ANNA ANDERSDOTTERS HEMLIGHET

Ekonomibyggnaderna vid säteriet

Anna Andersdotter föddes den 20 december 1821 vid Åkersbergs säteri i Höör. Säteriet var ett av de större godsen i trakten, med egen mangårdsbyggnad, ladugårdar och ett antal torp och statarbostäder runt om. Hennes far, Anders Jönsson, arbetade där som dräng och ryktare — han skötte alltså herrgårdens hästar, en syssla som krävde både kunskap och förtroende, men som gav lite mer än husrum och en obetydlig lön. Familjen hade flyttat till Åkersberg från Osby i Hörby året innan, 1820, förmodligen i jakt på arbete. Anna var det tredje av fem syskon, uppvuxen i ett hushåll där varje mun att mätta räknades.
År 1838, sjutton år gammal, lämnade Anna hemmet i Höör och flyttade till Fogdaröd för att gå i tjänst som piga. Det var det vanliga steget för unga kvinnor på landsbygden: man tjänade hos en bonde eller gårdsägare mot kost, husrum och en liten lön, och flyttade ofta vidare efter ett eller ett par år om ett bättre ställe erbjöds. Anna tjänade först på gård nummer 8, senare på gård nummer 4. Den 17 december 1845, då hon var 23 år, födde hon en dotter, Selia. Fadern nämns inte i det som finns bevarat. Som ogift mor hade Anna inte längre plats i pigkammaren utan skrevs som inhyst, alltså inneboende, i soldat Ljungbergs hus på Fogdaröd 4 — en av de otaliga trånga inhysningar där obemedlade och ensamstående fick tak över huvudet mot en mindre avgift eller mot arbete.

Ett liv utan fast mark

Året därpå, 1846, flyttade Anna med dottern tillbaka till föräldrahemmet i Åkersberg, förmodligen för att orka försörja sig och barnet. 1848 flyttade de vidare till Jularp 4, och 1849 till Jularp 6 — täta flyttar som vittnar om ett liv utan fast mark under fötterna, där man bodde där arbete och husrum för tillfället gick att få. 1853 kom de till Jularp 9. Där dog dottern Selia den 22 oktober 1854, bara nio år gammal — barnadödligheten var hög i den tidens Sverige, och en sjukdom som i dag vore banal kunde då bli dödlig. Drygt en månad senare, den 13 november, mitt i sorgen över Selia, födde Anna ännu ett barn: sonen Nils, döpt i Fulltofta kyrka.
När 1858 kom var Anna 36 år gammal. Hon var ogift, hade begravt ett barn och försörjde ensam sin fyraårige son Nils. Hon hade, som det står i häradshäktets protokoll senare, bott för sig själv de senaste sex åren — utan familjens skydd, utan en mans försörjning, och utan det anseende som en gift kvinna hade. Det var i det läget hon blev havande igen, denna gång med förre husaren Per Lindqvist.

En hemlighet

För Anna måste beskedet om den nya graviditeten ha varit förkrossande. Ett tredje barn utom äktenskapet, i hennes ställning, var inte bara en skam — det var en fara för själva överlevnaden. Hon riskerade sin plats, sitt rykte, kanske hela möjligheten att försörja sig och Nils. Lindqvist gifte sig aldrig med henne, och ingenting tyder på att han erbjöd henne något stöd. Anna valde, eller tvingades av omständigheterna, att bära sin hemlighet ensam. Hon berättade det för ingen utom Lindqvist själv — inte för barnmorskan, inte för grannarna, inte för sin familj. Månad efter månad gick hon och dolde sitt tillstånd, i ett samhälle där en ogift kvinnas växande mage snart hade blivit omöjlig att gömma.
Den 5 oktober 1858 kom stunden hon måste ha fruktat och kanske också väntat på i ensamhet. Anna födde sitt barn helt själv, i sitt eget hem, utan barnmorska och utan någon annan människa närvarande. Det blev en flicka, fullgången och född levande. Vad som hände i det rummet vet ingen annan än Anna. Men enligt hennes eget senare erkännande lade hon barnet i sängen, vände dess ansikte mot sängkläderna och höll ner huvudet tills det slutade visa livstecken. Sedan gömde hon den lilla kroppen.
Det är svårt att föreställa sig den förtvivlan som måste ha drivit henne dit. En kvinna som redan mist ett barn i sjukdom, som ensam försörjde ett annat, och som nu stod inför en skam och en börda hon inte såg någon utväg ur. För många kvinnor i Annas situation var barnamord inte en ond gärning i kallt blod, utan en handling född ur panik, utmattning och total avsaknad av hjälp — en sista, desperat lösning i ett ögonblick utan vittnen och utan någon att vända sig till.
Upptäckten och rättegången

Baltaks socken Backgården Länsmansboställe med häkte för fångar från slutet av 1700 Talet Foto Gustaf Ewald

