KAPITEL 5

IMPERIET

KRIG MELLAN SVERIGE OCH EUROPA

Observera restaurantskylten ”Restaurant zum Elch

När jag började på IKEA 1977 hade vi endast tre varuhus utanför Skandinavien, två i Tyskland och ett i Schweiz. Vi hade ännu ingen riktig europeisk organisation utan allt sköttes från Sverige, dvs Älmhult. Vi betraktades som filialer till den svenska organisationen. Vi hade förvisso en ansvarig för den europeiska expansionen i form a Jan A, men han lydde direkt under Ingvar och var därför lite utanför det etablerade organisationen. I Sverige tyckteman inte vi var riktigt seriösa eftersom vi var tvungna att improvisera vad vi än gjorde.

Vi var mer eller mindre precis som vår egen slogan: ”Das unmögliche Möbelhaus aus Schweden”, vilket betyder ”Det omöjliga möbelvaruhuset från Sverige”. Detta anspelade på att det IKEA gjorde var omöjligt, omöjliga priser, omöjligt att själv hämta på lagret, köra hem i sin egen bil och sen montera själv. Internt var även vår uppgift omöjlig eftersom vi var unga, oerfarna, utan tillräckliga resurser i form av pengar, lokaler och hjälpmedel. Texten på annonsen ovan lyder översatt: ”Den som är ung har mer smak än pengar”. Det stämde precis på hur det var för oss att arbeta ute i Europa: mer vilja än resurser.

 

Även katalogerna reflekterade vår filosofi. Översätter man texten ovan står det: ”Vi vilar inte på våra soffor”. Vi hade en näst intill okontrollerbar vilja att få saker och ting gjort. Det skulle gå fort och det skulle ske nu.

Vi var förstås inte sofistikerade eller kunde alltid anlita dyra reklambyråer och ibland såg resultat kanske amatörmässigt ut, i alla fall i den svenska organisationens ögon, men det fungerade.

Från 1977 och framåt skedde det en stark expansion och vi öppnade många nya varuhus. Med tiden blev förhållandena mellan Sverige och vår av Sverige icke accepterade organisation besvärligare. Man förlöjligade oss och kanske älgen i varumärket retade dem mest.

Vi fick inte göra vår röst hörd när det gäller sortimentet. Om vi framförde att vissa produkter inte fungerade ute i Europa, fick vi veta att det var bestämt att vi skulle ha ett svenskt sortiment, så det skulle vi inte lägga oss i. Det gällde till exempel köken. I Sverige är standardhöjd på en bostad 240 centimeter och därför var köken 210 centimeter. Kökssystemen hette till och med ”System 210”. I Europa är emellertid standardhöjden betydligt mer och ligger i regel på 270 centimeter. Våra ”små” kök och garderober såg därför löjliga ut, men den svenska organisationen ville absolut inte lyssna på oss, liksom den inte ville lyssna på andra formella krav (språk, märkning, säkerhetsregler, måttenheter etc) som vi framförde.

Jag som arbetade med logistik (fick alltså inte använda detta ord förrän i slutet av 80-talet) hade problem med leveranstiderna från vårt centrallager i Älmhult. De svenska varuhusen var vana vid att få leverans på i genomsnitt tre dagar, men leveranserna till våra varuhus ute i Europa kunde ta flera veckor. Jag försökte då få igenom att vi skulle kunna ändra parametrarna för att beräkna leveransstorlekar och tider, men det vill man absolut inte lyssna på i Älmhult. Vi var ett svenskt företag och skulle förbli så och därmed basta!

Ju fler varuhus vi fick ute i Europa desto starkare blev dessa spänningar. Med fler varuhus och länder följde att vi blev tvungna att bygga upp en organisation och som sådan började vi ställa krav på huvudkontoret i Älmhult. Framåt mitten av 80-talet växte dessa spänningar till starka konflikter och till och med att man motarbetade oss ”européer”.

Jan var allas vår idol och ledare. Han var ingen chef men han hade en otrolig förmåga att få alla med sig.

Här kan vi se att IKEA på den tiden använde rött som företagsfärg, vilket senare skulle föra till ett enormt skattemässigt problem.

Det fanns en mycket klar skillnad i livsstil och arbetssätt. Medan man i Sverige hade lång erfarenhet, omfattande rutiner för allt och tid på sig för att förbättra och förändra, hade vi i Europa mycket mindre erfarenhet, var tvungna att själva bygga rutinerna och måste arbeta mycket snabbt. Vi var ”cowboys” som sköt från höften och svenskarna var ”filosofer” som hade all tid i världen att lösa sina små problem.

