntimret ramlade omkull. Men jag måtte ha röckt te hårt, för när ja titta efter, så hade ja ett stöcke av hans rock, gjord av casinettetyg i näven”.

Kung Oscar II med utländska militärattachéer på fältmanöver 1897

En annan gång var Nej ute på en stormanöver, då kung Oscar II var med. Nej fick order att vakta en bro och inte släppa någon över. Och det gjorde han ackurat lika bra som Sven Duva. Det kom några och sökte komma över bron. Då tog Nej geväret i pipan och svängde hotande med kolven mot dem. Hade de inte dragit sig tillbaka, hade han säkerligen slagit ned dem, ty sådan var han när humöret rann på. Kungen, som uppehöll sig inte långt där ifrån, såg det hela och kallade efteråt Nej till sig. ”Du var mej en präktig soldat, en riktig Karl XII-krigare”, sa kungen. ”Ja, Ers majestät, dom sa inte försöka komma mek inpå livet”, svarade Nej.

Oscar II var en kung som Nej gillade skarpt. En gång under manövern hade mannarna lagt sig i ett vägdike för att vila. Då kom kungen ridande förbi på vägen. Soldaterna började resa på sig för att hälsa. Men kungen bara vinkade och sa: Ligg gossar, ni behöver vila. ”Se det var en orimmerlig gemener och snäller kung”, menade Nej.

En gång blev Nej ombedd att hjälpa en löjtnant med tvagning under ett friluftsbad. Nej vred ihop en rejäl och hård björkviska och med den började han gno löjtnanten i ryggen så hårt, att denne gav upp riktiga rop av smärta. ”Se jag gnodde så pass, att skinnet följde mä”, sade Nej när han berättade historien.

Vid ett tillfälle, när älvsborgarna låg vid Carlstens fästning blev det fråga om att en juldag gå vakt på en pir, som sträckte sig ett bra stycke ut. ”Låt Nej ta’t, låt Nej ta’t”, skrek pojkarna. Och så fick Nej vakten. ”Jag var rätt påstruken när jag börja gå vakt på den långa piren, men dä blåste så skarpt därute vid havet, att jag snart blev nökter”, sade Nej sedan. Knekta sa att det brukade spöka därute om nätterna. Men spöken var jag aldrig rädd för. Dä ä värre med onda människor”. Men Nej tyckte inte om’et på Carlstens fästning, för de pälsar de fick där ”gick för sig själva” (var nerlusade).

Nej hade inte lätt till tårarna. Men det berättas att när han inför avskedet från tjänsten var uppe på vinden i sin stuga för att hämta knektaläran som skulle lämnas in på regementet kom tårarna.

Berättat av Sune Svensson Borgstena, bearbetning och bilder Rolf Lundqvist

KONTAKTA MIG

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning? 

Kontakta mig då genast!

IGLABO Guld

Läs och lyssna utan annonser. Kartor, fotografier och Berättelsekartan ingår.

IGLABO Guld – ett år

195 kr inklusive moms

Gäller ett år från bekräftad betalning. Ingen automatisk förnyelse.

Välj ett år →

IGLABO Guld – utan tidsgräns

595 kr inklusive moms

Betala en gång. Gäller utan tidsgräns så länge tjänsten drivs.

Välj utan tidsgräns →

Samma Guld-förmåner och samma konto på webbplatsen och i appen.

Läs mer om IGLABO Guld

IGLABO

Tidningens innehåll

Vad tyckte du om berättelsen?

Betygen hämtas…