BRÅTT ATT DÖ

Hans Gunnarsson föddes av bondefolk i Dala, nordost om Falköping, den 3 maj 1764. I trettiofemårsåldern kom han till Lunnagården i Bjellum, en gård vid Hornborgasjöns östra strand. Där brukade han jorden som boställe åt indelningshavaren och fältväbeln Axel Gustaf Friberg från Odensåker — Friberg bodde själv på det betydligt ståtligare Ökull och lät Hans sköta gården i hans ställe.

År 1817 blev Hans änkeman. Hustrun Anna Larsdotter dog i bröstfeber, femtio år gammal. Kvar hade han bara sonen Anders, som stannade hos fadern.

Ökull Foto Albert Granqvist 1904

Efter hustruns död blev Hans inte sig lik. Huvudvärken kom, ibland svår. Han gick tankfull, dyster, tyst för sig själv. En granne frågade hur han mådde. Hans svarade: "Den där skallen är inte nu som förr." En annan dag, när frågan kom igen, blev han vresig: "Era förbannade stollar, vad skulle väl jag ha å grubbla på!"

På hösten 1818 behövdes en piga till på gården. Anna Andersdotter, 21 år, lämnade sina föräldrar i Braskatorp i Berg och kom till Lunnagården.

Dansbanan Lövekulle i Alingsåstrakten strax efter sekelskiftet 1900

Byn hade många ungdomar och ofta ordnades "lekestugor" — någon i byn öppnade sitt hus, någon annan spelade ett instrument, och man dansade till sent. Var och en tog med sig sin egen förtäring.

I början av september 1819 hölls en sådan lekestuga i granngården. Husbondens son Anders och pigan Anna gick dit tillsammans och stannade kvar till sent på kvällen.

Då kom gossen Per Andersson fram till dem med bud: Hans ville att de skulle komma hem. Sådana bud var vanliga, ingen fäste sig vid det. Men Per bad en gång till, och den här gången lydde Anna. Anders ville dansa klart och stannade kvar, men gick hem strax efter midnatt, inte långt efter Anna.

Hemma fann han dörren låst.

Han ville inte väcka far och piga, så han gick till stallet och la sig att sova bland hästarna.

I gryningen steg han upp, gick fram till boningshuset och tog i handtaget. Låst, fortfarande. Vid den här tiden brukade man vara uppe. Han knackade. Ingen svarade. Han bultade hårdare. Fortfarande tyst.

Han sprang till granngården, frågade efter fadern och Anna. Ingen visste.

Orolig nu, nästan springande, tillbaka till Lunnagården. Han ryckte i dörren, slog, bankade, och till sist bröt han sig in.

På köksgolvet, i en pöl av eget blod, med krossat huvud, låg Anna. Död.

Han stod som förstenad. Blodet hade stänkt över soffan där hon tycktes ha legat, och det fanns blod runt om i hela köket. Just då kom gossen Per, och Anders skickade honom efter grannarna.

Fadern syntes ingenstans. Man började söka.

Det tog tre dagar innan man fann Hans Gunnarsson ute i skogen.

När en granne först talade med honom om det som hänt, sa Hans bara att han skickat bud efter Anna för att de skulle vara uppe tidigt morgonen efter. Om själva mordet ville han inte säga mer än att han inte visste varför han gjort så illa, och att han varit nykter — bara en sup brännvin dagen innan. Han sa att det var lyckligt att sonen inte hade lytt kallelsen, för då hade kanske Anders fått lida samma öde. Och han sa: "om der varit 10 grefwar tillstädes hade de vid det tillfället kunnat strukit med."

Mariestad länscellfängelse 1890-1900 Foto Eriksen

Hans häktades och fördes till länshäktet i Mariestad. Kronobefallningsmannen J. W. Wictorin lät anmäla saken: natten mellan den 26 och 27 september hade bonden Hans Gunnarsson från Lunnagården Bjellum, med en tälgyxa, avdagatagit sin tjänstepiga Anna Andersdotter.

Vid förhöret berättade Hans nu sin egen version. Anna hade, sa han, kommit hem från lekstugan och visat sig "stursk" mot honom. Morgonen efter hade han bett henne att stiga upp och laga mat. Hon vägrade, sa att hon inte frågade efter honom och att hon snart skulle lämna honom. Det var då, sa han, som han blev så uppretad att han tog den skarpslipade tälgyxan som råkade ligga till hands. Han hotade att döda henne. Anna satte sig upp i sängen. Han högg. Han högg tills hon föll ner, orörlig. Först då sansade han sig, förskräckt över sin gärning, och flydde till skogen, där han i tre dygn gömde sig och åt bara det han kunde plocka bland träden — tills eftersökningarna till sist fann honom.