Hemligheten höll inte länge. 1858 blev Anna anhållen, misstänkt för barnamord. Den 12 oktober fördes hon till Frosta häradshäkte i Hörby, en enkel stuga i hörnet av torget där de anklagade satt i väntan på rannsakning inför häradsrätten. I häktesprotokollet antecknades hennes bakgrund kortfattat: hon var hemma till elva års ålder och kom sedan i tjänst, men hade de senaste sex åren bott för sig själv.
Den 23 oktober kallades Anna till förhör inför häradsrätten. Där måste hon ha berättat vad som hänt den där oktobernatten — erkänt att hon fött barnet ensam, dolt graviditeten för alla utom Lindqvist, och lagt handen på det nyfödda barnets huvud tills det slutade andas. Målet sköts upp för vidare utredning. Läkarens obduktion av den lilla kroppen visade att barnet varit fullgånget och fötts levande, och att döden sannolikt orsakats av yttre våld — ett fynd som gjorde erkännandet obestridligt. Den 3 november föll domen: Anna dömdes för mord på sitt barn till döden genom halshuggning, det straff lagen då föreskrev.
Den 6 november fördes hon till Malmö länshäkte, en resa på flera mil som troligen skedde med häst och vagn under vakt. Där väntade hon i flera månader medan hennes öde avgjordes på högre ort, med döden hängande över sig. Den 6 april 1859 kom till sist beskedet: Kungl. Maj:t hade benådat henne. I Malmö avtjänade hon först 28 dagars fängelse på vatten och bröd — en kost avsedd att vara ett straff i sig. Den 31 maj transporterades hon till Centralfängelset på Norrmalm i Stockholm, en flera dagar lång resa från Skåne, för att där avtjäna fem års straffarbete.

Ankomsten till Centralfängelset

Växjö kvinnofängelse

När Anna kom till Norrmalm antecknades allt hon hade med sig, ner till minsta plagg. Kontanter hade hon inga, men hennes kläder skrevs upp, var och en med ett värde satt på sig — en påminnelse om hur lite en fattig kvinna på 1800-talet ägde, och hur noga även det lilla registrerades av myndigheterna:
• 1 sjal — 25 öre
• 2 tröjor — 50 öre
• 2 kjortlar — 1 riksdaler
• 3 halsdukar — 50 öre
• 1 förkläde — 25 öre
• 1 lintyg — 50 öre
• 1 näsduk — 12 öre
• 1 par tofflor — 25 öre
• 1 par strumpor — 25 öre
De nyanlända kvinnorna fick genast reglerna för fängelset klargjorda för sig. De skulle uppföra sig artigt och respektabelt och lyda föreståndaren och personalen i allt. Skratt, prat och sång var förbjudet, det ansågs störa lugnet och ordningen i logementen. Det var också förbjudet att på något sätt ha kontakt med andra fångar, vare sig genom tal, tecken, brev eller gåvor — tanken var att varje kvinna skulle sona sitt brott i tystnad och isolering, utan stöd av de andra. Ville man tala med personalen krävdes särskilt tillstånd.
Reglerna var många och svåra att följa i vardagen, och redan den 19 juli 1859, mindre än två månader efter ankomsten, straffades Anna med fyra dagars minskad kost. Orsaken angavs som "onödigt prat" — troligen ett ord växlat med en annan kvinna i logementet.

Livet i fängelset

Kvinnorna på Centralfängelset bodde inte i egna celler utan i stora logement, omkring fyrtio kvinnor i varje rum, tätt inpå varandra dygnet runt. I fängelsets tidiga år var inredningen enkel: en eldplats för värme, några pallar att sitta på och hängmattor att sova i. När Anna kom dit, i mitten av seklet, hade hängmattorna bytts ut mot sänglådor längs väggarna. Kvinnorna skötte själva städningen av logementet, ett av de få arbeten som gav dem något att göra utöver det påbjudna arbetet.
Fångarna skulle hålla sig rena och arbeta flitigt efter de anvisningar de fick, ofta med sömnad, spinning eller annat handarbete som gav fängelset inkomster. Men reglerna var många och stränga, och alla bröt mot dem förr eller senare — det var nästan omöjligt att leva upp till kraven på ständig tystnad och lydnad. Straffen dömdes ut av fängelsechefen efter ett kort förhör, utan någon egentlig rättegång. Vanligast var ljus cell, med eller utan sängkläder, eller mörk cell. Mörk cell var det hårdaste straffet: fullständigt mörker och total isolering, och fick pågå högst åtta dagar i sträck eftersom det ansågs alltför nedbrytande för att fortsätta längre. Många kvinnor bröt samman psykiskt av isoleringen, och ibland fick fängelseläkaren tillkallas. Minskad kost, som den Anna fick, användes som ett lindrigare straff för mindre förseelser.