Hans och Ingvar Kamprad 1965 när IKEA Kungens Kurva öppnade.

Hans var en verklig pionjär och en mycket viktig stöttepelare i den svenska organisationen

Denna skillnad åskådliggjordes perfekt i den respektive ledaren för Sverige, som var Hans, respektive Jan som ledde Europa.

Hans var en av de första som började arbeta med Ingvar och han hade en enorm erfarenhet av i stort sett allt som försiggick på företaget. Han var sävlig, hade en enorm mustasch, spelade ofta golf, var sofistikerad och filosofisk och gick på fina restauranger. Inget fick göras eller ändras om det inte var hundra procent genomtänkt, avstämt och dokumenterat. Han hade noll förståelse för att villkoren för oss som arbetade ute i Europa var annorlunda än de som gällde i Sverige. Han accepterade inte ens att språken var annorlunda.

Jan var en relativ nykomling på företaget. Han var rastlös, tog snabba beslut, var hårdför, hade svårt för att sitta stilla och sågs mest rusa fram på sina klapprande trätofflor. Han menade att alla måste ta egna beslut och att vi inte hade tid med långa överläggningar. Gör och rätta till när det blir fel var hans melodi. Vi unga pojkar (på den tiden fanns det inga tjejer i det här gänget) avgudade honom. Han var vår idol, ledare och han var oantastlig.

Runt 1985 till 1986 var vi ytterst nära ett totalt krig mellan dessa båda organisationer. Vid det laget hade ”Europa” öppnat så många varuhus så att den svenska organisationen inte kunde förneka vår kraft och vårt berättigande. Sanningen var att vi höll på att gå om Sverige i omsättning. I det läget var vi många som trodde att Europaorganisationen skulle få en mycket större makt över hela bolaget och det fick vi på sätt och vis också men på andra sätt blev det tvärtom.

1986 hände det två saker som skulle bli mycket avgörande för mig själv. För det första blev jag landchef i Italien och för det andra fick IKEA för första gången någonsin en koncernchef som inte hette Ingvar Kamprad.

Ingvar Kamprad och Anders 1985 några månader innan Anders blir koncernchef för IKEA

En tidig morgon ringde Lennart till mig och sa kort: ”Rolf, Anders har utsetts av Ingvar till koncernchef.” Jag blev helt paralyserad och chockerad. I och för sig väntade vi på ett besked om att Ingvar skulle utse en koncernchef för det hade han flaggat för under flera år, men att det blev Anders var för oss helt otänkbart. Vi var övertygade om att det skulle bli Jan, som var chef för Europa. Anders var liksom jag själv landchef, han i Frankrike och jag i Italien och båda var vi underställda Lennart, som i sin tur hade Jan som chef.

Att nu en kollega som vi suttit i möte med otaliga gånger och som hade precis samma nivå som vi själva skulle bli koncernchef för hela företaget ruskade om oss fullständigt.

När chocken lagt sig och vi började fundera på saken, så började vi tycka att det var ett smart drag av IK (Ingvar Kamprad) och väldigt bra för oss. Nu äntligen skulle vi i Europa få den makt och inflytande som vi förtjänade, men det blev helt annorlunda än vi trott.

Förvisso kom Anders från den ”Europeiska” skolan och förstod varför vi var tvungna att arbeta på ett annat sätt än vad man kunde göra i Sverige, men samtidigt hade han precis det problemet att han var ”Europé”. Hur skulle han få Sverige att acceptera honom som koncernchef? Svaret är klassiskt: liera dig med fienden. Alltså knöt han till sig Hans, Sverige-chef och uttalad Europamotståndare, och gjorde honom till detaljhandelschef i koncernledningen. Därmed blev han min yttersta chef. Detta skulle visa sig bli första steget till min undergång på företaget.

1989 öppnade vi som jag beskrivit tidigare det första varuhuset i Italien. Detta var för Hans inte en tillräckligt viktig händelse för att han skulle komma dit. Annars var det ju vanligt att så många höga ”potentater” som möjligt skulle komma på öppningar för att visa sitt stöd och lära sig var som hänt på varuhussidan. Det var ju i regel så att de senaste tankarna prövades i de nya varuhusen. Det var fullständigt otänkbart att ingen skulle komma till öppningen av det första varuhuset i ett land.