Åklagaren menade att svartsjuka drev honom — att Anna hade avvisat hans kärlek. Hans nekade bestämt. Han pekade i stället på sorgen efter hustrun, död för snart två år sedan, och på anfall av sinnessvaghet som han menade att han drabbats av vid flera tillfällen. Ett sådant anfall, sa han, hade Annas uppförande utlöst, och det hade fört honom till det raseri som gärningen begicks i. Han medgav att han annars inte hade haft något att klaga på i Annas arbete.

Grannarna vittnade, den ena efter den andra. Hans hade förvisso varit lite underlig ibland, men ingen hade märkt någon osämja mellan honom och Anna, och ingen hade sett henne bli illa behandlad. Snarare hade man lagt märke till en viss omsorg när Anna inte var i närheten. På frågan om Hans sinnestillstånd gick meningarna isär bara i nyans: en granne sa att han aldrig visat tecken på sinnessvaghet, men ofta varit ovanligt tankspridd; en annan höll fast vid att han var fullständigt klok; en tredje mindes ett underligt svar Hans en gång gett — tillfrågad varför han inte varit på senaste marknaden i Falköping hade han sagt: "Det är icke värdt för mig att besöka marknaden ty då skållan rider mig vet jag icke hwad jag företager mig." Fältväbel Friberg själv trädde också fram och intygade att Hans skött gården utan anmärkning, möjligen med viss oreda i huset.

Anna hade själv berättat att Hans någon gång visat "kärliga åtbördor" mot henne, och att han, när hon inte besvarade dem, blivit arg, tagit tag i henne och kastat henne i sängen.

Gossen Per Andersson, minderårig men efter varning tillåten att vittna, berättade om lekstugan och de bud han förde. Han hade lagt märke till hur Hans ofta frågade efter Anna när hon var borta, som om han behövde hennes närvaro, och hur han alltid kallade henne "sin ädla Anna". Han hade hört Hans klaga på plåga i huvudet. Och han hade sett Anders gömma en stor kniv i soffan i stugan.

Gustaf Bratt vice pastor i Broddetorp, levde från 1773 till 1830

Vice pastor Gustaf Bratt i Broddetorp gav både Hans och den mördade Anna goda vitsord, men nämnde att Hans emellanåt drack mycket brännvin.

Hans bestred inte vittnesmålen. Men han nekade till att någonsin ha tänkt gifta sig med Anna, nekade till att ha gett henne något giftermålsanbud, nekade till att ha försökt kränka henne. Budet till lekstugan, sa han, var bara tänkt att göra dem "skickeliga till arbete" tidigt på morgonen efter — inget ont var avsett. Kniven under huvudkudden förklarade han med att det helt enkelt var dess vanliga förvaringsplats.

Häradsrätten beslöt om sinnesundersökning. Målet sköts upp till nästa Urtima Ting.

Så beskrevs fången som fördes tillbaka till länshäktet: "Hans Gunnarsson, liten till växten, slank kroppsbyggnad, något krokig och med magert ansikte och grått hår, fast i det närmaste skallig, och med grå ögonbryn och blå ögon, klädd i 'wallmarsjacka', grå underkläder 'likaledes af wallmar', grå strumpor, lährskor och en gammal hatt."

Den 2 oktober utförde provinsialläkaren S. Westman i Mariestad obduktionen. Anna var, enligt protokollet, "af 22 års ålder, af synnerlig stark kroppsbeskaffenhet". Mordvapnet, en tälgyxa "af cirka ett qwarters längd i eggen", var lika skarp och hvass överallt.

Tälgyxa inte alls olik en bila, som man använde vid avrättningar

Det första hugget hade tagit från höger öga och rakt över vänster öga, så djupt att näsan var avhuggen vid roten. Vänster öga var kluvet, synnerven avhuggen. Anna hade lyft armen till skydd — tre fingrar höggs av. Fem hugg till träffade huvudet med stor kraft. Läkaren fastslog: vart och ett av dessa hugg hade räckt för att döda den försvarslösa kvinnan. Så brutal hade attacken varit.

Valle härads tingshus

Den 29 oktober hölls Urtima Ting med Valle härad i Bolums gästgivargård.

Allt hängde nu på provinsialläkarens utlåtande. Westman hade först trott att ett mord av "så excempellös wildhet" omöjligt kunde vara begånget av en fullt sinnesfrisk människa. Men efter långa samtal, både på egen hand med Hans och tillsammans med fånghuspredikanten — om mordet, men också om andra ämnen — hade han inte kunnat finna något spår av förvirrat förstånd. Hans slutsats blev bestämd: "är sålunda min öfwertygelse att Hans Gunnarsson äger all den sinnes- och själsfullkomlighet, som kräfwes för att wara fullt answarig för sina handlingar, . . . så sant mig Gud hjälpe till lif och själ."

Annas far kallades till förhör. Han hade litet att säga, bara att han, som den mördades anförvant, önskade att Hans Gunnarsson måtte lida det straff lagen krävde.