Domen i sin helhet

I fängelsets handlingar finns domen mot Anna bevarad i sin fulla lydelse, och den ger den mest exakta bilden av vad som hände natten den 5 oktober 1858:
Hovrätten fann att Anna, sedan hon blivit havande genom olovligt umgänge med förre husaren Per Lindqvist och dolt sitt tillstånd för alla utom honom, ensam i sin bostad fött ett levande flickebarn. Med uppsåt att ta barnets liv hade hon lagt det i sängen med ansiktet mot sängkläderna och tryckt ner dess huvud tills det upphörde att visa tecken till liv, och därefter gömt den döda kroppen. Läkarens medikolegala besiktning och obduktion bekräftade att barnet varit fullgånget och fötts levande, och att dödsorsaken sannolikt varit yttre våld.
På dessa grunder dömde Hovrätten, enligt 16 kapitlet 1 § i missgärningsbalken, Anna till döden genom halshuggning för mord på sitt barn. Hovrätten bestämde också att kostnaden för läkarundersökningen och ersättning till vittnena — åboen Jöns Nilsson, hustrurna Kjersti Jonsdotter och Anna Larsdotter i Sövröd, samt barnmorskan Cecilia Andersdotter i Höör — skulle betalas av allmänna medel, eftersom Anna själv saknade tillgångar. Vittnena skulle få femtio öre om dagen för resa och vittnesmål, plus skjutspengar för häst fram och åter.
Anna skrev själv, eller lät någon skriva åt henne, en böneskrift och bad om nåd — den sista utvägen för en dödsdömd. Den 8 mars 1859 fattades beslutet på Stockholms slott: Kungl. Maj:t fann hovrättens dom lagligt grundad, men valde ändå att av nåd skona Anna från döden. I stället skulle hon avtjäna 28 dagars fängelse på vatten och bröd och fem års straffarbete.

Slutet

Anna hann aldrig bli fri. Hon dog i Centralfängelset på Norrmalm den 14 september 1862, tre år in i sitt femåriga straff. Dödsorsaken angavs som diarré — samma dödsorsak som för fem av åtta kvinnor som avled där mellan juli och september det året, en dödlighet som pekar mot en epidemi inne i fängelset. Troligen berodde det på dåligt vatten och skämd mat, vanliga problem i den tidens fängelser där hygien och kosthållning sällan höll måttet.
Per Lindqvist, mannen vars barn Anna burit och dödat, var född den 28 februari 1812 i Reslöv. Frosta häradsrätt dömde honom för lägersmål, det vill säga utomäktenskapligt umgänge, den 24 januari 1859 — ett betydligt lindrigare straff än det Anna själv fick bära, trots att båda bar ansvar för barnets tillblivelse.
Annas son Nils kom som fosterson till Magnus Baum och hans hustru Sissela Jönsdotter i Ullstorps soldattorp i Höör, då nio år gammal och moderlös. Han växte upp där, gifte sig senare med Maria Kjellsdotter och fick två döttrar — ett liv som, till skillnad från moderns och den lilla systerns, fick fortsätta.

Om brottet

Kvinnor stod på 1800-talet, precis som i dag, för en liten del av all brottslighet. Men bland de brott kvinnor begick var barnamord vanligast. För en ogift kvinna var det en katastrof att få barn, både socialt och ekonomiskt: hon riskerade att mista sin plats i tjänst, sitt anseende och sin försörjning på en och samma gång. Många kvinnor, precis som Anna, födde i det fördolda, helt ensamma, och lät barnet dö. Några valde självmord i stället, som en utväg ur en situation utan hopp.
Mellan 1861 och 1890 dömdes drygt 2 000 kvinnor för barnamord. Under andra hälften av seklet var det fortfarande den vanligaste orsaken till att kvinnor satt länge i fängelse.
Barnamord sågs som ett av de största samhällsproblemen i hela Västeuropa. Redan 1778 hade Sverige infört det så kallade barnamordsplakatet, som gav ogifta mödrar rätt att föda anonymt utan att riskera skam eller straff. Men bara ett fåtal kvinnor hade råd att dölja sig under graviditeten och lämna bort barnet mot betalning. För de mest utsatta kvinnorna, som Anna, ändrades ingenting i praktiken. Många hamnade också i fängelse för stölder, ofta begångna i ren nöd, under perioder av svår hunger och misär som periodvis drabbade den svenska landsbygden.
Forskning har visat att kvinnor som dömdes för barnamord på 1860-talet ofta hade haft det något bättre under uppväxten än kvinnor dömda för stöld. Föräldrarna levde oftast kvar, och den ekonomiska tryggheten hade varit något större. De flesta var unga och ostraffade sedan tidigare. De som släpptes ut klarade sig också bättre efteråt och lyckades i regel anpassa sig till samhället igen — en möjlighet som aldrig gavs Anna.