TJUVARNA I SKÖVDE
Gästgivaregården. Huset är från 1904 och ersatte tidigare byggnad
I Kullings-Skövde (socknen där Vårgårda ligger) fanns förr ett rövarband, som benämndes "Skövde tjuvar". Bandets medlemmar var alla mycket illa kända och mycket fruktade, eftersom de inte bara ställde till med slagsmål utan även stal överallt och när som helst. Det fick bland annat ett sällskap Herrljungabor en gång erfara. De hade varit i Alingsås och gjort affärer och förde på hemresan med sig ett läderparti. Vid gästgivaregården Skövde Backgården rastade de och intog något att äta och dricka. När de kom ut till sina åkdon igen var allt lädret borta. ”Skövde tjuvar” hade naturligtvis varit framme och tagit det. Men nu skulle det bli annat läder av, och hela socknen skulle erhålla stryk om de inte kunde ta reda på och utlämna tjuvarna. Herrljungaborna for i vredesmod hem till sin socken igen och uppbådade där allt stridbart folk, som sedan i samlad trupp, med en fanjunkare från Fölene som general ridande i spetsen, tågade till ofredsorten.
Den i närheten av Vårgårda järnvägsstation flytande Säveån ansågs vara gränsen till fiendens landmärken, och så snart den överskridits, började skaran att uppträda som straffexpedition. Den ena stugan efter den andra besöktes, och vem man än träffade på, oavsett om de haft någon del i de överfall och stölder, som föranlett straffexpeditionen, undfägnades rikligen med prygel.
Tröskning med slaga. Slagvalen är den yttersta delen medan delen mannen håller i kallas handval. Foto Axel Henriksson
Gästgivaren sände bud om det förestående anfallet till bönderna runt omkring, och när dessa fick höra budskapet tog de ”slagvalarna”, som de tröskade säden med, och gick stridslystna till slagfältet. "Hjelt-Anders" (möjligtvis Anders Arvidsson Hjelte, född 1758, innehavare av Hoberg Skattegården), som hade jättekrafter och var fruktad för sina starka armar, var den förste som hann komma fram till gästgivaregården. Utan vapen eller tillhygge steg han in och frågade Herrljungaborna i barsk ton: "Är det något I vill, så säg bara till, men akta er väll" Och så börjades bataljen, som fortgick både länge och väl. Vem som vann striden blev väl inte utrett, ty Skövdeborna (Skövdebor kallades de som bodde i Kullings-Skövde) påstod sig ha vunnit slaget och Herrljungaborna likaså.
Den sorglustiga expeditionens slutade emellertid inte med denna episod. Epilogen utspelades under över ett års tid vid häradsrätten i Alingsås. Anföraren för hämndtåget miste sin fanjunkartjänst och ett tjugotal andra personer fick "slita spö", andra fick "sitta på vatten och brö" eller bestraffades med "fästning".
Kanske var det samma rövarband som stal skinnen från garvare Johannes Segergren på Iglabo år 1886. Läs om denna berättelse här.
Det var på "den gamla goda tiden" det här hände. Nu är befolkningen i de båda socknarna vänner, och sockenkrigen utgör ett förbleknat minne blott.