Till öppningen av Milano-varuhuset kom ingen annan ”höjdare” än Lennart, så illa omtyckta var mina metoder.

Ungefär vid den här tiden kom vår italienska advokat till mig och sa: ”Rolf, du som är VD för bolaget skulle kanske ha ett annat typ av kontrakt än som anställd. Det skulle ge både dig och bolaget en hel del fördelar.” ”Jaha, sa jag, vad då för fördelar?”. Advokaten svarade: ”Jo, företaget skulle spara pengar på sociala avgifter och du skulle kunna välja vilken typ av pensionsförsäkring du vill ha, eftersom det i så fall är du själv som betalar in denna avgift.” Då undrade jag förstås om det fanns något lurt eller olagligt med det här och han svarade att det var ett mycket vanligt sätt att reducera kostnaden för italienska företag, vilket jag numera vet helt säkert eftersom jag haft ett flertal sådana kontrakt efter min IKEA-tiden.

Jag sa till advokaten att jag skulle ta upp det med min chef, Hans, vilket jag gjorde, på en samling som vi hade någon månad senare. Jag berättade vad advokaten sagt och då svarade Hans: ”det är helt ok för mig, bara det inte kostar IKEA något extra”. Jag bekräftade förstås att advokaten sagt att det skulle kosta mindre.

En VDs anställningsvillkor måste bekräftas av styrelsen och därför togs det upp på nästa styrelsemöte, som i och för sig bara var en fars, eftersom de enda deltagarna var jag och den italienska advokaten, medan de övriga styrelsemedlemmarna, bland annat Hans, aldrig deltog. Beslutet klubbades såsom vår advokat skrivit det. Därefter skickades protokollet som vanligt till IKEAs koncernjurist i Humlebäck och där tog det hus i helvete.

IKEA imperiets struktur skapat av Hans, koncernjuristen

”Va fan håller Rolf på med nu?”, sa Hans, koncernjuristen. Han var en mycket färgstark person och illa omtyckt av i princip alla eftersom han hatade alla och pratade illa om dem. Dessutom var den verklighet som de operative levde i fullständigt ointressant för honom, men han var desto duktigare på att hitta på finurliga finansiella lösningar, som kunde göra att företaget och därmed IK sparade även på skatten, men därom är det bättre att läsa på annat ställe.

IKEA Humlebäck, koncernkontor och ett fruktat getingbo

På noll sekunder lyckades Hans juristen koka en kall potatis och få den skållhet. Han kastade den rakt i ansiktet på Anders koncernchefen, som kastade sig på telefonen och begärde att jag kom till Humlebäck omedelbart, vilket jag gjorde. Jag hade sällan anledning, som tur var, för vad jag hört så var det ett getingbo av intriger och fult spel där, men nu kom jag inte undan. Redan i ingången kändes den täta tunga stämningen.

Anders, IKEAs globala koncernchef och mäktigaste man, hade sitt kontor i källarplan i den gamla vackra byggnaden. Jag gick igenom den långa korridoren och där satt han, min forna jobbarkompis, som jag och de andra landcheferna så många gånger festat och vilt diskuterat IKEA med.

Det var en helt annan person än den jag lärt känna tidigare. Han var stelare och mycket mera formell. Han verkade nästan lite frånvarande. Han frågade mig rakt ut om det var jag som föreslagit att jag skulle ”få betalt på et annat sätt”. Jag förklarade då att jag skulle få betalt på samma sätt, det vill säga genom en vanlig bankutbetalning, men  att avtalsformen skulle ändras enligt vår italienska advokats förslag. Jag förklarade också för Anders att jag pratat med Hans, min chef, och att han tyckte det var ok, bara det inte kostade företaget något.

Sen satte det igång ett fruktansvärt ringande kors och tvärs. Anders ringde Hans, min chef, sen ringde han Lennart, min före detta chef, därefter ringde han Jan A, som skulle bli min nästa chef, eftersom jag precis efter öppningen av Milano blivit erbjuden att bli Detaljhandelschef och Ungernchef (en av Jans briljanta idéer vid chefsbrist var att ge var och en två helt olika jobb). Lennart ringde Anders, Jan ringde Lennart. Lennart och Jan ringde mig. När Anders gjorde sina samtal var jag tvungen att vänta ute i korridoren.