Åklagaren instämde och överlämnade saken till rätten.

Tingssal från 1776. Foto Birgitta Saunders

Hans fördes ut ur salen. Rätten överlade. Så kom domen: Hans Gunnarsson skulle för sin missgärning mista livet och halshuggas.

Domen underställdes Göta hovrätts prövning, och Hans fördes åter till länshäktet i väntan.

Hovrätten fastställde domen orörd: "till straff och andra till warning mista lifwet genom halshuggning."

Hans skrev en nådeansökan till Kungl. Maj:t.

"Stormägtigste Allernådigste Konung!
Enligt Högloft Kongl Hof Rättens Utslag af den 20de December förledet år, är jag mig till straff och andra till Varning, dömd att mista Lif mitt genom halshuggning, Men ack, Stormägtigste Allernådigste Konung! mildra af nåde detta hårda straff visserligen var för varje rättänkade varelse, detta ett rysligt uppträde och sådant är äfven af mig inför min Gud och hela verlden bekänt, med tillkännagifvande att ingen menniska, blott och allena jag, hafver deltagande i detta Brott men igenom min svåra hufvudyra eller Sinnessvaghet har jag fallit på denna bedröfveliga verkställighet, I anseende härtill, gjör jag mig den säkra förtröstan, att en nådig Konung, som i allt åsyftar sine undersåtars timliga och eviga väl, så vidh sig gjöra låter förunnar mig behållning 'af Lifvet, intill dess att den nådige Guden i sin allvishet behagar kalla mig hädan, så att jag, igenom en mer och mer tilltagande ånger öfver mitt begångna brott kan komma att försona mig med min Frälsare och Försonare, men skulle denna min underdåniga Suppliec ej blifva bifallen, är min allerödmjukaste begäran, för att det måtte blifva utrönt att detta Brott är genom Sinnessvaghet af mig begånget, Jag måtte på en viss förelagd tid, och af vederbörlig Läkare, på något Hospital blifva undersökt. I djup underdånighet och i hopp om Nåd, framhärdar
Stormägtigste Allernådigste Konung!
Eder Kongl Majt!
Underdånigste och Trogligste undersåte
Hans Gunnarsson"

Inte heller konungen fann skäl att mildra straffet. Avrättningsdagen fastställdes till den 26 april 1820.

Den dagen låg fast. Hans Gunnarsson, nu 56 år, skulle avrättas på galgbacken vid Billingen. Men det gick inte utan missöden — missöden som kunde ha stått länsmannen dyrt.

Spettegården var satt. Skarprättaren stod redan på platsen med sin yxa i handen. Men fångskjutsen dröjde. Delinkventen saknades.

Länsmannen red fram och tillbaka mellan landsvägen och stupstocken, alltmer nervös. Till sist frågade skarprättaren rakt ut vad detta spektakel skulle betyda. Länsmannen, som inte längre kunde hålla ilskan i styr, svarade brutalt:

"Dra du åt helvete – här har du inget att göra! Ge dej iväg!"

"Ja, då får befallningsman hugga själv då, adjö!" svarade skarprättaren — men han hade redan fått syn på den väntade fångskjutsen komma i sikte, och han dröjde med sin avfärd.

I samma stund fick länsmannen syn på skjutsen han också, och fick anledning att ångra sin häftighet. När han ropade åt skarprättaren att stanna, svarade denne att han redan fått order och inte lät sig övertalas av nya, förrän länsmannen betalat fyrahundra daler extra för besväret. En stor summa, då — ungefär en hel årslön.

Transport av fånge

Under förhandlingen mellan de två männen hade fångskjutsen redan hunnit fram till avrättningsplatsen. Fångknektarna förde Hans till stupstocken. Där stod allt i ordning, men själva exekutionen lät ändå vänta på sig.

För knektarna och åskådarna gick väntan väl an. För delinkventen, som redan stod vid stupstocken, blev den outhärdlig. Kanske generad av alla stirrande blickar, kanske bara i skräck, skrek han ut över folkhopen:

"Sjönna ere! Här ä summe fôlk sum fåtiar på mäk! –u-u-u-u-!"

Orden hördes inte långt, men de närmast stående uppfattade dem. Bad han dem skynda sig? Menade han verkligen det? Ja — det fanns inget annat val för honom längre. Han stod redan vid stupstocken. Om ett ögonblick skulle allt vara över. Men länsmannen och skarprättaren hade ännu inte kommit överens, och under tvisten fick delinkventen stå kvar, allt oroligare, medan folket stirrade.

"Sjönna ere! Här ä summe folk som fåtiar på mäk! -u-u-u-u!"

Så föll bilan.

Mördaren fick betala för sin ogärning. Om skarprättaren någonsin fick sina fyrahundra daler extra vet vi inte.

Berättelsen grundar sig på en artikel i ”Billingen längesedan” och har bearbetats av Rolf Lundqvist