Anders pratade framför allt ett flertal gånger med Hans, min chef, och Hans, chefsjuristen. Ärendet bollades fram och tillbaka i för mig som det tycktes timtal. Ena sekunden verkade det som om Jan och Lennart övertygat Anders om att allt stod rätt till och att det bara var att gå vidare, nästa stund så hade Hans och Hans övertygat Anders om att det bara var att kasta ut mig med huvudet före.

Detta var den första riktiga öppna konflikten mellan Sverige och Europa och Anders var domaren. På ena sidan stod Lennart och Jan och på den andra sidan Hans, juristen, och Hans, min chef. Plötsligt handlade saken inte längre om mig, utom om vilket av dessa läger som skulle få ”vinna”. Sverige mot Europa, improvisation och handling mot regler och samförstånd och med en före detta ”europeisk” domare.

Det här kommer att gå bra sa både Lennart och Jan. Jan tillade, ”du kan packa dina väskor och åka till Wien i morgon så kör vi igång. Här har vi oerhört mycket att göra och du behövs här.”

Nu hängde det på Anders, den före detta kollegan, européen och nye koncernchefen.

Så här efteråt förstår jag att Anders inte hade något val om han ville fortsätta att vara koncernchef. Han var helt enkelt tvungen att sparka mig, vilket han också gjorde. Endast så kunde han fortsätta att få stöd från den svenska organisationen.

När Anders bad mig att skriva min avskedsansökan rämnade världen. Jag hade varit 13 år på IKEA, arbetat dag och natt och kämpat för min sak med händer och klor, bott i 6 olika länder, öppnat varuhus i Frankrike, Belgien och Italien, startat upp två nya länder och anställt tusentals medarbetare och nu var det slut. Punkt slut.

Fast riktigt slut var det inte. Det skulle bli värre.

Eftersom det redan var bestämt att jag skulle till Östeuropas nya organisation ledd av Jan och som Detaljhandelschef och Ungernchef, så hade vi redan utsett min efterträdare, eller rättare sagt jag hade föreslagit Per till efterträdare och Hans, min chef, hade beslutat att så skulle det bli.

Dagen efter jag blev utsparkad ur bolaget tillträdde Per, en god vän och kollega sen många år.

IKEA personal förbereder varor att lämnas ut i varuutlämningen

En kort tid senare fick Per hålla i yxan när Hans och Anders med Pers tysta medgivande beslutade att min son, Mikael också skulle sparkas ut ur företaget. Mikael var en vanlig medarbetare på varuutlämningen i varuhuset i Milano och hade absolut ingenting med min historia att göra. Arbetet i varuutlämningen var Mikaels första jobb och han hade börjat på företaget precis som jag, på golvet i ett lager.

Anders, koncernchef, Hans, detaljistchef för koncernen, Hans, jurist för koncernen och Per, landchef för IKEA Italien tyckte dock att det var rätt att offra Mikael.

Mikael, min ende son, har aldrig förlåtit mig för detta.

____________________________________

 

Betygsätt sidan!

Betyg 5 / 5. Omdömen 1

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

IGLABO

Iglabo är i en liten vacker by vid kanten av Iglabo sjö strax utanför Vårgårda. På 1600-talet fanns här bara en gård, vilken gjordes till säteri av adelsmannen Nils Nilsson Stiernflycht.

Här "föddes" det unika äpplet "Iglabo Stött" år 1687 och det finns fortfarande kvar på en del gårdar runt omkring och givetvis även i Iglabo.

De viktigaste ägarna till Iglabo har varit adelsfamiljerna Igelström, Stiernflycht, von Schwartzenhoff och Ridderbielke. Läs mer om Iglabos samtliga ägare.

Läs dagens spännande berättelse.

Klicka på bilden nedan så öppnar sig sidan med dagens spännande berättelse.

ROLF BERÄTTAR

Se kortfilmerna där Rolf berättar om adel och torpare, säterier och gårdar, hemskheter och trevliga episoder från förr.

DAGBOK 1889

1889: Februari D. 22 Fr.
"22 Fr. Klart, lugnt, på m. 12 gr. kyla. På f. m. var jag i Nolhagen. Vid 14 m. t. 7 gr. k. i skuggan. På e. m. mulet med något yrväder. Jag arbetade med bokklistring, jag gjorde äfven en virkkrok (eller virknål) åt Hulda. Rydberg stökade med sina redskap. Frun...

ALLA BERÄTTELSER

KÄLLOR

Karl Eriksson ”Gårdsägarna Torparn och Knekten”

Abraham Winka: ”Iglabo – En gårds historia”

J W A Yllander: ”Min dagbok året om 1889”

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter